I sällskap med Ruth

Känslan av död (A Room Full of Bones), Elly Griffiths fjärde bok om rättsarkeologen Ruth Galloway, är den allra bästa av dem.
Man känner sig som vanligt hemma och välkommen i Ruth G:s lilla hus vid saltängarna i Norfolk; lite ensligt kanske, men man förstår hennes lättnad när hon kommer hem efter en arbetsdag och har hämtat dottern Kate hos dagmamman och möts av katten Flint och havets brus i fjärran. 
Ruth Galloway håller sig med en del mer eller mindre exotiska vänner som till exempel druiden Cathbad. Förhållandet till kommissarie Harry Nelson, Kates far, är problematiskt men under kontroll. 
På historiska museet i  Norfolk ska man i forskningssyfte öppna en kista med kvarlevorna efter en medeltida biskop, Augustine Smith. Ruth Galloway befinner sig bland de inbjudna.
Strax efter inträffar två mycket egendomliga dödsfall. Dessutom insjuknar Harry Nelson i en allvarlig, gåtfull sjukdom. 
Miljön är tilltalande, personskildringen nyanserad, storyn är spännande och känns trots en del häpnadsväckande ingredienser mycket välkomponerad.
Dessutom finns här en tilltalande humor och varm mänsklighet som gör att det är med saknad jag slår igen Känslan av död. (Ingen vidare titel, förresten.)
Men - redan under januari kommer nästa Ruth Gallow Investiagation: 
Dying Fall. Det ser jag verkligen fram emot!

Tematrio - Nyårslöften 2013

Den flitiga LYRAN 
ber oss avge tre bokliga nyårslöften

Ett utav dem sammanfaller för min del  med ett av Lyrans, men det kan inte hjälpas.

1/ Jag tänker fortsätta att läsa och blogga om en blandning av gammalt och nytt i  olika genrer -  helt efter eget gottfinnande.

2/ Det blir en hel del ö-läsning under 2013

3/ Jag ska försöka dokumentera våra läsecirkelsböcker sedan många år tillbaka och låta det bli av att fylla på allt eftersom
    

Gott nytt år!

Gott nytt år!
Kläppen tungt i klockan slår:
"Nu är ny-år inne!"
Tack, du kära, gamla år,
som så trött på tröskeln står
och är snart ett minne!
Nya år,
kom med fröjd och sol och vår
och ett tacksamt sinne!

Elsa Beskow och Herman Siegwald, Vill du läsa? Första skolåret

Snöns rike

Snöns rike (1948) räknas som Yasunari Kawabatas mästerstycke.
Det förstår jag. Fullständigt förtrollad har jag just lagt ifrån mig den poetiska romanen som är så vacker och - som jag uppfattar det - japansk.
I Tusen tranor var det teceremonin som var någon sorts nav. Här är det geishakulturen.
Den sysslolöse, stormrike Shimamura som ärvt sin förmögenhet åker då och då upp i bergen till kurorten Honshu vid de varma källorna för att återfinna sin livslust. Där träffar han geishan Komako, som begår den för en geisha oförlåtliga synden att bli kär i en kund. Hon ger, men får inget tillbaka. Shimamura iakttar sin egen känslokyla, men känner ändå en viss dragning till Komako. Det finns också en annan ung kvinna med i bilden, Yoko. Hon figurerar redan under tågresan på den snöiga vägen upp i bergen. Shimamuras hustru syns inte men finns ändå. Om henne får vi inte veta något. Detta känns igen från Tusen tranor. Två kvinnor och en man. Och en osynlig hustru och likaledes osynliga barn. Som en del i en riktig mans utrustning.
Det är genom Shimamura författaren låter läsaren uppleva de vackra bergen med de brinnande lönnarna, snön, månskenet, persimonträden, cederlundarna, de vita boveteblommorna med röda stänglar, lotusdammarna med röda karpar, trollsländorna, dvärgbambun, nagatamusiken och så vidare. 
Per Erik Wahlund har gjort översättningen till svenska från den engelska utgåvan
Snow Country. Han har också förklarat en del japanska uttryck i slutet av boken.

Lustigkulle har skrivit alldeles utmärkt om Snöns rike i sin blogg 
Stänk och flikar

