torsdag 30 maj 2013

Kolterjahn om Boye


Mycket lägligt fick jag Jessica Kolterjahns bok om Karin Boye från biblioteket.
Den bästa dagen är en dag av törst är titeln. Den behandlar Karin Boyes tid i Berlin januari - oktober 1932 och "är en fri litterär fantasi om ett år i Karin Boyes liv".
I Berlin kämpade Karin Boye med Dödsmakterna och den dåliga ekonomin.
De pengar hon inte hade gick åt till psykoanalysen för dr Walter Schindler och senare Lene Lampl.
Och resten lånade hon ut. Sedan fick hon skriva tiggarbrev till förlagen och försöka driva in sina fordringar på bl. a. Josef Riwkin, med vilken hon hon hade ett destruktivt förhållande.
Det var enbart ekonomin som tvingade hem henne till Sverige.
Jessica Kolterjahn skildrar ömsint Karin Boyes ångest, ensamhet, rädsla och skam.
Hon är mycket påläst och respektfull utan att därför väja för det svåra. 
Karin Boyes förhållanden med män fungerade aldrig. Äktenskapet med den sympatiske Leif Björk tog snart slut. Men de förblev vänner resten av livet. Karin Boye påbörjade ett antal analyser men av olika skäl avbröt hon samtliga. Den sista för dr Lene Lampl tog slut enbart på grund av att Karin Boye måste åka hem av ekonomiska skäl. 
Men innan dess hade Lene Lampl hunnit råda henne att  bejaka sin homosexualitet och arbeta på att bli kvitt sina skamkänslor. 
I Berlin fanns det damklubbar och kaféer där kvinnor träffades. På Silhouette träffar Karin Boye den sköra fågellika Margot Hanel som snart blir mycket betydelsefull för henne. Och Margot blir direkt beroende.
Jag läste Jessica Kolterjahns roman om Karin Boyes år i Berlin med stort intresse. De flesta namn hade jag aktuella. Pia - Kristina Gardes båda böcker Karin Boye och människorna omkring henne. En fotobok.
och Karin Boye .Okända brev och berättelser kompletterade Den bästa dagen är en dag av törst alldeles utmärkt.
Omslagsbilden på Jessica Kolterjahns bok är tagen av Anna Riwkin - Brick, syster till redaktören för Spektrum Josef  Riwkin.

HERMIA har också läst 

onsdag 29 maj 2013

Vapenlös mot livets makter



Av en händelse observerade jag detta oemoståndliga tillfälle att för det första få se ett levande församlingsbibliotek med nära nog 100 år på nacken
och för det andra höra författaren och skådespelerskan Pia - Kristina Garde berätta om sin nya bok om Karin Boye, Karin Boye. Okända brev och berättelser.
2011 kom hennes förra bok, Karin Boye och människorna omkring henne.
Den byggde på  ett till vissa delar okänt material.
Pia - Kristina Garde har forskat om Karin Boye i nästan 40 år. Hon har träffat många människor som känt Karin Boye; hon har fått ta del av unikt brev- och dagboks- och bildmaterial och nu har det blivit en bok till också utgiven på  ellerströms förlag.
Boken är uppdelad efter de olika adressaterna.
Här finns brev till modern Signe Boye, brodern Sven Boye, Gunnel Bergström (Gunnar Ekelöfs hustru) och litteraturprofessorn Victor Svanberg, till exempel.
Vännen Barbro Alving har fått vara med trots att det inte finns något brev till henne.
Litteraturvetaren Paulina Helgesson har också sammanställt en brevsamling av Karin Boye, Ett verkligt jordiskt liv (2000).
Men, som Pia - Kristina Garde säger, här saknas många brev som finns med i Karin Boye. Okända brev och berättelser.

Jarl Hammarberg, konstnär och musiker, sjöng till eget gitarrackompanjemang flera tonsatta dikter, bl. a. Jag vill möta, som han tonsatt själv



tisdag 28 maj 2013

Tematrio - Noveller

Berätta om tre bra noveller/novellsamlingar uppmanar oss LYRAN
i veckans Tematrio - Noveller. 

BÅTEN
82008; 2010 på sv av Nam Le är en mycket fin novellsamling med sju noveller från olika delar av världen. Alla handlar om människor som kämpar för livet och sina rättigheter - mot orättvisor och förtryck.
Nam Le föddes i Vietnam och och kom som flykting till Australien redan som liten. Titelnovellen är en gripande skildring av båtflyktingar


AKTA DIG FÖR ATT FÄRDAS ALLTFÖR FORT
Tolv noveller av kulturchefen i Hufvudstadsbladet Philip Teir.
Många av novellerna handlar om unga män med trassliga eller inga relationer och unga, osäkra pojkar på jakt efter sin identitet. Ingenting är riktigt lyckat, ingen är speciellt lycklig. Allt är ganska vardagligt och grått - men - skildrat med humor och ofta med en oväntad upplösning på slutet. Jag sträckläste.

