Köpt och läst under resan

I en bokhandel i Tokyo hittade jag Hotel Iris av en mycket känd japansk författarinna, Yoko Ogawa. I svensk översättning finns En gåtfull vänskap, men hon har skrivit många fler böcker som finns på engelska.
I kassan trädde man på ett helt intetsägande omslag. Japanerna vill inte att andra ska se vad de läser på tåg, bussar och i tunnelbanan. Det läses mycket det såg jag under allt åkande. Man läser på sitt eget språk. Det var mycket förvånande att nästan ingen talade någon vidare engelska. Men alla var mycket glada för att försöka visa oss tillrätta när vi stod med kartan i högsta hugg. Över huvud taget möttes vi av vänlighet och artighet. Och trots folkmyllret kändes det inte besvärande. Det märks att japanerna är vana att vara många på samma ställe. Och köandet är helt exemplariskt. Tåg och tunnelbanevagnar stannar exakt på de ställen där ett par fötter på marken visar var kön ska börja och där man sen kan kliva på.

Hotel Iris är ett märkligt kammarspel om den mycket unga Mari som är sjutton år och träffar en man som är femtio år äldre, bor på en ö och säger sig vara översättare. Marie inleder ett i det närmaste sado - masochistiskt förhållande med honom. Han är lika undflyende som suspekt. In i bilden kommer mannens stumme unge släkting. Havet, hettan  deras ensamhet bland alla människor - allt skildrad med lågmäld lyhördhet. Sparsmakat, helt enkelt.

På nya äventyr

"Carpe Diem is a Japanese home that will transport you back to the Showa era (1926 to 1989), a period that has brought us Misoguchi, Ozu, Kurosawa and Oshima. Come hear the soft rustling of sliding doors made of Shoji paper, the warm sound of your steps on the tatami which exhale a charming perfume. Listen to the soft wind whistling through the pine trees of Japan , experience an architecture that is open to nature, it's softness and peace." Från Carpe Diems hemsida. Softness and peace kan vi behöva efter flera dagar i ett delvis hysteriskt julpyntat Tokyo. Regnet droppar i den lilla dammen utanför vår dörr och fullmånen övervakaar det hela. Vi har tillgång till värmeelement, extrafiltar och har egen toalett och dusch. Sådant är man inte bortskämd med! Söndagspromenad i Uenoparken i strålande väder tillsammans med tusentals Tokyobor, besök på Nationalmuseet och den hemliga trädgården som hör till och som endast är öppen i november. Shinkansenresa till Osaka och en oändlig vandring för att hitta vårt logi. Resväskorna skickades i förväg redan igår morse vilket var en välsignelse! Det räckte att släpa på övernattningsväskan. Men nu är vi här! Återkommer när tillfälle ges.

Koishikawa Korakuen Garden

Idag besök i åtskilliga jättestora elektronikaffärer med ljusa färger och en ljudnivå som var obeskrivlig mycket gående och åkande med tunnelbana. Ett trädgårdsbesök blev en lugnande motvikt till de upprivande upplevelserna i affärerna
Koishikawa Korakuen Garden grundades på 1600 - talet och visar prov på kinesisk och japansk landskapsarkitektur. Träden börjar skifta i rött och gult. Trädgården är berömd för sina blommande plommonträd på våren och sina irisar i juni och höstfärgerna på hösten. En vacker bro i lackrött har fått namnet Fullmånebron. Allra roligast var karparna i dammarna. På ett ställe förstod vi att karparna brukade matas för när man närmade sig stack de sina munnar ur vattnet som fågelungar i ett fågelbo. Inte visste jag att det fanns vita karpar!

Sensoji - templet i månsken

En dag på darrande ben efter den långa flygturen till Narita utanför Tokyo. Vi landade klockan två på natten svensk tid. Klockan var då här 10. Tåg, tunnelbana, kartläsning och promenad och så var vi framme vid vårt enkla och iskalla boende. Solen skiner och det är svinkallt. Men det är bara att packa på sig allt man har med sig och bita ihop. Vi har gått omkring några timmar och bekantat oss med den närmaste omgivningen som är området Asakusa där till exempel Japans äldsta tempel, Sensoji, ligger. Det är buddhistiskt tempel tillägnat Kannon, barmhärtighetens gudinna. Alldeles intill ligger en pagod och ett shintoistiskt tempel. När vi kom dit var det alldeles mörkt och månsken. Templet utgjorde en pampig syn med allt sitt lackröda, guldgula och svarta. Många människor rörde sig på platsen framför templet inte minst grupper av skolbarn i tunna skoluniformer, knästrumpor och skolväskor. Temperaturen är 
+ 10 grader på dagen men så snart mörkret faller blir det riktigt kallt.
I väntan på att jag ska få ordning på mina egna bilder jag jag lånat bild av Japanspecialisten.

Sayonara!

Imorgon åker denna blogg till Japan på ett par veckor. Det kan bli lite tunt med inläggen, men ett eller annat kanske det kan bli tid med.
Reslektyr: A Tale for the Time being. Av Ruth Ozeki som var nominerad för Bookerpriset. En sextonårig flicka i Tokyo försöker hitta sin plats och sin röst i världen. Hon skriver dagbok och hoppas att någon någonstans ska förstå henne. Romanen handlar också om förhållandet mellan läsare och författare; mellan fakta och fiktion
Ruth Ozeki har en amerikansk far och en japansk mor. Hon har rest mycket i Asien och har studerat klassisk japansk litteratur vid universitetet i Nara. Medan hon bodde i Japan arbetade hon i Kyotos nöjeskvarter som barvärdinna, studerade blomsterbindning, No - drama och tillverkning av masker.
Ruth Ozeki föreläser vid colleges och universitet; hon bor i Brooklyn och British Columbia; hon skriver; hon stickar strumpor och föder upp ankor. Ruth Ozeki  utövar Zenbuddhism och utnämndes till zenbuddhistisk präst 2010. 
Officiell Website

Ru

Charmerande Kim Thúy föddes i Sydvietnam i en välbärgad familj. 1978 när Kim Thúy var tio år måste familjen lämna hemmet och fly över havet till en flyktingförläggning i Malaysia. Förhållandena var omänskliga. Men flykten fortsatte till en liten stad vid namn Granby i Kanada. Där blev de mottagna med medmänsklig värme något som Kim Thúy aldrig glömmer. Föräldrarna hade förmågan att framhålla livets verkliga värden för barnen och modern upphör aldrig att planera stort för barnens framtid. Hoppet övergav dem aldrig. Detta beskriver Kim Thúy i den självbiografiska romanen Ru. Hon låter minnen komma och gå i korta stycken; det ena hakar fast i det andra. Kim Thúy skildrar allt poetiskt, avskalat och enkelt och med värme och ömhet. Ru betyder bäck eller ström på franska; att vagga eller vaggsång på vietnamesiska.
Årets roman Mãn är en uppföljare till Ru.
Kim Thúy bor nu i Montreal i Canada med man och två barn. För henne har det där med hemma mest varit doften av det amerikanska sköljmedlet  Bounce än någon speciell plats. [sekwa]förlag
Översättning från franskan av Marianne Tufvesson

