Fjärilen och stridsvagnen

Madrid har varit belägrat i två år. Gatorna är översållade av lera och splitter. Alla är trötta, hungriga och överretade. En man i läderrock är på väg hem från censurbyrån och slinker in på baren Chicote för en snabbdrink för att komma undan regnet. Där är smockfullt med folk, mestadels andra män i läderrockar. De sjunger; ljudnivån är hög och cigarettröken tät. Mannen, som är författare, får en stol och slår sig ner vid ett bord tillsammans med en skvallrig tysk, som arbetar vid censuren. En ful storväxt kvinna - "livet är mycket kort och fula kvinnor är mycket långa" - och hennes manliga sällskap slår sig ner vid samma bord och alla bommar cigaretter av författaren . Efter en stund kommer en civilklädd man in i baren, valsar runt mellan borden och börjar skjuta med en vattenpistol på kyparna som hövligt ber honom sluta. Det gör han inte. Tre handfasta män slår honom över munnen och kastar ut honom och vattenpistolen på gatan. Men den blodige mannen kommer idiotiskt nog in i baren igen och så går det som det går. Våldet ligger tätt under ytan och det ena ger det andra. Nästa dag talar barägaren med författaren om mannen med vattenpistolen och liknar honom vid en fladdrande fjäril; " - den missförstådda glädjen som kommer i kontakt med det dödsallvar som alltid finns här".  Han hittar på titeln Fjärilen och stridsvagnen åt författaren och är mycket nöjd med den. Han tycker att det är underbart att han sitter där tillsammans med en författare och skapar litteratur. Jag ser mannen med vattenpistolen som en symbol för Madrid och motståndsrörelsen. Mannen visar sig ha ett syndikatskort i fickan. Stridsvagnen symboliserar naturligtvis spanska inbördeskriget eller vilket krig som helst. Miljön är väldigt macho och brutal. En slår först och frågar sedan. Eller inte alls. Redan i första meningen får en onda aningar "censurbyrån". Och alla dessa läderrockar, den flödande katalanska spriten och bristen på kvinnor och civilister.
Ur "I vår tid", (Bonniers 1967), översättning Mårten Edlund och Thorsten Jonsson. Fjärilen och stridsvagnen passar in på plats nr 38 i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell II Läs en novell med något som kan flyga i titeln.

Ny radioföljetong

Ny radioföljetong börjar på onsdag 31 maj kl 11.35 i P1: Den gamle och havet av Ernest Hemingway.  Inläsare: Lars Väringer. Nyöversättning: Christian Ekvall

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten utmanar oss varje söndag att bjuda på en smakebit av det vi just läser; naturligtvis utan spoilers.

"Kriminalkommissarie Hans Magnus Viken tronade längst ut på klippkanten. Han hade stått där i flera minuter. Fyndplatsen nedanför badade i ljus från två stora lampor som kriminalteknikerna riggat upp. Han hade fortfarande inte varit nere i klyftan. Inte för att han hade något emot att titta närmare på liket, utan för att första intrycket var viktigt. Han lyft blicken och stirrade ut i mörkret mellan granstammarna. Platsen där ett lik hittades hade alltid något att berätta. Oftast gick det inte att sätta fingret på vad, men känslan kunde bli till hjälp senare, kanske till och med avgörande. Inför sig själv kallade han det intuition, inför kollegerna för magkänsla. Han var övertygad om att den där förmågan att tänka intuitivt var det som skilde en bra utredare från en exceptionellt bra utredare."

Från sidan 95 i Se, mig Medusa, psykolgisk spänningsroman av Thorkil Damhaug. Fler smakebitar HÄR

Helgfrågan v. 21

Mias helgfråga: Hur ser din bokönskelista ut? Veckans bonusfråga(förutom tips på hur man botar huvudvärk): Vad ska du köpa till din mamma på mors dag?
Jag önskar att det bokpaket jag väntar på ligger i lådan när jag kommer hem söndag kväll: Novellixboxen Grannar samt En kvinnas blekblå handskrift 

Om min mor varit i livet skulle vi ha tagit henne med en bit upp i Småland till mormors grav med en bukett konvaljer. Kaffe på Hjärtenholms trädgårdscafé utanför Alvesta på vägen. Som present får hon god tvål, parfym, halsband eller en brosch. Bjäfs och flärd är nyttigt för själen. Böcker får hon hela tiden ändå så klart.
Huvudvärk botas med svart kaffe samt vila i tyst, svalt och ganska mörkt rum

