Alice Tegnér 150 år

Tänk att vara 150 år och ändå så levande! Den svenska barnvisans moder Alice Tegner, född i Karlshamn 1846  var enligt Stina Palmborg i boken Alice Tegnér (NoK 1945) en alldeles exceptionellt musikalisk kvinna med sinne för rytmik och pedagogik. Hon hade absolut gehör och ett fantastiskt musikminne. Henne högsta önskan var att få studera vid Musikaliska Akademien. Så blev det inte. Fadern försvann på havet och familjens ekonomi tillät endast seminariestudier. Alice Sandström var sin fars favorit och kallades Kickan eller Lisa. Eduard Sandström var också mycket intresserad av musik. Alice Tegnér spred glädje och musik vart hon kom. Hon var känslig, givmild, älskvärd och fantasifull. Tidigt lärde hon sig att sjunga och dansa in sina läxor. Kamraterna var inte sena att följa efter. Alice Tegnér kom att arbeta mycket med Elsa Beskow. De blev också goda vänner.  1926 blev hon också invald i styrelsen för Musikaliska Akademien. Stina Palmborgs bok bygger mycket på brev till och från Alice Tegnér. Författarinnan träffade också Alice Tegnér personligen. 
Alice Tegnér. Biografi. Brev. Dagböcker. Sammanställda av Tomas Brundin (2014). Karlshamns Museums Skriftserie nr 14. Ett mycket gediget arbete som omfattar 683 sidor och kräver ett läsbord. Tomas Brundin är med. doktor och har som pensionär ordnat  och skrivit ut Alice Tegnérs dagböcker och 1600 brev på Kungliga Biblioteket. Breven finns med på en CD. I tio år har han arbetat med uppgiften. Tomas Brundin började spela piano vid 2 års ålder och träffade Alice Tegnér flera gånger innan hon dog 1943 i älsklingsmånaden maj .

Spelar ingen roll i Skymningslandet

Det är inte utan att jag tänker på Marie Hermansons senaste roman, Skymningslandet, som ett inlägg i den pågående valdebatten. Vi har frågor som ungdomsarbetslöshet, brist på bostäder, äldreomsorgen, utanförskap, utbildningspolitik, brott mot kvinnofriden, kunskapsförakt och kortsiktighet. Berättarjaget, Martina, är 22 år och arbetar som timanställd hotellstäderska. Passar inte galoscherna är det bara att gå. Hennes andrahandslägenhet återkrävs och Martina tror, att det bara är att flytta hem till föräldrarna. Naturligtvis hade hon kunnat hitta en soffa någonstans i huset, men hennes flickrum är borta. Martina går sin väg - chockad! Tessan, en väninna sen tidigare och en riktig överlevare, erbjuder henne att följa med till sin mycket speciella arbetsplats. Arbetsgivaren, gamla tant Florence Wendman på Glimmenäs, har stoppat sin tideräkning någonstans på fyrtiotalet. Hon lever i en fantasivärld och flickorna spelar med i teatern. Tant Florence anställer dem på stubben. Hon anordnar fiktiva bjudningar där det dukas med finaste porslinet och besticken och sedan bjuds mängder av avdöda gäster in. Judit, en hemlighetsfull ung kvinna på flykt, upptas genast i tant Florences hushåll. Judarna har det inte lätt i kriget. Ernst Wendman och hans dotter, Florence, har hjälpt många. Pontus, charmerande ung man med BMW, och hans något mera tillbakadragne vän Andreas blir också anställda som assistent respektive gårdskarl. Andreas är arbetslös biolog. Pontus har två utbildningar i botten, men det hjälper inte. Är det någon mening med utbildning över huvud taget? 
Redan i de första meningarna i boken får man en kuslig akvariekänsla. Naturen håller på att ta över ett gammalt hus. Trolldruvan spirar ur golvspringorna och ekarna spränger fönsterrutorna. "Det gäller att hoppa", sa Tessan. "Klyftan vidgas. Det gäller att hoppa till rätt sida medan man kan." Tessan hoppade. Men för mig tror jag att det är för sent. " Marie Hermansons fantasi är det inget fel på. Och språket är oklanderligt. Det man skulle kunna anmärka på är i så fall personbeskrivningen som är lite fyrkantig. Men det finns en psykologisk spänning, en dramatik och många oväntade vändningar just som man tror att man vet hur det kommer att utveckla sig. Jag gillade verkligen Skymningslandet. Titeln är lånad från Astrid Lindgrens berättelse om Göran och herr Liljonkvast.

