Ridderlig och romantisk

En understreckare av Magnus Hedlund om den hårdkokte deckarförfattaren Raymond Chandler (1888 - 1959) ledde till att jag läste Långt farväl (1953; sv. övers. 1955). Den räknas som en av de allra bästa av de sju romaner om privatdetektiven Philip Marlowe som Chandler skrev.
Det var också den Chandlers näst sista roman och den skrevs under hustruns långa sjukdomstid. Efter hennes död tappade författaren kontrollen över sitt liv.
Philip Marlowe opererar i Los Angeles. I Långt farväl får han bokstavligen ett problem serverat i famnen. Den alkoholiserade krigshjälten Terry Lennox blir Marlowes vän och drar därmed in honom i sitt komplicerade liv. Han är gift med en förödande vacker blondin som därtill är omätligt rik och bor i det förmögna Idle Valley där alla är rika och uttråkade. Den vackra blondinen hittas mördad, hennes man är försvunnen, det dyker upp fler blondiner och fler mord.
Att pengar inte har någon förädlande inverkan är inget nytt för Philip Marlowe, som själv har ridderliga ideal, är omutlig och illusionslös.
Härvan av lögner, maktutövning, våld och mord griper omkring sig. Marlowe nystar och nystar. Han kommer ideligen i kontakt med en lynnig poliskår och hamnar till och med i finkan på grund av lojalitet mot en vän.
Långt farväl berättas i jag-form av en professionell iakttagare. Han beskriver människor och miljöer, kläder, bilar, färger, stämningar - allt så att man tycker att man är där. Jag skulle vilja se filmen. Med Humphrey Bogart som Marlowe, förstås.
Dialogen är snabb, frän och tuff. Bildspråket är ibland överdådigt. Ett exempel:
"Hans ögonbryn vajade stilla, likt antennerna på en misstänksam insekt."
Ett klart minus är dock den besynnerliga kvinnosynen.