Stella Kleve och dekadensen

Ung flicka med handskar heter den vackra bilden på omslaget till Berta Funcke (1885) av Stella Kleve i Vinga press nyutgåva 1995. Tamara de Lempicka heter konstnären. Stella Kleve är pseudonym för den blott 20 - åriga Mathilda Kruse från Norra Mellby i Skåne. Berta Funcke kom ut med benäget bistånd av den kontroversielle danske journalisten och författaren Herman Bang. Den unga författarinnan uppsökte honom med sitt manus på hemresa från några månaders studier i Schweiz där hon tagit del av den nya franska realismen. Allra mest påverkade henne Baudelaire, Flaubert och bröderna Goncourt. Stella Kleve angriper sitt ämne med lika delar djärvhet och naivitet. Unga kvinnor förväntades inte direkt ha någon sexualitet. Och i vilket fall som helst var det inget man fick låtsas om. Stella Kleve skriver om dessa drivhusplantor som hårt snörda, anemiska och anorektiska ömsom inviterar ömsom stöter bort de unga männen. Berta Funcke debuterade i sällskapslivet vid 17 års ålder. Hon är djärv i konversationen, nästan på gränsen för vad som går an; hon klär sig personligt och smakfullt. Men några nära väninnor har hon inte. Däremot vet hon att alla män blir förälskade i henne förr eller senare. Berta F har karltycke. Berta Funcke är sysslolös och lider av livströtthet och pessimism. Hon är trött på det liv hon lever. Diagnosen är bleksot och ordineras miljöombyte. Fadern reser med. Berta F träffar under resan den verserade dandyn Nils Max (för vilken Herman Bang stått modell). För första gången känner hon sig förstådd. De har mycket att tala om och Berta känner sig väl till mods. Men deras vägar leder åt olika håll. Efter en rad betydelselösa flirter överraskar hon alla med att förlova sig med en dubbelt så gammal, aristokratisk och välbeställd man. Berta har resignerat. Hon gör ett gott parti, men hur är det med förståelsen och de gemensamma intressena? 
Kritik och läsare var eniga. Detta var osunt sjukligt och motbjudande. Man blandar ihop författarinnan med hennes huvudperson. Den ende som står på Mathilda Mallings sida är den skånske författaren Ola Hansson. Åtminstone tills hon avvisat hans närmanden. Sedan är hon ensam. 
Stella Kleve tillhör det moderna genombrottets författare. Hon skriver noveller och artiklar och 1888 kommer en ny roman, ALICE BRANDT.
Därefter byter Stella Kleve namn, nationalitet, miljö, språk och civilstånd.
 

Bokfrågan: om sommarens läsning

Ugglan & boken
undrar i Bokfrågan vad vi har för läsplaner för sommaren. Jag har redan filosoferat lite över sommarens läsning under rubriken Afrikansk sommarläsning HÄR.
Chimamanda Ngosi Adichie, Americah
Tayie Selasi, Komma och gå
Chinuah Achebe, Inte längre hemma

Tre andra böcker som jag tänker läsa i sommar är
Bring up the Bodies av Hilary Mantel. (Woolf Hall var jag omåttligt förtjust i.)

Stallo av Stefan Spjut. Det är en av de två böcker som det kommer att läsas ur under Kura skymning som inleder årets Nordiska biblioteksvecka som börjar måndagen den 10 november. Temat är Troll i Norden. Stallo läser vi också  i den nordiska läsecirkeln.
Den andra boken man kommer att läsa högt ur är Pappan och havet av Tove Jansson.

Den tredje boken jag lägger till är Bror och syster
 av George Eliot. Den har vi som sommarläxa i läsecirkeln.
Sedan vet man ju att planerna ändras helt eller delvis. Nya titlar tillkommer (på födelsedagen t.ex., kan man hoppas) andra stryks. Men det är roligt att planera.

