Mycket sorgligt

George Eliot, som egentligen hette Marian eller Mary Anne Evans (1819 - 1880), skrev under manlig pseudonym som så många andra kvinnor under 1800 - talet och början av 1900 - talet. De löpte annars risken att inte tas på allvar av kritikerna eller att bli förringade bara för att de var kvinnor. George Eliot var den största författaren vid sidan av Dickens vi den här tiden. Hon skrev realistiska romaner med stor psykologisk insikt och med samhällets orättvisor för ögonen. George Eliot var också en tidig feminist. Hon levde personligen ett ganska äventyrligt liv för att vara kvinna under den viktorianska tiden. Hon bröt med fadern av religiösa skäl. Hon levde länge och lyckligt tillsammans med en gift man. När han dog gifte hon sig med en mycket yngre man och levde kort och lyckligt med honom och fick dessutom ett barn. Sorgligt nog dog hon efter ett enda års äktenskap.
George Eliot är kanske mest känd för Middlemarch, som först kom ut som följetong 1871 - 72. Den skildrar livet i en fiktiv landsortsstad som förmodligen hade Coventry som förlaga. The Mill on the Floss (1860) eller Bror och syster (2012) som är titeln på den nya översättningen till svenska, förtjänstfullt gjord av Gun - Britt Sundström. Den handlar om syskonen Maggie och Tom Tulliver, som till kynnet är varandra väldigt olika. Naturligtvis behandlas de också mycket olika av familjen och släkten - helt enligt tidens sed. Maggie är impulsiv, kärlekstörstande och vetgirig. Hon är bara för mycket för att vara flicka.  Hennes far, mjölnaren Tulliver, är ändå väldigt förtjust i sin flicka. Men det hjälper inte.  Det är ändå Tom som får utbildningen. Tom är målmedveten, principfast, fantasilös och hård. När familjen råkar i olycka genom faderns envisa och förbittrade processande är det Tom som biter ihop och lovar att återupprätta faderns och familjens rykte. Maggie har funnit en själsfrände i den konstnärlige, känslige och puckelryggige sonen till faderns värste fiende. Tom uppdagar det hela och sätter P för den vänskapen. Efter några år träffar Maggie sin kusins presumtive fästman. Och de blir blixtförälskade. Maggie stretar emot, men under en roddtur kommer de på villovägar och återvänder inte hem förrän nästa dag. Folket i St Ogg´s har sin dom klar på en gång. Och den drabbar enbart Maggie. Storebror Tom är den som kastar första stenen. Maggie som är en trogen och trofast själ bevisar slutligen att hon trots allt älskar sin bror mer än sig själv. Egentligen hade Bror och syster platsat i veckans tematrio om snyftare.
INGRID tyckte också om Bror och syster

Tematrio - Snyftböcker

Så här skriver LYRAN :
Mias bokhörna tipsade idag om ett jättebra tema för veckans tematrio - böcker som kräver många näsdukar (med hänvisning till allt som droppar från himlen). Jag fick leta lite i mina gömmor, men kom till slut på några tips. Nackdelen med temat är att det möjligen kan spoila så tänk på det innan ni läser mina och andras tips. Berätta om tre snyftböcker!
Jag vet en bok som jag läst flera gånger och som är lika sorglig varje gång. Filmen med Eva Dahlbeck i huvudrollen förstärkte bara intrycket av sorg.
1. Bara en mor av Ivar Lo - Johansson är en kvinnohistoria där man följer en statarflickas liv från den sorglösa ungdomen tills ungdomskärleken sviker och den vackra ungdomligt övermodiga Rya-Rya utan att riktigt veta vad hon gör i sin sorg kastar bort sig på en skrävlande ynklig karl och sliter ut sig sakta men säkert. Bara en mor handlar också om ett kvinnokollektiv som lider hårt av den "vita piskan" - mjölkningen - och som i sina bästa stunder bjuder på solidaritet och medkänsla.
2. En annan snyftare är den  klassiska barnboken Barnen från Frostmofjället av Laura Fittinghof. Det är riktigt förfärligt med alla barnen som tultar runt i snön med geten Gullspira och en släde. De har mist sina föräldrar och är på väg över fjället för att finna sig en bättre tillvaro än att bli skilda åt och utplacerade i olika familjer.
3. En roman som jag ganska nyligen läst är M. L. Stedman, Fyren mellan haven.
En man och hans hustru lever ett ensligt men paradisiskt liv som fyrvaktare på en ö. Det enda molnet på deras himmel är barnlösheten. Efter tre missfall börjar kvinnan tvivla på att de någonsin kommer att få ett barn  och det är en stor sorg för henne. En vacker dag strandar plötsligt en båt på deras ö. I båten finns en död man och ett spädbarn som är vid liv. Man och hustru har helt olika uppfattning om vad som bör göras. "Hjärtslitande" kallade jag mitt inlägg efter läsningen. Läs hela inlägget HÄR

