Blybröllop

Irene Jonsson är 67 år och bor i sitt drömhus på landet, inrett av henne själv och helt i hennes egen smak. Hon är så nöjd. I fyrtio år har hon varit gift med Horst och varit utsatt för hans härskarteknik. Han förlöjligade och förminskade; dödade all entusiasm och föraktade Irenes drömmar och fantasier. Och han hatade böcker. Hennes läshörna på vinden gjorde han självsvåldigt om till ett eget musikrum. Irene flyttar ner i källaren med sina böcker. Inte ens där får hon vara ostörd. I en kartong hittar hon en fin anteckningsbok som hon fått av sin mor. Nu slår hon upp den och börjar skriva historien om sitt liv. Hon behöver inte tänka. Det går av sig självt. Hon minns hur hon träffade Horst, som i sin ungdoms dagar hade en kort tid av blomstring då han rent av lite kunde likna Marlon Brando. Men det gick fort över. Irene hade fått veta att hon väntade sig för mycket av livet och hon tror att hon måste skruva ner sina förväntningar och vara nöjd med det hon fick. Två barn blev det och dem är Irene mycket fäst vid liksom barnbarnen. Så småningom föds en idé hos Irene. Hon ska hjälpa energitjuven Horst över tröskeln. Sagt och gjort. Hon går vetenskapligt och metodiskt tillväga. Hon är inte för inte bibliotekarie. Hon lär sig framställa blysocker liksom människorna under antiken. En vacker dag börjar hon använda det också. Hon förbereder ett tidigarelagt Blybröllop, helt enkelt. (Blybröllop firas när en varit gift i 46 år). Men, kan en ju undra, varför skiljer hon sig inte? Nej, det vore alltför enkelt för Horst. Då skulle han ta allt inklusive pengarna och bara försvinna. Anteckningsboken hjälper Irene att se klart på saken och hålla vreden vid liv. Sara Paborns roman är mycket lättläst och roande. Men under den glättiga ytan går strömmar av sorg och allvar. Det ställs existensiella frågor och formuleras träffande iakttagelser och en kan inte annat än meditera en stund över att Horstarna i världen säkert inte är så få. Så här löd söndagens Smakebit. Brombergs 2017

Spännande utöver det vanliga

Nu är den slut, The kind worth killing. Otroligt spännande och överraskande från början till slut och då menar jag bokstavligen till de allra sista raderna i boken. Jag förstår att Peter Swanson anses ha skrivit "The rollercoaster - ride thriller of the year". The kind worth killing är däremot fullständigt omöjlig att berätta så mycket om utan att avslöja något. I första delen, The rules of airport bars, möts Ted Severson och Lily Kintner av en slump i baren på Heathrow i väntan på ett försenat plan. De utbyter förtroenden som människor ibland gör när de möter någon de tror att de aldrig ska möta igen. De får var sitt kapitel växelvis och läsaren hinner dra öronen åt sig ordentligt innan det är dags för avdelning två, The half - finished house, som innehåller en växelsång mellan Lily och Miranda Severson, Teds fru. Nu har läsaren förstått att det inte finns någon möjlighet att förutse hur det hela ska sluta. Författaren manövrerar skickligt sin historia. Byggherren Brad Daggett har kommit in i bilden och utgör en betydelsefull pusselbit. I avdelning tre, Hide the bodies well, har även den sympatiske kriminalpolisen Kimbell kommit in på scenen. Vid det här laget har vi att göra med två hjärnor kamp och inte förrän sista meningen är läst kan en förstå hur det (troligtvis) går. Om jag ska invända något skulle jag önskat mig lite mer av personteckning och miljöskildring. Och lite bättre kunskaper om vad en limerick är. Men - jag är mer än nöjd med mitt påskekrim.

Odla med Kulturkollo

Kulturkollo: Vilken är din grönaste favorit i Kultursvängen? Är det Kollo-Lottas gröna klänningar? Är det Monets prunkande trädgårdar? Kanske sveper din favoritfilm med kameran över böljande fält? Eller är det kanske rent av så att du är en hejare på att återvinna dina gallrade böcker genom att bygga odlingslådor av dem? Kort sagt, välj din kulturella favoritträdgård/växtlighet och delge oss ditt val! Som vanligt går det lika bra att posta på instagram som i egen blogg eller här i kommentarerna.

Nu grönskar det

Nu grönskar det i dalens famn,
nu doftar äng och lid.
Kom med, kom med på vandringsfärd
i vårens glada tid!
Var dag är som en gyllne skål,
till brädden fylld med vin.
Så drick, min vän, drick sol och doft,
ty dagen den är din.

Långt bort från stadens gråa hus
vi glatt vår kosa styr,
och följer vägens vita band
mot ljusa äventyr.
Med öppna ögon låt oss se
på livets rikedom
som gror och sjuder överallt
där våren går i blom! 

