En smakebit på søndag

En smakebit på söndag är en läsutmaning som går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger - tanker om bøker
som håller i trådarna.

"Mamma lever än idag. Hon säger inget mer men skulle ha mycket att berätta. Jag däremot har ältat historien så länge att jag knappt minns den.För den går ett drygt halvsedkel tillbaka i tiden. Det var en händelse som ägde rum och blev ett allmänt samtalsämne. Folk talar fortfarande om den, men bara om en människa som dog, trots att de döda var två. Ja, just det, två. Och utan att skämmas det minsta! Varför då? Varför låtsas de inte om den andre? Jo, den ene var en skicklig berättare och fick alla att glömma det brott han hade begått, medan den andre var en analfabet, en stackare som Gud tycks ha skapat enkom för en kula, för att förpassas åter till stoftet, en anonym människa , en människa som inte fått så mycket som ett förnamn. Jag ska genast säga att den andre döde, han som mördades, var min bror. " Från sidan 9 i Fallet Mersault av Kamel Daoud. Fler smakebitar HÄR.

Omläsning: Det mest förbjudna

Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall kom ut 1976 samma år som Ulf Lundells Jack, vilket är intressant i sig. Två romaner som båda är sexuellt frispråkiga och med självbiografiska inslag. Den ena skriven av en kvinna i femtioårsåldern och den andra av en ung man på 27. Det behövs inte mycken fantasi för att förstå hur de togs emot. Anna i Det mest förbjudna är en kvinna som drivs av sin ångest. Hon självmedicinerar med män, hon söker hjälp av psykiatrin men inget hjälper henne egentligen. Hon saboterar sina äktenskap och hon försummar sina barn. Hennes är ständigt otrogen och ägnar sig med förkärlek åt de män som hennes mor skulle betraktat som de mest förbjudna. Modern får klä skott för mycket; mycket mer än hon förtjänat. Men visst - det finns ingen lag som säger att en måste tycka om sina föräldrar. Anna älskade fadern och tyckte att han stod för glädjen och det ljusa i hennes liv. Men han var psykiskt sjuk och ansågs vara översexualiserad. Modern fruktade arvet från fadern. Anna är sina föräldrars enda barn och hon lovar sig själv att om hon får barn ska det inte bli  endabarn. Kerstin Thorvall har en begåvning för att beskriva obekväma känslor och situationer. Hon väjer inte för något. Och det är bra. Kvinnor i och över medelåldern har alltför lätt att avfärdas som neutrum. Bra att någon vittnar om verkligheten. Men här blir det lite för mycket på en gång, tycker jag. En blir trött. Anna har ett skrik inom sig som vill ut, men hon får aldrig riktigt tillgång till det; bara nästan. Annas lidande framgår tydligt och det får en respektera. Men detta gränslösa utåtagerande utan hänsyn till alla hon sårar förutom att hon förnedrar sig själv. Jag tycker att Kerstin Thorvall var en tuff kvinna; snabb i repliken och rolig. Men den här romanen var jag inte förtjust i första gången jag läste den och det intrycket består. 
Det mest förbjudna passar in på punkt 34 i Roberts Kaosutmaning 2019 Läs om en bok som du läst tidigare

Helgfrågan v. 32

Mia undrar i sin helgfråga vilken bok vi ser fram emot att läsa i höst.

AB

   
Ålevangeliet tror jag är en spännande bok. Ålen har ju alltid fascinerat mänskligheten. Redan Aristoteles skrev om den och nu är den på väg att dö ut innan någon lyckats lösa gåtan. Patrik Svensson har stora förväntningar på sig.

Kirke av Madeleine Miller handlar om litteraturens första häxa. Hon sägs ha varit faster till Medea och hon förförde Odysseus med sin sång när han var på väg hem till Penelope. Manskapet som varnade Odysseus förvandlade hon till grisar. Detta är Millers andra bok. Både denna och den första, Song of Achilles, åkte direkt upp på New York Times bästsäljarlista.

W&W

Den första tycks inte vara översatt till svenska.

Bonusfrågan: Vad ska du göra i helgen?

På lördagen blir det nog ett besök på IKEA i Malmö och på söndagen hoppas vi på någon konsert i nejden.
                

                    

Vintern

Det är åttahunddratrettio dagar sedan människorna i en stad som skulle kunna vara Helsingborg fick besked om att allting skulle ta slut. Och det är mer än sjuhundra dagar sedan det första askmolnet drog in över staden. Plötsliga jordskalv skapar sjunkhål i marken och gör husen mer eller mindre fallfärdiga och farliga att närma sig. En ensam man är på väg någonstans med en ryggsäck innehållande en del viktiga saker som antibiotika, alvedon, vaxad tråd och några konservburkar med frukt. Han har inte tillräckligt med kläder; det snöar och är kallt. Och kylan kommer att stanna för alltid. Allt handlar om snö och död. Alla svälter. Och alla tappar minnet. Långsamt blir allt dimmigt. Andra människors ansiktsdrag suddas sakta ut. Ibland blixtrar det till av gamla minnen. På jazzklubben träffar mannen sin vän Jonas och får någon att prata med för tillfället. När mannens krafter tryter håller han sig upp med tankarna på sin älskade son Love. Hustrun tog honom med sig och försvann inåt landet redan efter  första askregnet. Det är dimmigt i staden. Våldet ligger tätt under ytan. Gravstenarna ligger välta som dominobrickor. Farliga gäng kör omkring i bilar och våldför sig på ensamma kvinnor och samlar in människor. En ensam kvinna slår följe med mannen och tillsammans med Jonas gör de ett tillslag mot ett förvar som vaktas av de farliga männen - som ser ut som helt vanliga män. Innanför väggarna i förvaret händer underliga saker. En misstänker kannibalism. Tillslaget blir lyckat. Eller - i varje fall kommer mannen därifrån med en ung pojke. Vintern är en postapokalyps och en dystopi skildrad på ett vackert, sparsmakat språk av författaren Conny Palmkvist. Skickligt får han fram stämningen av hopplöshet, ensamhet och fara. Vilka är det som överlevt; hur och varför. Skräp och skit och bråte och jordens uppror, tänker mannen. Den här genren brukar jag inte vara så förtjust i, men jag gillade verkligen Conny Palmkvists roman. 

