Var och en sin egen bur

"Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt", tyckte Leo Tolstoj. Jag upplever familjen Bird i Fågelburen av Lisa Jewell som tragisk; rakt igenom. Det hjälper inte  att författaren försöker upprätta någon sorts familjelycka i slutet av romanen. Den allra mest tragiska figuren är berättelsens huvudperson  Lorelei Bird; gift med Colin och mor till Megan, Bethan och tvillingarna Rory och Rhys. Lorelei lider av sjukligt samlande. Det inser alla utom hon själv. Hon säger att alla prylarna betyder minnen för henne. Påskäggsjakten på påskdagen är ett måste för henne och hon samlar noggrant in folieomslagen. En påskdag inträffar något väldigt traumatiskt i Bird - familjen; något som lägger sin skugga över samtliga familjemedlemmar. De når inte varandra och talar aldrig uppriktigt med varandra. Loreleis död i ensamhet och misär samlar barnen till utrymning av huset och begravning. De hjärtlösa barnen verkar inte sörja mycket. Deras agerande tyder mest på att de är lättade över att ha fått ett problem ur världen.  Fågelburen är en mörk roman som sätter relationsproblem under luppen. Jag kan tycka att familjen som samlevnadsform ifrågasätts. Lisa Jewell skriver omsorgsfullt och väl, läsningen flyter på utan problem förutom ett avsnitt strax efter mitten där berättelsen går på tomgång en stund. Jag vet inte riktigt om det finns någon att sympatisera med i Fågelburen. Jag tycker oändligt synd om Lorelei, som sviks av man och barn. Hon var säkert jobbig att leva med för hela familjen, men hon är sjuk och överspänd och borde fått hjälp. Slutet är bedrövligt. Jag vet verkligen inte om jag tänker läsa något mera av Lisa Jewell. Översättning: Christina Stalby; Printz Publishing

En smakbit på söndag

Några sidor återstår av Fågelburen av Lisa Jewell. Jag börjar bli riktigt nervös för upplösningen. Men jag vet i alla fall att jag efter den kommer att ta itu med Den goda jorden av 1938 års nobelpristagare i litteratur, Pearl Buck. Undertitel: En kinesisk folklivsskildring. Jag har läst Den goda jorden flera gånger tidigare och nu tänkte jag återknyta bekantskapen. The good Earth köpte jag för skojs skull i Beijing när jag var där för ganska många år sedan. "Det var Wang Lungs bröllopsdag. Då han slog upp ögonen, där han låg i sängomhängenas dunkel, kunde han till en början inte fatta, varför gryningen denna dag tedde sig så olik alla andra. Det var tyst och stilla i huset, om man undantar den svaga, flämtande hosta, som kom från hans gamle far, vars rum låg mitt emot hans eget på andra sidan mittrummet. Den gamles hosta var det första ljud man varje morgon hörde i huset. Wang Lund brukade ligga stilla och lyssna på hostandet, och rörde på sig, först när han tyckte, att det kom närmare,  och om han hörde dörren till faderns rum gnissla på sina trätappar."
Från sidan 5 i Den goda jorden i översättning av Sven Rosén.

Helgfrågan v. 29

Mia på bloggen Mias bokhörna har samlat på sig en massa böcker och ljudböcker som hon inte bloggat om. Nu undrar Mia hur andra bloggare gör. Om vi bloggar om lästa böcker med en gång?

Bonusfråga: Läser ni något bra just nu?

Svaret på huvudfrågan är att jag antingen bloggar direkt (vanligast) eller har fört ordentliga anteckningar som kan användas vid senare tillfälle, (som inte får ligga alltför långt bort i tiden.)

Svar på bonusfrågan: Just nu läser jag (helt utanför all planering) Fågelburen av Lisa Jewell. Jag har inte läst något tidigare av den här författaren och är lite överraskad av att jag tycker att boken är så pass bra; mycket mindre feel - good än jag trodde. Snarare är den ganska tragisk. Men ännu är det för tidigt att säga något säkert.

Hett i hyllan

"Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?" Så säger Monika på bloggen Bokföring enligt Monika. Fyren av deckardrottningen P. D. James har länge stått oläst i min hylla av skäl som jag inte riktigt förstår. Jag har alltid gillat Adam Dalglies, polisman och försvarare av poesin. Och jag har alltid gillat P. D. James. Fyren är författarens fjortonde roman om Adam Dalgliesh. Den kom ut 2005 och är översatt av Ulla Danielsson. Förlag: W&W. P. D. James har likheter både med Agatha Christie och Dorothy Sayers. James debuterade vid 42 års ålder. Hon var född 1920 och dog 1914.

