skip to main |
skip to sidebar
Den engelske författaren Graham Swifts nya roman har titeln Mödrarnas söndag. Den tilldrar sig under en enda dag 30 mars 1924, Mödrarnas söndag. Tjänstefolket får ledigt för att hälsa på sina mödrar. Det är en ovanligt solig och varm dag för att bara var mars. Den unga husjungfrun Jane Fairchils, som inte har någon mor, cyklar iväg till ett kärleksmöte med arvtagaren, den ende kvarvarande, Paul Sheringham på granngodset. Om två veckor ska han gifta sig med en flicka av passande familj, men det bekymrar ingen av dem just i ögonblicket. När Paul lämnar Jane för ett möte med sin fästmö gör han det utan ett ord eller en gest till farväl. Ingen utav dem kan ana vad som ska hända. Pauls liv är utstakat för honom. Han är sina föräldrars enda kvarvarande son. För Jane ser framtiden annorlunda ut. På sätt och vis har hon en helt annan frihet. Jane kommer att bli en berömd författare som lever länge. Under en tid är hon gift med en man som hon saknar djupt när han dött. Barn har inte fallit sig naturligt för henne. Hon är själv ett hittebarn och har aldrig känt sina föräldrar. Jane Fairchild hinner uppleva två världskrig, en massa resor till världens länder och en oändlig mängd intervjuer. Hon är en intressant kvinna, men jag tycker inte att en kommer henne in på livet. De rika upstairs lever typiskt upstairsliv, men de förlorar sina söner i krig de också. Krigets återverkningar på människor är ett återkommande tema hos Graham Swift. Tjänstefolket downstairs gör inte mycket väsen av sig. De städar, dammar, lagar mat och gör vad som förväntas av dem. Jag läste gärna Mödrarnas söndag. Den är välskriven, välkomponerad, välöversatt och intressant, men den lämnade mig märkligt oberörd. Med undantag för den otroligt sinnliga kärleksscenen mellan Jane och Paul alldeles i början av romanen.
Översättning: Hans - Jacob Nilsson. Albert Bonniers förlag.
Överste George Peregrine är en ganska stilig karl i femtioårsåldern. Efter kriget, där han tjänstgjorde i Welsh Guards, har han slagit sig till ro på familjens gods i närheten av Sheffield. Han är en ansedd man i samhället; fredsdomare och ordförande i ett antal lokala föreningar. Hans fru Evie är en duglig husfru och en värdinna med stil. George har sedan länge tappat allt intresse för henne och anser henne vara oansenlig, färglös och medelålders. Och han kan inte förstå att hon inte fött honom några barn. En morgon vid paret Peregrines gemensamma frukost bär butlern in ett paket till Evie. Det är hennes
nyutkomna diktsamling. George uttrycker sin förvåning över att hon skrivit en bok och lovar välvilligt att läsa "När pyramider vittrar" när han får tid. Han gör ett försök, men det blir för svårt. Dikterna rimmar inte. George åker till London för att besöka sin väninna Daphne. Där väntar honom en överraskning han aldrig hade kunnat drömma om. Han förstår att han inte har en aning om vem Evie egentligen är. I sin sårade manliga uppblåsthet vänder han sig till sin advokat och gode vän sedan många år, Harry Blane. Men där hugger han i sten. Till skillnad från George har Harry Blane helt klart för sig vem Eva Katherine Peregrine född Hamilton är. Diktsamlingen är utgiven under Evies flicknamn. William Somerset Maugham (1874 - 1965) var föräldralös och uppfostrades hos en farbror som var präst i Kent. I stället för att bli präst eller läkare for han till Paris där han efter några år av svält slog igenom som författare. Jag har läst både romaner och noveller av Somerset Maugham tidigare, men det är första gången jag läser Överstens hustru. Den är väldigt elegant komponerad och jag växlar mellan indignation, skadeglädje och melankoli under läsningens gång. The Colonel´s Lady ingår bl. a. i Four short stories.
Den får plats nr 15. Läs en sorglig novell i Ugglan & Bokens novellutmaning.
MIA : "Jag har insett (eller har jag det) att jag måste göra någon slags prioritering av vilka böcker jag vill läsa. Hur väljer ni bland alla nya böcker? Har ni någon slags prioritering? Eller bryr ni er kanske inte om nyutkomna böcker?"
Ja, dessvärre måste en prioritera. Jag hittar böcker på andra bloggar som jag känner att jag bara måste läsa. Jag läser tidningar och tidskrifter och hittar referenser till både ny och äldre litteratur. Svensk Bokhandels vår - och höstnummer är alltid intressanta. Och jag ser på Babel och lyssnar på kulturradion. Och sedan råkar man ju ut för böcker på en del oväntade ställen. Och hela tiden måste en prioritera. Vilka kan jag inte avstå ifrån bland kända och redan lästa författare? Vilka nya, okända ska jag satsa på? Några klassiker måste få plats. Kanske rent av några omläsningar. Författarbiografier och litteraturvetenskap måste få plats. Och romaner från främmande miljöer och kulturer. Det som fått stryka på foten ordentligt de senaste åren är deckare och kriminallitteratur.
