Mikael Persbrandt

Albert Bonniers förlag

Mikael Persbrandt. Så som jag minns det av 
Carl - Johan Vallgren blev en riktigt bra bok. Mycket bättre än jag trodde. Och det är jag glad för. Vallgren skriver, men det är Persbrandts röst en hör. Det är en rak berättelse om livet från uppväxten med en ensamstående mamma, pappan som en frånvarande skugga, skolgången som inte var någon hit, dansen, vägen till teatern och filmen. Det berättas om flickor, förstås. De som han hade längre förhållanden med namnges. Det är ingen hymlande med festandet och knarkandet och de många sena nätterna när det begicks dårskaper. Kokainet kallas den vita drottningen och det var det ingen brist på. Det en kan förvåna sig över är att ingen observerade den periodicitet med vilken de värsta och mest destruktiva drogfesterna uppträdde. Den som först lade märke till detta var Sanna Lundell som kom att bli mor till Persbrandts två pojkar. Efter festnätter kunde Persbrandt gå mellan filminspelningar och teaterföreställningar och leverera utmärkt. Hans kondition är anmärkningsvärd. En får intressanta inblickar i vad som försiggår bakom kulisserna. Margareta Krook välkomnade honom inte direkt. Och Jan Malmsjö tyckte att det blev lite väl trångt på scenen när Persbrandt var närvarande. Thorsten Flinck och Persbrandt spelade tillsammans i Strindbergspjäser där Flinck även var regissör. Persbrandts rastlösa liv har numera tappat farten. Han har fått diagnosen bipolär och medicineras med litium. Sanna Lundell och han har köpt en gård på landet där de bor med sina små pojkar och Mikael Persbrandt säger sig till slut ha till slut funnit lugn i livet.

Helgfrågan v. 48

Mia undrar i sin helgfråga om vi har någon speciell julbok. Det har jag. Anna Bergenström, Den första kokboken där jag bakar det franska brödet. Och så Vinterns goda ting.

Till 1 Advent sätter jag fram adventsstakar, hänger upp adventsstjärnan, bakar saffransbröd och skurna franska pepparkakor (Sju sorters kakor). 1 Advent går jag i kyrkan för att få lufta lungorna i alla fina adventspsalmer.

Bok och film

Ibland blir en överraskad. Hade ingen aning om att Pedro Almodovars film Köttets lustar (1997) baserar sig på en psykologisk kriminalroman av Ruth Rendell, nämligen Dödsryckning (1986). Jag gillar alltid Pedro Almodovar och jag gillar för det mesta Ruth Rendell. Här har Almodovar möblerat om ordentligt i händelseförloppet. Men de tre huvudpersonerna Victor, David och Clare och relationerna dem emellan känner en igen. Victor är en ung man som inte riktigt vet hur han ska handskas med kvinnor. Han har just sluppit ut efter tio år i fängelse och uppsöker David Fleetwood, f. d. polis, som sitter i rullstol förlamad från midjan och neråt efter en skottskada. Det var Victor som höll i vapnet. Davids hustru Clare vill kasta ut Victor när det går upp för henne vem han är. Men David och Victor har ett behov av att gå igenom det som skedde. Ett egendomligt triangeldrama växer fram i såväl bok som film. Men upplösningen liknar inte vartannat ett spår. Det gör för övrigt inte inledningen heller. Filmtiteln är lite vilseledande också, men det gör inte så mycket. Bokens titel är kanske inte heller så välvald. Originalets titel är Live Flesh vilket inte direkt för tankarna till Dödsryckning. Live Flesh står det på filmomslaget också. Filmen är löst baserad på boken Dödsryckning av Ruth Rendell står det på Wikipedia.

Olikhetsutmaningen: prisad och förbisedd

Sista olikhetsutmaningen för i år säger enligt O. Förhoppningsvis kommer den igen? Veckans ordpar är prisad och förbisedd.
När det delas ut olika litterära priser tycker en ju nästan alltid att någon/några blivit bortglömda. Åtminstone tycker en att de borde varit nominerade. Årets Augustpris var inget undantag: Varför blev varken Anne Swärd, Vera eller Agneta Pleijel, Doften av en man nominerade? Hur tänker förlagen? Som vanligt rör det väl sig också om ekonomi. 
Vad det gäller författare som inte fått Nobelpriset i litteratur kan listan göras lång. Tre författare som borde varit självklara är Thomas Hardy, Leo Tolstoj och Virginia Woolf. Assia Djebar, Yukio Mishima och James Joyce är tre andra. Men - för Margaret Atwood finns det ju ännu hopp!