Arena för ny litteratur

"Svenska Granta är en del av ett brett internationellt nätverk med engelskspråkiga Granta som nav. Tidskriften grundades av studenter i Cambridge i slutet av 1800 - talet. 1979 fick den sin nuvarande form som arena för nyskriven skönlitteratur och litterära reportage. Idag finns Grantaredaktioner  i ett tiotal länder världen över , från Kina till Brasilien". Så står det på fliken till omslaget på Granta #2 som handlar om arv.
"Arv handlar om det vi kommer ifrån och vad vi lämnar efter oss." 
Granta #2 innehåller 224 sidor noveller och essäer av författare som svenska Majgull Axelsson, Martin Gelin, Annika Norlin och Ester Roxberg som skriver om hur hennes pappa Åke blir Ann - Christine. Taiye Selasien berättar en livfull historia om en ung, utbildad man från Ghana som tjänstgör som chaufför åt en rik man och som ser, hör, registrerar och reflekterar över klasskillnader och missförhållanden i Ghana.
Det ger mersmak. Jag får lust att läsa hennes nyutkomna bok Komma och gå.
Journalisten Negar Josephi vars namn ofta hörs i radio pendlar mellan Stockholm och Tel Aviv. Hennes inslag är ett reportage från. Israel. Nicole Krauss skriver om Stenar och jordärtsskockor och Sofi Oksanens inslag heter Litteraturens kraft. Alla medverkande får en kort presentation.
Jag gillar verkligen det här konceptet. Perfekt på resan, till exempel. Möjligen skulle man kunna diskutera undertiteln Arena för ny litteratur.
Ny litteratur = nyskriven litteratur? Inte litteratur av nya författare? 
Alldeles klart är det inte.

I en ordklass för sig

Tänk att det finns så mycket jag inte visste att jag ville veta!
I  tidskriften Språktidningen 2013:7 läser jag om enklitiska pronomen ( typ gör´t; gillar´t: d.v.s. pronomen som hängs direkt på verbet) som fått en renässans. Tidigare fanns det på Gustav Vasas dagar. Gustav Vasas Bibel från 1541 var standard för det svenska skriftspråket. Intressant! Visste jag inte.
För 100 år sedan var manchu hovspråket i världens största rike. Nu talas det av färre än hundra personer och de är över 70 år.. Men det finns många manchuer i Peking som börjat släktforska och tagit tillbaka sina gamla släktnamn och vissa yngre försöker lära sig manchu vilket är mycket svårt eftersom det inte finns några tryckta läromedel. Inte heller liknar det kinesiskan på något sätt. Intressant Visste jag inte.
Översättaren Kerstin Gustafsson talar om den mångtydiga engelska ing - formen som kan vara verb, substantiv eller adjektiv fastän det egentligen är ett presens particip. Det kan vara fruktbart att se hur engelska översättare översätter svenska författare påpekar Kerstin Gustafsson. Intressant! Tänkte inte på det.
Kommatecknet gjorde sitt intåg med boktryckarkonsten. Men nu dör det i tvinsot medan semikolonet är Språktidningsläsarnas käraste skiljetecken. Själv gillar jag båda sorterna.
Språkvårdaren Catharina Grünbaum skriver om hur gamla tortyrmetoder när de dränerats på sin ursprungliga betydelse blir till nutida metaforer. Vi använder uttryck som rådbråka, löpa gatlopp, hudflänga, brännmärka, schavottera, stigmatisera och grilla utan att tänka närmare på vad orden egentligen står för. Fast det vet vi ju.
I kapitlet med rubriken Därför snobblar vi på urden får vi veta något om hjärnprocesserna bakom spoonerismer ( nu är råttet mågat) och metateser (sprittsmidning) och att dessa felsägningar följer vissa mönster. Felsägningar känner jag mycket väl till, men att de kan kartläggas visste jag inte.
I Australien har man fått en språkbaby. I den lilla byn Lajamanu i Northern Territory i Australien talar människor under 35 ett språk som kallas light warlpiri. Ca 2 500 personer talar det ursprungliga språket warlpiri. Light warlpiri är en blandning av warlpiri och andra språk som till exempel engelska. Jag associerar till Amitav Gosh, Funquitown och blandspråket lascari.
Detta är endast en del av allt som finns att läsa i Språktidningen 2013: 7.

Albert Camus 100 år idag.

Albert Camus, fransk filosof och författare, skulle ha fyllt 100 år idag. Han föddes i Algeriet under fattiga förhållanden. Han växte upp med sin döva och illitterata mor som han älskade över allt annat. Fadern dog i slaget vid Marne när AC var knappa året. I den autofiktiva romanen skildras hans mor och uppväxten. Camus utvecklade en filosofi som gick ut på att människan lever under absurda förhållanden utan mening. Människans villkor är orättfärdiga. Men man måste se livet som det är och likt Sisyfos rulla sin sten hela livet. Det är vår sten och vårt liv. Han gestaltar denna filosofi i skönlitterär form i Främlingen. SÅ HÄR skrev jag om den 2010 och SÅ HÄR  när vi läst den i läsecirkeln 2011

I Myten om Sisyfos förklarar Camus att man måste stå ut; att man inte får döda sig själv. I Människans revolt involverar han de andra. Jag + revolt = vi. Rebellen handlar egoistiskt medan den som revolterar omfattar även andra.
Jag revolterar, alltså finns vi till. Camus föraktar politik. Han var en kort tid medlem i kommunistiska partiet, men han lämnade det 1937. Han blev också osams med Sartre som inte låtsades om de brott som begåtts av kommunister.
Camus var starkt emot våldsmetoder och verkade för demokrati och samförstånd. Naturligtvis var han djupt engagerad i den algeriska frågan
1957 fick Albert Camus Nobelpriset i litteratur som den yngste någonsin näst Rudyard Kipling som var ett år yngre; det vill säga endast 43.
Claude Simon, som föddes samma år som Albert Camus och som också hade en far som dödades i första världskriget, fick Nobelpriset 1985.
Han kallade Camus en filosof för gymnasister. Men det är Albert Camus som fortfarande läses - inte minst av ungdomar. Och det kommer fortfarande ut litteratur om främlingen från Algeriet.