Tematrio - Titeladjektiv

Tematrio - Titeladjektiv - Tre titlar innehållande adjektiv det är Lyrans uppgift v. 37
Läs hur det går till HÄR


En grupp förnäma damer av Thomas Hardy.
Här blandas verkliga händelser med folkliga berättelser i det landskap i södra England som var Thomas Hardys Wessex. För det mesta skriver Thomas Hardy om småfolket, men i En grupp förnäma damer rör han sig i högre upp på samhällsstegen.
Vass egg  av Gillian Flynn handlar om den unga journalisten Camille Parkerr på Daily News som kommer tillbaka till en liten stad i uppväxtens Missouri för att utreda två flickmord. Ingen hälsar henne välkommen, allra minst modern. Camille har ett mycket självdestruktivt drag som gör att hon i tidiga ungdomen led av ett självskadebeteende. En mycket bra, svart thriller.
Öppen stad av Teju Cole. Julius har en nigeriansk far och en tysk mor och studerar till psykiater i New York. Fritiden ägnar han åt att vandra omkring i staden för att utforska den och dess historia. Han talar med många människor från olika delar av världen och de diskuterar aktuella världsproblem. Julius är en analyserande och reflekterande ensamvarg. Flickvännerna har det inte lätt.

Klicka på respektive titel om ni vill läsa mina inlägg om dem.

Morfar och Madame på Sardinien

En fjortonårig sardisk flicka berättar i en jag - och dagboksberättelse om familjens och de närmaste grannarnas liv på Sardinien. Pappas vingar (Grate) av Milena Agus har det självupplevdas övertygande ton.  Sardinien är författarens hemmaplan. Beskrivning av det sardiska landskapet, havet, det kallt blå månskenet, växterna och örterna får läsaren att resa i fåtöljen. Flickan har en far som ruinerat familjen genom sitt spelande och sedan flytt fältet.  Hon känner hans beskyddande närvaro i form av ett par stora vingar. Morfar, som är en viktig person i romanen, älskar sitt liv som det blev sedan han blev fattig. Nu inser han vad som verkligen är viktigt i livet och uppskattar att han bor på en vacker plats, har familj och grannar, mat för dagen, grönsaker och örter. Madame är en annan viktig person, en främmande fågel, god vän med morfar, men inget älskarinnematerial, säger han. Annars är hon frikostig med sin kropp och låter sig exploateras på ett sätt som hon aldrig skulle drömma om när det gäller sin attraktiva, strandnära tomt. Exploatörerna är påträngande, men hon fintar bort dem. Madame är ensamstående och har en rad manliga bekanta som utnyttjar henne utan att ge så mycket tillbaka. En har den stora fräckheten att bo i två månader på hennes lilla pensionat och sedan ge sig iväg utan att betala notan. Visserligen har han blivit hennes älskare, men i alla fall.
Pappas vingar är en annorlunda roman. Den blandar humor och tragik med en platsens poesi. Skärmytslingarna med den fundamentalistiskt katolska grannfamiljen är mycket roliga samtidigt som man förfäras över den yngste sonens icke tillgodosedda behov. Ingen hör eller ser honom. Barnen behandlas kollektivt. Ingen får någon "särbehandling".  
Jag känner mig alltid lockad av Grate förlags utgivning.

Wanås vänners litteraturdag

Idag gick Litteraturdagen på Wanås av stapeln. Glädjande nog hade många uppmärksammat tillfället. Kristianstadsflickan Jenny Wrangborg läste ur sina båda diktböcker Kallskänken (2010) och Vad gör vi med varandra som kom tidigare i år. Hon läste bra; tydligt influerad av Bruno K. Öijer och Bob Hansson. Hon skriver om sina erfarenheter som kallskänka i Göteborg och Vancouver och om hur det är att vara arbets- och bostadslös i Stockholm, som hon ser som symbol för den nyliberala politiken.Tidigare i år fick hon motta Frödingpriset.
Akademiledamoten Katarina Frostensson läste ur sin senaste bok Tre vägar. Hon inspireras ofta av konst i sitt skrivande. Så också i Tre vägar som innehåller tre vandringar i tre olika landskap. Den tredje delen heter just Konstvandring och handlar om en målning av Tizian som finns i en liten by i Tjeckien.
Efter pausen läste konstkritikern Ingela Lind ur sin nya bok Blod i salongerna: om sex, primitivism och längtan efter det naturliga. Hon berättade bland annat om DH Lawrence och hans försök att skapa ett alternativt samhälle. Den verkliga primitivisten i familjen var annars hans tyska fru Frieda. För henne var det naturligt. De slog sig ihop med indianen Tony Luhan och hans hustru Mabel Dodge Luhan. 1922 möttes de för att förverkliga sina drömmar. Det enda kruxet var att de drömde fyra olika slags drömmar. Blod i salongerna är uppbyggd som en utställning. Måste nog läsa. Den verkar lika spännande som hennes bok om Bloomsburygruppen, Leka med modernismen.

