skip to main |
skip to sidebar
Idag för 150 år sedan föddes Erik Axel Karlfeldt.
En gång var han nationalskald och tilldelades Nobelpriset vilket han avböjde eftersom han 1904 - 1931 var ledamot i Svenska Akademien och från 1913 dess ständige sekreterare. Därför fick han priset postumt 1931. 2009 gav Karlfeldtsamfundet ut Erik Axel Karlfeldt. Vägen till Nobelpriset. Nu har det kommit en ny bok om honom skriven av Stina Otterberg, Älska, dricka, sjunga, leva, dö. En essä om Erik Axel Karlfeldt på Wahlström & Widstrand förlag utg. av Karlfeldtsamfundet. Therese Eriksson avlutar sin uppskattande recension i SvD 18 juli så här: " Bara den vackra tilliten till poesins och språkets möjlighet är skäl nog att hålla liv i Erik Axel Karlfeldts minne också in i nästa sekel. "
Karlfeldt uppvisar i sin diktning en djup tacksamhet mot livet och över att ha fått leva. Han inbegriper också det smärtsamma och det svåra. Arne Melberg ställer i sin understreckare den 19 juli frågan om det finns en Karlfeldt för vår tid eller om han bara känns föråldrad. Svaret är att det finns det. Melberg tycker att Karlfeldt är som allra bäst i sina höstdikter. Han hänvisar till Olof Lagercrantz, Jungfrun och demonerna. En Karlfeldtstudie från 1938 och Staffan Bergstens monografi Karlfeldt - dikt och liv från 2005. Om den skriver recensenten i Kristianstadsbladet Hans Holmberg: "Det finns hos honom (Karlfeldt) en unik botanisk mångfald, 280 namngivna växter har
man räknat det till. Karlfeldts lyriska blomsterrike inbjuder såväl
miljövänner som poesiälskare till en lustgårdsvandring."
Karlfeldt hade ett egendomligt förhållande till kvinnor. Han smusslade med alla sina förhållanden och man skulle nog med fog kunna kalla honom en feg mansgris, som till slut gifte sig med sin hushållerska, Gerda, som fött honom ett flertal barn medan han väntade på ett rikare och finare gifte. Både Ottervik, Bergsten och Lagercrants upphåller sig vid Karlfeldts långa dikt Häxorna,
där kvinnor i sin egen lust och som mannens jämlike utgör ett hot mot den traditionella mansrollen.
Sista strofen i dikten En löskerkarl
Hur var ditt liv?
Det var storm och nöd
Och kamp i en enda veva
Det var gäckad längtan och fåfäng glöd
Och små glimtar ur molnens reva.
Jag är så glad att jag fått leva.
Det var länge sedan jag läste något av Christine Falkenland. Årets Spjärna mot udden handlar om Eva som fyller 39 gång på gång. Hon iakttar neurotiskt sin kropp och sitt ansikte och söker efter tecken på förfall. Hon sminkar sig hårt och hennes blonda hår är slitet och förlängt. Eva bor med sonen Florian i Spanien dit hon åkt för bl. a. för att återfinna sin poetiska ådra. Florian får man inget grepp om. Han befinner sig mestadels i kulisserna och man undrar vad han tänker om sin mor och hennes levnadsvanor. Eva lever sitt liv som ett experiment. Hon är vilsen i tillvaron; villrådig och hjälplös och känner inte igen sitt eget jag. Hon väntar på någon - om det är sig själv, någon man eller sin mor växlar nog från tid till tid. David, exmaken och Florians far, är delaktig i Evas experiment på håll och ger henne råd och förklarar för henne att hon befinner sig i en utvecklingsfas och att allt kommer att falla på plats. Eva inser att hon så småningom kommer att ha lämnat den här oroliga och sökande tiden bakom sig, men det hjälper föga i stunden. I bakgrunden döljer sig som så ofta annars i Falkenlands böcker en problematisk, ambivalent moder. Spjärna mot udden är nog inte Falkenlands bästa bok. Själva storyn är tämligen banal, men Falkenlands språk är fantastiskt. Hennes sätt att beskriva tankar, känslor och tillstånd är sällsynt och oförväget och uppväger andra brister. Beskrivningen av blonda Eva med knallröda läppar kan lätt föra tankarna till såväl Falkenland som Marilyn Monroe.