Ett duralexglas emot stengolvet

Det där med relationer är inte lätt. Kärnfamiljen är inget undantag. Tvärtom. En kärnfamilj är en ganska ensam, stängd värld. Egentligen hade det kanske inte behövt vara så. Marie är huvudperson i i en familj finns inga fiender av Viktoria Myrén, Ordfront förlag 2010. Hon håller på att gå i bitar. Hennes familj består av mannen Johan samt två barn, Alma som är fyra år och Leo som är två, kanske. Marie har sömnproblem och har svårigheter att hantera Almas aggressivitet. BUP har tröttnat: Marie har tröttnat på deras omänskliga professionalism. Johan är bra med barnen som det heter. Åtminstone när han inte åkt på affärsresor. Innan Alma föddes var de överens om att det skulle vara slut med resandet, men det glömdes bort någonstans på vägen. Och nu har Marie egentligen passerat bristningsgränsen. Hon har fått medicin och ordinerats avkoppling. Hon åker till den gård hon ärvt av sin mormor. Under tiden hon tillbringar där funderar hon över sin mormors liv och det egna nära förhållandet till mormor. Med modern har Marie däremot en ganska komplicerad relation. Modern är enligt Maries bror Jens känslomässigt dysfunktionell. Under en uppgörelse på gården skriker modern åt Marie att hon egentligen aldrig velat ha barn. Marie själv tänker på sin egen lilla dotter som så tydligt tyr sig till sin far. Precis som Marie själv gjorde för övrigt. En stor del av i en familj finns inga fiender handlar om mor- dotter - förhållanden. Marie känner sig inte vuxen sin föräldrauppgift. Det är Alma som har makten i deras förhållande. Lillebror är mycket lättare. Maries mamma hymlar inte med att hon alltid tyckt att dottern är obegriplig. Till gården kommer också en lättsinnig amerikanska, Jennie,  som är Maries motsats; fri, obunden och utan ansvar. Hon charmar omgivningen; stjäl smycken och beter sig som en tonåring.
Viktoria Myrén vrider och vänder på sina karaktärer. Hon formulerar träffsäkert sina psykologiska insikter. Det faller sig naturligt att jämföra med den nyligen utkomna och lästa Bröder & systrar av Maria Sveland. I den jämförelsen är det Sveland som drar det kortaste strået. Viktoria Myrén har förmågan att även se kärnfamiljens möjligheter medan Maria Sveland är helt onyanserad. Moderskapet studeras seriöst av Myrén och något mindre ingående syskonskapet. Sveland fokuserar som titeln antyder mera på förhållandet mellan syskon. Marie får så småningom krafter att fatta ett beslut. Något har vuxit fram i det fördolda under tiden hon konfronterats med sin mor och sin barndom.
Jag gillade verkligen den här boken. Jag uppskattar det ärliga allvaret. 

Wilkie Collins, forts.

Jag har fortfarande inte kommit längre än till förordet på The Woman in White av Wilkie Collins (1824 - 1889). Författarens eget liv hade varit värt en egen roman. Wilkie Collins var ingen vacker eller stilig man. P. g. a. en svår förlossning fick han ena tinningen intryckt och den andra buktade ut. Huvudet var stort och kroppen liten. Icke desto mindre hade han en rad kvinnoaffärer som gjorde honom omöjlig i det viktorianska samhället. Han levde ihop med Caroline Graves och hennes dotter. När hon skildes från sin man gifte han bort henne med en rörmokare och var också närvarande vid bröllopet. När det äktenskapet tog slut flyttade han glatt ihop med henne igen. Under tiden fanns Martha Rudd och hennes tre barn som han också sammanlevde med då och då. Han talade om sitt morganatiska äktenskap. Inkomsterna fördelade Wilkie Collins rättvis mellan sina båda familjer. Han måste ha varit en i anden mycket stark människa.
Så småningom kom Wilkie Collins att lida av inflammatorisk gikt vilket ledde till att han använde morfin i sådana  mängder att det kunde dödat en oxe.
The Woman in White gick först som följetong i All the Year round, en tidskrift som grundades och ägdes av gode vännen Charles Dickens. The Woman in White blev mycket populär hos läsekretsen som ofta köade för nästa nummer av tidskriften.
Wilkie Collins begravning väckte däremot ingen större uppmärksamhet. De viktorianska familjerna kände sig förhindrade att närvara. Någon skickade en krans till hemadressen; någon annan skickade tomma vagnar som någon sorts hedersbevisning. Caroline Graves och hennes dotter fanns i alla fall med vid Collins kista

Kumamon

"His simple style and strong personality make him the ideal character mascot in Japan. Kumamon was created to draw tourists to Kumamoto Prefecture with the opening of the Kyushu Shinkansen in 2011, and according to his profile he’s a public employee working for the same prefecture’s government. Posters and advertisements featuring Kumamon have appeared in locations all over Japan, and he has made a number of appearances in the media."
Så står det i länken Top Ten Japanese Character Mascots

Obduktion

Om inte Lena Andersson får Augustpriset för Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek så är det mer än märkligt. Det är en mästerlig dissekering av vad som händer i ett kärleksförhållande som inte är ett kärleksförhållande där den ena parten är passionerat förälskad och den andra är ganska sval. Ester Nilsson, poet och essäist, är den passionerade och konstnären Hugo Rask den artigt oengagerade. Ester Nilssons kärlek driver henne att ringa, skriva, sms:a och trava fram- och tillbaka på trottoaren framför den tillbeddes hus. Ester är ganska krävande. Hon vill inte förstå att Hugo egentligen inte är intresserad. De för intressanta diskussioner om de mest skilda ämnen och fungerar som ett afrodisiakum för Ester. Men inte för Hugo, som dessutom håller sig med en till två kvinnor förutom Ester. Egenmäktigt förfarande är en lånebok så jag kan inte stryka under vilket är beklagligt. Så många pregnanta formuleringar, så många skarpsinniga iakttagelser, så mycken klokhet och till och med humor! När jag läste om Esters, Hugos och den andra kvinnans gemensamma middag som liknades vid något ur Mitt i naturen skrattade jag högt. "Biologin hade tagit över. Revir och rivaler och plymer och sexuell selektion var i full gång..." Och som i en grekisk tragedi finns här en kör. Väninnekören kommenterar  fortlöpande utvecklingen av Esters och Hugos ojämlika förhållande. Eller brist på förhållande

Reslektyr

När jag hör författarnamnet Wilkie Collins (1824 - 1889) tänker jag automatiskt på The Moonstone (1868), den första engelskspråkiga kriminalromanen. Men nu har jag lånat hem ett gammalt gulnat och slitet ex av  spänningsromanen 
The Woman in white (1860). Den förefaller lovande. Bara bilden på omslaget. Ett mörkt hus i dimma. Kala trädgrenar. Det ser ut att vara höst. Såväl trädgård som hus ser ut att vara stadda i förfall.
När jag slå upp boken får jag veta att Julian Symons skrivit förord och noter. Förordet börjar så här:
"When Wilkie Collins died on 23 September 1889 he left characteristically clear instructions about the disposal of his remains. A cemetary was to be bought in Kensal Green, and a plain cross erected over the grave. No scarves, hatbands or feathers were to be worn at the funeral, the cost of which was not to exceed twenty - five pounds..."
Han hade tänkt över saken, Wilkie Collins, även inskriptionen på gravstenen. Där skulle stå hans fulla namn William Wilkie Collins och födelse- och dödsdagar åtföljt av orden "Author of the Woman in white and other works of fiction". Han satte alltså The Woman in white högst av alla sina romaner och det tyckte T. S. Eliot var en riktig bedömning.
Wilkie Collins var samtida med och god vän till Charles Dickens och lär även ha tagit intryck av honom.
Jag återkommer i ärendet.