SORGESÅNG FÖR EASTERLY
av Petina Gappah. Tillståndet i Zimbabwe i tretton vassa noveller.
Författarinnan ingår i den s. k. brain drain som drabbat landet. Petina Gappah arbetar som advokat åt ett internationellt företag i Genève och försöker hjälpa sitt land därifrån.
Med bitande humor och ironi berättar hon om klass - och könsskillnader, stamstrider och språksvårigheter.

måndag 27 maj 2013

Bokbloggsjerka 24 - 27 maj


ANNIKAS
bokbloggsjerka 24 - 27 maj ställer frågan om vi brukar läsa om böcker.
Mitt svar blir ja, men inte så ofta som jag egentligen skulle vilja.
Kanske läser jag om avsnitt i böcker? Kanske slår jag upp vissa ställen där jag tycker mig ha glömt sammanhangen?
I alla fall så har jag de senaste dagarna läst om Hohaj av Elisabeth Rynell. Helt och hållet.
Och jag tror att det blir en omläsning till framåt hösten då den (troligen) kommer att dyka upp i läsecirkelssammanhang. Men det tål den.
Hohaj kom ut 1997 och nominerades till Augustpriset och fick bl. a. Sveriges Radios Romanpris,
Hohaj är namnet på ett litet samhälle i Lappland där romanen utspelar sig. Två parallella kärleksberättelser under svåra förhållanden är stommen i boken. Inte många namn nämns och de namn som förekommer är ofta inte de verkliga. Berättarjaget sörjer förlusten av sin man och saknar kärleken dem emellan. Inte för att den på något sätt var problemfri, men den fanns där.
Aron - som inte heter Aron - är på flykt undan sitt förflutna och finner en tillflykt hos Helga och Salomon.
Inna - som heter Inna - har fortfarande sin döda mor som bästa vän. Hon bor med sin invalidiserade far som är ondskan personifierad. Men hur blev han sådan? Inna vet inte om något annat liv. Men så träffar hon Aron när hon plockar hjortron och han getar hästar. Och något nytt okänt växer fram. 
Sakta men säkert.
Det ligger något tidlöst över den här romanen. Elisabeth har en sällsam förmåga att se in i människor och att beskriva det hon ser. Och hennes sätt att  att skildra natur - både det oberörda, stränga och det vackra, förlåtande - står i en klass för sig.
Det är så poetiskt och vackert, även när det är som svårast, mörkast och kallast.
Hohaj är filmad och har blivit teater.

lördag 25 maj 2013

Karin Boyes rum

Bilden är lånad
Fullersta Gård utanför Huddingen invigdes idag Karin Boyes rum och den permanenta utställningen Klädd i resdräkt.
De flesta utställda föremålen tillhör Karin Boye - sällskapet. De har flyttats från kommunalhuset i Huddinge till Fullersta Gård och görs därmed tillgängligare för allmänheten.
Här finns bl. a. de berömda pinnstolar
som Karin Boye använde när hon satt och skrev i Villa Björkebo  i närheten av Fullersta Gård under åren 1915 till 1927.
Här finns hennes skrivmaskin, resväskorna
och två smäckra ljusstakar med raka smala ljus samt Karin Boyes akvareller.
Jarl Hammarlund sjöng till eget gitarrackompanjemang egna och andras tonsättningar av Karin Boyes dikter, främst ur Härdarna (1927).Därefter blev det diktläsning av
Karin Boyes brorsdotter, Moa Boye.


Fullersta Gård beskrivs som "en mötesplats med konst kultur och kafé".
Och det är väl värt ett besök.

fredag 24 maj 2013

Realismens blå tvål

Den blå tvålen. Romanen och konsten att göra saker och ting synliga av Sara Danius, litteraturvetare, essäist och kulturskribent i DN. 2013 efterträdde hon Knut Ahnlund på stol nr 7 i Svenska Akademien.
Den blå tvålen har fått sin titel efter en blå tvål i Flauberts novell Ett enkelt hjärta från 1877.
Denna tvål bara finns där. Den nämns en gång och aldrig mer. Men den fyller en funktion när det gäller att åskådliggöra rummet.
En artikel om Flaubert av Italo Calvino ger Sara Danius ytterligare idéer om en sorts synlighetens historia. Inte seendets historia utan  det seddas historia. Calvino hyllar Flauberts förmåga att få läsaren att se; att sätta fart på läsarens fantasi. Den som aldrig tidigare läst Flaubert bör börja med Tre berättelser.
Den sammanfattar hela Flauberts författarskap, enligt Calvino
Efter att ha läst Calvinos artikel bestämmer sig Sara Danius för att skriva  Den blå tvålen. Den ska handla om Stendhal, Balzac och Flaubert. Vad är det den realistiska romanen åskådliggör och hur går det till? 
Den realistiska romanen försynligar och försinnligar världen; den avbildar inte. Den skildrar världen som den är och inte som den borde vara.
Jag har inte kommit mycket längre än till inledningen i Den blå tvålen. Men jag förväntar mig fortsatt spännande läsning.


onsdag 22 maj 2013

Lyckostigen

I tidskriften Skriva 2013: 3 tillfrågas några författare om idéerna som gav upphov till deras respektive romaner. Anna Fredriksson berättade om arbetet med den senaste romanen Lyckostigen (2012).
Hon brukar börjar med något eller några teman som intresserar henne. Därefter väljer hon karaktärer och bygger upp själva historien. Vad det gäller Lyckostigen så ville Anna Fredriksson göra något om styvfamiljer. Vad som händer med människor som vinner stora summor pengar är en annan fråga som intresserar henne. Klassfrågor och mobbning i skolan kommer in i bilden. Och hur mår den som förnekar sin bakgrund och inte bottnar i sig själv? Det vet uppkomlingen Calle (f.d.Kalle) som bor i Vasastaden medan vännerna bor på Östermalm.
Exhustrun Johanna har problem med ekonomin och tonårsdöttrarna.
Calles nya flickvän Fanny har inga problem vare sig med ekonomin eller Calles tonårsdöttrar. Men å andra sidan har hon problem med själva Calle.
Av en händelse hittade jag Lyckostigen i en mig närstående bokhylla. Eftersom jag är lite nyfiken på Anna Fredriksson läste jag den alltså. Det gick snabbt. Den hade ett driv som gjorde att man måste vidare.
Och författarinnan är duktig på tvära kast när man minst anar det.
Men romankaraktärerna är inte speciellt noggrant utmejslade eller psykologiskt trovärdiga. De är helt enkelt redskap och bärare av idéer. Och slutet blev ett stort jaha.
Anna Fredrikssons första bok, Sommarhuset (2011), fick många lovord så för att göra henne rättvisa är det kanske den man borde läsa.