Mitt namn är Lucy Barton

I förgår började jag läs Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout. Det blev sträckläsning. Den är så bra att det var omöjligt att släppa den. Elizabeth Strout fick Pulitzerpriset för Olive Ketteridge. Jag var väldigt förtjust i filmen med den oförlikneliga Frances McDormand i huvudrollen. På svenska finns också romanen Amy och Isabelle. När vi först möter Lucy Barton ligger hon på sjukhus för en enkel blindtarmsoperation. Det blir komplikationer och hon får ligga kvar flera veckor. Hemma går maken William med de två små flickorna och saknar hustru och mamma. En dag när Lucy vaknar sitter hennes mamma vid fotändan av sängen. Och där blir hon sittande dygnet runt och slumrar endast korta stunder. Det är en vana hon av någon anledning skaffade sig redan i barndomen. Hon avböjer den erbjudna sängen. Lucy och modern har inte setts på många år och har ingen nära relation. Lucy är uppvuxen i ett garage i Amgash, Illinois och har inga ljusa barndomsminnen. Hon var fattig och udda. Men hon ger sig iväg till den stora staden New York, gifter sig och får barn. Lucy har ingen bakgrund, uttrycker sig svärmodern när hon presenterar Lucy för sina vänner. På sjukhuset  går modern och hon i cirklar kring det såriga. De talar mycket om skolkamrater till Lucy och andra gemensamma bekanta. Lucy inser hur mycket hon trots allt längtat efter sin mamma. Och hon inser att modern gått långt ur sin bekvämlighetszon genom att både flyga och åka taxi. Lucys mor är väldigt sparsam med ömhetsbetygelser av alla slag. Hon är inte den som lindar in några sanningar för att undvika att såra. Det är Lucys man, William, som kommit på idén att modern ska hälsa på sin dotter. En dysfunktionell familj är trots allt en familj. Och ett garage kan också ha sina trivsamma stunder. Det kommer sedan att gå många år innan Lucy återser sin mor. I själva berättelsen pågår en annan berättelse, nämligen den om hur Lucy kommer att bli författare. Hon går på en skrivarkurs  i Arizona och får den stränga uppmaningen att vara hänsynslös. Det är Lucy som äger sin berättelse. Elizabeth Strout har ett återhållsamt, sparsamt sätt att handskas med orden. Och hon kommer så nära. En uppfattar Lucys ensamhet både den hon bär med sig ifrån barndomen och den hon sedan väljer när hon är klar med familjeliv och tvåsamhet. Mitt namn är Lucy Barton är full av sårade barn i alla åldrar. Men de finner strategier att handskas med sina liv. Översättning: Kristoffer Leandoer. Forum

Bokbloggsjerka 26 - 29 maj

Annikas bokbloggsjerka-26-29-maj: Avsluta följande mening: Om jag kunde bjuda mina favoritkaraktärer på middag …
så skulle jag bjuda in till sommarstugan vid havet där jag också har nära till huvudrätten. Efterrätten kan till största delen göras klar i förväg. 
Gästerna väljer jag för att jag vill veta hur det gick sedan?

Bild:Ica

Förrätt: Parmaskinka och melon
Huvudrätt: Varmrökt lax dubbelfilé smaksatt med chili/lime
Efterrätt/kaffe: Pavlova med äggcrême och jordgubbar/mango/blåbär

Gäster: Scarlett O´Hara och Rhett Butler
Jane Eyre och mr Rochester 
Martha och George i Vem är rädd för Virginia Woolf

Jag vill ju gärna veta hur det gick för dem alla. Troligen kunde de ju ha ett och annat att tala om sinsemellan också.

Far och jag

Far och son har kvalitetstid tillsammans varje söndagseftermiddag när fadern är ledig. De vandrar längs järnvägen ut i skogen för att lyssna på fågelsången. Sonen är tio år och beundrar sin store, trygge far, som är järnvägstjänsteman. Han hälsar på lokförarna på tågen; han kollar signaler och semaforer; ansvarsfull även under ledig tid. Solen skiner, fåglarna sjunger och blommorna blommar. Det doftar från nyutslagna björkar, ljung, tjära, mandelblom  och vagnsmörja. Far och son njuter av  samvaron. De kommer fram till ån och far

pekar ut var man bäst kunde meta abborre när han var pojke. De fördriver åtskillig tid vid ån och snart börjar det skymma och det är dags att vända om. Mor väntar med maten. Men nu är allt annorlunda. Mörkret ter sig hotfullt och skuggorna skrämmande. Telefonstolparna är spöklika och banvallarna tycks slutta ner mot farliga djup. Plötsligt möter de ett framrusande helt nersläckt tåg. Lokförarens bleka, orörliga ansikte avtecknar sig i skenet från den flammande kolelden. Far vet att det inte skulle gå något tåg här vid den här tiden. Sonen förundras över faderns orubbliga lugn och trygghet. Vi har ju Gud, säger fadern trosvisst. Det hjälper inte. Någonstans inom sig vet sonen att för honom kommer livet att innebära oro och ångest. Den här novellen andas svensk försommar, svensk natur och en finstämd, innerlig samvaro mellan far och son. Med enkla ord skapar författaren en berättelse som skänker läsaren en stark närvarokänsla. Far och jag publicerades i Onda sagor 1924. Författare är Pär Lagerkvist.Den här novellen passar in på plats nr 7 i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell II Läs en novell som handlar om en förälder och ett barn