Fåglarna och andra noveller heter en novellsamling som nyligen kommit ut på Modernista. Fem noveller av Daphne du Maurier med förord av Johan Theorin. Jag har inte läst några noveller av Dapne du Maurier tidigare utan bara ett par tre romaner. Nu har jag läst Inte efter midnatt - en kuslig och ganska sorglig historia av Terence Grey, en målande lärare som åker på en olycksalig semesterresa till Kreta. Efter ett visst besvär lyckas ha få precis den bungalow som passar hans syften. Många ruskar varnande på huvudet och berättar om en tragisk olyckshändelse som drabbade den förre hyresgästen. Men Terence Grey vill bo nära havet, vara ifred och måla. Och det får han. Några dagar. Ända tills det rika amerikanska paret Stoll stör friden för gott. Mr Stoll dricker och är högljudd och oförskämd. Mrs Stoll är smal, stel och förefaller vara helt döv. Terence Greys nyfikenhet blir ödesdiger. Han upptäcker att någon snorklar i havet intill hans hus och han uppdagar att det är mrs Stoll. Makarnas egendomliga förehavanden upptar honom alltmer. Ganska snart efter hemkomsten inser Terence Grey att det är bäst att han frivilligt går i pension innan han blir avskedad. Inte efter midnatt är en mystisk, mörk berättelse där spänningen stegras hela tiden.
Den här novellen passar in på punkt 31. Läs en novell där någon råkar ut för en
olyckshändelse
Veckans motsatspar är skratt och gråt i Olikhetsutmaningen hos enligt O.
1. Jag tänkte att jag skulle läsa Medusas skratt av den franska feministen, filosofen och litteraturvetaren Hélène Cixous. Medusas skratt är ett av Cixous nyckelverk, en essä som först 2015 kom på svenska på Modernista. Jag antar att jag kommer att gråta över den eftersom jag inte förstår någonting, men jag vill i alla fall försöka.
2. Mormor gråter är en fullständigt halsbrytande tragikomisk novell av Jonas Gardell. Naturligtvis kommer den allra bäst till sin rätt om författaren själv läser. Den handlar om ett misslyckat julfirande i en familj där pappan hela tiden bestämmer om julgranen är sned, om det ska vara glitter i granen, om bilden är suddig på TV:n, om färgerna är fel, om skinkan som han anser ska tillredas i mikrovågsugnen, osv. Slutligen välter julgranen över mormor som gråter, vilket pappa inte alls tycker är konstigt.
3. Pojken som slutade gråta är en välskriven kriminalroman av Ninni Schulman där ett av motiven är tonårens osäkerhet och känsla av utanförskap. Handlingen framåt genom en sorts växelsång mellan polisen Petra Wilander och journalisten Magdalena Hansson. Till polisens stora förtret ligger Magdalena ofta steget före.
PS Började just läsa Nötskal av Ian McEwan. Inom loppet av två sidor hade jag brustit ut i högt och okontrollerat skratt. Två gånger! Har aldrig hänt tidigare. DS
Det kom en bok ifrån Historiska media. En debutroman, skriven av en bibliotekarie, Erika Olofsson Liljedahl, som gått Lunds författarskola. Huvudperson i Någonstans brister himlen är den unge Elis som bor i ett bohuslänskt fiskeläge med mor, far och systern Signe. Vi befinner oss i 1920 - talet. Elis är 13 år och hans stora stöd i tillvaron är den glada, pratsamma Signe. Fadern har ett hiskligt humör speciellt när han druckit för mycket. Efter en schism med fadern ger sig Signe iväg ifrån hemmet och söker sin tillflykt hos en kvinna vid namn Anna i Höganäs. Elis är otröstlig och förstår ingenting. Varför gjorde Signe så? När modern dör ger sig Elis iväg för att söka upp Signe i Höganäs. Han har ingen kunskap om världen utanför fiskeläget och träffar ganska omedelbart ut för en ung bondfångare. Å andra sidan möter han en gammal man som något reparerar den kantstötta tron på mänskligheten. Staden känns stort och främmande, men Anna och Gustaf tar väl emot Elis också. Ett besök i kolgruvan blir en chock för Elis. Han får en panikattack och kan inte andas. Han inser att hans plats är havet och fisket. Han ska hem till Bohuslän. Och han vill ha Signe med sig. Elis gör sina erfarenheter på flera områden. Han lär sig och växer. Och han får äntligen veta sanningen om familjen. Jag frågar mig vad det är som gör att det är ett sådant driv i boken? Det är svårt att släppa den. Den är oerhört välskriven, lågmäld och vacker. Naturen skildras med övertygande förtrogenhet. Gruvmiljön får en att i likhet med Elis kippa efter luft. Unge Elis skiftande erfarenheter av sorg, svek och ensamhet behandlas varsamt och empatiskt. Det handlar om dramatiken och storheten i ett vanligt, enkelt liv. Erika Olofsson Liljedahl har verkligen kontroll på allt och lämnar inget åt slumpen.
Carolina på Kulturkollo undrar: "Om du kunde få ett husdjur du läst om i någon bok eller sett om i
någon film till ditt alldeles egna och väldigt verkliga husdjur? Vilket
hade du valt då och varför?"
Jag vet, jag vet. En labrador, en gammal bullterrier och en pimpinett siamesisk katt
är huvudpersonerna i Sheila Burnfords bok Den otroliga vandringen. Det
är länge sedan jag läste den, men jag minns fortfarande hur mycket jag
tyckte om den och hur jag bestämde mig för att någon gång i livet
skaffa en bullterrier.
Det var den gamle bullterriern Bodger som jag fäste mig alldeles otroligt vid.
Rosa: prinsessa av Fäholmarna gjorde inte saken bättre. Barbro Lindgrens beskrivningar av den älskade bullterriern Rosa övertygade mig att jag var på rätt väg. Än är saken inte åtgärdad, men en vet aldrig. Än är det inte för sent...
Inlägg