Träd med kottar i Hyde Park samt smörblommor och hundkäx. Grönskan är underbart fräsch överallt. Och solen skiner. Text: Evelyn Lindström / Musik: J.S. Bach

En smakebit på søndag

"Jag har alltid haft svårt för oväsen och bibliotek förr var väldigt tysta. Då satt inte folk och pratade högt i sina mobiltelefoner och vräkte ur sig intima detaljer som ingen bett att få höra. De lät inte sina ungar spela datorspel eller smaska matsäck i myshörnan. Förr var det själva läsandet som hedrades på biblioteken. Nu ska de med tidens ängsliga andhämtning främst vara sociala mötesplatser. Böcker verkar för somliga mest vara ett nödvändigt ont. Under åren har jag tvingats gallra ut dikter, botanikverk och dramatik för att lämna plats åt dussindeckare och kokboksställ. Jag har tvingats städa undan hela hyllor med vackert illustrerade lexikon bara för att ge plats åt en kaféavdelning där det nu sitter slöa typer och läser tidskrifter om motorsport." Irene Jonsson, 67, bibliotekarie och kulturtant, har flyttat ut på landet. Ibland åker hon in till affären i gummistövlar för att handla ekologiskt. Harmlös. Möjligen lätt excentrisk. Läs mer om henne i Sara Paborns nya bok, Blybröllop. Smakebiten kommer ifrån någon av de första sidorna. För första gången har jag laddat ner en bok till min iPhone och testar hur det går att läsa på det sättet. 
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten administrerar den här läsutmaningen. Fler smakebitar kommer att finnas HÄR

Huset på Saint Pauls väg

Den kanadensiska författaren Lise Tremblays förra bok hette Hägern och var en liten pärla innehållande fem noveller. Hennes nya bok, Huset på Saint Pauls väg,  har samma format och samma avskalade språk. Romanen handlar om en författare som gör upp med sin barndom och framför allt sin våldsamma mor, som präglat hela familjens liv. Nu ligger modern inlagd på psykiatrisk klinik i det vita rummet som dottern/författaren besöker. Dottern, som är i femtioårsåldern, inser att modern inte skrämmer längre. De har fortfarande ingen kontakt; modern är helt inkapslad i sig själv och ointresserad av andra människor. Moderns barndom har också varit präglad av våld. Som liten flicka skrämde hennes galning till far henne till att gömma sig i källaren bakom värmepannan. Och hon kom egentligen aldrig därifrån. Hon föddes in i skräck och fostrade sina egna barn in i skräck. För henne kändes graviditeterna som ett angrepp. Författarens far har en helt annan bakgrund och hans överlevnadsstrategi blev: Inte ett ord till din mor. Han höll modern på avstånd från världen och verkligheten. Ett år tidigare har fadern låtit lägga in sig på ett hospice. Han har avbrutit cancerbehandlingen och ligger i det blå rummet och väntar på döden. Dottern sitter hos honom i nästan en månad. Han är för trött för att egentligen tala, men av de korta meningar han säger förstår hon att han uppehåller sig vid sina döda. Särskilt vid brodern som omkom i en flottningsolycka. Efter faderns död finns inget som står emellan mellan modern och galenskapen. Hon glider allt längre in i en demenssjukdom. Mot galenskap tror jag bara på exil, skriver dottern/författaren. Detta lär vara Lise Tremblays egen historia. Hon skriver rakt, kärvt och mycket starkt; inga förskönande omskrivningar i några avseenden. Just det avskalade förstärker det förtvivlade. Familjen har varit helt dysfunktionell. Ingen har talat om det än mindre begärt hjälp. Jag läste boken två gånger på direkten. De 96 sidorna innehåller så otroligt mycket sorg, smärta och ett avskedstagande av föräldrarna och uppväxten. "Förföljd av den tragedin blev jag författare" avslutar Lise Tremblay sin sorgesång. Jag blev väldigt tagen och gripen av den här boken. Synd att den inte blivit bättre korrekturläst.

Helgfrågan v. 15

Mias helgfråga: Läser du deckare vid påsk? Har du läst något nytt fräscht på deckarfronten på sista tiden? Om ni nu inte läser deckare kanske ni har något nytt fräscht boktips från en annan genre.
Jag minns inte riktigt när det där med påskekrim kom in i mitt liv, men det är många år sedan. Och nu är det tradition. Liksom Bachs Matteuspassion på långfredagen. Mias påskutmaning vågar jag mig inte på eftersom den går ut på att läsa många sidor under påskhelgen. För min del blir det mera umgänge med barn och barnbarn. Lite läsning blir det i alla fall. Några barnböcker (Stalfelt, Bajsboken är högst aktuell här just nu till exempel särskilt för någon som fyller 4 idag. 6 - åringen har läst högt ur Hajar av Sarah Shepphard) och den mycket spännande deckaren The kind worth killing av succéförfattaren Peter Swanson som jag läst ca 1/3 av. Fortsättning följer.

Bokbloggsjerka 14 - 17 april

Annika undrar i sin Bokbloggsjerka: Less is more, håller du med om det? (Kan handla om en på tok för lång bokserie, en bok som borde ha förkortats med typ 300 sidor, etc.)

Jag har verkligen reflekterat över hur många böcker som nuförtiden är mycket  tjockare än de behövt vara. Jag gillar verkligen episkt berättande och i princip har jag inget emot böcker som varar länge. Men det finns undantag. Ett exempel som jag har i färskt minne är Steglitsan av Donna Tartt ( här gissar jag att många protesterar). Ett exempel på less is more är Lise Tremblays senaste lilla (till formatet) roman Huset på Saint Pauls väg. Den berättar en familjehistoria på ca hundra sidor. Jag skriver några rader om den imorgon.

Elizabeth Georges deckarserie om det omaka deckarparet Havers och Lynley blev för lång för flera år sedan. Medan serien om shettisen Sigge aldrig kan bli lång nog. Den uppgiften har jag från säkert håll. Uppgiftslämnaren har på nolltid läst ut den allra senaste utkomna delen i serien Sally och Sigge. Lin Hallberg skriver och Margareta Nordqvist illustrerar. Hästflickan Elina får lära sig mycket i stallet om både hästskötsel och annat. Ingela är världens bästa ridlärare och stallet i Broby är det mysigaste tänkbara.