En smakebit på søndag

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger driver en söndagsutmaning som går ut på att vi delar med oss av det vi just läser; utan spoilers förstås. Min smakebit v. 20 kommer från Den som följer en stjärna vänder inte om av Malin Haawind.

"Det blir jul även 1916 och en arla morgon far Ellen och Malin till Ödeshög där Ellen ska hålla sin fredspredikan. De far i tystnad under stora stjärnor på klar himmel, en stund av förtröstan, av vetskap om att på jorden finns ingen bättre plats att vara på än just här, just nu, bredvid Ellen Key i en släde. För kvinnorna på Strand har året trots allt mestadels varit gott, men det går inte att se enbart och blott från egen tröskel. Världen tar sig in, lämnar smutsiga avtryck på mattor och i sinnet. Ändå får Malin en vacker, svart klänning och böcker av Ellen i julklapp. Ändå får Ellen en sjal som Malin stickat om nätterna, ändå får hon hela hennes allt. I slutet av året mördas Rasputin, mannen som inte kunde dö i sin bästa skjorta av silke."

Fler smakebitar HÄR

Veckans mening v. 20 2025

MIN

Robert på Bokbloggen Mina skrivna ord har en lördagsutmaning som går ut på att vi delar med oss av en mening som av den ena anledningen eller den andra fått oss att stanna upp.  Min Veckans mening v. 20 kommer från The Merry Wives of Windsor av William Shakespeare.

"Bättre tre timmar för tidig än en minut för sen."

(Det är så bra så jag kunde ha sagt det själv.)

Fem en fredag v. 20 2025

elisamatilda: Fem en fredag v. 20: Tävling

1. Vilken typ av tävlingar tycker du är roligast att delta i? De som gäller ord, språk
2. Finns det någon tävling du drömmer om att vara med i? Absolut inte!
3. Har du vunnit något som betydde mycket för dig? Kast med liten boll, längdhopp för länge, länge sedan
4. 
   Har du ett personbästa i något? Att döda krukväxter   

      5. Är du en bra eller dålig förlorare? Det beror helt på motspelaren. Har inget problem med att förlora            mot barnbarnen. men att förlora mot mansplainare är betydligt värre

Förlorad mark

Huvudpersonen som mötte läsaren i Frans Wachtmeisters hyllade debutroman Territoriella anspråk återkommer i bok nummer två, Förlorad mark. Han har nu varit i Japan i elva år men känner att han är en främling. Han arbetar på ett headhuntingföretag, Ways Recruiting. Det går inte så bra för honom och han ligger sist på listan över hur medarbetarna lyckats med sina uppgifter. Han har väldigt svårt att uppbåda något intresse för arbetet och till slut lämnar han det trots att han vet att hans visum inte kommer att förnyas om han inte har något arbete. Han har haft en japansk flickvän men hon lämnade honom för studier i Paris. Nu beslutar han sig för att bli hikikomori, det vill säga en människa som drar sig undan världen och andra människor. Han blir lycklig när han upptäcker att han kan beställa mat och få den hemburen och ställd utanför dörren  av Amazon Japan. Men han förstår att han snart måste försvinna från Tokyo för att undgå polisen och migrationsmyndigheterna. Han uppsöker en studiekamrat som ha läst konsthistoria tillsammans med, Bunta, som arbetar som bildhuggare på landsbygden. Där söker han skydd i Bardo, byggnaden som blir en sorts gränsland fullt med snidade buddhor, buddhisattvor och gränsvakter. Författaren passar på att avliva diverse myter om Japan. Visst kan asiater supa till. Japanerna är kollektivistiska och konfucianistiska. Det har sitt pris att vara världens mest säkra och välfungerande land. Japanerna är xenofober alltsedan Edo - tiden. De föraktar främlingen. Japanerna är ett grymt folk men världsbäst på skönhet. De ser unga ut länge men blir gamla över en natt. Protagonisten känner att han förlorat Japans gunst. Han vet att han inte kan få rösträtt, men om han blir far till ett barn med japansk mor så blir han inte utvisad.  Japan utanför Tokyo är rena stenåldern och han avskyr den japanska naturen i stort. Men den krumma förvridna japanska tallen älskar han. Naturen går bara att älska om man vuxit upp med den. Jag tyckte väldigt mycket om Territoriella anspråk och jag tycker väldigt mycket om Förlorad mark också. Jag har känt igen en del, som vissa platser och förhållanden och namn som Frans Wachtmeister refererar till. Han vet vad han talar om så det är bara att acceptera vissa saker som jag helst inte velat höra. Hoppas att detta inte är sista japanboken Frans Wachtmeister skriver.

