skip to main |
skip to sidebar
Så roligt att Mia är tillbaka med sin helgfråga!
Idag vill hon veta om vi läst något bra på sistone?
Jag har faktiskt läst både Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård och
Mr Potter av Jamaica Kincaid och de var jättebra båda två. En vacker dag ska jag samla ihop mig och skriva om dem.
Bonusfrågan gäller Fars dag och om vi firar den.
Tyvärr har jag ingen egen far att fira, men jag har köpt en evenemangsbiljett till maken. Barnen hör säkert av sig också.
Ovanstående är en bild av de begåvade systrarna Brontë från Yorkshire målad av brodern Branwell. Från vänster till höger Anne, Emily och längst till höger Charlotte. Men aldrig har jag lagt märke till skuggan på pelaren mellan Emily och Charlotte. Branwell har målat in sig själv som en skugga mellan systrarna Emily och Charlotte. Så tragiskt.
Universitetslektor Birgitta Berglund från Språk - och Litteraturcentrum i Lund berättar om familjen Brontë; naturligtvis med fokus på de tre skrivande systrarna. Emily var den omöjliga, egensinniga och bångstyriga. Som guvernant visade hon sig vara totalt olämplig, medan Anne och Charlotte visserligen inte alls tyckte om att vara guvernanter men i varje fall mera fann sig tillrätta. Emily och Anne gifte sig aldrig. Charlotte var förmodligen kär i sin förläggare i London men han tyckte att hon saknade kvinnlig charm. Men fadern Patrick hade en pastorsadjunkt som gick och var kär i Charlotte i sju år innan han vågade sig på att fria. Charlottes far blev rasande. Hur vågade den lille pastorsadjunkten fria till hans berömda dotter? Charlotte själv blev mera häpen. Hon visste att hon inte var det minsta söt eller hade det minsta charm. Hon var liten och mager och hade dåliga tänder. När den värsta överraskningen lagt sig svarar Charlotte ja. De gifter sig och i åtta månader är de väldigt lyckliga tillsammans innan Charlotte dör. Det är troligt att hon var gravid för hon hade kraftiga kräkningar som tillsammans med annan sjukdom gjorde att den späda kroppen dukade under. Och så sitter den gamle fadern ensam i prästgården. Han har överlevt hustrun och alla sex barnen.
1847 var året då de tre systrarna publicerade var sin roman Charlotte: Jane Eyre; Emily: Svindlande höjer och Anne: Agnes Grey.
Anne skrev också Främlingen på Wildfell Hall, 1848. Där skildras ett äktenskap i sönderfall och alkoholism. Ingen vet var hon skaffat sig kunskaper om äktenskap och samlevnad. Hur en alkoholist fungerar hade hon lärt sig av brodern, Branwell. Anne dog 1849 ett år efter Emily.
Charlotte var den som blev sist kvar. Efter systrarnas död blev hon djupt deprimerad. 1849 kom hennes roman Shirley; 1853 Villette och slutligen 1857 The Professor (postumt). Birgitta Berglunds egen favorit bland dessa romaner är Jane Eyre; denna flicka som var så alldaglig men så full av vrede, kraft och energi. Jane Eyre har filmats massor av gånger, men ingen regissör har förstått att välja rätt skådespelare att gestalta huvudpersonen. Alla Jane Eyre har hittills varit alltför vackra. Fullständigt i onödan, tycker Birgitta Berglund.
Helenas fågeltrio v. 45
Nummer ett i fågeltrion blir min favoritsaga De vilda svanarna av H. C. Andersen Det är egentligen den enda saga som jag
verkligen kommer ihåg. En elak styvmor förvandlar sex vackra prinsar
till vilda svanar. Deras lilla syster, Elisa, skickar hon ut på landet. Elisa söker efter sina bröder och en gammal gumma säger sig ha sett elva vita svanar med kronor på huvudena. En fe berättar att det finns ett sätt att bryta förtrollningen. Elisa skall repa nässlor, bråka dem och spinna till ett garn som hon kan sticka elva pansarskjortor av. Hennes händer kommer att bli såriga och göra ont; och - hon får inte säga ett ord under tiden. Elisa uthärdar tålmodigt för sina älskade bröders skull. Och hon lyckas. Nästan, fast inte riktigt.
Nummer två blir en ungersk favorit, nämligen Lärkan av Deszö Kozstolány. Ett mästerverk som skildrar en familj bestående av far, mor och dottern som kallas Lärkan.