Sist i raden av författare - med andan i halsen i taxi från Malmö - kom Athena Farrokhzad och trollband publiken genom att med sin hypnotiska röst läsa stora delar av Vitsvit (2013). Jag tyckte att det var fantastiskt att lyssna på henne live eftersom jag var så förtjust i hennes SOMMAR.
Moderator var poeten Eva Ström, initiativtagare till Litteraturdagen. Johanna Sjunnesson, begåvad cellist född i Broby, spelade Bach och Ingvar Liedholm.
Slottsfrun Marika Wachtmeister avtackade alla deltagarna. Nästa litteraturdag infaller 2016.

Bokbloggsjerka 5 - 8 september

Bilden är lånad

Annikas BOKBLOGGSJERKA 5 - 8 september ställer frågan om vi brukar läsa hela nätterna eller somna ifrån läsningen.
Mitt svar är att om en bok är riktigt bra läser jag fram på småtimmarna tills boken faller ur mina händer och förtränger nästa dag. En bok som inte engagerar lägger jag utan saknad ifrån mig redan kl 23. Eller tidigare.
Ett exempel på läsning som varit svår att avsluta som jag kommer på just nu är Sagan om klanen Otori av Lian Hearn.
CD - böcker är det lätt att somna till. Tankarna börjar vandra och snart är man långt borta. Men om man stryker, syr, stickar, åker bil, motionerar, lagar mat eller bakar kan en ljudbok vara perfekt sällskap. En ljudbok som engagerade såväl förare som passagerare under en längre bilresa var Leif G W Perssons kriminalroman Den döende detektiven. Inläsare: Peter Andersson 

Jackie och Jimmie Darling

Beckomberga. Ode till min familj av Sara Stridsberg är det bästa och vackraste jag läst - avnjutit - på länge;  ömsint, sorgset och sparsmakat. Huvudpersonerna i boken är en dotter och hennes far.  Jackie har i många år åkt ut till Beckomberga mentalsjukhus för att besöka sin far, Jim eller Jimmie Darling,  som hamnat där efter sjävmordsförsök, alkohol- och narkotikamissbruk. Han lever på samma sätt som han spelar schack, utan att tänka, utan strategi, utan en tanke på framtiden. Läkaren Edvard Winterson förklarar för Jackie att Jim förlorat något som han inte vet vad det är. Det är en känsla som blivit till ett tomrum. Jims mor, Vita, tog livet av sig utan att ta farväl. Hur håller man någon kvar i ljuset som inte vill vara där? Jim tror att det finns en himmel under jorden också. Han tänker avsluta sitt liv själv; han vet precis hur bara inte riktigt när. Han bor i Spanien  och det kommer att ske där.  Jackies mor, Lone, har skilt sig från Jim och  besöker honom sällan på Beckomberga. Hon avskyr sjukhusmiljön. Hon åker i stället iväg och fotograferar i katastrofområden. Porträttet av fadern är genomlyst av kärlek och förståelse.Och rentav respekt. Under någon tid lär Sara Stridsbergs egen far ha varit patient på Beckomberga. Romanen skildrar först och främst Jims och Jackies liv. Jackie möter en riskabel kärlek och får en son, Marion. Marion är fulländad. Han är den ende i familjen som inte är deformerad, säger Jackie. Beckomberga handlar också om sjukhusets historia från 1932 till 1995 när det stängdes. Efter att ha stått tomt i många år ska det nu byggas om till bostäder. Beckomberga och den vackra sjukhusparken var en värld i världen; en trygghet för många. Beckomberga är också berättelsen om den siste patienten, Olof, som bott där hela tiden. Nu ska han möta världen utanför. Hur ska det går för Olof?
Boken tillägnas alla som passerade sjukhusparken under åren 1932 till 1995.