Till jul

Ruin förlag

Vasilisa längtar efter sin dotter Jefimia som hon inte hört något från på fyra år. Hon och maken Peter vet inte ens om de har några barnbarn. Dag och natt tänker Vasilisa på dottern. Hur har hon det därborta i Petersburg dit hon och hennes man, Andrej Chrisanfytj, försvunnit efter giftermålet. Vasilisa tänker mycket, men har svårt att finna ord och hon kan inte skriva. Det kan däremot Jegor på värdshuset. Om han får betalt så klart. Efter en lång och krystad inledning kommer inte Vasilisa på något mera att säga, men Jegor skriver på egen hand delar av Militärhandboken. Vasilisa är misstänksam. Hon tycker att de skulle ha berättat om att säden inte räckt till jul och att de måst sälja kon. Peter hade varit sjuk och Vasilisa tror att han kanske inte kommer att leva så länge till. I Petersburg sitter Jefimia med de tre barnen. När hon får brevet brister hon i tårar över att bara få ett brev från hembyn oavsett vad det står. Hon vet precis vad Vasilisa menar. Jefimia vet inte att hennes man inte skickat

iväg något av de brev hon skrivit till sina föräldrar. Jefimia är så rädd för sin man, Andrej Chrisafytj ...

Till jul heter den här novellen som Anton Tjechov (1860 - 1904) skrivit.
Den är en europeisk novell som passar in på nr 5. Historisk tid 

Veckans topplista v. 48

Johannas deckarhörna: Veckans topplista v. 48. Höstens bästa

1. Anne Swärd, Vera
Huvudperson i romanen är krigsflyktingen Sandrine som gifter in sig i en rik och ansedd familj och får dottern Vera. Sandrines stora kärlek är den judiske Levi. Hon vet inte vart kriget fört honom och ger sig iväg för att söka efter honom.
Skandal att inte Anne Swärd fanns med bland de nominerade till Augustpriset!

2. Aki Ollikainen, Nödåret
Året 1867 rådde hungersnöd och arbetslöshet i Finland. Marja och hennes två barn ger sig iväg från det lilla hemmet i Korpela och lämnar den döende mannen åt sitt öde. Marja tänker sig att gå till Petersburg där hon tror att det finns mat. 
Vinter är kall och obarmhärtig. Dödens färg är vit.

3. Emily Fridlung, Vargarnas historia
Femtonåriga Linda bor med sina föräldrar i de skogiga delarna av nordvästra Minnesota. Hon kallas Miffot och kommunisten i skolan. En dag träffar hon den unga kvinnan Patra, hennes man Leo och deras son Paul. Linda blir god vän med dem, men anar så småningom att något inte står rätt till. Romanen är Emily Fridlunds debut och hon fanns med på årets Bookerpris - lista 

4. Golnaz Hashemzade Bonde, Det var vi
En annorlunda bok om att vara invandrare. Nahid är dödssjuk och besviken på livet. Hon hade så många drömmar men har fått så lite att hon inget har att ge. Detta går ut över dottern Aram, som har en del att förebrå föräldragenerationen men ändå ser den som brobyggare. Men det finns ändå något som Nahid och Aram till slut kan glädja sig åt gemensamt. 

5. Milena Michiko Flasar, Jag kallade honom Slipsen
Två män sitter på var sin bänk mitt emot varandra i en park i Tokyo. Den ene är en  s. k. hikikomori, det vill säga en som bor hemma hos föräldrarna och inte studerar, inte arbetar och inte går ut. Men en dag har Hiro alltså gått till parken och där sitter kontoristen Teri Ohara med sin läderportfölj och matsäck. Han har förlorat sitt arbete, men vill inte berätta det för sin fru. De blir sakta men säkert vänner och talar med varandra om det som är svårast i livet.

Tematrio - Poetiska, långa titlar

Lyran är tillbaka med sin tematrio: Jag har nyligen läst en bok p g a att titeln lockade mig och detta får bli veckans tema. Berätta om tre bra romaner med  poetiska, långa titlar!

Björn Larsson, Long John Silver : den äventyrliga och sannfärdiga berättelsen om mitt fria liv och leverne som lyckoriddare och mänsklighetens fiende.
En fantastisk roman; saltstänkt, spännande, och välskriven.

Ann Jäderlund, Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar. Stort och smått blandas med existentiella frågor i Ann Jäderlunds diktsamling som var nominerad till Augustpriset 2009

Alex Schulman, Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Nedslagen, nyskild Alex Schulman möter sin drömprinsessa, Amanda Widell.