Öga för öga

Hur länge ska män som hatar kvinnor få hålla på att misshandla och våldta? Maria, Alex, Rita och Sonja är fyra välutbildade kvinnor som fått nog av kränkningar mot kvinnofriden - den egna och andras. Rättvisan sviker och eftersom ingen annan gör något  beslutar de sig för att ta saken i egna händer. De läser gamla domar och uppsöker de dömda männen för att göra mot dem precis det som männen gjort mot sina offer. De fyra är välregisserade, smarta och noggrant förberedda. De sprider skräck omkring sig, vilket ju också ingår i bilden. Kanske någon förövare lär sig något på kuppen? Polis och jurister ser snart mönstret och även om det som händer rent principiellt är fel så är det svårt att inte tycka att kvinnorna har fog för sig. Polis, åklagare, en straffrättsprofessor och advokater ger sin syn på händelserna. Enligt straffrätten är det staten som för talan mot förövaren - inte offret. Det är frågan om straff - inte hämnd. Att få ge igen är en oerhörd drivkraft, säger Katarina Wennstam, som studerat massor av brottmål som kriminalreporter. De fyra kvinnorna är noga med att inte gå till överdrift. De ska aldrig döda. Endast vedergälla. Men - så händer det saker utanför deras kontroll. Och en utav dem blir gripen. Det är intressant diskussionsmaterial Katarina Wennstam presenterar i sin senaste kriminalroman Skuggorna (Albert Bonniers förlag 2014). Hur skulle samhället fungera om alla tog lagen i egna händer? Är de fyra kvinnorna något annat än en grupp terrorister? Hur fungerar rättvisan? Scenväxlingarna är snabba. Man får insyn i de olika yrkesgruppernas sätt att arbeta och skriker nej! när en viktig liten tipslapp försvinner med en del annat i dokumentförstöraren hos polisen.
Det finns mycket att göra på området. Katarina Wennstam har skrivit om ämnet i många år. Men det tycks behövas att frågan hålls aktuell och lyfts upp oavbrutet. Fortfarande blir flickorna/kvinnorna offer dubbelt upp i den här sortens mål; att först bli brottsoffer och sedan gå igenom allt på nytt i den rättsliga processen och ibland också bli ifrågasatta.
Skuggorna är en fristående fortsättning på Svikaren och Stenhjärtat.

Enkät: Hösten, hösten, hösten

Fanny på Litteraturkvalster talade och sade:
 "Ve, ve, ve! Det blir höst i år igen! Mörkret sänker sig på många de vis, men en brukar kunna trösta sig med att just höstutgivningen brukar vara extra spännande. Näst intill övermäktig. Vad passar då inte bättre än att göra en enkät för att sortera och kategorisera höstutgivningen. Häng på vettja!"
Jag följer naturligtvisuppmaningen:

Min första känsla när jag sonderat höstutgivningen: Här gäller det att prioritera!

