Den namnlösa protagonisten i Hemma av Judith Hermann bryter plötsligt upp från sin man, Otis, och sin utflugna dotter, Ann, och bosätter sig vid en polder i norra Tyskland. Hon bor i ett förfallet hus i en liten by som hon finner hemsk. Hon vill ha utrymme. Hon vill vara för sig själv och inte inlåta sig med någon. Hon arbetar hos sin bror Sascha, som är nästan 60 och har en sjökrog och en flickvän, Nike, som är 20. Nike ser ut som en muräna när hon sover och hennes hår glöder i mörkret, säger Sascha. Plötsligt tänds ljusen i huset intill kvinnans. Konstnären, Mimi, som bor där har kommit hem. Kvinnorna blir goda vänner och den namnlösa får även träffa Mimis bror, Arild, som är lantbrukare och doftar ensilage och after shave. Utan vidare krusiduller går kvinnan omedelbart i säng med Arild. Kvinnan skriver ofta kärleksfulla brev till sin man, hoardern Otis. Alla människorna i byn är äldre eller medelålders och aningen skamfilade av livet. De är måna om sin integritet; raka och enkla. I utkanten av byn finns en rad husvagnar som vaktas av hotfulla hundar. Unga Nike umgås i de där vagnarna. Sascha förstår inte vad hon gör där. Spelar kort, säger hon. I slutet av romanen händer något förfärligt som en aldrig får någon egentlig förklaring till. I boken förekommer ofta lådor av olika slag. Kvinnan har en låda på vinden för att infånga den mård som tros härja där. Nike hölls instängd i en låda av sina föräldrar, mm. De här lådorna symboliserar något. Många meningar läser jag flera gånger och försöker utvinna det mesta möjliga av dem. Hemma har något alldeles särskilt som är svårt att sätta fingret på. En kan läsa Hemma rakt upp och ner och vara nöjd med det. Men sedan börjar den leva sitt eget liv och symboliken stiger mot ytan. Och en börjar fundera. Hemma är det bästa jag läst på mycket länge.
Titel: Hemma
Orig:s titel: Daheim
Författare: Judith Hermann
Översättare: Jesper Festin
Förlag: Weyler
Tryckår: 2022
Antal sidor: 168
Inlägg
