Barfotakvinnan

Barfotakvinnan av Scholastique Mukasonga tilldrar sig i Rwanda där hutuer tvångsförflyttat tutsier från deras land till torra svårodlade områden i Nyamata där soldaterna fortsätter att trakassera människorna. Huvudperson i Barfotakvinnan är den kraftfulla Stefania som är mästare på att ligga steget före soldaterna. Hon hör dem på håll och skaffar undan familjen. Särskilt viktigt är det att flickorna göms. Våldtäkt är ett av folkmördarnas vapen. Inte sällan har soldaterna aids dessutom. Stefania är outtröttlig när det gäller omsorger om de sina. Stefania bygger med egna händer en hydda åt dem och hon vet vad livet som äkta tutsikvinna kräver. Familjen bor i en fyrkantig hydda. Stefania vill har runda väggar som i en riktig tutsihydda av halm, en inzu. Och så blir det. Hon är väldigt fäst vid traditioner, men visar sig vara öppen för en del nyheter såsom underbyxor. "De högtstående" de vill säga de som gå i skola lär hennes dotter som går på gymnasium i Kigali att man måse ha underbyxor på sig. Stefania är också den som håller ordning på giftasvuxna flickor i nejden. Hon iakttar dem diskret och bildar sig en uppfattning om dem och kan ge råd åt giftaslystna unga män. Grannkvinnorna är en tillgång. Men de tar tid. Stefania kan inte passera deras hyddor utan att stanna och prata. Kvinnorna arbetar mycket - ofta med hacka. Söndagseftermiddagarna ägnar de åt skönhetsvård och avlusning av barnen på baksidan av hyddorna som är kvinnornas område. Barfotakvinnan är en roman att älska. Det är mycket Stefanias förtjänst; hon är en favorit. Men en möter många andra kvinnor - och inte minst flickor - också. Berättarjaget heter Scholastique och hon för nog författarens egen talan. Männen finns mestadels med som kollektiv, som soldater. Stefanias man är en god man som hjälper andra flyktingar till rätta men inte ens han har någon framträdande roll i romanen. Madonnan vid Nilen är titeln på Mukasongas tidigare roman som jag absolut vill läsa. Barfotakvinna rekommenderas varmt.

Titel: Barfotakvinnan

Författare: Scholastique Mukasonga

Översättare: Maria Björkman

Förlag: Bokförlaget Tranan

Tryckår: 2022

En smakebit på søndag

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. 

"Det fanns mycket varg, räv och andra rovdjur i trakten, huvudsakligen beroende på det stora hjortbeståndet. Eftersom militärposteringen låg mitt i skogen hade vi ständiga besök av varg. Särskilt om nätterna kunde de hungriga bestarna komma och sätta i sig resterna av vårt slaktavfall. I gengäld fick vi njuta av deras härliga tjut, som i den snötyngda ödemarken skapade ett säreget behag. Vid månsken kunde vi med dörren på glän betrakta hela orkestern som stod eller satt på baken i den glittrande snön, några med högt upplyfta nosar, andra med sänkta huvuden, fullt koncentrerade på att göra sin sång så vacker som möjligt, i synnerhet i januari."

Mannen som älskade Sibirien av Roy Jacobsen och Anneliese Pitz sid. 48

Fler smakebitar HÄR

Veckans mening v. 10 2023

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord: Veckans mening v. 10: "Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på." Min mening kommer från I skuggan av unga flickor i blom av Marcel Proust. På spaning efter den tid som flytt del 2.

"Man vägrar föraktfullt, för dens skull som man älskar men som en dag ska bli en så totalt likgiltig, att träffa den som idag är en likgiltig men som man imorgon skall älska, och som man kanske, om man gått med på att träffa henne, kunnat älska tidigare, vilket skulle kunna ha förkorta ens nuvarande lidanden - visserligen endast för att ersätta dem med andra.

Hemfärd till glömskan

Att lära sig leva i ögonblicket

när man strax ska ta avsked från det -

 

I skuggan under ett valnötsträd

vilar ett halvfullt lerkrus.

Över vattnets mörker simmar

en skalbagge från strand till strand -

liv och död, extas och förtvivlan

allt får rum i betraktarens rysning.