tisdag 21 maj 2013

Att läsa om att skriva

Tidskriften Skriva. Magasinet för den skrivande människan vänder sig huvudsakligen till alla dem som bär på drömmar om att skriva en roman. Men jag tycker att den har mycket att ge också den som framför allt ägnar sig åt att läsa dessa romaner.
Här finns hela författarintervjer (Monika Fagerholm och Kristian Lundberg till exempel), detaljfrågor till författare - hur fick du idén? hur blev idén till bok?.
Varför ägnar sig så många författare åt att skriva och springa? Åtföljt av litterära läsartips.
Några förlag svarar på frågan Hur viktig är en unik bokidé?
De berättar också om vilka trender de tror är på väg ut, t. ex. chic-lit, vampyrböcker och historier ur livet.
Elisabeth Rynell som nyligen kommit ut med  essäsamlingen Skrivandets sinne
besvarar frågan om man måste älska sina karaktärer. Den saken har hon fått smäll på fingrarna för av Sara Lidman. Skrivardoktorn besvarar frågor liksom Författarförbundets jurist.
Res bort och skriv i sommar - antingen till spanska solkusten eller till Österlen. Eller välj något av alla de många andra ställena där man som blivnade författare kan få lugn och ro och goda råd på vägen.
Hur hanterar man ett nej från förlagen? Kan man bli för gammal för att debutera? Nej, säger Karin Brunk Holmqvist som inte tror att förlagen skräms av livserfarenhet.Själv var hon 52.
Under rubriken På väg in presenteras månadens debutanter.
Skriva 2013:3 är ett välskrivet, ambitiöst och intressant tidskriftnummer. 
Gediget arbete, helt enkelt.

måndag 20 maj 2013

Sparvar och vintertranor


Takashi Matsouka 
Sparvmolnet 
Översättning: Kjell Waltman
Richters förlag 2003 

Året är 1861. Japan skakas av inbördes stridigheter och oro. Samtidigt hotar främmande makter utifrån.
Samurajväsendet är på väg mot sitt slut och kristendomen vinner insteg.
Den unge samurajen Genji kan förefalla lättsinnig och oerfaren men besitter ett lugn och en klokhet som visar sig i trängda lägen. Han älskar den undersköna geishan Heiko som har farliga förbindelser i motståndarlägret.
Tre kristna missionärer, Emelie, Matthew och Zephania, kommer till Edo och tas hövligt emot av Genji, något han blir mycket kritiserad för. Främlingar ses fortfarande med oblida ögon trots att den amerikanske sjöofficeren Matthew Perry  många år tidigare gjort flera expeditioner till Japan och bidragit till att öppna det stängda landet som är traditionsbundet och konservativt.
Genjis och Heikos öden  flätas samman med två av missionärernas. Kulturkrockarna är intressanta liksom de språkliga svårigheterna. Striderna är många och fruktansvärt blodiga. Grymheten  hänger samman med uppfattningen att döden inte är något att frukta. Vanäran är det värsta.
Tidsplanen skiftar; de olika släkterna och klanerna och deras relationer sedan århundraden tillbaka kan ibland te sig något förvirrande. Kärlekshistorierna skildras mera förstrött och utan större omsorg.
Det finns en förteckning över de viktigaste personerna i handlingen. Och det är bra. Ännu bättre hade det varit med en ordlista med förklaringar över japanska uttryck
Sparvmolnet  (namnet på Okumichiklanens borg) är en grym och mycket spännande roman om en mörk och blodig tid i Japans historia.


lördag 18 maj 2013

Stackars rika flicka!

Hon levde i Japan under Heian - perioden på 1000 - talet, överklassflickan Takasues dotter. Hon hade alltså inte ens ett eget namn. (Det var hon förvisso inte ensam om.) Hon föddes 1008 och sedan vet man att hon levde till 1059. Minst. 
Takasues dotter levde i sin egen drömvärld. Hon älskade berättelser och hade helst velat leva i Berättelsen av Gen ji. Hon skrev en självbiografisk dagbok och  en resedagbok. Hon läste vad andra skrivit och att citera och referera till andra författare hörde till.
Dagboken var en omtyckt genre i Japan vid den här tiden. Men det var inte regelrätta dagböcker utan mera självbiografiska tankeböcker med inlagda korta dikter, s. k. waka, ofta med ett budskap. Man reflekterade över livet och alltings förgänglighet. Och det var kvinnor som skrev!
Takasues dotter sitter gärna i trädgården och iakttar månen och träden.
Men eftersom hon är dotter till en storman blir hon hovdam, men håller sig mera i bakgrunden. Hon gifter sig så småningom och får barn.
Takasues dotter känns mycket närmare i tid. Hon är känslig, spontan och helt förtjusande.
Vibeke Emond har översatt Om mitt liv, skrivit förord och omsorgsfulla noter.
Ett par waka - exempel:

Som fallande snö                   
vid en ovanlig årstid
skulle jag ha sett
mandarinträdets blomblad,
vore det ej för doften.

Gråbon växer vilt
i min ensliga trädgård
dit ingen kommer,
daggdropparna väter dess blad
och mina ögon tåras

Natten blir morgon,
året lider mot sitt slut,
gryningsmånens sken
speglas i mina ärmar,
ack, så snart en stund flyr bort!

fredag 17 maj 2013

Bokbloggsjerka 17 - 20 maj

ANNIKAS BOKBLOGGSJERKA 17 - 20 maj
ställer frågan vilka böcker vi klickat hem nyligen. Eller åtminstone vilka vi skulle kunna tänka oss att  klicka hem redan idag.
Händelsevis klickade jag hem tre titlar igår kväll (efter att ha gallrat bort en del...)