Wahlströms & Wistrand förlag
Anne Charlotte Leffler (1849 - 1892) var en mycket verksam, och målmedveten kvinna. Hon visste tidigt att hon skulle skriva och började med dramer redan i 15 - årsåldern. Henne far satt tidvis internerad på mentalsjukhus medan modern Gustava försökte stötta honom in i det sista. I familjen fanns också ett antal bröder. Den äldste, Gösta Mittag - Leffler, hade systern hela tiden mycken kontakt med. Han var en stark röst i den familjecensur som hon alltid förelade det hon hade skrivit. Efter dem var det den falkögda väninnan Thecla Sköldberg som fick läsa. Väninnan och författarinnan Alfhild Agrell var också ett bollplank. Carlot och Valfrid Ek var två av ACL:s pseudonymer. (Såväl maken som brodern Gösta är emot att hon avslöjar sin identitet!) Maken, vice häradsdomare Gustaf Edgren ogillar hustruns "skrifklåda och fåfänga", vilket inte hindrar att ACL ett år efter giftermålet publicerar dramat Skådespelerskan om en kvinna som väljer konsten före familjelivet. Anne Charlotte Leffler beundrade mycket den engelska författarinnan George Eliot vars skicklighet som psykolog och realist imponerade. Att förklara människan - det är och har alltid varit den äkta konstens uppgift, tycker ACL. Hon är fullkomligt orädd och skyr inte att beröra känsliga områden som kvinnlig erotik, preventivmedel och kvinnans ekonomiska ställning i äktenskapet. Hon följer verkligen kritikern Georg Brandes programförklaring för det moderna genombrottet att författarna ska ställa problem under debatt. Och hon gör det uppriktigt och sanningsenligt.
ACL skriver dessutom mängder av brev. Modern Gustava är även hennes vän, förtrogna och kritiker. Detsamma gäller brodern Gösta. Och hon skriver dagbok. ACL är ibland mycket trött på att vara tvungen att ägna så mycken tid åt att sköta om sin mor och sina bröder och förbannar alla kafferep och andra sociala förpliktelser som hindrar henne ifrån att skriva. 1885 valdes hon som en av de
första kvinnorna in i Publicistklubben. Hon var även medlem i
Dräktreformföreningen (förening för främjandet av den nya och
funktionella s k reformdräkten) och i Nya Idun (ett debattforum för
kvinnor) men däremot inte i den organiserade kvinnorörelsen.
Jag läser vidare. Om och av denna fascinerande kvinna.
Med anledning av Frankrikes nationaldag 14 juli ber LYRAN
oss berätta om tre bra franska romaner
1. Prinsessan de Clèves
av Madame de Lafayette. Romanen är klass- och tidlös och publicerades anonymt 1678. En kärlekshistoria med förhinder. Den psykologiska skildringen är bokens styrka. Den räknas som den första moderna romanen.
2. Rött och svart av Stendhal. En av mina absoluta favoritklassiker. Den kom ut 1830. Huvudpersonen, Julien Sorel, har mycket gemensamt med sin upphovsman. Ett faktiskt rättsfall; kampen mellan statsmakten (rött) och prästerskapet (svart) är genomgående teman.
3. Sal 2 av Julie Bonnie. En stark debutroman från 2014 om livet på en ansträngd förlossningsavdelning som mest liknar ett slagfält. Personalen räcker inte till för de födande kvinnornas olika behov. Läs vidare HÄR
 |
| Bild: Ny teknik |
Klassiker hör sommaren till. Dagens understreckare i Svd kom som på beställning. Matematikprofessorn Sonja Kovalevsky (1850 - 1891) inbjöds till Sverige för vidare studier av den svenske matematikern Gösta Mittag - Leffler, äldre bror till Anne Charlotte Leffler. De båda damerna blev nära vänner. SK ansåg Anne Charlotte Leffler vara "en stor revolutionär". Strindberg var en genial författare enligt Kovalevsky - även sedan han hånat henne i en novell i Giftas. Sonja Kovalevsky blev en länk mellan rysk och svensk kultur under 1880 - talet. "Här formligen vurmar man för Ryssland och rysk litteratur." skriver Victoria Benedictsson till Georg Brandes. SK besökte även en svensk folkhögskola och skrev sedan i en ryskt tidskrift om folkhögskoletanken och "bondestudenter". Hon fick ett kort men innehållsrikt liv. Så småningom kom hon också att skriva skönlitterärt. Ur ryska livet: Systrarna Rajevski är en självbiografisk roman t.ex. SK:s stora kärlek, Maksim Kovalevsky, (släkt med hennes förste man) fann henne vara en behaglig samtalspartner och vän, men kärlek - nej! Magnus Ljunggren, professor emeritus i rysk litteratur vid Göteborgs universitet, har skrivit dagens Under strecket. Läs mer HÄR
Anne Charlotte Leffler föddes 1849, samma år som Strindberg, Victoria Benedictsson, Kielland, Alfhild Agrell och Ellen Key. 1886 kom hennes roman En sommarsaga ut; samma år som Tjänstekvinnans son av August Strindberg. En sommarsaga blev väl mottagen på de flesta håll. Den behandlar ett flertal av tidens stora diskussionsfrågor på ett ledigt och organiskt sätt. Anne Charlotte Leffler skriver ingen något på näsan. Men man får mycket att tänka på. Den uppburna konstnärinnan Ulla Rosenhane från Rom möter den norske grundtvigianen och folkhögskoleläraren Rolf Falk från en liten by långt in i landet. De är som komna från var sin planet, men de dras till varandra med magnetisk kraft. Hon har sitt livsverk i Italien och han i en norsk bergsby. De gifter sig och hon offrar sin personliga frihet, sitt oberoende och sitt måleri. Hon brukar följa sina infall medan han har levt sitt liv för andra och kommit sist själv. Första barnet är en son. Ulla Rosenhane har en långdragen svår förlossning, får amningssvårigheter och har mycket svårt att knyta an till barnet. Rolf Falk är oförstående. Vad är hon för en onaturlig mor?
