Bokbloggsjerka 7 - 10 februari

Annika undrar i sin bokbloggsjerka 7 februari - 10 februari hur vi håller reda på vilka böcker vi läser; om vi helt och hållet förlitar oss på vara respektive bloggar eller hur vi gör. Hur en bokbloggsjerka går till kan du läsa  HÄR.
Mitt svar är att jag inte använder bloggen som registrering av allt jag läser.
Till det har jag läsdagböcker där jag noterar författare, titel, förlag, tryckår, översättare och när jag läst ut boken - eller lämnat den åt sitt öde.
Det går i linje med de bokliga löften jag avgav i Bokbloggsjerkan 20 -  23 december.  Läs HÄR!

Paradisdrömmar

HANNELE
tipsade om Paradiset av Sanna Töringe (text) och Sophia Callmer (foto)

En underbar bok att botanisera i när dimman ligger mjölkvit utanför fönstret.
Jag citerar ur manifestet: ... "där ska finnas jordlöpare, stinksländor, nyckelpigor, blomflugor, olvon, malva, backnejlika och timjansmattor" ..."ett paradis måste ha skrovliga stammar och trädgårdskronor som skuggar. Där ska helst också finnas porlande vatten."
Och så ska där finnas plats för morgonkaffet, saftbersåer samt lunch - och middagsställen; paviljonger, lusthus, hammockar, hängmattor och hemliga ställen. Självklart måste paradiset även tilltala barn och igelkottar.
"Underbart enkelt och lite lagom slarvigt i trädgården" lyder undertiteln.  Det talas om genvägar och tips för lata. Här tipsas om olika slag av trädgårdar, gräs och äng, grindar, buskar, lundar, fjärilsträdgårdar och grusträdgårdar.  Som exempel på det senare nämns Derek Jarmans märkliga trädgård i ett stort grusområde på sydkusten i England och som det också kom ut en bok om.
Efter varje kapitel i Paradiset kommer en prydlig växtlista.
Det är hög kvalitet på den här boken som är utgiven på Natur & Kultur
Sophia Callmers bilder är  förföriskt ljuvliga!

 Derek Jarmans hus i Kent. Det som inte syns är att i bakgrunden reser sig ett kärnkraftverk

Derek Jarman´s Garden kom ut 1996

Nytt norskt

Tomas Espedal från Bergen är stor i hemlandet Norge. Han har skrivit elva  böcker men det är först nu han översatts till svenska. Mot konsten (anteckningsböckerna), 172 s,  är en självbiografisk poetisk, släkt- och utvecklingshistoria som tar avstamp i nutid med att berättaren inom loppet av ett halvår mister både hustru och mor.
Han befinner sig alltså i någon mån i samma situation som den hemmavarande tonårsdottern. Det är inte riktigt hennes uppfattning av saken.
Så presenteras vi för berättarens föräldrar och mor- och farföräldrar.
Berättaren älskar sin farmor medan han har svårt för de snobbiga morföräldrarna. Hans far har gift sig med en fin flicka ur en helt annan samhällsklass och utan hennes föräldrars samtycke.
Man följer berättaren genom uppväxten i Bergen över skolåren till universitetsstudierna i Köpenhamn. Här får han luft under vingarna. Hela tiden skriver han. Det är något han vet att han vill.
Jag gillade verkligen den här fina boken. Espedals personliga, lätta berättarteknik är mycket charmerande. Flera generationers historia bara så där lekande lätt; i glädje och sorg.
Lindelöws förlag; översättning: Jimmy Ginsby

Tematrio - Vinterväder

LYRANS
uppgift den här veckan: Tre böcker som utspelar sig under vintern 

En helvetes vinter av Daniel Woodrell.
En mörk historia från ett litet samhälle i amerikanska södern. En utmärkt film dessutom.

En lång vinter av Colm Tóibin. Läs  HÄR
En våldsam, långvarig snöstorm får förödande konsekvenser för en familj i en liten spansk bergsby.

Melanie McGrath, The Boy in the Snow
Edie Kiglatuk är vildmarksguide och jägare i Arktis. Hon är 33 år, till hälften inuit, har lite för lätt att se djupt i flaskan och hon älskar sitt grymma arktiska landskap.