Titel: Förlorad mark

Författare: Frans Wachtmeister

Förlag: ellerströms

Tryckår: 2025

Antal sidor: 253
 

Veckans kulturfråga v. 20 2025

enligt O: Veckans kulturfråga v. 20: Vilka norska verk tycker du extra mycket om?

Sæterjentens søndag av OleBull är en väldigt vacker och nordiskt vemodig sång som jag tycker mycket om. Frikänd är en norsk TV - serie som jag tyckte var riktigt bra. En man förklaras oskyldig till mordet på flickvännen. När han efter många år på annan ort återvänder till hemstaden märker han att folk inte glömt. Misstankarna vaknar igen. Atlantic Crossing handlar om när Norges kronprinsessa Märtha (Sofia Helin)  flyr till USA med sina barn i samband med ockupationen av Norge 1940. Båda serierna kan streamas. Så har vi ju Kristin Lavransdotter 1 - 3 av Sigrid Undset som jag läst ett antal gånger och som aldrig upphör att fängsla. Olav H. Hauge, äppelodlaren vid Hardangerfjorden var en spränglärd man som satt i sin ensliga stuga och kommunicerade med hela världen och skrev lyrik. Ibland blev han inlagd på mentalsjukhus. Clas Hylinger tillbringade tid med honom och Carl - Göran Ekerwald var också fascinerad av honom.

Tisdagstrion v. 20 2025: Skildringar av USA

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord: Tisdagstrion v. 20: Skildringar av USA

1. Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie. Tre nigerianska kvinnor som alla är välutbildade och har det gott ställt upplever Amerika - som de kallar USA - var och en på sitt sätt. En arbetar inom finansvärlden, en är jurist och den tredje skriver reseskildringar. En fjärde kvinna kommer från Guinea. Hon är fattig och arbetar som städerska. Hennes upplevelse av Amerika skiljer sig avsevärt från de övrigas. 

2. Neonregnet av James Lee Burke. Han  föddes i Houston 1936 och har gjort sig känd som författare av hårdkokta deckare som tilldrar sig antingen i New Orleans eller på landsbygden i Louisiana. Hans protagonist Dave Robicheaux är till en början veteran vid New Orleans - polisen men blir senare privatdetektiv och båtuthyrare. DR har en universitetsexamen i engelska (det har författaren också); han är nykter alkoholist (i likhet med författaren) och har deltagit i Vietnamkriget. Både Burke och Robicheaux har en dotter som heter Alafair. Burke tar ofta upp samhällsproblem och sociala orättvisor i sina romaner. I Neonregnet tar Robicheaux an ett fall med en ung död flicka som ingen annan bryr sig om. Burke har många svenska läsare men endast en del av hans böcker finns översatta till svenska. Flera titlar har filmatiserats.

3. Vi kom över havet av Julie Otsuka skildrar förflyttningen av japaner till läger i öknen i USA efter Pearl Harbour 1941. Boken ger en kollektiv röst åt de japanska kvinnor som i början av 1900-talet reste till USA för att gifta sig med landsmän som de bara sett på enstaka fotografier. Den verklighet som mötte dem var hård och det som först och främst erbjöds dem var hårt arbete. Detsamma gällde deras barn. Vi kom över havet berättas i första person pluralis.