Tarjei Vesaas, Is - slottet (nynorsk)
Nordiska biblioteksveckan 2013 inleds med KURA SKYMNING
måndagen den 11 november. Då blir det högläsning på kvällen för vuxna ur Is - slottet

Göran Rosenberg, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz .
Den ska läsas i läsecirkeln och som förberedelse till författarbesök

Martin Cruz Smith, Tokyo Station.
En ung man lever farligt i den undre världen i Tokyo under 1920 - talet.

torsdag 16 maj 2013

Läskudde

Bilden är lånad


Hos ANNIKA
kan man tävla om en läskudde. Jag visste inte ens att det fanns något sådant, men jag tycker att det verkar vara en mycket praktisk grej.
Jag kan tänka mig många olika användningsområden. Jag läser ofta när jag åker bil så det skulle jag nog testa. Och så naturligtvis vid sängläsning.
Och i solstolen...
Ja, det skulle sitta fint med en läskudde!

En pärla


Jag gillar allt med den här boken; omslag, format, innehåll.
Iofs brukar jag gilla Elisabeth Rynell även om jag inte läst allt hon skrivit.
Skrivandets sinne är en bok med personliga essäer.
Den inleds med några strofer ur Ekelöfs Coda som börjar så här: 

Allt har sin tid, så även detta mörker
och dessa katakomber - slutligen
behöver livet dem, som vill en mening
---
Elisabeth Rynell berättar om skrivandets glädje och våndan när det i långa perioder inte går att skriva alls.
"Att skriva är för mig att urskilja, det är min blick, mitt öra och mitt skinn..."  

"... det märkvärdiga sinnesorganet skrivandet sniffar och lyssnar och och spejar inåt och utåt. Och det är någonting jag försöker få sagt nu. Det handlar om sinnena..."

Det handlar om livets mening; om en främmande kvinnas tröstande brev i stor sorg; om den äventyrliga vänskapen med den livfulla Sara Lidman som vid livets slut låg på dödsbädden och hackade på Ivar Lo - Johansson.
Det handlar om Birgitta Trotzig; om Harry Martinson och Verklighet till döds som är en viktig bok för Elisabeth Rynell. 
Det handlar om det kärlekslösa med köpcentra och kalhyggen; om välsignelsen med skogen, tystnaden, den knarrande snön och hunden Pajo som glatt gräver tunnlar i snön i den lilla byn i Älvsbyns kommun där Elisabeth Rynell under några år hyrde ett torp.
"Man kan säga att jag kom till byn strax före stängningsdags. En självklar livsordning sedan århundraden drog sina sista andetag. Gammelhästen gick till slakt andra sommaren jag var där, de yngre männen gick sina sista säsonger i timmerflottningen på Piteälven, lanthandeln sju kilometer bort kunde ännu förse mig med allt från falukorv till diskställ och fogsvans."
Numera bor Elisabeth Rynell i Stockholm och Hälsingland.
Det publika genombrottet kom med Hohaj 1997. För den fick hon Sveriges Radios romanpris. Sedan kom Till Mervas 2002 och 2009 Hitta hem.
Skrivandets sinne är utgiven på Albert Bonniers förlag.
Johan Ask har gjort den fina omslagsillustrationen.




onsdag 15 maj 2013

Tjocka böcker - lästa och olästa

HANNELE 
och
BOKMOSTER
har utmanat mig att berätta om två tjocka olästa böcker i min hylla och fem tjocka lästa.



Tjockast av de olästa är W. G. Sebald, Dikt, prosa, essä. 1084 sidor.

 
Som god tvåa kommer Witold Gombrowicz, Dagboken 1 - 3. 932 sidor.


Fem tjocka lästa:

En dramatikers dagbok av Lars Norén. 1680 sidor


Until I find you av John Irving. 1034 sidor.


Blonde av Joyce Carol Oates. 862 sidor 

En ängel vid mitt bord av Janet Frame. 840 sidor 



Midnattsbarnen av Salman Rushdie. 769 sidor

Utmaningen skickas vidare till

Bloggbohemen
Bokbunden
Violen
mimmimarie

ord och inga visor


tisdag 14 maj 2013

Tematrio - Bröllopstider



LYRAN  uppmanar oss i sin Tematrio - Bröllopstider att berätta om romaner, noveller och dikter som innehåller bröllop.
Inte helt enkelt, men det är roligt att tänka efter.
Så småningom kom jag på några stycken.


Bilden är lånad
Hemsöborna av August Strindberg. När gumman blir tagen för guldet och Sif Ruud gifter sig med Allan Edwall mellan höanden och skörden. 
Och sonen Gusten och pigan  Ida och den berusade prästen. Stackars madam Anna Eva Flod!