Paul Eluard

Dagens dikt idag 30 oktober: Jag är inte ensam av Paul Eluard (1895 - 1952)
Paul Eluard anslöt sig efter första världskriget till dadaisterna men i mitten på 20 -talet blev han en i gruppen surrealister som samlades runt André Breton.
Hans tre fruar kom att ha stor betydelse för hans diktning.
Jag är inte ensam finns i samlingen Smärtans huvudstad som kom ut 1975 på Coeckelberghs förlag i serien Tuppen på berget. Urval och tolkning: Pierre Zekeli

Jag är inte ensam

Lastad
Med lätta frukter till läpparna

Prydd
Med ett tusental blommor
Glänsande 
I solens armar
Lycklig
Över en förtrogen fågel
Utom sig
Över en regndroppe
Vackrare
Än morgonhimlen
Trogen

Jag talar om en trädgård
Jag drömmer

Men jag älskar rätt.

Min granne Totoro

Två små systrar, Satsuki och Mei, flyttar till ett fallfärdigt spökhus på landet med sin pappa. Mamma ligger på sjukhus för TBC. I huset möts de av sotspridare som de skrämmer bort med höga skratt. Intill huset står ett jättelikt kamferträd. Fram till huset går vägen genom en trädtunnel. De hälsar på mamma och berättar om spökhuset. Mamma vill gärna komma hem och bekanta sig med spökena.Storasyster gör i ordning sin bentolåda och går till skolan. Lillasyster går på upptäcktsfärd och hittar en trädkantad stig som leder in i skogen, så faller hon ner genom en ihålig trädstam och hittar en stor oformlig någonting som ligger och sover. Mei har mött en skogsande som heter Totoro. Så börjar den förtjusande animerade filmen som heter Min granne Totoro. Mycket fantasieggande film av regissören Hayao Miyasaki i Studio Ghibli 1988.                                                                                     .                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                   

Ett sympatiskt författarpar

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har tillsammans skrivit trilogin om Engelsfors; Cirkeln (2011), Eld (2012) och Nyckeln (868 sidor!), som kommer ut nu den 15 november. Dessutom har det kommit en prequel i serieform, Berättelser från Engelsfors. Engelsfors är ungefär som Fagersta där Mats Strandberg växte upp; en småstad som inte är det minsta gullig utan snarare ett klaustrofobiskt mikrokosmos.
Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har skrivit böckerna de själva vill läsa; om där verkligheten och det fantastiska möts. De har översatts till 24 språk och snart kommer Cirkeln som film. Om filmen blir väl mottagen kommer även de andra delarna att filmas.De berättar att de har läsare i alla åldrar och att de träffades för fem år sedan i ett helt annat ärende. När de sedan började prata visade det sig att de var intresserade av samma saker, till exempel fantasy, Buffy the Vampire Slayer och John Ajvide Lindqvist.
Det ena gav det andra och nu är diskbänksfantasytrilogin om Engelsfors definitivt slut. Men de kommer att arbeta tillsammans igen. Men först gör de lite egna saker. 
Ett väldigt samspelt författarpar som det var mycket givande att lyssna på.
De måste ha arbetat flitigt och haft lätt att strukturera. De har mejlat kapitlena fram och tillbaka mellan sig; förkastat, föreslagit ändringar, uppmuntrat men aldrig kompromissat. Sara B E berättar att hon exploderat ibland medan Mats S mera är den typen som imploderar...

Bokbloggsjerka 25 - 28 oktober

 
Annika fråga  i bokbloggsjerkan 25 - 28 oktober: Ska du läsa någonting som lämpar sig väl för Halloween och i så fall vad?
Se vidare instruktioner HÄR

Jag tänker som vanligt vid den här tiden på året läsa Erik Axel Karlfeldts mäktiga dikt Vinterorgel.
Den är ganska lång så jag återger bara sju av tio strofer. Vinterorgel finns i samlingen Hösthorn

Vinterorgel

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
Allhelgonadag!
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv
av klämtande slag.
Sin mantel river den svarta sky,
och lundarnas bleknade trasor fly,
och natten mässar om allt som är dött,
allt hö, allt kött.

Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,
det blånar så vasst.
Det växer en värld ur förgängelsens mitt,
en vit och fast.
I frostiga kvällar skönjs en arkad
med pipor av silver i glittrande rad
nu reser vintern sitt orgelhus
ur mörker och grus.

Nu höves ej lövens lösa lek,
ej susande äng.
För svag är den saviga bågen, för vek
är blomstersträng.
Men furan på höjd och granen i dal
de ljuda alltjämt som en sträv principal:
Cecilia stämmer sitt instrument
till Guds advent.

Nu ligger det stora tempeltun
som en liljevret.
Drag an registren, drag dov bordun,
drag gäll trumpet.
Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!
Han kommer på gången, den flingor beströ,
och stilla ekar ett svävande svall
från himmelens hall.

Tungt trampar Eol, alltid beredd,
sin flåsande bälg
och håller väderkistan försedd
från helg till helg.
Där väntar nordan på nyårsny
att stöta i smattrande horn av bly
och östan att följa med herdesång
de vises gång.

Du höga orgverk, jag är en man
i din menighet
och samlar din mångfald, så gott jag kan,
till enighet.
Nu lär min ande din egen ton,
den fulla klangen, den djupa ron,
att jag må gå som på sabbatsfärd
i min vintervärld.