Två barn och en misslyckad utställning senare beslutar sig Ulla Rosenhane för att hon måste åka till Italien för hur lång tid vet hon inte. Hon stålsätter sig mot makens argument och böner. Några månader senare sitter hon på Capri och längtar efter Rolf Falk. Det visar sig att han kan tänka sig att flytta till Kristiania och söka sin utkomst där för att hans hustru ska få bo i en stad. Då kompromissar båda och ingen får riktigt det den vill ha. Bra eller dåligt?
Anne Marie Leffler är omsorgsfull med den psykologiska beskrivningen. Hon är orädd vad det gäller att diskutera ekonomiskt oberoende, preventivmedel, kvinnors frihet och protest mot konventioner och konvenans. Ulla Rosenhane får verkligen tillfälle att pröva sina storslagna teorier i praktiken. I En sommarsaga finns många olika slag av relationer att jämföra med. En kvinna föreslår sin tilltänkte ett fritt särboförhållande tills de har råd att gifta sig. Han avböjer förfärat. En lärare vid folkhögskolan antar ett erbjudande om nytt arbete utan att så mycket som nämna det för sin hustru. Hon förmodades stödja sin man i alla lägen samt föda barn och fostra dem. Vid det aktuella tillfället var barnen fyra till antalet. Anne Charlotte Lefflers roman har en friskhet och omedelbarhet som är väldigt tilltalande. Den är välskriven och intressant. Hon är en förvånansvärt modern feminist. Egentligen kan man förvånas över hur sakta allting går. Jag sträckläste för att se hur författarinnan skulle lösa Ullas och Rolfs dilemma på slutet.
Lyrans TEMATRIO handlar om Sånt jag äntligen läser och sånt jag verkligen borde ha läst.
1. Äntligen har jag läst en bok av Ola Hansson, samtida med Mathilda Malling, Ann Charlotte Leffler och Victoria Benedictsson. RUSTGÅRDEN heter romanen som är en släktroman och innehåller mycket självbiografiskt stoff. Jag förstår att jag borde läsa Sensitiva amorosa också. Den står i min hylla sedan många långa år...
2. Sanningens vägar. Ann Charlotte Lefflers liv och dikt av Monica Lauritzen.
ACL:s liv blev kort och dramatiskt. Hon och alla hennes privilegierade väninnor levde bekvämt, men instängt och styrt av konvenansen. Hon visste tidigt att hon ville skriva. Det sågs inte med blida ögon av maken häradsdomaren Gustaf Edgren, så hon fick vackert skriva under pseudonym. Svärföräldrarna tyckte att hon hade för mycket kunskaper och klädde sig för fint för att vara riktigt huslig.
En tid ansågs hon jämte Strindberg vara de ledande författarna under det moderna genombrottet. Rapport kommer senare.
3. Jag har heller aldrig läst något av ACL, men just nu håller jag också på med En sommarsaga av Ann Charlotte Leffler publicerades första gången 1886, ett år efter att Stella Kleves skandalroman Berta Funcke kommit ut. Den innehåller en hel del av tidens diskussionsfrågor och man får exempel på olika teorier och modeller vad det galler samlevnadsformer. Rapport inom kort
Inlägg