Sic transit gloria mundi

Brita Burenberg - sista delen i Harald Beijers Brita Burenberg- trilogi.
Den yngre generationen Burenberg får stor plats i Brita Burenberg;  i all synnerhet den äldste sonen Greger. Han är moderns favorit, men är en lättjefull slösare utan go.
Dramatiken är stor hela romanen igenom. Gudarna rasar som i ett grekiskt drama och tar ut sin tribut.
Problemen hopar sig för familjen Burenberg. Tiderna blir sämre; affärerna görs på ett annat sätt; Greger sr har tappat stinget. Ibland längtar han tillbaka till studietiden och supbröderna.
Brita Burenberg har fått sitt nya hus trots att det egentligen var tillbyggnad av lagerlokaler som behövdes. (Man frågar sig varför inte Greger Burenberg sade det då?) Familjen lever på stor fot och Brita Burenberg köper loss föräldrarnas lilla gård vilket kommer att bli ödesdigert för dem. Brita ordnar och ställer för andra.
Inte av någon oegennyttig kärlek utan för att det passar hennes syften.
Unge Gregers öde styrs av modern bakom ryggen på honom.
Och det blir ödesdigert för honom. 
Kyrkan och prästerskapet har författaren också ett gott öga till. 
Greger Burenbergs sup- och studiekamrat, kallad Paniken, har nu blivit präst och han får också en hel del utrymme i romanen. Han har blivit präst av alla de felaktiga skälen. Hans hustrun är en småskuren, elak skata. Tillsammans är de rena katastrofen.
Den andre studiekamraten Fritz,  sköter nu reklamen (läs: klistrar affischer) för ett nöjesfält.; ständigt på jakt efter pengar; alltid lika törstig. I sin uselhet drar han sig inte ens för att prisge sin dotter för några hundralappar.
Livet har inte blivit vad någon av dem tänkt sig.
Författaren har inte sparat på krutet. Men det känns obearbetat. Som om han plötsligt blivit trött på hela historien, men ända vill knyta ihop säcken. Och jag medger att jag läste och läste för att se hur han skulle lyckas med det.
Det är en mörk människosyn Harald Beijer ådagalägger.  Han är ute i ett ärende. Han håller en domedagspredikan. Det är mycket lag men inget evangelium.

Julantologi

Helena tipsade för en tid sedan om julantologin Holiday  och berättade om sin hatkärlek till chicklitförfattaren Jane Green. 
Jag har aldrig läst något av Jane Green och Holiday har ett läckert omslag så idag när jag besökte vår lokala boklåda i ett annat ärende och sprang rakt på Holiday så klippte jag till.
Inte heller har jag läst något av de båda andra författarna i antologin 
Jennifer Coburn och Liz Ireland

Brita i äktenskapet

Eva Dahlbeck som Brita Månsson. Bild: Wikipedia

Del två i Harald Beijers serie om Brita Burenberg har titeln Brita i äktenskapet.
Brita Burenberg f. Månsson har nått sina drömmars mål. Hon har blivit rikt gift, fått två barn och päls. 
Maken Greger har stadgat sig. Svärföräldrarna kommer hon bra överens med trots att de bor under samma tak. Grosshandlare Burenberg d. ä. har ett särskilt gott öga till svärdottern som ju  kommer ur enkla förhållanden liksom han.
Arton år har gått sedan Brita kom i grosshandlarhuset. Hon har använt tiden väl. 
Hennes gamla faster Ida som är trotjänarinna i huset gläds åt att ha en anförvant i sin närhet.
Sin bror, Britas far, har hon bara sett ett fåtal gånger under de år hon bott i staden.
Nu ligger hon på sitt yttersta och hoppas på en hedersam begravning. Fast hon säger tvärtom till Brita, som inte är sen att nappa på kroken. Det får bli en begravning i största enkelhet och tysthet.
Inte vill hon bli påmind om sitt enkla ursprung? Hon har lämnat sitt ursprung helt därhän.
Föräldrahemmet påminner mest om ett friluftsmuseum, tycker hon.Och hon föredrar sin spröda, behagliga svärmor framför sin egen slitna, brunbrända mor.
Arvid, ungdomskärleken från hembygden, dyker upp då och då. Honom har Brita också förvisat ur sitt liv - bokstavligen och bildligen. Men där råder hon inte riktigt över sina känslor. 
Greger känner intuitivt hur  det ligger till.
Brita känner sig trots allt inte riktigt tillfreds. Hon går runt i det fina huset och ser sprickor och förslitningar. Glansen har mattats. Allt har blivit gammalt. Hon också. (Brita är hela 33...)
Brita bestämmer sig plötsligt för att lösningen heter flytt. Köpa ny, fin tomt. Flytta. Så som alla andra fina familjer börjat göra.
Där ungefär slutar Brita i äktenskapet.
Harald Beijer har tecknat porträttet  av Brita i vitriol. Hon är så gott som odelat osympatisk. 
Man kan förstå hennes rädsla för ett liv i fattigdom. Men till vilket pris?
Författaren verkar vara djupt pessimistisk vad det gäller människan i allmänhet. Den värsta delen av människosläktet är kvinnan. Hon står lägre än mannen och hennes motiv ifrågasätts konsekvent. Men kvinnan är livskraftigare än mannen. 
Ibland tänker jag på Elin Wägners Åsa - Hanna och hennes utveckling från ung, oskyldig  flicka till förslagen och förmögen kvinna som sålt sin själ åt Mammon.