Tematrio - Mörker

Nu börjar det bli ordning på torpet efter ett långt sommaruppehåll. Lyran är tillbaka med sin tematrio. Mörker är temat. "Berätta om tre böcker som innehåller mörker, i bokstavlig eller symbolisk form."

1. Evig natt av Michelle Paver har undertiteln En arktisk spökhistoria.
Gruhuken på Spetsbergen är hemsökt. Och fruktat av långt mer erfarna män än de fyra ungdomliga, övermodiga och teoretiskt välutbildade ynglingar som entusiastiskt reser iväg och möter en verklighet som är mycket hårdare än de någonsin kunnat föreställa sig.

2. Nattens historia av Gunnar Broberg. Natten upptar ju en stor del av våra liv men den har inte haft någon historia förrän 2016 när Gunnar Brobergs bok kom ut. I samma veva kom Jan Garnerts bok Ut ur mörkret: ljusets och belysningens kulturhistoria under 2016. 

3. Dykungens dotter av Birgitta Trotzig har under titeln ett barns berättelse och ska vara en roman om ljus och mörker, men jag upplevde mestadels mörker när jag läste den. Birgitta Trotzig är influerad av H C Andersens berättelse med samma namn.

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att dela med oss av det vi just läser. En enda regel gäller: No spoilers! 

Bookmark förlag

"Jag åker längs en väg som är mig mycket bekant. Det är en grusväg som dammar och spottar sten mot dikena till höger och vänster och som hela tiden vill överraska med oväntade kurvor. Men mig överraskar den inte. Jag kan allt om den här vägen. Jag åker upp för den sista backen, den som alltid är så besvärlig i kvällssolen i juli, där pappa alltid sänkte farten och koncentrerat fällde ner solskydden vid framrutan. Om några hundra meter är jag framme vid familjen torp i Värmland. Bredvid mig i bilen sitter min bror Calle. Vi har suttit så här många gånger förut, i en het bil som plöjer genom sommaren, sista biten mot stugan. Det är så mycket av första dagen på semestern över den här sträckan. Vi är åtta, nio år, vi dricker varm läsk bak i bilen och vi har chipssmulor mellan låren. Vinden i pappas hår där fram när mamma vevar ner rutan för att röka. Solen mellan björkarna. Någon av oss jämrar sig: "När vi framme?" Och någon där fram svarar: "Nu är det bara sista biten, sista backen, sen är vi där!" Från sidan 9 i Glöm mig av Alex Schulman. Fler smakebitar HÄR

Stackars rika flicka

Natur&Kultur

I romanen Kära Barbro har Lena Ackebo tagit sig an Barbro som vi minns som lillasyster till Mona i Världens vackraste man; hon som blev sjuk på det skruttiga hotellrummet på Mallorca. Nio år skiljer de två systrarna åt och de grälar väldigt mycket. Mona är gift, men har inga barn. Hon arbetar som lärare. Barbro har gift sig fint med en läkare och är hemmafru med fyra barn varav endast ett, Sladdis, som hon kallar honom, bor kvar hemma. Barbro ägnar sina dagar åt att hålla formen. Hon går på spinning och springer. Svärföräldrarna börjar få krämpor och Barbro retar sig på att sonen, hennes man, åker till dem för att se hur det ligger till. Hennes egen mor sitter på ett hem i Stockholm. Barbro och hennes familj bor i ett havsnära område i Skåne. Modern är självisk och manipulativ och Barbro har mycket svårt att handskas med henne.  Och det är endast motvilligt hon åker för att hälsa på henne när personalen på hemmet kallar på henne. Jag förstår mig inte riktigt på Barbros man som gett upp två tjänster för hennes skull och som dessutom flyttat ifrån Malmö där både han och Sladdis trivdes så bra. Och varför är hon inte intresserad av att verkligen göra något? Sladdis kommer att flytta hemifrån så fort det bara går. Jag upplever Barbro som bortskämd och egotrippad. Mona föreslår att Barbro och hennes man ska komma och hälsa på och bokar en fin lägenhet åt dem.
Men det blir endast Barbro som åker iväg. Och allting blir så fel. Sista meningen i boken får mig att spärra upp ögonen och säga Va??? Nu måste det bli en tredje del helt enkelt! Jag tycker att Lena Ackebo skriver fram en trovärdig kvinnotyp och kanske också en trovärdig, konflikträdd man. Modern kan påminna om Tony Sopranos mor, men dottern har kanske svårt att vara rättvis. Kära Barbro är mycket välskriven och lättläst även om en blir illa berörd.

Helgfrågan v. 33

Mia på bloggen Mias bokhörna undrar i sin helgfråga vad vi tycker om ljudböcker. I allmänhet tycker jag bättre om vanliga böcker. Men i vissa lägen - mycket beroende på uppläsare - fungerar det bra när jag har något annat för händer. Somliga uppläsare kan förstöra vilken bok som helst, medan andra fungerar tvärtom. Skådespelaren Peter Andersson är en fantastisk uppläsare; Marie Richardson, Krister Henriksson, Anita Björk är några andra. En alldeles förtrollande uppläsare var ju Torgny Lindgren. Astrid Lindgren läste också sina böcker väldigt bra. Philip Zandén läser utmärkt har jag hört nu i första avsnittet av radioföljetongen Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón.

Hett i hyllan

Bild: Forum förlag

"Varje morgon klockan kvart i nio ser man dem komma skyndande upp ur tunnelbanans mörka gap eller troppa ut i gåsmarsch från Grand Central Station och skynda vidare längs Lexington och Park, Madison och Fifth Avenue, hundratals och åter hundratals kontorsflickor. Somliga ser pigga och glada ut, andra surmulna, och andra rör sig som sömngångare. En del har varit uppe sedan halv sju på morgonen, det är pendlarna från Brooklyn och Yonkers och New Jersey, Staten Island och Connecticut. De bär på tidningar och fullproppade handväskor. Några kommer i rosa eller chartreusefärgad ulster, omoderna pumps med vristrem och håret upprullat på papiljotter under scarfen. Andra har en liten svart dräkt (möjligen från i fjol, men vem kan avgöra det?) och skinnhandskar och lunchsmörgåsen dold i en violmönstrad papperskasse från Bonwit Teller. Ingen av dem har några pengar att tala om."
Så inleds Det bästa av allt av Rona Jaffe. Den handlar om fyra unga kvinnor har som kommer till New York för att hitta ett arbete och en man. Caroline, som är den första en möter i morgonrusningen, hade verkligen inte alls tänkt att hon skulle behöva arbeta och försörja sig. Hon hade trott att hon skulle gifta sig med den hon var förlovad med, men så belv det alltså inte. De fyra flickorna träffar varandra på förlagshuset Fabian Publications och blir goda vänner. Vi är i början av femtiotalet. Samma tid som Mad Men utspelas men före Ett litet liv.Jag köpte boken delvis för omslagets skull men också för att jag kände till författaren. Och så tyckte jag att det verkade intressant med ett kvinnokollektiv på 50 - talet. Så - varför har den blivit stående?

Det är Monika på bloggen Bokföring enligt Monika som håller i den här utmaningen: "Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?"

Golvad!

Sommarens läsecirkelbok är Ett litet liv av Hanya Yanagihara. 732 sidor för respekt med sig. När jag nu äntligen tog tag i den blev jag ganska snart helt besatt och läste så mycket det gick under dagarna och halva nätterna. Ett litet liv handlar om fyra goda vänner men det finns en given huvudkaraktär och det är Jude St. Francis, den yngste av dem. Han är föräldralös;  mycket förtegen om sitt förflutna och bär  alltid långärmade tröjor och T - shirts. Jude är mycket begåvad, speciellt vad det gäller matte. Men han kommer att ägna sig åt juridiken. Och han har sina skäl. Den två år äldre Willem blir snart hans allra bästa vän och specielle beskyddare.  Jude har en benskada och han får förfärliga anfall av ryggsmärtor. Willem är den som vårdar. Malcolm blir arkitekt. Han är förmögen och mycket generös mot sina vänner. JB - Jean Baptiste - härstammar från Haiti. Han lyckas tämligen snabbt som konstnär. Willem blir en framgångsrik skådespelare. Allt eftersom Judes barndom avslöjas blir en fullständigt förtvivlad. Hur överlevde han övergrepp och misshandel? Klostret med de hjärtlösa munkarna, fosterfamilj, barnhem och slutligen den perverse doktor Traylor.  När Jude är 15 år vänder det. Han träffar en socialarbetare som bildar en sorts övergång till ett mera normalt liv. Ana ser till att Jude får ta high schoolexamen och hon övertygar honom att söka till college. Det är där de fyra vännerna finner varandra. Och sedan möter han Harold Stein, professor i processrätt. Harold och hans hustru Julia fäster sig vid Jude och ber att få adoptera honom. Deras egen son dog vid sju års ålder. Jude får plötsligt familj och sammanhang. Han kämpar fortfarande med sin skadade kropp och får infektioner i benen och sår som aldrig läks.  En natt får han köra till doktor Andy med Judes ena arm inlindad i ett örngott fullt med blod. Andy och Willem frågar sig om det var ett självmordsförsök. Jude själv påstår att han skurit gurka. Vännerna äter luncher och middagar med varandra går på teater, premiärer, utställningar, o.s.v. De reser, träffar vänner och lever ett omväxlande liv. Men de arbetar också mycket. Trots sin motsträviga kropp och såriga själ har Jude sin bästa tid nu. Men ödet har ett obarnhärtigt slag i beredskap för honom. Ännu en gång måste Jude ta till alla sina krafter för att resa sig. Han tycker sig gå i dimma. Men han återgår till sina rutiner; han arbetar, simmar och försöker få i sig lite mat. Vännerna pustar ut; han verkar repa sig.
De första femton åren i Judes liv härskar ondskan. Nästa trettiofem år är Jude omgiven av vänner som ställer upp för honom. Han lever ett gott, litet liv. Men upplevelserna under barnaåren har satt sina spår på kroppen och i själen och han får hela tiden kämpa. Det sista slaget behövde han inte.
Hanya Yanagihara använder rikligt med ord; bildspråket är ibland både drastiskt och rolande. Berättarperspektivet växlar ofta. Vad som händer i omvärlden märker en inte mycket av. De vardagliga händelserna i de fyras liv ligger som en fond  i bakgrunden. På scenen står de fyra vännerna och deras relation. Men frågan är hur långt en kan hjälpa en annan människa; ärrad till kropp och själ? Förläggaren ville sortera lite bland Judes förfärliga upplevelser före femton års ålder, men författaren sa blankt nej. Hanya Yanagihara är inte intresserad av själva övergreppen utan av maktmissbruket. Hon stred också för den avskräckande bilden på omslaget, Peter Hujars Orgasmic Man, från 1969. Författaren hoppas att hon lämnar läsaren med många frågor. Och det gör hon. Det här är en roman en funderar mycket på både under och efter läsningen.                                                                                        

Svensk feelgood

Johannas deckarhörna v. 33: Svensk feelgood

Nu blev det riktigt svårt. Svensk feelgood. Här måste jag nog tänja på gränserna för att få ihop fem stycken. Feelgood är inte min favoritgenre. Den första som dyker upp i mitt huvud är i alla fall
1. Denise Rudberg, Väninnan 
läste jag för länge sedan. Den handlar om ett äktenskap i upplösning i överklassmiljö med många regler för hur en får bete sig.

2. Carin Hjulström, Finns inte på kartan. 
Lite smårolig ibland men på det hela taget ej imponerad.
3. Birgitta Bergin, Som ett brev på posten
Den här vill jag läsa för den handlar om kärlek på äldre dar (81) och hur omvärlden ser på detta.

4. Anna Fredriksson, Augustiresan
Ett gäng kvinnor på cykelsemester
5. Catrin Ormestad, Det nionde brevet
Vet inte riktigt om denna kan klassas som feel - good. Det är i alla fall en begåvad debut och innehåller mycket svensk sommar och landsbygd 

Vidare står jag i en lång kö för att få läsa Manglade dukar och vikta servetter av Ewa Klingberg. Hoppas att den även innehåller krusade örngottsband.