Bröllop i Mississippi av den fantastiska sydstatsförfattaren Eudora Welty (1909 - 2001).
Dabney Fairchild ska gifta sig. Den brokiga släkten har samlats på familjen Fairchilds bomullsplantage. Lilla Laura är nio år och har nyligen mist sin mor. För henne blir bröllopsförberedelserna och festligheterna ett välbehövligt avbrott i den trista vardagen

Bröllopz Beswärs Ihugkommelse tillskrivs bestämt Georg Stiernhielm i Nordisk familjebok från 1898. Men i Den svenska litteraturen (1987) är Lars Lönnroth och Sven Delblanc inte så¨säkra på den saken.
Författaren kan finnas i Stiernhielms närhet men är okänd.
500 rader hexameter från mitten av 1600 - talet "som skildrar mestadels med öfvervigt af komisk ton av de mångfaldiga bryderier och vedermödor som föregå och efterfölja hvarje giftermålsförbund, dock så att sakens ljusa sida till sist göres gällande."

måndag 13 maj 2013

Starka kvinnor i Japan

Monica Braws senaste bok handlar om några starka kvinnor i Japan. Kvinnor i Japan under tusen år. Nio porträtt är titeln.
Den kompletterar hennes tidigare bok om Japans historia, Trollsländans land (ett gammalt namn på Japan). När den var klar tyckte hon att det saknades något  och det var kvinnorna. Nio kvinnor från kejsarinnan Komyo på 700-talet till   sångerskan Misora Hibari, som levde till 1989. Alla har de haft stor betydelse i Japans historia - och är fortfarande kontroversiella.
2011 reste Monica Braw till Japan för att besöka de platser där kvinnorna levt och verkat. Så besökte hon till exempel den lilla undanskymda gravplats bakom templet i Anyoin där Hojo Masako, nunna och shogun, fått sitt sista vilorum efter ett stormigt liv med många klanstridigheter.
Hon var hustru till Japans förste shogun, Minamoto Yoritomo. Efter hans död var det hon som i praktiken tog upp hans fallna mantel och när sonen Yoriie fick makten var det hon som fick se till att styra.
En annan kvinna, Hosokawa Gracia, var kristen och gift med en samuraj; Kasuga No Tsubone var amma i en högt uppsatt familj, vilket var en väldigt viktig post.
Det gällde inte bara att föda barnen lekamligen utan också att sköta karaktärsdaningen. En annan kvinna är feminist (inspirerad av Ellen Key!); åter en annan pionjär inom skolans område.
Kusumoto Ine blev den första att utöva västerländsk läkekonst. Hon var dotter till en tysk man och en japansk kvinna.
Kejsarinnan Komyo Kogo var inte bara mäktig. Hon var god också och en utmärkt sjuksköterska. Bland allt annat utformade hon de första nunnetemplen som sedan blivit viktiga inom buddhistisk tradition
Min speciella favorit bland kvinnorna är naturligtvis Murasaki Shikibu. Hon var författarinna och skrev berättelsen om Genji, världens första roman, och en dagbok. Hon satt i templet Ishiyamadera och skrev och tittade ut över Biwa - sjöns vatten.  
Dagboken tillkom efter det att Murasaki Shikibu blivit hovdam hos kejsarinnan Shoshi, efter Berättelsen om Genji. Dagboken är inte en regelrätt dagbok utan mera en sammanställning av minnesbilder.
Monica Braw öser ur sin kunskaps outtömliga brunnar. Varje porträtt sätts också
in i sitt historiska sammanhang. Jag blir glad av dessa nio nya bekantskaper. Ja, åtta då, Murasaki Shikibu och jag känner varandra sedan tidigare...

Tecknet för kvinna

-.

lördag 11 maj 2013

Det visa regnträdet


1994 fick japanen Kenzaburo Oe (1935 - ) Nobelpriset i litteratur med motiveringen
"som med poetisk kraft skapar en imaginär värld, där liv och myt förtätas till en skakande bild av människans belägenhet i nutiden"
Oe blandar saga, myt, realism, groteskeri, historia med självbiografiskt stoff.
Själv talar han om grotesk realism.
Oe känner väl till europeisk litteratur. Han är påverkad av fransk litteratur och filosofi. Existentialismen intresserade honom och han skrev sin examensuppsats om Sartre.  
Andra som påverkat honom är Selma Lagerlöf, Dostojevskij, William Blake, Henry Miller och Rabelais
Romanerna Mardrömmen, Tid för fotboll, M/T och berättelsen om skogens under kom ut 1964, 1967 och 1986.
1996 kom novellsamlingen Det visa regnträdet. Den innehåller sex noveller från tiden för debuten 1957 till 1990. 
Här får man en god uppfattning av Oes tematik. 
I den första novellen, Boskap, berättas om en färgad flygare som blir fånge i en litet japanskt samhälle. Efterkrigstidens Japan, förhållandet stad/landsbygd, barnets perspektiv , liv och död, fattigdom och svält möter oss. Barnen lever ett sorglöst, spännande liv fastän hungern river i magen.  
Våldet ligger nära ytan. Boskap handlar också om vuxenblivande. 
De dödas överflöd handlar om fattiga studenter som arbetar med att flytta mängder av lik från det ena formalinbadet till det andra. Liv och död igen. Och en makaber humor.
Lär oss att växa ifrån vår galenskap är en absurd, rabelaisk novell om en fet fader (han väger hela 80 kg!) och en likaledes fet, efterbliven son som kallas Ior. Far och son lever i en kvävande symbios.
Den onaturligt magra modern försöker ibland få lite ordning på saker och ting.
Novellen handlar om frihet och beroende. Och galenskap, förstås.
Planetens övergivna barn är självbiografiskt influerad novell. Dottern till en författare berättar om Ior, sin äldre bror som är hjärnskadad, och hur föräldrarna lämnar Japan och barnen för Kalifornien där fadern fått en gästprofessur. Modern följer med för att ta hand om faderns "kris".
Oes äldste son Hikari föddes med en hjärnskada. Läkarna lämnade inget hopp för framtiden. Men Hikari utvecklade en ovanlig musikalitet och är idag en framstående tonsättare.
Jag tyckte verkligen om den här novellsamlingen och ämnar fortsätta att läsa Oe.
Förstår egentligen inte att jag inte läst honom tidigare...
Och varför är så få titlar översatta till svenska? 