Hon är ful, ogift och
saknar charm. Hon sköter om sina föräldrar med kvävande omsorger och de i
sin tur fladdrar omkring henne med överdriven ängslan. När Lärkan åker
bort en tid för att hälsa på släktingar njuter föräldrarna av sin frihet
och slår sig loss var och en på sitt sätt. Det gör inte Lärkan
däremot... Läs mer HÄR
Sist i trion Allt beror på vingar av
den sympatiske Niklas Törnlund, poet ifrån Lund. I den här boken har
han samlat natur- och fågeldikter sedan många år. Han har varit
fågelskådare i mer än 30 år. Den här boken är för alla som har det
minsta intresse av fåglar och/eller poesi. Det är den första
diktsamlingen av
en svensk poet som helt ägnas fågelmotiv. Boken gavs ut samarbete med
Skånes Ornitologiska Förening.
Lyran: En för författare och en karaktär i en bok vid namn Maja.
Den norska författaren Maja Lunde har skrivit de två klimatromanerna Binas historia och Blå. Det ska komma två romaner till.
Konstnären Carl Fredrik Hill hade en syster som hette Marie - Louise och kallades Maja. Marie - Louise heter Kerstin Norborgs
fina roman om denna Maja, som också hade velat måla. Men det var Carl
Fredrik som fick åka till Paris. Inte heller kunde hon gifta sig med den
man hon velat ha utan det blev en helt annan. Maja fick ett bra liv
ändå trots att hennes drömmar inte blev uppfyllda.
"Prästgården såg ut som på fotografiet förutom att den byggts till vid ena gaveln, vilket gav det gamla huset en ful en ful puckelrygg. Helen stod redan vid porten och läste närsynt på en mässingsskylt. "Snåla öppettider, utbrast hon. "Kors! det är ett museum." Hon lät häpen. "Jag antar att ni vet att det var här de fyra syskonen bodde," sa jag lugnt. "Brontës. Tre flickor och en pojke tillsammans med sin far kyrkoherden." Kajorna tycktes ha hittat sina grenar, för vingslagen hade tystnat. "Jane Eyre. Professorn... jo, när du säger det så. En ledsam historia, var det inte? Ungmör, lungsot och en ständigt pinande blåst. Fast jag har aldrig tyckt att man bör hämta sitt vatten på en kyrkogård. Det verkar inte riktigt ... hygieniskt. Och teet får en bismak."
Från sidorna 91 och 92 i Blåst! av Eva Marie Liffner. Natur & Kultur
Läsutmaningen En smakebit på søndag handhas denna veckan av Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger ~ tanker om bøker. Utmaningen går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Fler smakebitar HÄR
Filmen De vackra dagarna i Aranjuez är ett samarbete mellan vännerna Peter Handke och Wim Wenders. En man och en kvinna (kvinnan spelad av Handkes hustru Sophie Semin) sitter i en vacker trädgård en solig dag mitt i sommaren. De för ett obegripligt samtal som då och då kan innehålla en fin formulering men i övrigt är det riktigt tråkigt. Filmen bygger på en pjäs av Peter Handke. Mannen och kvinnan talar franska och först tänker jag att det är en typisk fransk intellektuell film men det är det ju alls inte. Mannen i det närmaste förhör kvinnan om hennes upplevelser med och av män. Ibland skymtar Peter Handke själv i form av en trädgårdsmästare. Och vem sitter inte och spelar piano och sjunger om inte Nick Cave? David Bowie sjunger A perfeckt day alldeles i början av filmen. Paret i trädgården iakttas av en författare som våndas över sin skrivmaskin och fantiserar om vad mannen och kvinnan talar om. I bakgrunder ser en silhuetten av Paris och på en väg i närheten passerar en gulklädd tävlingscyklist. Kvinnan växlar emellan en röd och en blå skjortblusklänning medan en gul, bred sjal, som känns helt omotiverad i sommarv ärmen, hänger med hela tiden. Vad Aranjuez har med saken att göra framgår inte. Nej, jag förstod lika lite som när jag häromdagen försökte ge mig på Långsam hemkomst av Peter Handke. Den ska få en chans till i alla fall.
elisamatildas fredagsutmaning Fem en fredag handlar om Halloween.
Är Halloween något du uppmärksammar?
Absolut inte
Vad är det läskigaste du vet?
Innanmätet i paprikor
Vem tänder du ett ljus för under allhelgona?
Pappa och mamma
När kände du dig sist som ett spöke?
Imorse
Får du besök av barn för bus eller godis?
Barnbarnen står för buset och godiset. Annars inte.
Inlägg
