lördag 18 september 2010

Karla som kan spotta, svära och spela fotboll


KATARINA KIERIs nya roman heter Morbror Knuts sorgsna leende.
Flickan Karla bor med sin ensamstående mor i Staden. Brynolf och Knut, de två morbröderna, bor i Byn 24 mil därifrån. Då och då kommer de på besök i sin Ford Taunus, iförda gabardinbyxor och lågskor och sätter sig med varsin armbåge på bordet och säger just ingenting. De är ett ordkargt släkte. Känslor talar man till exempel aldrig om. "Bry dig inte om", är mammas ständiga uppmaning till dottern. Ord, leenden och smekningar är främmande för henne.
Karlas barndom förflyter ändå ganska lyckligt. Hon är en karsk och iakttagande flicka som helst umgås med vuxna och pojkar. Spotta, svära och spela fotboll lär hon sig snabbt. Och det är värdefullt att kunna.
Men plötsligt blir växandet besvärligt. "Hon kurade och drog upp axlarna, hon pressade armarna mot kroppen i ett försök att hejda och trycka tillbaka. Ensam var hon och inte rätt utrustad. Illa fäktade hon och ingenstans hade hon att fly." Och hon skär sig på vårkvällarnas vassa kanter.
Brynolf och Knut löses så sakteliga upp i konturerna och snart är huset i Byn tömt på morbröder och det blir minnesstund i den nedlagda byskolan.
Katarina Kieri skildrar Karla med varsamhet, ömhet, humor och förståelse. Hennes språk är en njutning att läsa och de aforistiska formuleringarna är många.
Jag tror att också många unga människor skulle ha glädje av Morbror Knuts sorgsna leende

2 kommentarer: