Annorlunda kokböcker

Yotam Ottolenghi föddes i Jerusalem 1968. Han utbildades vid universitetet i Tel Aviv och Le Cordon Bleu. Av The Guardian fick han uppdraget att skriva om vegetariska recept, något som föreföll honom problematiskt eftersom han inte är vegetarian själv. Det tycks i alla fall ha gått jättebra. 2011 kom Plenty : vegetariska rätter (2012 på svenska).  Den har blivit något av  en kultbok. 2014 (2015 på svenska) kom uppföljningen Plenty more: 150 nya gröna recept. Jag har provsmakat den här rätten med franska linser. Plenty more ligger redan min kundvagn. Yotam Ottolenghi har flera restauranger i London och han har fått fina priser för sin internationella kokkonst, för sitt speciella sätt att använda grönsaker och kryddor.

Idioten

Efter avslutad läsning av Idioten är min kortfattade slutsats: Nu bara måste jag läsa Bröderna Karamazov. Det har jag inte gjort tidigare. Då kommer Fjodor Dostojevskijs tre stora romaner i rätt ordning också. Brott och straff 1866, Idioten 1869, Bröderna Karamazov 1880. Hur sammanfattar man myllret av människor i Idioten? Och dessa många och långa samtal? Dessa invecklade relationer och alla sammankomster vid olika tider och på olika ställen? Jag började med att ha en förteckning över de allra viktigaste familjerna och personerna vid sidan om boken för att underlätta läsningen. Fursten och hustrun i familjen Jepantjin, Jelizavjéta Prokófjevna, blir mina absoluta favoriter. Lev Nikolájevitj Mýsjkin, som många skrattar åt och gör sig roliga över och några kallar idioten har återkommit till S:t Petersburg efter flera års behandling för epilepsi i Schweiz. Hans saktmodiga lugn, kloka åsikter och förmåga till medlidande gör att alla så småningom vänder sig till honom för råd i olika angelägenheter. Han är helt oerfaren i kärlek men flera kvinnor blir kära i honom. Jag skulle kunna tycka att han är asexuell och absolut ingenting för den mörka, temperamentsfulla och passionerade Nastásia Filipovna, som av många betraktas som en dålig kvinna. Den ljusa, ironiska Aglaja Jepantjin skulle snabbt tröttna på honom. Furst Mýsjkin är en Jesu efterföljare, en Don Quijote och den Dostojevskijs identifierar sig med. Någon har benämnt furst Mýskin som den älskligaste gestalten i världslitteraturen. Jag är beredd att hålla med. Han är barnsligt naiv och troskyldig. Han har sin motsats i den demoniske Rogisjin, som är nära att döda fursten och som älskar Nastásia till vanvett.  Huvudpersonerna i Idioten lider inte precis av medelmåttighet. Det är antingen/eller. Vanliga människor fungerar som statister. Romanen är faktiskt riktigt humoristisk på sina ställen. Slutet är däremot tragiskt. Det finns hur mycket som helst att läsa om Dostojevskij, hans liv och verk. Och man skulle kunna diskutera hans romaner och klassiska karaktärer och återkommande teman både länge och väl. I höst kommer en ny utgåva av Staffan Dahls översättning av Bröderna Karamazov. 

Klassikerutmaning 2015

Tematrio - Länder i titeln

Lyrans TEMATRIO: Kanske är det här temat lite svårt, men det ska ju vara lite utmanande, eller hur? Temat handlar denna vecka om länder och om folk som bor i dem. Dessutom ska detta finnas med i titeln. Berätta om tre böcker vars titel innehåller något land!

1. Den afrikanska farmen av Karen Blixen. Afrika är ju förvisso en kontinent, men Lyran själv har ju ett exempel med Amerika...) Författaren berättar om sitt liv i Kenya med kaffeplantagen, jakter och samarbetet med afrikanerana.

2. Två flickor på Irland (The Country Girls) av Edna O´Brien. Det är hennes debutroman och första delen i en trilogi om två unga flickor. Två flickor på Irland handlar om två unga flickor som gått i klosterskola (liksom författaren själv) och nu kommer till Dublin. 

3. Svenskarna och deras hövdingar av Verner von Heidenstam. Historiska noveller för unga och gamla. Klassisk skolbänksbok om Sveriges historia står det på Albert Bonniers förlags hemsida om den nyutgivna klassikern.

Berättelser för unga och gamla

Verner von Heidenstam

Klassisk skolbänksbok om Sveriges historia

- See more at: http://www.albertbonniersforlag.se/bocker/svensk-skonlitteratur/s/svenskarna-och-deras-hovdingar/#sthash.AqceYAoT.dpuf

Berättelser för unga och gamla

Verner von Heidenstam

Klassisk skolbänksbok om Sveriges historia

- See more at: http://www.albertbonniersforlag.se/bocker/svensk-skonlitteratur/s/svenskarna-och-deras-hovdingar/#sthash.AqceYAoT.dpuf

Moa med flera

Moa i brev och bilder är ett urval brev, brevsvar och unika bilder i urval av Glann Boman, utgivet på förlaget Askild & Kärnekull 1978. Jag måste säga att det är inga dåliga brevkamrater hon har, Moa Martinson. Vad sägs om Karl Gerhard, Martin Andersen Nexö, Lars Ulvenstam, Halldór Laxness, Prins Vilhelm, Alice Lyttkens, Mika Waltari och  Tage Erlander för att nämna några? Marika Stiernstedt och Moa Martinson kände sig som systrar. Den systerliga gemenskapen tål meningsskiljaktigheter.  MS läxar upp MM för hennes dumma politiska åsikter. MM är ju så klok annars, tycker hon! "Du inbillar dig att du måste vara så fasligt proletär", skriver hon. Efter det får MS en skarp reprimand av MM för att hon kallat henne borgerlig. Moa Martinson ber ofta Marika Stiernstedt om råd i klädfrågor och denna gillar att bli tillfrågad. Många av svarsbreven visar att Moa Martinson var en fantastisk brevskrivare. Lars Ulvenstams brev till Moa M finns det inget svar på. 1950 kom Lars Ulvenstams bok om Harry Martinson ut. Moa Martinson tyckte att hon blivit förfördelad i den. Lars Ulvenstam ber om ett möte på Operakällaren, han söker henne på hennes hotell, men Moa Martinson tvärvägrar. Prins Wilhelm är högaktningsfull i breven som han undertecknar med Pewe. 1959 talade Moa Martinson i S:t Olai Kyrka i Norrköping vid aftongudstjänsten söndagen den 8 februari. Den texten finns också med i boken under rubriken Moas Predikan. Allra sist i boken kommer Moas föredrag om kärleken. Visst är det bra med barnkrubbor så kvinnor kan komma ut och förvärvsarbeta. Men barnkrubborna skulle också möjliggöra egentid för föräldrarna att odla sin relation. Inget schabbel i kärleken. Kärleken "får en diffus hotfull karaktär genom otrohet". Så tyckte Moa Martinson.

De små Knösarna

Thekla Knös (1815 - 1880), översättare och författare, verksam vid samma tid som Uppsala - romantikerna, Atterbom, Geijer, Almqvist och Gunnar Vennerberg. Hon behärskade engelska, tyska, franska och italienska och översatte bl. a. Det är en ros utsprungen och skrev en versdikt med Frithiofs saga som förebild. Hon förblev ogift trots att det inte saknades frierier. Kärleksdikterna riktar sig ofta till kvinnor och de andra  handlar om vardagliga ting i stillsam opposition mot den romantiska skolan. Med anledning av hennes 200 - årsjubileum ger Ellerströms förlag ut en liten diktsamling Ljud befriad min röst! Thekla Knös är för övrigt den enda kvinnan som vunnit  Svenska Akademiens stora pris för sin poesi. Det fick hon för verseposet Ragnar Lodbrok. Hon bodde tillsammans med sin mor och de båda damerna, "de små Knösarna eller ibland "de små Theklorna" som de kallade sig bedrev en anspråkslös litterär salong. Vid moderns död blev Thekla Knös deprimerad och blev intagen på hospitalet i Växjö där hon avled 1880. Läs mer i dagens Under strecket av Katarina Båth, doktorand i litteraturvetenskap. Elisabeth Mansén, professor i idéhistoria vid Stockholms universitet, har skrivit en avhandling om Thekla Knös med titeln Konsten att förgylla vardagen: Thekla Knös och romantikens Uppsala, Nya Doxa 1993.