  .  
 

fredag 10 maj 2013

Bokbloggsjerka 10 - 13 maj


Annikas bokbloggsjerka 10 - 13 maj:
För en tid sedan ställde Bokhora frågan om det är finare att läsa på
originalspråk.

Annika lånar frågan och jag svarar som följer:


Rent principiellt är det väl alltid att föredra att läsa litteratur på originalspråket utan mellanhänder.
Inte finare; men bättre.
Men - av olika skäl kan det vara översättningen som gäller.
Om jag tycker att det går an att vänta på översättningen.
Om jag inte tror att det kommer någon översättning över huvud taget.
Om jag inte behärskar originalspråket , till exempel japanska. Då finns det en del att läsa på engelska som inte översatts till svenska.
Om jag vet att författaren har ett komplicerat språk - då tar latmasken över.
Norska och danska borde alltid läsas på originalspråken. Finns ingen anledning att översätta.

torsdag 9 maj 2013

"Jag är inte den jag var"

År 8 e. Kr. förvisades Publius Ovidius Naso ur landet av kejsare Augustus. Skälen är oklara, men man tror att det kom sig av att Augustus höll på med någon form av moralisk upprustning och kände sig stött av Ovidius Konsten att älska. Eventuellt hade Ovidius också haft något samröre med Augustus dotterdotter Julia som också blev förvisad, dock inte ur landet.
Ovidius föddes år 43 f. Kr i Sulmo utanför Rom och dog år 17 el. 18 i landflykt i staden Tomis vid Svarta Havet (numera Rumänien).
I Brev till min dotter av Theodor Kallifatides låter författaren sin huvudperson Ovidius skriva till sin älskade dotter från exilen. Han berättar om hela sitt liv, sin uppväxt, sin utbildning, sina kärlekar och sin oförmåga att låta bli att skriva vers. Trots faderns uttalade missnöje.
Ovidius berättar om hur han i Tomis betraktas som en barbar. Den primitiva folkstammen geterna förlöjligar främligen som inte kan göra sig förstådd, klär sig som en kvinna, ligger till bords när han äter och har en färgad man som sin tjänare. Ovidius skriver brev till alla sina vänner och bekanta och försöker få dem att verka för hans sak. Men hans böner klingar ohörda.
Plötsligt märker man att en annan exilförfattare smugit in på scenen. Det dyker upp ungdomar som springer ut med vita mössor på huvudena, man badar vinterbad, man dyrkar solen, man äter glass, man firar midsommar. Man kan fnissa lite, men jag föredrar ändå Ovidius egen berättelse.
Ovidius arbetar bland annat mycket med de grekiska myterna. Han vill ge dem nytt liv, berätta dem på sitt sätt och sitt språk. Myterna är gränsen för vad som är möjligt i denna värld. Arbetet får namnet Förvandlingarnas böcker.
Kallifatides språk är som alltid njutbart. Åtskilliga gånger stannar jag till och antecknar aforistiska meningar, som till exempel "I gliporna mellan rollerna uppstår friheten"; "Det finns faktiskt ingenting så övertygande som självklarheter"; 
"Att leva är att alltid komma försenad till mötet med sig själv".
Vad är frihet?. Hur förhåller sig greker till romare? Hur är författarnas villkor? Finkultur kontra fulkultur?
Det är frågor som Ovidius funderar på medan åren går. Han smälter undan för undan in i stadsbefolkningen, lär sig språket och byter slutligen ut pennan mot svärdet för att delta i försvaret av Tomis som "en människa bland människor".

onsdag 8 maj 2013

Asfaltsänglar

och dagarna går
lottar ut Asfaltsänglar av Johanna Holmström.
På samma blogg finns en recension som jag tänker läsa senare. Jag såg bara "anbefalles"...

Magnus Persson recenserade i SvD i söndags. Den sparar jag också.

Gott majeregn giv

Klagevisa över denna torra och kalla vår

En torr och kall vår gör sommaren kort
och vintrens föda fördriver.
Gud hjälpe, som rår, si våren går bort
och liten glädje oss giver.
Sol varma, förbarma!
Hos vädret torrt
nu kölden sommaren river.

Gott majeregn giv, lät dugga tätt ner,
lät varm dagg örterna fukta!
Oss torkan bortdriv, lät frostet ej mer
de späda blomsteren tukta!
Var nådig, var rådig!
För dem jag ber,
som Herran tjäna och frukta.

Lät väderet kollt och torkan oblid
ej tvinga rosorna röda,
lät åkeren stolt ej läggjas så nid,
att han ej bondan kan föda!
Bevara från fara
i allan tid
den späda jordenes gröda!

Lät himmelens port utvidga sin gång,
hjälp molnen högre uppstiga,
lät höra oss fort skön näktergals sång,
som kölden tvingar att tiga!
Lät sjunga de unga
med stämmor mång!
Lät barnen dansa och niga!

Lars Wivallius  från Vivalla, född 1605 död 1669.
Han var bondson och som sådan väl medveten om vädrets betydelse.

Trots att han inte tog diktningen på allvar blev han den svenska litteraturens förste verklige skalden. Han levde ett äventyrligt liv och satt en tid i fängelse.
De bästa dikterna tillkom i fängelser!
Jag tycker mycket om klagevisan och kom att tänka på den när det började regna stora droppar och jag rusade ut och hämtade tvätten.

tisdag 7 maj 2013

Din bok, kära vän

Din bok, kära vän. Ord om livet och kärleken.
Med teckningar av Birger Lundquist.
Kloka (mer eller mindre) ord från fyra tusen år sagda av kända och okända människor.
Oscar Wilde återkommer ofta liksom Voltaire och La Rochfoucauld.