Titel: Vintern
Författare: Conny Palmkvist
Förlag: Mormors förlag
Tryckår: 2016
Antal sidor: 207 

Vintern passar in på nr 2 i Roberts Kaosutmaning 2019 Läs en bok som är en dystopi

Tisdagstrion: Katter

Ugglans & Bokens tisdagstrio gäller katter.

1. Gubbe och katt av Nils Uddenberg
En katt väljer författaren och hans hustru som sina människor och flyttar in i deras redskapsskjul. Paret matar och kisse utökar sitt revir; långsamt och tålmodigt och vips! har hon flyttat in.

2. Evighetsbarnen av Beate Grimsrud 
Katten Kassandra är den viktigaste levande varelsen i Andrés liv. Hon är hans samtalspartner, barn, förtrogna och terapeut. Hon förstår honom bättre än någon annan och de vet var de har varandra. Och hon gillar inte inkräktare som till exempel mer eller mindre tillfälliga flickvänner.

3. En orolig grav av Elly Griffiths
Katten Flint finns alltid med i romanerna om Ruth Galloway. En gång hade han en liten pigg flickkompis som hette Sparky, men hon hittades dödad på Ruths trappa en hemsk morgon.

Bonus: Idag läser jag i tidningen att en redaktör på en tidning i Texas funnit en hittills okänd novell av John Steninbeck. Den är ovanligt lekfull och glad för att vara skriven av 1962 års nobelpristagare och handlar om en kock och hans katt. Troligen skrevs den medan Steinbeck var krönikör i Le Figaro.

Ny radioföljetong

Ian McEwans senaste roman, Nötskal,  är en berättelse av thrilleraktig karaktär. Redan när jag läst två sidor hade jag skrattat spontant ett par gånger, vilket är väldigt ovanligt när jag läser romaner. Men under läsningens gång fick jag mindre och mindre lust att skratta. Trudy, 28 år, är gravid med John, som hon motat ut ur hans (!) hus till förmån för Claude, som är Trudys svåger och alltså bror till John. Berättare är den lille hyresgästen i Trudys livmoder, ett foster i första trimestern. En får sedan följa fostret ända fram till födelsen och det finns de gånger när en tycker att det är den vettigaste personen i Nötskal. Det är ett mycket nutidsorienterat och välinformerat barn. Genom sin mors radio- och poddlyssnande tar barnet del av analyser och diskussioner "driven av självskadetvång".  Och med tiden blir hen en riktig vinkännare. Barnet tycker mycket illa om Claude, som är "näst intill genialt andefattig", och älskar sin far. Den storvuxne fadern, John, som har psoriasis och älskar Keats och Wilfred Owen är ständigt på väg mot ruinens brant. Han har ett litet förlag och sysslar med lyrik, vilket ju aldrig är särskilt lukrativt. Claude ägnar sig åt fastighetsspekulationer och det går betydligt bättre. Trolösa Trudy och andefattige Claude har något i görningen. (Är det någon mera än jag som tänker på Hamlet?) Det finns planer vad det gäller barnet också. Ian McEwan tar den här absurda historien som redskap för att gissla civilisationens avarter. Tidens egoism, girighet och omänsklighet speglas i Nötskal. Och författaren är inte nådig. Som vanligt är McEwan skarpt intellektuell och håller en  kylig distans men en anaar vreden under ytan. Scenen mörknar alltmer  mot det oundvikliga slutet. Den sista meningen i boken: "Vad övrigt är, är kaos".  Hamlet igen: "The rest is silence". Nötskal uppvisar McEwan i sitt esse. 

Titel: Nötskal
Författare: Ian McEwan 
Översättare: Meta Ottosson
Förlag: Brombergs
Tryckår: 2018
Antal sidor: 216 

En smakebit på søndag

"Det här är vad jag har: Fyra Alvedon som är brutna i åtta delar och sju tabletter antibiotika, som gick ut för några månader sedan, och trettio meter vaxad tråd som fungerar till det mesta, att fiska eler sy med. Tre konservburkar päronhalvor och två med blandad frukt. I en svart liten påse ligger mina vattenreningstabletter och nar jag använder dem brusar de ilsket och gör sig till, men på en halvtimma har de rensat bort bakterier och virus. kvar finns då rent vatten, en ljummen klunk att njuta av strax innan jag somnar, men inget som hindrar drömmarna. På botten i ryggsäcken ligger resten i en röra. Här har jag en näve björknäver och tunna grenar, de där små kvistarna som växer längst ner på en gran, och ett paket tändstickor med exakt arton stickor. Någonstans finns sju plåster, en gasbinda, en röd visselpipa och en flaska buteljeraat vatten som frestar mig ibland. Varje morgon önskar jag att ryggsäcken var tyngre, att den vägde lite mer än dagen innan, men istället blir den allt lättare, och så kommer det att fortsätta tills bara luften i den återstår.  Då kommer det att vara över. "
Från sidan 7 i Vintern av Conny Palmkvist.

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi delar med oss av det vi just läser. Utan spoilers, förstår. Den här veckan håller Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten i trådarna. Fler smakebitar HÄR