 

Som inom Alba Longas murar

timmen före stormningen

som inte ska lämna sten på sten,

inte liv intill liv.

Skaror strövar utan mål,

gripna av skimret i stenläggningen,

längs gator de ser för första gången.

 

 

 

Dags för uppbrott.

Jag stänger och låser lagårdsdörrn -

det blev aldrig av att laga den.

Och rosorna får vintern ta hand om. 

Jag kastar en samlande blick genom rummen,

detta djup av vitt med blågrå nischer

och en mörknande spegel i fonden -

en insikt målad av Hammershøi.

När jag står på lillgården,

knäpper upp gylfen

och under förrättningen glor upp i skyn

drar flyttfågelsträcken förbi,

plog efter plog av gäss

som lämnar sig efter sig efter sig.

Fem en fredag v. 10 2023: Fem

elisamatilda: Fem en fredag v. 10: Fem

1. Minns du hur du firade din 5-årsdag?  Har inte en aning

2. Vilka fem saker från barndomen har du i förråd/källare? En trasig trasdocka. Det är allt.

3. Hur firade du din födelsedag för fem år sen? Med mina syskon och senare med barn och barnbarn

4. Vilka fem kända personer skulle du bjuda på ditt nästa kalas? Gustav och Viktor Norén, Albin Lee Meldau, Karl - Ove Knausgård och Margaret Atwood

5. Har du just nu fler än fem saker på din önskelista? Saker är inte precis något jag önskar mig. Men ett fungerande "t" till mitt tangentbord skulle jag vilja ha så jag slipper sitta och kolla hela tiden och fylla i.  Ett fint tak till huset hade inte varit dumt, men annars är det mera upplevelser jag önskar mig; typ resor och dylikt.

Helgfrågan v. 10 2023

 

Mias bokhörna: Helgfrågan v. 10.

Mia undrar om vi har det tyst omkring oss när vi läser? Eller om vi har musik på? Om vi läser på bussen?

Det beror på vad jag läser. Om jag läser Proust får det vara lite tyst omkring mig, men jag kan lätt koppla bort tal i radio. Annan litteratur kan få samsas med TV-program och musik om det behövs. På tåg och bussar läser jag gärna om ingen sitter och pratar högljutt i telefon för då är det kört! Men allt beror på typ av litteratur och dagsform.

Avatar

Äntligen har även jag sett Avatar. Det var verkligen att lämna min bekvämlighetszon, men det gick väldigt bra. Science fiction är ju inte min starkaste gren men jag brukar göra försök med jämna mellanrum. Jag blev förvånad över att den kom ut så tidigt som 2009. Regissör och producent var James Cameron; hans första stora film efter Titanic från 1997. Det var också den första filmen där Cameron använde datoranimation för att skapa en helt ny värld. Planeten Pandora är som en färgstark undervattensvärld med fantastiska djur och jättelika helveckade orange trattkantareller och långa smidiga människoliknande varelser med stora ögon och öron som alfer. Nu har jordens människor funnit att de behöver mera utrymme och kastar ögon på Pandora. Där finns också värdefulla tillgångar som vissa smarta människor tycker sig behöva. Om någon har något en vill ha gör en sig till fiende med denne någon och kan gå till angrepp. Tekniken är ju högaktuell. Med hjälp av fantastisk teknik förvandlar sig vetenskapsmän till avatarer som liknar människorna på Pandora och kan utföra vetenskaplig forskning för framtida behov. Sigourney Weaver spelar en dedikerad forskare som far till Pandora tillsammans med den rullstolsburne marinsoldaten Jake Sully (Sam Worthington) vars tvillingbror Tommy tidigare deltagit i pandoraprojektet men omkommit. Jake får i uppdrag att göra sig till god vän med folket på den främmande planeten. Det lyckas över förväntan, men de är mycket på sin vakt.  Slutstriden i Avatar var alltför utdragen för min smak, men för övrigt såg jag filmen med stort nöje och funderade mycket på hur man kunnat spela in alla fantastiska scener. Filmen är den fjärde dyraste filmen som gjorts. Fram till 2022 också den mest sedda. Fortsättningen heter Avatar: The Way of Water (2022) och den vill jag naturligtvis också se.