Theo och tavlan

Äntligen är Steglitsan läst! Det har tagit tid och någon gång var jag beredd att ge upp. Precis som när jag (inte) läste Den hemliga historien. Men den lilla fina tavlan, Steglitsan,  av Carel Fabritius från 1600-talet gjorde att jag ville läsa vidare. Theo Deckers föräldralösa liv i olika miljöer och samhällsskikt i New York och Las Vegas intresserade mig också. Theo Decker upplever att hans liv med Steglitsan har fått ett högre värde trots att tavlan egentligen inte ens är hans. Det är kanske ett viktigt budskap i boken. Skönheten, konsten som omätligt värde i våra liv - ägd eller inte. På samma gång som det på ett annat plan pågår en hänsynslös jakt på pengar och mera pengar bland annat med hjälp av skumraskaffärer med konst.
Theo upplever båda världarna. 
Donna Tartt inleder sin tredje roman med en explosion på ett konstmuseum i NY. Theo är där med sin älskade mamma. Theo överlever, men inte mamma. 
Theo träffar vid samma tillfälle flickan Pippa och den gamle Welty som båda kommer att ha betydelse för Theos fortsatta liv. 
Theo hamnar som "extrabarn" i en skolkamrats familj i de förmögnare delarna av NY. Pappa har dragit och farfar och hans nya fru erbjuder sig att hyra rum på ett motell åt Theo. Inte så att sonsonen skulle vara välkommen i deras hem.
Plötsligt uppenbarar sig den försvunne fadern. Här finns kanske pengar att hämta i arvet efter hustrun? Han tar Theo med sig till ett otroligt liv i Las Vegas. Theo hittar nya vänner och välgörare. Det gör han hela tiden.
Donna Tartts story är väldigt bra; Theo är det synd om men det finns hela tiden hopp. Och människorna är både onda och goda.
Överraskningar väntar hela tiden runt hörnet. Människorna myllrar omkring och beskrivs på ett sätt som för tankarna till Charles Dickens. Theos pappa och vännen Boris - två charmerande skojare av samma skrot och korn - är typiska dickensfigurer. Pippa också tror jag. Romanens upplösning uppskattar jag mycket! Steglistan är verkligen inget hastverk. Donna Tartt har arbetat med den i 11 år och det är värt respekt.
Det finns alltså mycket som är bra i Steglitsan. Men både jag och storyn höll hela tiden på att drunkna i ordmassorna.
Albert Bonniers förlag.
Översättare: Rose - Marie Nielsen 

Kaosutmaning 2.0

Skenbart förspillda dagar

Klara Johanson (1875 - 1948) var en tuff kvinna som föddes i Halmstad och dog i Stockholm. Hon blev fil. kand. 1897 och verkade sedan som litteraturkritiker, essäist, recensent och författare. Hon älskade alldeles speciellt Goethe, särskilt den unge Werthers lidande, men även Emily Dickinson
och Søren Kierkegaard stod högt i kurs.
Klara Johanson var lesbisk och inledde under studietiden ett förhållande med Lydia Wahlström. De förblev vänner genom livet. Ellen Kleman blev senare den fasta punkten i Klara Johansons liv. Det hindrade inte att hon inledde en förbindelse med konstnärinnan Sigrid Fridman, vars skulptur av KJ kan ses på Nationalmuseum.
Humor, intelligens och stilsäkerhet är utmärkande för Klara Johanson , som mycket väl tål att läsas än.
ellerströms har nu publicerat Klara Johanson, Skenbart förspillda dagar. Aforismer och dagboksanteckningar. Nr 6 i serien elementa.
Urval och kommentarer: Jonas Ellerström. Inledning: Anna Bohlin.

Ett par exempel: "Helig" är ett fett ord. Man borde aldrig ta det i mun utan senap

Att skriva om diktare är ju dock en malplacerad beskäftighet. Har de inte uttryckt sig? Vilken impertinens då att komma lufsande bakefter och försöka uttrycka dem en gång till!

Vem skulle passa bättre att skriva Klara Johansons biografi än Carina Burman?

Nordens Virginia Woolf

Tänk, att vara ynka 28 år och redan ha fått epitetet Nordens Virginia Woolf och jämförts med Marguerite Duras och Susanne Brögger! Och att dessutom ha varit nominerad till Nordiska Rådets Litteraturpris. Inte en utan två gånger!
I senaste numret av Vi läser, 2014:1, finns en intressant och innehållsrik artikel om danska Josefine Klougart som just kommit ut med en bok på svenska, En av oss sover  (övers.: Johanne Lykke Holm; Albert Bonniers förlag). Jag har just börjat läsa den och jag tror mig förstå vad som avses med Josefine Klougarts släktskap med Virginia Woolf.
En annan artikel handlar om Sara Danius, den senaste tillkomna ledamoten i Svenska Akademien. Hon har tilldelats stol nr 7 efter Knut Ahnlund.Svenska Akademien har haft 187 ledamöter allt sedan tillkomsten 1786. Nio (9) utav
dem kvinnor. Den första var Selma Lagerlöf 1914 och hundra år senare den senaste, Sara Danius. Hon berättar om sina förberedelser inför första sammanträdet med Akademien och talet om Knut Ahnlund. Inte minst funderade hon mycket över lämplig klädsel. Klädskaparen Per Engsheden ryckte in och tillsammans kreerade de en underbart vacker svart sammetsklänning med mantel och släp som bör ha varit absolut perfekt för tillfället.

Bild: Vi läser

Lennart Hellsing, 94, berättar om sitt livslånga arbete för barn och barnlitteratur. Han arbetar fortfarande, men tänkandet går lite långsammare.
En rolig artikel handlar om mycket produktiva författare och hur de går tillväga;
Wodehouse, Joyce Carol Oates, Stephen King och Anthony Trollope för att nämna några. För snabb för Nobelpriset? är rubriken