Mormorsutbildning pågår

Jag har förstått att Djurakuten nästa!  är något extra. Den lästes två gånger på raken. Författare är Charlotte Hage. Margareta Nordqvist har gjort illustrationer. Förlag: Rabén&Sjögren. Fanny och Martina är två flickor som en sommar får arbeta på Martinas morbros smådjursklinik i Borgholm. Flickorna är elva år och båda önskar en hund. Men mammorna säger blankt nej. Fanny och Martina får möta hundar, katter, marsvin, ödlor och kaniner som alla behöver hjälp på ett eller annat sätt. Efter varje kapitel finns faktarutor. Djurakuten nästa! är lättläst, realistisk och lärorik. Charlotte Hage tar sina unga läsare på allvar. De får vara med om födslar och dela djurägarnas sorg vid avlivning. Fler böcker om Fanny och Martina: Extramatte finnes!, Ring veterinären! och Mer vild än tam

Idag röd

SVT 1 18.30 (idiotisk tid) Idag röd från 1987 av Stieg Trenter. Del 1. 22 vita rosor. Del 2. Järngraven kommer redan imorgon. Det är ju bra i alla fall. Repris redan imorgon bittida kl 05.05 - 06.00. Kul att se de gamla skådespelarna. Stig Grybe spelar kriminalintendent Vesper Johnson och Örjan Ramberg fotografen Harry Friberg. Andra kända namn: Carl Billquist, Heinz Hopf, Marianne Stjernström och Lotta Ramel. Boken kom först ut 1945. Fotografen Harry Friberg råkar fotografera ett mystiskt ljus i vattnet utanför Blockhusudden. Stieg Trenter är mycket känd för sina skildringar av stockholmsmiljöer. På tur med  Trenter av Claes Rydholm har undertiteln: en tidsresa med bildperspektiv genom Stieg Trenters Sverige på 1940-, 50- 60-talen med personliga betraktelser kring mord, mat och framförallt bilar. 25 - 26/ 7 visas Lysande landning; 1 - 2 augusti Träff i helfigur.

Den ensamme mannens hemlighet

Redan 1892 debuterade den sardiska nobelpristagaren i litteratur, Grazia Deledda (1871 - 1936) med en roman. Men hon var bara tretton år när hon fick en novell antagen i en dagstidning. Eftersom hon var flicka ansågs hon inte behöva studera så hon fick sluta skolan redan vid tio års ålder. Hon bedrev dock studier på egen hand och fick viss språkundervisning. 1926 fick hon Nobelpriset i litteratur med följande motivering: för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem. 1928 kom inte mindre än sju av hennes romaner på svenska, bl. a. Ärliga själar och Elias Portolu.  Den ensamme mannens hemlighet kom ut 1921. Det är en kärleksroman och något av ett triangeldrama. Det är stora känslor och dramatiska utspel. Det är opera, kort sagt. Cristiano, den ensamme mannen, har hyrt sig ett ensligt beläget hus mellan ljungheden och havet på Sardinien. Han blir mycket störd då det påbörjas nybyggnation på en tomt som gränsar till hans trädgård. En får inte veta mycket om hans ålder eller utseende eller vad som egentligen hänt honom. Det nybyggda huset hyrs ut till en vacker kvinna, Sarina, med en sjuk äldre man med en tjänstekvinna som allt - i - allo. Sarina och Cristianos blir bekanta  genom Sarinas ilskna hund. Cristianos känner snart att han håller på att förändras. Sarina är ganska direkt med vad hon känner.  Cristianos förflutna plågar honom och han beslutar att berätta allt för Sarina. Det visar sig att båda har mer eller mindre tvingats in i praktiska äktenskap som visserligen betydde materiellt välstånd men inte kärlek. Grazia Deledda har ett helt fantastiskt sätt att beskriva naturen och folklivet på Sardinien. Känslospelet mellan de älskande skildras med psykologisk trovärdighet. Cristianos känner att han står vid sidan av den övriga mänskligheten. Han är närmare sanningen. Sarina däremot tillhör illusionernas levnadsglada värld. Kvinnosynen i det patriarkaliska sardiska samhället är upprörande. Mannen vet bäst. Den ingifta kvinnan ska lyda mannen i första hand och svärföräldrarna i andra hand.  Hon blir helt enkelt ett slags slavinna. Kanske har tjänstekvinnan hos Sarina det bättre. Som läsare har jag lite svårt att förstå Cristianos tänkande och handlande även om jag inser att hans bakgrund tynger. Den ensamme mannens hemlighet är sambunden med Ärliga själar. Översättare: Karl August Hagberg. Albert Bonniers förlag.

Kvinnliga nobelpristagare