Från tidig skymning, då lamporna tänts
i östligt kor
och vintergatans valvsegel spänts
av flammande flor,
det susar ibland intill gryningens väkt,
som stjärnornas lugna andedräkt,
en enda ton, en glasigt klar
och underbar.
---

Roligare att lyssna till än att läsa

Det var betydligt roligare att lyssna till när journalisten och författaren 
Maria Sveland berättade om sin senaste roman, Systrar & bröder, än att läsa den. Romanen handlar om tre syskon, en dubbelarbetande mamma och en pappa som ser för djupt i glaset och tar sin tillflykt till garaget. Syskonen har en trist uppväxt även om de kanske inte lider någon nöd rent materiellt. De utvecklar olika överlevnadsstrategier; storasyster Nora försöker skapa en egen familj som är som en familj ska vara; mellanbarnet Hedda prövar alla droger som finns men hamnar till slut i ett sömnmissbruk. Lillebror Per använder diverse droger inklusive kvinnor. Modern är förhållandevis anonym medan fadern utrustas med en viss historia.
Jag kan tycka att familjen skildras med alltför grova penseldrag. Maria Sveland motverkar sina egna syften. Allt är bara svart. Hon älskar ju inte kärnfamiljen, men detta blir inte trovärdigt. När båda föräldrarna försvunnit från scenen börjar syskonen valhänt intressera sig en smula för varandra och det blir lite ljusare
Betydligt roligare än att läsa var det att höra Maria Sveland berätta om sin roman. Hon är rapp i repliken och fyllde scenen med energi. Hon tyckte att det var intressant att undersöka detta med syskonskap. Det är ofta den längsta relationen vi har. Maria Sveland avslöjar att hon är storasyster och det är kanske därför som Nora får det största utrymmet i romanen. Och det är kanske därför som vi alla storasystrar fastnar för Nora...

Storbokcirkel med Immi Lundin

En kul grej, det här med storbokcirkel. Och med Immi Lundin som mycket erfaren cirkelledare. Joyce Carol Oates novell Nattsidan (Nightside) hade lästs av många och togs upp till diskussion. Översättaren Johan Theorin deltog.
Det var alldeles tydligt att Nattsidan gärna borde läsas ett par gånger. Den innehåller mycket på futtiga 45 sidor. Intresset för det okända ökar på samma gång som religionen är på tillbakagång i slutet av 1800 - talet . Ett antal kända namn figurerar i texten, t.ex. den kände psykologen William James, den svenske mystikern och teosofen Emanuel Swedenborg och den franske psykologen Alfred Binet. Andra namn, som till exempel Arthur Conan Doyle (som var övertygad spiritist) och Edgar Allan Poe döljer sig i undertexten.                      
Immi Lundin rekommenderar läsning av noveller i bokcirklar. Hennes
Cirkelbevis innehåller mycket användbart för läsecirklar och kallas "inspirationsbok och bruksbok". Hon betonar att man läser annorlunda när man vet att man ska diskutera en bok och att läsupplevelsen fördjupas genom att man sedan tar del av andras tankar om och upplevelser av en läst text.
När vi diskuterade Nattsidan associerade jag till Julian Barnes bok Arthur & George. Den handlar bl. a. om Arthur Conan Doyle och hans djupa engagemang i spiritismen. Dessutom erinrar jag mig Eva - Marie Liffners debutroman Camera från 2001. Den tilldrar sig i London och handlar om den svenska fotografen Johanna Hall som försöker reda ut vad som hänt en släkting till henne vid sekelskiftet mellan 18 - och 1900 - talen. Det är vid den här tiden som Madame Blavatsky och Annie Besant, två kända teosofer, är verksamma.

Ur askan i elden

På 45 sidor lyckas Joyce Carol Oates berätta en historia om telepati och spiritism i 1870 - talets New England. Nattsidan heter novellen som översatts av ingen mindre än Johan Theorin.
Doktor Jarvis Williams från Harvard University och hans vän Perry Moore är intresserade av de seanser som anordnas av Sällskapet för parapsykologi. Som de vetenskapsmän de är är de naturligtvis skeptiska. Till en början. Men saker och ting förändras. Perry Moore påverkas överraskande och genomgår en katastrofal förändring. Jarvis Williams åser det hela med bestörtning. Naturligtvis påverkas han också men han upplevelser är raka motsatsen till  Moores. Hela berättelsen börjar nog så oskyldigt, men på sidan 45 är man riktigt omskakad. 
Nattsidan presenteras här för första gången på svenska av Novellix som "ger dig litteraturen i fickformat".
Joyce Carol Oates har många strängar på sin lyra. Bland annat har hon prisbelönats flera gånger för sin skräcklitteratur och har ibland kallats The Gothic Queen. Det är första gången jag läser något i den här genren av Oates. Det kan mycket väl bli en eller annan mardröm inatt...

Mamman

Mamman

Jag ber så mycket om ursinne
för de glömda orden och de glömda stegen
den spillda mjölken den slösade slanten
det okramade barnet den okysste maken
Jag ber så mycket om ursinne
för maten i vrångstrupen rapen i handen
fisen vid spisen boken i såsen
såsen på vaxduken och otvättade halsar
Jag ber så mycket om ursinne
för sömnlösa nätter och kylslagna knull
för sönderkokt potatis och stekt gröt
för torgskräck bilskräck äppelskräck och vatten
för krokig rygg och dålig mage
för ljummet lavemang och andnöd
för skröppelkropp och spinkelben
för tandlösa ordlösa
undantag och död

Agneta Klingspor (ur Den nyaste ordmusiken 1992)

Världens bästa Darcy

I TV - serien av Stolthet och fördom spelades mr Darcy av Colin Firth! Det kallar jag en Darcy! 
Han är otroligt bra i sin roll.
Elizabeth Bennet spelas av Jennifer Ehle. De matchar varandra fint.
Den goda vackra Jane gestaltas av Susannah Harker och Alison Steadman är en fullständigt överdådig mrs Bennet! Hon lider svårt av sina nerver; kastas mellan hopp och förtvivlan vad det gäller döttrarnas giftermål; viftar framgångsrikt med spetsnäsduken, äter och pratar oavbrutet och på samma gång. Mr Bennet har låtit hoppet fara; de äldre döttrarna är milt överseende medan de två yngsta tycks brås på sin mor. Mellandottern, Mary, står över allt tjafs och trams med baler, bjudningar och kavaljerer. Någon av läsecirkeldeltagarna reflekterade över om hon möjligen representerar författarinnan själv där hon sitter med sina böcker och helst av allt vill vara ifred? Det är väl ingen dum idé?
David Bamber spelar den odräglige prästen mr Collins som fjäskar, svettas, gör sig viktig, sätter sig till doms, krumbuktar sig, friar till Elizabeth och gifter sig med Charlotte Lucas som är en förståndig tös.
Landskapet är betagande; de många vackra hästspannen och vagnarna är fantastiska blickfång liksom de ståtliga husen och mer eller mindre vidsträckta parkerna. Detta är en tid när det är fult att arbeta. Man gör klokt i att ärva och/eller gifta sig rikt. Kvinnornas liv är oändligt mycket mera begränsat än männens. Inte underligt att många blev the madwoman in the attic. Stolthet och fördom skrevs skrevs egentligen redan 1796 - 97 när Jane Austen endast var 21 år. Hur kunde hon vara så klok och skarpsynt vid så unga år?

Fira Jane Austen!