Ny litterär podcast

I första sändningen av Text+1 intervjuar Mats Almegård, journalist och producent och initiativtagare till Text + 1, författaren Stefan Lindberg om hans nyligen utkomna roman, Du vet väl om att du är värdefull, Albert Bonniers förlag. En lugn, lång intervju där Stefan Lindberg verkligen får tala till punkt. Mats Almegård håller sig i bakgrunden. De båda herrarna är ungefär i samma ålder och det känns som om de är på alldeles samma plan. Stefan Lindberg refererar till författaren Peter Kihlgård som var den förste som läste manus och som kommit med goda råd och värdefulla synpunkter. Stefan Lindberg är generös med sina svar. Han talar fort och mycket och har väldigt lätt att uttrycka sig. Som vanligt är det intressant att få veta hur författare tänker, hur de gör och hur hela processen går till. Speciellt fascinerande är det där med när de fiktiva personerna tar över. I Du vet väl om att du är värdefull är det Malin, 22, som  styr sin författare. Och tur är väl det, tycker Stefan Lindberg, hur skulle annars en 42 - årig man kunna skriva inifrån en 22 - årig ung kvinna? Han skriver för hand i början, men när Malin börjar forcera berättelsen övergår han till dator för att hinna med! Vad är då det där +1? Jo, då får resp. författare berätta något om ytterligare ett ämne som de själva väljer.Man kan lyssna på programmets hemsida eller ladda ner på iTunes. Där kan man också prenumerera på kommande sändningar. Nästa sändning kommer om en månad. Då intervjuas Amanda Svensson.
Som grädde på moset svarar Andreas Tilliander, musikproducent och electronicastjärna, för ljudet. Han har också gjort den fina signaturmelodin.
Jag gratulerar Text+1 till den fina starten och går till biblioteket och lånar 
Du vet väl om att du är värdefull.
 

Läst på skärmen

Stella Kleve.

ALICE BRANDT.

En kvinnoprofil.

HELSINGBORG 1888.

H. ÖSTERLINGS FÖRLAG.

 

På Litteraturbanken hittade jag Alice Brandt av Stella Kleve, pseud. för Mathilda Kruse (senare Malling).  Eftersom jag försökt både låna och köpa utan resultat blev jag jätteglad. Och det gick bättre än jag trott att det skulle göra att läsa på skärmen. Fort gick det också.

Alice Brandt föds som dotter till Ludvig Brandt, 60, och hans hustru Cécile som är fyrtio år yngre och har ett förflutet som guvernant. Hon är kylig och högdragen och tämligen avvisande mot sin dotter. Alice har det mesta efter fadern, förutom det röda håret som är ett arv efter modern. Alice är nervös och lite skör och humöret skiftar ständigt. I de övre klasserna i skolan bildar Alice och några vänner - bl. a. Berta Funcke! - föreningen Reformförbundet. De ska verka för kvinnors rättigheter och särskilt att mannen ska vara ren vid äktenskapets ingående! På den punkten är kusin Anna Saxe omutlig. Efter två år i flickpension i Schweiz och Tyskland återkommer Alice till hemmet som en ny, mera öppen människa. Hon möter nu den nära nog 15 år äldre konstnären Georg Lexow och det dröjer inte länge förrän Alice är hans fru. Fadern är inte helt nöjd, men "what Alice wants, Alice gets." Alice vill på sätt och vis gärna vara som alla andra, men dras ändå till det udda, lite ovanliga. Georg är udda. Han är bildhuggare med sinne för märkliga konstteorier, men fadern ordnar in honom i sin firma som kontorist och kompanjon. Den unge Felix Danner blir förälskad i Alice Brandt och hon blir rörd och förvirrad. Hon jämför Felix Danner med sin man och finner att Felix har något som Georg saknar. Agnes charmar och bedårar, men är i grund och botten både ensam och vemodig. Hon kommer att känna en viss solidaritet med modern men också ett förakt. Hon vill inte ha en ung, vacker mor. Hon vill ha en gråsprängd mor med höghalsade klänningar. Stella Kleve skriver under det moderna genombrottets tid. Man diskuterar Nora i Ett dockhem, Alexander Kielland och fri kärlek. Männen gör vad de är intresserade av medan kvinnorna är hänvisade till ett liv i mannens kölvatten. Hon går helt upp i förhållandet. Mer än en gång uttalar någon ung kvinna i Kleves/Mallings romaner att de  skulle önskat att de vore födda som pojkar.  Ett önskemål som för övrigt mycket väl kunde vara författarens eget. Alice Brandt är inget endimensionellt kvinnoporträtt. Hon är ibland enerverande och bortskämd, men som helhet sympatisk. Kusin Anna tycker att Alice svikit Reformförbundets principer. Själv är hon omutligt lojal mot de ungdomliga idéerna om kvinnors rättigheter. Alice Brandt pensionerar sin mor och börjar frigöra sig från faderns mäktiga inflytande. Man har en känsla av att hon står på tröskeln till något?