Det är oftast något obegripligt futtigt över andras olyckor. (typiskt Oscar Wilde) 

Vi äro alla tillräckligt starka för att kunna med jämnmod bära andras olyckor.
(La Rochfoucauld) 

En ekonomisk budget är att sörja över utgifterna innan de är gjorda i stället för efteråt. (Voltaire)

Egennyttan talar alla möjliga språk och spelar alla möjliga roller, till och med oegennyttans.
(La Rochefoucauld)

Lättfärdig kvinna gör tungsint man (Shakespeare)

Diplomati, det är konsten att låta folk få min vilja fram (Daniele Vare)

Det är med kärleken som med mässlingen, den är farligare ju äldre patienten är.  (Lord Byron)

måndag 6 maj 2013

Kärlek och politik

Kazu Fukuzawa är en robust, driftig, mycket vacker värdshusvärdinna i femtioårsåldern. Hon är mycket nöjd med sin tillvaro och njuter av ensamheten i  trädgården efter dagens sysslor.
En vacker dag träffar hon den strame, idealisten, aristokraten och före detta ministern Noguchi och hennes cirklar rubbas. Efter en tid är de gifta och han beslutar sig för att ställa upp i valet till ny guvernör för Tokyo.
Kazu kastar sig med liv och lust ut i en valkampanj - utan makens vetskap.
Politiken beskrivs som ett otyg som styrs av känslor och pengar och kännetecknas av förräderi.
Kazu och Noguchi är varandras totala motsatser. De representerar helt olika principer och tankesätt. Han är socialist, men har kvar en mycket ålderdomlig kvinnosyn. Kazu kan tänka sig att vara underdånig till en viss gräns eller åtminstone till synes.
Det är mycket intressant att följa de två makarnas utveckling. De är mycket ensamma tillsammans; de påverkar inte varandra eller ens möts någonstans. Kazu sjuder av liv medan Noguchi med sin sparsamma mimik förefaller ha stelnat i högdragen likgiltighet. 
Efter banketten (1960; sv. övers. 1969) av Yukio Mishima (1925 - 1970) är en poetisk berättelse som till och med är humoristisk på sina ställen. På slutet blir det direkt spännande och man håller tummarna för Kazu.
Yukio Mishimas eget dramatiska liv avslutades med seppuku (harakiri). 
Han misslyckades med sin politiska verksamhet. Och homosexualiteten gjorde inte livet lättare för honom. 


söndag 5 maj 2013

Petrarca kom hem till mig


Anders Bergman, litteraturvetare och förlagsman, har skrivit Petrarca och litteraturen, en mycket intressant bok i serien Cartaditalias klassiker 
om Petrarca (1304 - 1374) som har kallats humanismens fader och liknas vid den 400 år yngre Voltaire.
Dante och Vergilius var hans närmaste förebilder. Petrarca och litteraturen är en till det yttre ganska oansenlig bok som presenterar en svårfångad och mångfacetterad man med stor kärlek till litteraturen. (Om han hade levat idag hade han alldeles säkert haft en litteraturblogg!) 
Han delade ut goda råd om vad och hur man skulle läsa och hur man skulle skriva. Han gjorde listor över författare med korta omdömen. Han förespråkade högläsning; han ville entusiasmera och sprida kunskaper. 
Okunskap var en fara. Läs- och skrivkunnighet var det viktigaste av allt
Omläsning rekommenderas. Man skulle också lära sig saker utantill för att kunna citera och ge exempel.
Petrarca reste mycket och han köpte många böcker. Han hade ett mycket personligt förhållande till de böcker han köpte- "Platon kom hem till mig", hette det till exempel. Och han skrev namn i böckerna, när han hade köpt dem, var och vad de kostade. Det var de antika författarna Petrarca förordade. Han banade ju väg för renässansen
Det var ju inte så lätt med böcker innan boktryckarkonsten uppfunnits. Manuskript hade lätt för att försvinna på posten eller stals.  En bok skulle också vara vacker att titta på, gärna "klädd i silke och med silverlås".
Petrarca var ett geni vad det gällde marknadsföring. Han bestämde sig tidigt för att han skulle bli lagerkrönt.
Det lyckades honom på påskdagen 1341 i Rom. Han hade skaffat sig artistnamnet Petrarca; han deltog flitigt i diskussioner om politik och litteratur och talade om att han hade direkt kontakt med alla lärda män i hela världen. 
Petrarca hade kritisk inställning till sina egna alster. Han förordade ett långsamt skrivande och att man läst och läste om, strök och eldade upp! Naturligtvis skulle man också läsa kritiskt och söka efter undertexten. 
Allt som hör det mänskliga till var värt att skriva om.
Men - Petrarca var elitist. Han vänder sig till sysslolösa (läs: rika), intellektuella män. Han föraktar folket och de okunniga makthavarna. Folkspråket - italienskan - underkände han. Det var latinet som gällde.
Och "Kvinnan är till största delen en riktig djävul, fridens fiende, en källa till dåligt humör, ett upphov till gräl. Att leva henne förutan är i sanning ro..."
Trots det läste jag Petrarca och litteraturen med stort nöje. Han känns i många stycken nästan modern. Jag tycker att Anders Bergman har lyckats med att lyfta fram Petrarca utan att på något sätt förenkla honom.