Ugglan & boken
firar Jane Austen i sin snygga blogg. Hon inbjuder också oss andra att vara med med egna inlägg. 
Loggan får man gärna låna.
Firandet pågår fram till och med 16 december, Jane Austens födelsedag.
Deltagarna kan vinna en fin anteckningsbok med Penguins utgåva av Pride and Prejudice som pärm.
Läs mer HÄR

Bra idé!

Darcy och Lizzy

Darcy och Lizzy = Stolthet och fördom.
Jag hade nästan glömt hur klok, skarpsynt, rolig, ironisk och ibland uppfriskande elak Jane Austen är. Jag har läst om Stolthet och fördom - som fyller 200 i år - med stort intresse. Imorgon ska vi diskutera i bokcirkeln.
Jag slås av krassheten i resonemangen om inkomster och hemgifter; börd och klasstillhörighet. De fem systrarna Bennet kommer inte från någon fin familj och har ingen förmögenhet. Dessutom har de mrs Bennet som extra belastning. Mr Bennet slipper undan ganska billigt, tycker jag. Han är visserligen betydligt intelligentare än sin blåsta hustru, men han kan stänga in sig i sitt bibliotek och ta avstånd från såväl hustru som ytliga döttrar. Som den filosof han är, sägs det maliciöst.
Jane är äldst, vackrast, snällast och godast. Lite fadd tycker jag. Hon är Mrs Bennets favoritdotter.
Elizabeth kommer som nummer två. Hon är mera alldaglig i utseendet men är den intelligentaste av systrarna och sin fars favorit. Och hon kan bli vass i ordväxlingar. Jag avnjöt hennes duell med den högfärdiga Catherine de Bourgh på Rosings Park som utsett sig själv till alltings mått - och rättesnöre.
Mary är en tillbakadragen flicka som helst vill umgås med sina böcker vilket ju är besvärligt när man hela tiden måste vara social antingen man har lust eller inte i en oändlig räcka av likartade bjudningar.
Lydia och Kitty är bara ouppfostrade känns det som. Lydia är värst och hon drar med sig Kitty.
Darcy har ju fullt upp med att vara just Darcy. Men han är inte dum. Och han kan ändra åsikt och vågar stå för det. Hans beundrande vän Bingley är snäll men mesig och gör som Darcy säger.
Ovisst är vad männen sysslar med när de inte jagar, fiskar och reser eller är soldater. Gods och förmögenheter är för det mesta förvärvade av någon annan.
Vad kvinnorna sysslar med är alldeles tydligt. Det är inte så mycket de får syssla med över huvud taget.
Nu är det rätt läge att fortsätta med Death comes at Pemberley av P D James medan alla personerna i Stolthet och fördom fortfarande är alldeles levande.

Amitav Ghosh och globaliseringen

Amitav Ghosh, född 11 juli 1956 i Calcutta, är en indisk författare. Ghosh växte upp i Calcutta, Bangladesh och Sri Lanka. Han utbildade sig vid universiteten i Delhi, Alexandria och Oxford, där han blev filosofie doktor i socialantropologi. Numera bor han i Calcutta, Goa och Brooklyn.
1800-talets stora utvandringsvågor från Indien  är ett återkommande tema i Amitav Goshs författarskap. I hans romaner möter man en fantastisk språkbehandling, där han i dialogform visar hur språket förändras och utvecklas när människor från olika håll av världen försöker kommunicera med varandra. I programmet OBS berättade Ghosh om indiers förhållande till språket, om globaliseringen då och nu, och om den kanske mest kosmopolitiska plats som funnits: den utländska enklaven Fanquitown som låg i utkanten av Kanton, innan 1800-talets opiumkrig. Fanquitown var då en helt unik global plats med handelsmän från hela världen som arbetade på samma villkor, som var jämställda.. Fanquitown var också en unik plas för språkblandning. Här talas till exempal lascari, som bygger på portugisiska, bengaliska, engelska och franska och som utvecklatdes av sjömännen.

Till Amitav Ghoshs första bok i Ibistrilogin, Sea of Poppies, publicerades  också en ordbok, skriven av romankaraktären Neel, och det kan vara  en välgärning, med tanke på att boken är full av lascari och märkliga nyord som uppstår när människor från helt olika delar av världen, försöker kommunicera med varandra. Men Neels ordbok handlar inte så mycket om att förstå betydelsen av orden, som att reda ut deras potential att överleva. 
Det är en astrologisk ordbok som spår ordens öden - för precis som Neel själv in på bara kroppen bär på erfarenheten av att det finns vinnare och förlorare bland människorna som liksom han själv lever igenom 1800-talets opiumkrig, tänker han att samma sak måste gälla bland orden. Lascari är inte lätt att förstå, men när läsarna klagar tycker Amitav Gosh att man kan hoppa de delarna man tycker är besvärliga. Men översättarna då kan man fråga sig?

Amitav Ghoshs första bok, Circle of  Reason eller Förnuftets krets, är den ena utav hans romaner som översatts till svenska. Flera titlar är däremot översatta till franska, italienska, danska och norska för att nämna några. 
(I Norge är man över huvud taget mycket intresserad av indiska författare.)
I den första delen av Ibistrilogin, Sea of Poppies, på svenska ungefär Ett hav av vallmo, sammanstrålar en rad disparata människoöden på Ibis, ett slavskepp.Läsaren möter flera av dem igen i den andra delen , River of Smoke. Handlingen är förlagd till första hälften av 1800-talet, åren före opiumkrigen, en tid då britterna hårdhänt hävdade sin rätt att anpassa jordbruket i kolonin Indien för att förse den kinesiska marknaden med opium, trots att Kina försökte stoppa införseln. Medan Sea of Poppies till största delen utspelar sig på fälten längs med Calcuttas flodbank, där opievallmon odlas, tar Ghosh i River of Smoke oss med till Kanton, den kinesiska handelsstationen där opiumet smugglades in i Kina. Här, i den utländska enklaven utanför murarna, fanns tretton fabriker, en av dem tillhörde det svenska ostindiska kompaniet; alla på något sätt involverade i den lukrativa men olagliga handeln med opium åberopande Adam Smits teori om frihandel. Man tillskansade sig monopol på odling och tillverkning av opium i Indien för utförsel till Kina. Många av handelsmännen var djupt religiösa men när det gällde droghandeln skydde de ingenting. Amitav Ghosh citerar en verklig köpman: "Jag har varit så upptagen med att sälja opium att jag inte har haft tid att läsa bibeln idag". 
Böckerna är baserade på historiska dokument och i persongalleriet blandas fiktiva personer med verkliga personer.
River of Smoke är också en ,sorgesång över Kanton och Fanquitown. Efter opiumkrigen förstördes smältdegeln Fanquitown. En ny utländsk enklav byggdes upp, men den var helt europeisk till sin karaktär; hundar och kineser var förbjudna.
Förnuftets krets finns inte på så många svenska bibliotek. River of Smoke är inte översatt. Tredje delen finns inte ännu. Men nog skulle man vilja läsa Ibistrilogin?