Månadens diktare: Sören Ulrik Thomsen

Lugnad av alltings alldaglighet
gråvädret, glasögonen på nattduksbordet
och det tillfälliga bullret
av röster och steg och en dusch som sätts på
hoppas jag att dagen kanske
ända tills ikväll
ska gå som om inget hade hänt
medan allt det alltför stora
som till exempel "jag" och "du"
och på den tiden och nu
och allt som vi vet och inte vet
så länge det varar
ska få bo i dikternas små skeva skjul

Ur Skakad spegel, ellerströms förlag 2012 i översättning av Jonas Rasmussen

Sören Ulrik Thomsen föddes 1956 i Kalundborg. Han är generationskamrat med Michael Strunge och Pia Tafdrup. Sören Ulrik Thomsen är medlem i Danska Akademien och är månadens diktare i Dagens dikt i P1.

Afrikansk sommarläsning

I den utmärkta tidskriften Karavan 2013:4 läser jag om Chimamanda Ngozi Adichie, född 1977 i Nigeria. Hennes föreläsning om vikten av många berättelser har blivit mycket uppmärksammad och här presenteras den för första gången på svenska. CNA menar att en enda berättelse inte kan vara den enda om ett land och ett folk. Det behövs många berättelser. Hennes senaste bok Americanah kommer i Månpocket i juli. Det är en brett upplagd roman om ras, klass och kärlek. Det blir utmärkt sommarläsning. Tillsammans med Komma och gå av Tayie Selasie, född i London 1979,  med nigerianskt och ghananskt ursprung. Den kommer också i Månpocket i juli.
En tredje afrikansk bok som jag skulle vilja läsa i sommar är Inte längre hemma av Chinua Achebe, Bokförlaget Tranan 2014, en fristående fortsättning på Achebes klassiska debutroman Allt går sönder. Tredje delen, Arrow of God, kommer troligtvis ut på svenska på Bokförlaget Tranan under 2014. Achebe föddes 1930 i Nigeria och dog 21 mars 2013 i Massachusetts. "Mannen som förändrade vår syn på Afrika - till minne av Chinua Achebe" är titeln på Stephan Larsens läsvärda artikel i Karavan. Det blir flera afrikanska berättelser enligt CNA:s recept.

Kärlek på Victorias tid

Lite förstrött började jag läsa Mannen, hustrun och Lord Byron av Mathilda Malling från 1912, Albert Bonniers förlag. Så småningom gick det upp för mig att jag läste en roman med verklighetsbakgrund. Lord Byron (1788 - 1824) kände jag naturligtvis till, men det fanns också andra namn som fick en del klockor att klinga. Det fullkomligt vimlar av historiska och litterära personligheter.  Mannen i titeln är William Lamb som senare kom att bli inrikes- och premiärminister i England under drottning Victoria. Hustrun är Lady Caroline Lamb född Ponsonby (1785 - 1828). Lord Byron var mycket intresserad av kvinnor - gärna unga, gifta sådanan - och de i ännu högre grad av honom. Lady Caroline utgjorde inget undantag. Hon hade gift sig vid nitton års ålder på grund av sin och William Lambs häftiga förälskelse.  Deras äktenskap var till en början mycket lyckligt trots att deras vackre lille son, Augustus, visade tydliga tecken på att inte utvecklas som andra barn.  Caroline Lamb skildras som lätt överspänd och oberäknelig om än med en viss charm. och intelligens. När nu Lord Byron träder in på scenen och det som först börjar som vänskap med viss touch av flirt utvecklas till något farligare är det Lady Caroline som inte kan hantera situationen. Hennes man håller sig obegripligt nog i bakgrunden, men dels har han sin politik och dels har han tydligt sagt ifrån att han inte tänker vara fångvaktare åt sin hustru. Carolines svärmor, Lady Melbourne, försökte lugna ner svärdottern. Själv hade hon inte det bästa ryktet. Det påstods att en helt annan man än hennes egen i själva verket var far till William. Seden var sådan att hade man väl fått en son i äktenskapen kunde föräldrarna var på sitt håll unna sig ett och annat hopp över skakeln. Caroline Lamb och hennes umgänge är förvånansvärt frispråkiga och ogenerade; ganska beräknande och nästan cyniska ibland. Här finns också de äldre kvinnorna som agerar äktenskapsmäklerskor och rådgiverskor på frivillig basis som så ofta i romaner från den här tiden.
Mathilda Malling var intresserad av historia och kultur - och släkthistoria och det märker man i den här romanen också. Kvinnornas situation är ett annat tema som återkommer. Caroline Lamb önskar att hon varit född till pojke med alla de fördelar och möjligheter det innebar. Hennes man beklagar att man inte kan vara ensam när det ändå  är det man är. Båda har många slocknade, kulörta lyktor men tycks ändå ha några kvar. Ändå.