Vid sömmen

Ack! sitter jag ensam vid sömmen 
Strax tankarne flyga så vidt;
Och bilder jag ser, som i drömmen 
Mig locka så fagert och blidt 

Min penna jag tar, att dem teckna
Ur sykorgens gömma - geschvind!
Man kommer - ack! drömmarne blekna
Och rodnaden höljer min kind.

Tack, söm, som så vänligt har gifvit
Din slöja åt verserna små!
Af dem, när de fullväxta blifvit,
Skall sedan ett mönster du få.

Men - trösta mig! - åter du hvilar,
Ej kragen är färdigsydd än;
nu pennan från papperet ilar,
Förlåt! jag är flitig igen.

Texten kommer från Projekt Runeberg

Fågelholk

Nu har jag läst en av de två romaner jag planerat att ägna veckan åt. Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman tog just slut. Tack och lov, säger jag. Det ska bli rena semestern att läsa slutet av Idioten. Jag förstod mig inte alls på Gaiman. Början tyckte jag mycket om och enstaka kortare stycken här och där, men som helhet: nej! Så besviken jag blev efter alla dessa lovord jag läst på hur många bloggar som helst!  Mina förväntningar var skyhöga. Den poetiska titeln tilltalade mig också. Välskrivet och välöversatt (Kristoffer Leandoer), ja. Och visst får man ångest för den lille pojken hela tiden. Men vad är det för ena föräldrar han har? Mamman är frånvarande och pappan är en elak figur. Häxan Damerna Hempstocks mäktiga treenighet ter sig både som oövervinnerlig och sårbar. Observera att jag inte har något emot myter, sagor och magisk realism i allmänhet! Men jag erinrar mig att jag aldrig lyckats läsa Alice i Underlandet heller...

                      

Klassiker som TV-teater

Lånad bild

Nyligen kunde man se en absolut fantastisk rysk dramatisering i fyra delar av Onda andar av Fjodor Dostojevskij i Axess TV. Boken kom ut 1872 och är Dostojevskijs uppgörelse med nihilismen och socialismen i tsarväldets Ryssland. Han hade varit på resa i flera år i Europa och bland annat bevittnat Pariskommunens uppgång och fall. Han var mycket upprörd över förnekandet av Gud. Utgångspunkt för Onda andar är mordet på en ung nihilist som ville bryta med sitt parti och då mördades av sina egna.
I Onda andar kommer två lymlar från Petersburg till en liten landsortsstad och ställer till stor oreda bland befolkningen. Den ene av dem, Stavrogin, är en vacker ung man som alla förälskar sig i. Själv är han lika känslokall som  arrogant och tillsammans med sin vän skurken Verchovenskij gör han mycket ont. Från början uteslöts tre kapitel ur romanen p. g. a. censuren. Först 1921 förelåg Onda andrar i sin fullständiga form. Kapitlena som utelämnats innehöll Stavrogins brott så som han bekände det för en munk. Jag som just börjat läsa Idioten (1869) kände igen både människotyperna, röran i samhället; diskussionerna, intrigerna och inflytandet från utlandet. Inte minst känner jag igen de äldre kvinnorna som är kloka, vimsiga och temperamentsfulla. (Ibland tänker jag på Jane Austens frodiga, skarptungade äldre kvinnor...) I båda fallen betyder Petersburg "ondskan". På bilden ses Stavrogin och min absoluta favorit i serien en låghalt flicka som av alla räknades som efterbliven och som gick ett mycket tragiskt öde till mötes. Jag skulle vilja införliva den här föreställningen med mitt bibliotek, men ännu har jag inte hittat den någonstans. HÄR en bra artikel om Dostojevskij, ondskan och våldet av Maria Bergom Larsson.

Sommaren 2015