Ett hår av hin

Äntligen har också jag läst Gone girl av Gillian Flynn. Tidigare har jag läst Vass egg (Small Objects) - vilket var Gillian Flynns debutroman - och den tyckte jag var något utöver det vanliga. Dark Places väntar fortfarande i hyllan och jag är glad för att jag inte har läst allt. Undrar när Gillian Flynn kommer med något härnäst?
Gone girl har kostat mig åtskilliga timmars  nattsömn. Den var fruktansvärt spännande och oförutsägbar. Den är riktigt elegant konstruerad och det hjälper inte att leta efter mistor.
Amy och Nick är gifta med varandra sedan fem år tillbaka. Amy var rik, vacker och bortskämd; Nick ung, stilig och stoisk (kallar han det). De bor till en början på Manhattan men efter det att de förlorat sina arbeten och Amys föräldrar sin förmögenhet måste de flytta hem till Nicks lilla barndomsstad i Missouri. Amy hatar det. På femte bröllopsdagen försvinner hon. Vardagsrummet tyder på strid och spåren pekar entydigt på Nick. 
Amy och Nick berättar var sitt kapitel. Man har svårt att ta parti för någon utav dem. De är inte särskilt sympatiska. Men till slut tycker jag lite synd om Nick. Man tar ju gärna parti för den svagare. Nick är helt hjälplös; han har inget att sätta emot en hjärna som Amys. Hon säger sig ha förgjort honom och då blir hon också den som måste återskapa honom. 
556 sidor. Oavlåtligt spännande och inte likt något annat.
Ulla Danielsson har översatt. Modernista förlag.
Anna Hellsten har skrivit en en matig RECENSION i SvD

Phillis Wheatley

Bilden är lånad från Wikipedia

An Hymn to the Evening

SOON as the sun forsook the eastern main
The pealing thunder shook the heav'nly plain;
Majestic grandeur! From the zephyr's wing,
Exhales the incense of the blooming spring.
Soft purl the streams, the birds renew their notes,
And through the air their mingled music floats.
Through all the heav'ns what beauteous dies are
spread!
But the west glories in the deepest red:
So may our breasts with ev'ry virtue glow,
The living temples of our God below!
Fill'd with the praise of him who gives the light,
And draws the sable curtains of the night,
Let placid slumbers sooth each weary mind,
At morn to wake more heav'nly, more refin'd;
So shall the labours of the day begin
More pure, more guarded from the snares of sin.
Night's leaden sceptre seals my drowsy eyes, 

Phillis Wheatley, 1753 - 1784, skeppades med slavskeppet The Phillis från Västafrika till brittiska Boston i Massachusetts. Som 8 - åring såldes hon till den progressive och humane skräddaren och köpmannen John Wheatley. Han lät henne få utbildning och vid tolv års ålder läste hon grekiska och latinska klassiker. Som tonåring började hon skriva dikter. När hon var 18 reste hon till London och där publicerades hennes Poems on various Subjects 1773. När hon kom tillbaka till USA gifte hon sig. Phillis Wheatley var den första afro - amerikanska poeten och den första afro - amerikanska kvinna som publicerades. Hon blev berömd och var en förebild för unga svarta kvinnor. Men det hindrade inte att hon dog fattig.
Detta råkade jag höra i femminutersprogrammet Världshistorien i P1 idag. Aldrig tidigare hade jag hört talas om Phillis Wheatley. Men man kan läsa om henne i 
The Cambridge Guide to Literature in English, ed. by Ian Ousby

Sokratiskt samtal

Philosophy at Work , PAW
är namnet på Tulsa Janssons blogg. Tulsa Jansson är filosofisk praktiker och föreläsare. Hon vill locka fram filosofen inom människor och få svenska folket att filosofera mera.
Du har svaren! Filosofi till vardags är titeln på hennes bok som nyligen kom ut på Brombergs förlag. Tulsa Jansson tror, att det inom tio år kommer att finnas kommunfilosofer.
I nära nog ett år har hon varit ledare för en serie sokratiska samtal i olika ämnen på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Igår var frågeställningen: Vad är utveckling? Tulsa Jansson upplyste oss redan på förhand om att vi förmodligen skulle ha fler frågor med oss när vi gick hem men inga svar.
Publiken fick tid att i tysthet reflektera över ämnet några minuter och skriva ner sina tankar. Därefter diskuterades det. Tulsa Jansson samlade ihop alla synpunkter, vägde samman och sammanfattade. Vilka är förutsättningarna för utveckling? Är utveckling lika med förändring? Måste utvecklingen ha ett mål? Kan utveckling leda bakåt? Är strävan alltid en förutsättning för utveckling? Kan utveckling ske av en slump? Är slumpen tillfällig?
Tulsa Jansson hade rätt. Vi hade många fler frågor med oss när vi gick hem. Men vi hade suttit ner tillsammans - ett helt rum fullt med människor som var okända för varandra - och vridit och vänt på innebörden av begreppet utveckling. Det var en annorlunda upplevelse, mycket berikande. Utvecklande, rentav.

Den yngsta någonsin

Bilden är lånad

Eleanor Catton, född 1985, kammade hem Bookerpriset 2013, den yngsta i prisets 45 - åriga historia.
The Luminaries är hennes andra roman. Den handlar om guldgrävare, spöken och mord på Nya Zeeland 1866 och är enligt ordförande i Bookerprisjuryn "ett under av struktur och historieberättande".
Förlaget är Granta, som både ägs och drivs av svenska Sigrid Rausing.
The Luminaries omfattar 800 sidor och har översatts till 12 språk. 
Priset: 50 000 pund.
Granta hade nyligen en författare som fick Women´s Prize for Fiction (som tidigare hette Orange Prize), nämligen A M Homes för romanen May we be forgiven. 
Läs vidare HÄR
Eleanor Cattons första roman, The Rehearsal, finns översatt till svenska och heter Repetitionen. Den kom ut 2011.

