Olikhetsutmaningen: skratt och gråt

Veckans motsatspar är skratt och gråt i Olikhetsutmaningen hos enligt O.

1. Jag tänkte att jag skulle läsa Medusas skratt av den franska feministen, filosofen och litteraturvetaren Hélène Cixous. Medusas skratt är ett av Cixous nyckelverk, en essä som först 2015 kom på svenska på Modernista. Jag antar att jag kommer att gråta över den eftersom jag inte förstår någonting, men jag vill i alla fall försöka.

2. Mormor gråter  är en fullständigt halsbrytande tragikomisk novell av Jonas Gardell. Naturligtvis kommer den allra bäst till sin rätt om författaren själv läser. Den handlar om ett misslyckat julfirande i en familj där pappan hela tiden bestämmer om julgranen är sned, om det ska vara glitter i granen, om bilden är suddig på TV:n, om färgerna är fel, om skinkan som han anser ska tillredas i mikrovågsugnen, osv. Slutligen välter julgranen över mormor som gråter, vilket pappa inte alls tycker är konstigt. 
3. Pojken som slutade gråta är en välskriven kriminalroman av Ninni Schulman där ett av motiven är tonårens osäkerhet och känsla av utanförskap. Handlingen framåt genom en sorts växelsång mellan polisen Petra Wilander och journalisten Magdalena Hansson. Till polisens stora förtret ligger Magdalena ofta steget före. 

PS Började just läsa Nötskal av Ian McEwan. Inom loppet av två sidor hade jag brustit ut i högt och okontrollerat skratt. Två gånger! Har aldrig hänt tidigare. DS

Sträckläsning

Det kom en bok ifrån Historiska media. En debutroman, skriven av en bibliotekarie, Erika Olofsson Liljedahl, som gått Lunds författarskola. Huvudperson i Någonstans brister himlen är den unge Elis som bor i ett bohuslänskt fiskeläge med mor, far och systern Signe. Vi befinner oss i 1920 - talet. Elis är 13 år och hans stora stöd i tillvaron är den glada, pratsamma Signe. Fadern har ett hiskligt humör speciellt när han druckit för mycket. Efter en schism med fadern ger sig Signe iväg ifrån hemmet och söker sin tillflykt hos en kvinna vid namn Anna i Höganäs. Elis är otröstlig och förstår ingenting. Varför gjorde Signe så? När modern dör ger sig Elis iväg för att söka upp Signe i Höganäs. Han har ingen kunskap om världen utanför fiskeläget och träffar ganska omedelbart ut för en ung bondfångare. Å andra sidan möter han en gammal man som något reparerar den kantstötta tron på mänskligheten. Staden känns stort och främmande, men Anna och Gustaf tar väl emot Elis också. Ett besök i kolgruvan blir en chock för Elis. Han får en panikattack och kan inte andas. Han inser att hans plats är havet och fisket. Han ska hem till Bohuslän. Och han vill ha Signe med sig. Elis gör sina erfarenheter på flera områden. Han lär sig och växer. Och han får äntligen veta sanningen om familjen. Jag frågar mig vad det är som gör att det är ett sådant driv i boken? Det är svårt att släppa den. Den är oerhört välskriven, lågmäld och vacker. Naturen skildras med övertygande förtrogenhet. Gruvmiljön får en att i likhet med Elis kippa efter luft. Unge Elis skiftande erfarenheter av sorg, svek och ensamhet behandlas varsamt och empatiskt. Det handlar om dramatiken och storheten i ett vanligt, enkelt liv. Erika Olofsson Liljedahl har verkligen kontroll på allt och lämnar inget åt slumpen.

Kulturkollos veckoutmaning

Carolina på Kulturkollo undrar: "Om du kunde få ett husdjur du läst om i någon bok eller sett om i någon film till ditt alldeles egna och väldigt verkliga husdjur? Vilket hade du valt då och varför?"
Jag vet, jag vet. En labrador, en gammal bullterrier och en pimpinett siamesisk katt är huvudpersonerna i Sheila Burnfords bok Den otroliga vandringen. Det är länge sedan jag läste den, men jag minns fortfarande hur mycket jag tyckte om den och hur jag bestämde mig  för att någon gång i livet skaffa en bullterrier. 
Det var den gamle bullterriern Bodger som jag fäste mig alldeles otroligt vid.
Rosa: prinsessa av Fäholmarna gjorde inte saken bättre. Barbro Lindgrens beskrivningar av den älskade bullterriern Rosa övertygade mig att jag var på rätt väg. Än är saken inte åtgärdad, men en vet aldrig. Än är det inte för sent...

Tematrio - Omläsning

LYRAN: Berätta vilka tre böcker ni gärna läser - igen och igen! Det är ganska lätt för mig att svara på eftersom jag just kom hem med en omläsningsklassiker i kassen. De två andra finns med i en läsutmaning och det är också klassiker.