Small World

Det börjar som en mardröm och sväller ut till en nervkittlande thriller.
Konrad Lang, 65, är för det mesta en ganska distingerad herre med en viss bildning, men spriten börjar bli ett allvarligt problem för honom.
Barn - och ungdomsåren har han delat med Thomas Koch, rik arvtagare till ett blomstrande företag. Koni och Tomi var ett begrepp och de delade allt; utbildning, resor och uppväxtmiljö. Men jämlikar var de bara  på tu man hand. I sällskap med kamraterna markerar Thomas tydligt att Konrad är son till en tjänsteflicka i familjen.
Small World är titeln på schweizaren Martin Suters debutroman som kom ut 1997 och är den första delen  i en neurologisk serie om tre. Inte förrän nu har Small World kommit på svenska. Tack till Bokförlaget Thorén &; Lindskog och översättaren Sofi Lindelöf för det.
Konrad Lang möter nu kärleken i mogen ålder. En rik, vacker yngre kvinna fattar tycke för honom och Konrad kan frigöra sig från familjen Koch som styrs av den mäktiga Elvira Senn - en riktig järnlady.
Hon hyser ett gåtfullt intresse för Konrad Lang och hans förehavanden.
När det så småningom visar sig att han lider av Alzheimers sjukdom och alltmer börjar leva i det förflutna blir Elvira Senn alltmer vaksam. Och när svärdottern Simone tar sig an Konrad och försöker ge honom ett värdigt liv och tränar hans minnesfunktioner blir Elvira riktigt orolig.
Man anar ugglor i mossen.
Ett par läkare som arbetar med att utveckla en bromsmedicin för Alzheimers kopplas in; Konrad erinrar sig mer och mer och Elvira blir desperat...
Martin Suter berättar sakligt och rakt  en familjehistoria, en kärlekshistoria och en sjukdomshistoria.
Spänningen trappas upp efter hand och man läser som besatt... måste veta...
Small World vann jag i en tävling hos Bokmoster
Ingrid har också läst Small World

fredag 3 maj 2013

Klubbad uppå lakaskalln

Liknelseboken av Per Olov Enquist, med undertiteln
En kärleksroman. Redan från början leker författaren med läsaren.
Man kastas runt i tid och rum och mellan människor – döda och levande. Det gäller att hålla tungan rätt i munnen. Antagligen är det bäst att läsa om direkt. Det är en klar fördel att ha läst Enquists tidigare böcker. Nedstörtad ängel har också undertiteln: En kärleksroman. Enquists romaner bygger på varandra och griper in i varandra.
Per Olov Enquists senaste roman handlar till viss del om åldrande, tycker jag. Om att se tillbaka på sitt liv med en flock snart döende vänner med glansiga ögon vid flodens strand som surmulet kommenterar och har synpunkter.
Faderns, n´Élofs, gula notesbok med de nio saknade bladen spelar en central roll. Modern har en gång kastat den på elden, ångrat sig och krafsat ut den igen. Länge har sonen trott att notesboken gått förlorad. Men - en vacker dag kommer den med posten från en kusin. Nio blad fattas. Boken är brännskadad. Modern har kastat den på elden, ångrat sig och krafsat ut den igen. Vad stod det på de saknade sidorna? Stod det något? Det som finns kvar är (syndiga?) kärleksdikter till modern.
Likt en sentida Jakob brottas författaren med Gud och religionen.
Hans djupt religiösa mor Maja, som man mött i tidigare romaner, har naturligtvis stort inflytande på den ende och faderlöse sonen.
Faster Valborg, den djärva, sade däremot upp bekantskapen med den Gud hon inte tyckte hade ägnat henne någon uppmärksamhet.
Utöver Valborg finns många andra oförglömliga porträtt av människor i författarens liv särskilt från trakten kring Burträsk.
Enquists gammaltestamentliga stil med de många dialektala uttrycken kan ibland påminna om Torgny Lindgrens liksom tonen och den kärva humorn.
Han säger sig nu ha rivit byggnadsställningarna. Någon gång måste det göras. Byggnaden är klar. Det är hög tid.
Romanen är en sorts revidering av det minnestal sonen höll vid sin mors begravning i församlingsgården.
Det blev den kärleksroman han aldrig trott att han kunde skriva.
Liknelseboken är svår att ge rättvisa åt. Läs själva!

torsdag 2 maj 2013

Ridderlig och romantisk

En understreckare av Magnus Hedlund om den hårdkokte deckarförfattaren Raymond Chandler (1888 - 1959) ledde till att jag läste Långt farväl (1953; sv. övers. 1955). Den räknas som en av de allra bästa av de sju romaner om privatdetektiven Philip Marlowe som Chandler skrev.
Det var också den Chandlers näst sista roman och den skrevs under hustruns långa sjukdomstid. Efter hennes död tappade författaren kontrollen över sitt liv.
Philip Marlowe opererar i Los Angeles. I Långt farväl får han bokstavligen ett problem serverat i famnen. Den alkoholiserade krigshjälten Terry Lennox blir Marlowes vän och drar därmed in honom i sitt komplicerade liv. Han är gift med en förödande vacker blondin som därtill är omätligt rik och bor i det förmögna Idle Valley där alla är rika och uttråkade. Den vackra blondinen hittas mördad, hennes man är försvunnen, det dyker upp fler blondiner och fler mord.
Att pengar inte har någon förädlande inverkan är inget nytt för Philip Marlowe, som själv har ridderliga ideal, är omutlig och illusionslös.
Härvan av lögner, maktutövning, våld och mord griper omkring sig. Marlowe nystar och nystar. Han kommer ideligen i kontakt med en lynnig poliskår och hamnar till och med i finkan på grund av lojalitet mot en vän.
Långt farväl berättas i jag-form av en professionell iakttagare. Han beskriver människor och miljöer, kläder, bilar, färger, stämningar - allt så att man tycker att man är där. Jag skulle vilja se filmen. Med Humphrey Bogart som Marlowe, förstås.
Dialogen är snabb, frän och tuff. Bildspråket är ibland överdådigt. Ett exempel:
"Hans ögonbryn vajade stilla, likt antennerna på en misstänksam insekt."
Ett klart minus är dock den besynnerliga kvinnosynen.