Bookerpriset 2013

Bilden är lånad

Blir det en novellist som får Bookerpriset  i år? Det avslöjas ikväll i London
Jhumpa Lahiri ligger bra till med sin roman The Lowland.
LINA KALMTEG skriver i sin krönika i SvD idag om Bookerpriset som från och med nästa år ändrar sina regler så att alla som skriver på engelska och finns utgivna i Storbritannien kan vara med och tävla om priset, vilket ju betyder att alla amerikaner får fritt tillträde till arenan. Naturligtvis har beslutet kritiserats.
Colm Tóibin, The Testament of Mary finns också med bland kandidaterna till priset. Det har han varit ett par gånger tidigare
Jim Crace, The Harvest; We need new names av No Violet Bulawayo och The Luminaries av Eleanor Catton finns också med.
Men särskilt nyfiken är jag på A Tale for the Time being av Ruth Ozeki som är född i USA med en japansk mamma och en amerikansk pappa. Hennes roman tilldrar sig i det nutida Tokyo

Nobelpristagare 1913

Benediction

Bless this little heart, this white soul that has won the kiss of
heaven for our earth.
He loves the light of the sun, he loves the sight of his
mother's face.
He has not learned to despise the dust, and to hanker after
gold.
Clasp him to your heart and bless him.
He has come into this land of an hundred cross-roads.
I know not how he chose you from the crowd, came to your door,
and grasped you hand to ask his way.
He will follow you, laughing the talking, and not a doubt in
his heart.
Keep his trust, lead him straight and bless him.
Lay your hand on his head, and pray that though the waves
underneath grow threatening, yet the breath from above may come and
fill his sails and waft him to the heaven of peace.
Forget him not in your hurry, let him come to your heart and
bless him. 

Kvällens Babel påminde mig om en författare som min boksynte morfar hade i sin bokhylla och ofta talade om, nämligen Rabindranath Tagore. 
Inte visste jag att han fortfarande är så levande i sitt hemland att han ingår i det dagliga livet. Hans bengali lär ha varit så vackert att det väckte stor beundran. Tagore är svåröversatt på grund av sin lyrism. Han hade åsikten att musik och dikt är viktiga ämnen i skolan och att människans skapande förmåga skulle stimuleras i stället för att förkvävas. Tagore skrev texterna till Indiens och Bangladeshs nationalsånger.
De rovlystna stenarna är titeln på den novellsamling som morfar hade i sin hylla och som nu finns i min. Någonstans. Men den ska letas fram.

Om det finlandssvenska

Parnass är de litterära sällskapens tidskrift som kommer ut med fyra nummer per år. I Parnass presenteras nya sidor hos våra klassiker. Varje nummer har ett tema. 2013:3 handlar om Edith Södergran och det finlandssvenska.
Agneta Rahikainen, programchef vid Svenska Litteratursällskapet i Finland, skriver om Edith Södergran som alls inte bara var "en  långsamt döende, missförstådd och överspänd poetissa".  Hennes artikel har titeln "Edith Södergran - myten och människan". 2014 kommer en ny biografi om Edith Södergran av Agneta Rahikainen.
Martina Ölander som är litteraturvetare och litteraturpedagog på Danderyds bibliotek skriver om "Den finlandssvenska litteraturen och klassikerna - en guldgruva". Elin Järnemo, redaktionssekreterare på Parnass, analyserar  Philip Teirs äktenskapsroman Vinterkriget och skriver en artikel om Mumintrollets väg från barn till vuxen.
Litteraturforskaren Per Stam ger oss fyra anledningar att läsa den finlandssvenske författaren Henry Parland (som dog 22 år gammal 1930 i sviterna av scharlakansfeber) I sin recension av Parlands roman Sönder (ny utgåva 2005) skrev Carl - Johan Malmberg så här: "Sönder är en bok man inte blir riktigt klok på - men som man blir klok av. Den är rasande intelligent".
Vidare kan man läsa om svenskan som ett rött skynke i Finland. Ingen behöver svenskan i Finland men alla behöver finskan, säger någon. En annan tycker att det vore bättre om finländarna i östra Finland lärde sig ryska. Somliga tycker att man ska få välja i skolan. Språkkulturen i svenska och finska företag som fusionerat är - engelska! Utom på fikarasterna. Då talade man sitt modersmål.
Martti Antisaari, tidigare president i Finland och fredspristagare, är övertygad om betydelsen av att värna de båda officiella språken i Finland.
En högst aktuell debatt.
Detta och mycket, mycket annat kan man alltså läsa i Parnass 2013:3

I huvudet på en översättare

Bilden är lånad av Kristianstadsbladet

I onsdags, 9 /10,  lyssnade jag på  Inge Knutsson som berättade om hur det är att vara översättare från de nordiska språken (utom finska) i allmänhet och om översättningen av Kim Leines senaste roman Profeterna vid Evighetsfjorden i synnerhet.
Inge Knutsson kom tidigt under sin studietid att intressera sig för de nordiska språken och alldeles speciellt isländskan. Isländska och färöiska är de största utmaningarna för Inge Knutsson eftersom de är mest olika svenskan. Både norska och danska är innehåller å andra sidan förrädiska likheter. Och de danska fraserna och uttrycken får man vara riktigt uppmärksam på.
Profeterna vid Evighetsfjorden är en lysande roman enligt Inge Knutsson (och många andra). Den var väldigt rolig att översätta, säger han. Inge Knutsson läser alltid igenom hela romanen först innan han tar itu med översättningen. 
Kim Leine är i sanning en nordisk författare. Han är född i Norge av norsk mamma och dansk pappa. Nu bor han i Danmark efter femton år som sjuksköterska på Grönland. Profeterna vid Evighetsfjorden utspelar sig 1785 och 1815 på Grönland.
Profeterna vid Evighetsfjorden är nominerad till Nordiska Rådets Litteraturpris 2013. Inge Knutsson berättade också om Nordiska rådets litteraturpris och arbetet bakom det. Han är till vissa delar kritisk mot priset. Man borde belöna författarskap; inte enskilda titlar av respektive författare.
Arrangör var Föreningen Norden.

Ovanligt bra val!

Sommarens sista ros till den alldeles nybakade nobelpristagaren i litteratur, Alice Munro!Ovanligt bra val och föredömligt kort och begriplig motivering : "Den samtida novellkonsten mästare"
Grattis också Atlas förlag och fina översättaren Rose- Marie Nielsen.
Lives of Girls and Women finns i min hylla.
Om novellsamlingen Kärlek, vänskap, hat skrev jag SÅ HÄR
i ett inlägg från 2010. Det innehåller också en artikel av Margaret Atwood och in intervju med Alice Munro.
I Vi läser 2013:2 finns en artikel om Alice Munro som jag skrev följande om:
"Den bästa artikeln är skriven av Martin Gelin (som annars gjort sig känd som författare till Den amerikanska högern) och handlar om Alice Munro.  Han har rest till Huron County och sökt efter den skygga författarinnan men fått nöja sig med att besöka hennes uppväxtstad, Wingham och tala med folk som känner henne. I Crossroads, en diversehandel i Clinton, kan man köpa signerade böcker av Alice Munro. Med jämna mellanrum går affärsinnehavaren Marilyn Tyndall hem till den 82 -åriga Alice Munro och låter henne signera så många böcker hon orkar med.
Marilyn Tyndall låter sig inte bevekas. Hon är förbjuden att avslöja var Alice Munro bor. " Hur går det nu kan man fråga sig?