 
Jag längtar särskilt efter: Sigrid Combüchen, Den umbärliga. Det är på tiden att Ida Bäckmann !uppgraderas

Jag blev förvånad över: Att det är så ovanligt många av höstens böcker jag vill läsa

Jag är nyfiken på: Isik Murat, Jorden vi miste. Familjeberättelse ifrån Turkiet

Som jag har väntat på den här fortsättningen: Lena Andersson, Utan personligt ansvar

En debutant som låter spännande: Louise Walters, Mrs Simpsons resväska

Detta är ingen debutant men jag blir nyfiken på den här ändå: Mara Lee, Future Perfect

Jag blev själv förvånad men jag blev inte alls sugen på att läsa: Gabriella Håkansson, Kättarnas tempel

Jag hänger på locket till brevlådan när denna bok kommer: Sara Danius, Husmoderns död. Jag älskar essäer!

Jo jag vet att denna bok inte är med i höstutgivningen, men till hösten ska jag banne mig äntligen läsa: Henry David Thoreau, Walden! Försummad klassiker

Höstmotto: Skynda långsamt!

Nätkärlek

När fotografen Christer Järeslätt sökte yrkesmässiga kontakter i Japan fick han många svar. Ett av dem var från Yuko. De började brevväxla, skickade bilder och utvecklade en nära relation mail-ledes.
Järeslätt planerade sedan länge en resa till Japan, men när han väl kom dit stod Yoko inte att finna. Redan innan han reste hade hennes meddelanden kommit mera sporadiskt. På Dunkers Kulturhus i Helsingborg kan man följa den vemodiga historien i en audio-guide omgiven av bildspel från Japan på tre väggar. Bokens titel: Toyuko: a non real life experience.
Snapshot Publishing.

Uppe på Vallmokullen

Uppe på vallmokullen är en japansk animerad film från 2011. Den producerades på kända Studio Ghibli (som tycks ha tagit time out nu) och regisserades av Goro Miyazaki.
Filmen har en mangaserie med samma namn som bas. Mangan tilldrar sig på 70 - talet, men filmen är flyttad tio år tillbaka i tiden till år 1963. Man ser affischer som annonserar att förberedelserna för Olympiaden i Tokyo 1964 är på gång. Huvudperson är den 16 - åriga Umi, som sörjer sin far som försvann till havs under Koreakriget. Varje dag signalerar hon med flaggor till honom. Vad hon inte ser är att någon flaggar tillbaka på ett fartyg på redden. Förutom skoarbetet sköter Umi en hel del av arbetet på familjens lilla pensionat. Modern arbetar på annan ort.
Shun är redaktör för skoltidningen och arbetar för att bevara klubbhuset Quartier Latin. De blir förälskade, men ganska snart upptäcker Shun förhållanden som gör deras kärlek omöjlig. Trodde de, ja.
Den röda kornvallmon som gett kullen namn är en symbol för stupade soldater.
Uppe på Vallmokullen blev omåttligt populär i Japan. Till Sverige kom den 2012.
Det är svårt att inte bli charmerad utav den här filmen som innehåller mycket av japanskt vardagsliv.

Vi läser

Senaste numret av Vi läser, 2014:4, innehåller en vemodig intervju med författaren Birgitta Stenberg som lider av obotlig cancer. Hon är inte rädd för att dö. Det enda som retar henne är att hon inte kan skriva om hur det är att vara död. Bästa vännerna, Märta Tikkanen och Åsa Moberg, finns alltid där för henne liksom sambon, Kerstin. Mats Gellerfeldt vrider och vänder på begreppet Den stora amerikanska romanen. Vad innebär det? Varför har vi ingen diskussion om den stora svenska romanen? Eller den stora franska romanen? Författaren Curtis Sittenfeld beskriver sig som en  ocool förortsmamma från St. Louis som gillar vanligt folk. Jag har aldrig läst något av henne, men det vore kanske dags nu. Man får rådet att börja med Presidentens hustru. Jag blir också nyfiken på redaktionens favorit, colombianen Juan Gabriel Vázquez, Ljudet av sådant som faller. En artikel handlar om mat - manga (gurume manga) i Japan. Japan har flest trestjärniga Michelin-restauranger i världen och är också världens största manganation. Alla läser manga i Japan, unga som gamla. Och alla älskar mat. Hur kommer det sig att alla polarresenärer alltid längtar tillbaka till det karga och ogästvänliga? Kanske också Jenny Diski som aldrig steg av fartyget när hon väl kom fram utan nöjde sig med att titt ut genom hyttfönstret