1. Klassikern i kassen är Anna Karenina som just kommit ut i vacker pocket. Tolstoys inledning har blivit ett bevingat ord: Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt. Många anser att detta är den bästa roman som någonsin skrivits. Jag har läst den förut, men ser fram emot att göra det igen
2. Gösta Berglings saga har jag inte läst på länge, men nu ska det bli av. Selma Lagerlöf finns med i planeringen för Ugglan & Bokens läsutmaning 3 x 3 under rubriken Tre kvinnliga nobelpristagare. "Äntligen stod prästen i predikstolen. Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut."

3. Kristin Lavransdotter av nobelpristagaren Sigrid Undset är min tredje omläsning. De två första delarna, Kransen och Husfrun, är redan avklarade. Återstår Korset. Nyöversättningen är gjord av Gun - Britt Sundström. Jag är lika fascinerad nu som någonsin i tonåren fast på ett annat sätt. Författarens djupa kunskap om 1300 - talet skapar en fantastisk närvarokänsla. Kristins och Erlends kärlekssaga är inte av det enkla slaget.

En smakebit på søndag

"Han var tjugotre och hon var tjugotvå. Och han var till och med vad hon man skulle kunna kalla ett fullblod, fast det var ett ord som inte var hennes ännu, lika lite som ordet hingst. Det fanns en miljon ord som inte var hennes ännu. Fullblod - eftersom det var "avel" och "stamtavlor" som räknades hos hans sort. Oavsett för vilket syfte. Det var i mars 1924. Det var inte i juni, men det var som en dag i juni. Och det måste ha varit strax efter klockan tolv. Ett fönster stod öppet och han gick, oklädd, genom det soldränkta rummet lika ledigt och naturligt som ett oklätt djur. Det var ju hans rum, eller hur? Han kunde göra vad han ville idet. Och hon hade aldrig varit i det förut och skulle aldrig vara det igen. Och också hon var naken. Det var 30 mars 1924." Från sidan 11 i Mödrarnas söndag av Graham Swift.
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten driver läsutmaningen En smakebit på søndag. Inga spoilers! är enda regeln. Fler smakebitar HÄR.

Helgfrågan v. 13

Mias helgfråga:

Har du någon form av läsplanering? 

Är det viktigt med en planering?

Mitt svar blir att jag måste ha en viss planering eftersom jag är med i två bokcirklar och bör ha läst de aktuella böckerna. Bibliotekens lånetider gör också att jag måste ha en viss planering. De läsutmaningar jag övermodigt sagt att jag ska delta i kräver också någon form av planering eftersom jag avskyr att inte fullfölja det jag tänkt mig. Men visst finns det plats för improvisationer. En får inte bita sig fast vid planeringen så att den blir en tvångströja. Läsningen ska vara lustfylld.

En mor och hennes döttrar

Fru Catharina Boije och hennes döttrar - en berättelse från den stora ofreden av Fredrika Runeberg, nationalskaldens hustru. Observera att författaren väljer ordet "berättelse". Hon ville inte använda "roman" för det hade en negativ klang. Om den här romanen hade publicerats när den var färdigskriven 1843 hade det blivit den första historiska romanen i Finland. Men Fredrika Runeberg gömde manuskriptet i sin gråa sypåse för hon ansåg det okvinnligt att vara först på plan. När sedan Zacharias Topelius brutit mark kom Fru Catharina Boije ut 1858, femton år efter tillkomsten. Fru Catharina Boije är en mäktig kvinna av börd. Hon har ansvaret för gård, tjänstefolk och två döttrar eftersom hennes man är död. Hennes son Göran är ute i kriget och hon vet inte ens om han är i livet. Den ena dottern, Cecilia, är en vek flicka med spindelfobi. Hon är av typen klängranka, en kvinnotyp som en möter lite överallt i litteraturen vid den här tiden. Hon är väldigt bunden vid sin karismatiska mor och uppför sig helt i enlighet med moderns förväntningar. Den andra flickan, Margareta, går sin egen väg. Hon väljer sin egen man, en ofrälse, något som starkt ogillas av fru Chatarina, som är mycket bördsstolt och noga skiljer på folk och folk. När kosackerna når Hattanpää gård flyr kvinnorna och kommer ifrån varandra. Margareta träffar kapten Magnus Malm som räddar henne med fara för eget liv. De gifter sig under flykt över isen utanför Åland. Det är de tre kvinnorna som är intressantast i berättelsen, som känns förvånansvärt fräsch. Den är spännande och en får anledning att repetera ett stycke turbulent svensk-finsk-rysk historia.
Och jag får verkligen lust att läsa Fredrika Runebergs andra historiska roman, Sigrid Liljeholm, som kom ut 1862. Fredrika Runeberg drömde om självständighet för kvinnan. Kvinnans historia handlar om lidande och underkastelse; mannens om härskande och handling. Nationalskalden uppmuntrade hustruns skrivande och firade hennes framgångar med sina kumpaner en trappa upp. Själva föremålet för hyllningarna stod vid spisen på bottenvåningen och ilade då och då uppför trapporna för att passa upp.