Drömräkning

Chiamaka, 39,  från Nigeria bor i USA, skriver om resor hon gör och tänker på alla män hon haft relationer med. Familjen är kanske inte så förtjust i hennes yrkesval, men Chiamaka följer sitt eget huvud. Hennes väninna, Zikora, är framgångsrik advokat, föder barn i USA, med sin modern väsande på igbo vid sängkanten. Smärta ska utstås med stolthet; särskilt kvinnors smärta, kungör hon. Zikora är arg och känner sig ful. Den tredje framgångsrika, välsituerade kvinnan från Nigeria, Omelogor, är kusin till Chiamaka och verksam inom finansvärlden. Hon är en bit över fyrtio, har ingen man och inga barn vilket är oerhört störande för hennes omgivning. Själv är hon väldigt nöjd. Hon vill verkligen inte vara varken maka eller mor. Den fjärde kvinnan, Kadiatou, är fattig, kommer från Guinea och hade en pappa som berättade folksagor och sjöng sånger för barnen i fotogenlampans sken efter arbetet.  Barnen vill gå i skolan. Men varken ekonomin eller språket - i skolan talas franska och inte maninka - tillåter det. I familjen tillämpas omskärelse. Kadiatou blir så chockad av den smärtsamma smärtan av det vässade heta rakbladet att hon inte förmår ge ett ljud ifrån sig. "Mamas ansikte förvandlades till en magisk orms glimmande ansikte...". Systern, Binta, lär sig franska i smyg, flyttar till Conakry, lyssnar trotsigt på Sékou Tourés tal om att Guineas folk föredrar fattigdom i frihet framför rikedom i slaveri. Binta har en gåtfull manlig vän, Fodé, som hon inte presenterar för familjen. Kadiatou kommer att flytta till Amerika med sin ungdoms kärlek Amadou och dottern Binta. Hennes möte med den främmande kulturen bjuder på många överraskningar och svårigheter. Till och med Amadou  känns annorlunda. I Washington D. C. möter hon Chiamaka som till Kadiatous förundrarn snabbt blir hennes vän. Genom henne möter hon också Omelogor och Zikora. Binta börjar tala engelska och Kadiatou gläder sig åt att dottern kommer att äga två världar.  Omelogor delar ut Robin Hood - stipendier till kvinnliga småföretagare. Som tack vill hon att stipendiaten hjälper en annan kvinna i sin tur. Men så inträffar något som kraschar hela Kadiatous tillvaro ; en händelse som har sin motsvarighet i verkliga livet. Förfärad följer en Kadiatous upplevelser av amerikansk sjukvård, rättsväsendet och mediadrev. Kadiatou bor hos Chiamaka och Zikora kommer med nigeriansk hibiskusjuice åt henne. Binta läser och lyssnar förfärad till allt som skrivs och sägs om hennes mor. Bluffmakare, prostituerad. Kadiatou känner sig som den ensammaste människan i världen. Drömräkning börjar med en presentation av Chiamaka och det är också hon som får sista delen. Romanen tar sin börjannär världen börjar bli medveten om covidsmittan och slutar med att alla restriktioner hävs. Det är intressant att både läsa och lyssna till Drömräkning. Det moderna Amerika möter Nigerias och Guineas allra ålderdomligaste trosföreställningar och sedvänjor. Relationer av alla slag belyses; män/kvinnor; färgade/vita; rika/fattiga; klasskillnader; språkbarriärer. Lite trött blir jag på den katalogaria av vackra, virila välsituerade män som avfärdas i tur och ordning. Drömräkning gapar över mycket, är väldigt ordrik men både lättläst och lättlyssnad och helt klart intressant. Av alla fyra kvinnorna är det Kadiatou och hennes öde som engagerar läsaren/lyssnaren mest. Författaren också tror jag. Men jag vidhåller: En halv gul sol är bäst. Tyngst. 

Titel: Drömräkning

Författare: Chimamanda Ngozi Adichie

Översättare: Niclas Nilson

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2025

Antal sidor: 473