Borttappad historia

Vägen till henne. Om kvinnans försvunna historia är titeln på en bok av
MARGARETA SKANTZE som kom ut 2010. 
I tisdags kunde man höra Margareta Skantze tala om Vägen till henne på Tyringe bibliotek. Trots fallerande teknik genomfördes föredraget lika engagerat som elegant och intressant. Margareta Skantze har läst kolossalt mycket - det ser man på den innehållsrika och aptitliga  litterturförteckningen - och också rest mycket och besökt muséer, bibliotek och gallerier runt om i världen. 
Hon följer kvinnans väg genom tiderna ; tar upp olika kulturers gudinnekult och ägnar mycket utrymme åt Maria - kulten och hur den har förändrats under två tusen år. Varje kultur har sin Maria - bild.
Förresten så är Josef en utmärkt modern manlig förebild, enligt Margareta Skantze.
Det var i militärstaden Karlskrona som Margareta S inledde sitt feministiska engagemang. Mötet med de manliga strukturerna i staden och Elin Wägners Väckarklocka blev avgörande för henne. Elin W har fortsatt att vara en följeslagare och ett rättesnöre för Margareta S.
"Det talas så mycket om de manliga autodidakterna, men ingen nämner att Elin W också var självlärd", säger Margareta. Hon hade velat läsa filosofi, men det fick hon inte för sin far. Han tyckte att hon skulle arbeta på hans kontor. (Som en  ödets ironi hamnade hon på stol nr 15 i Svenska akademien och efterträdde filosofen Hans Larsson.) 
I Väckarklocka (1941) talar Elin Wägner om sitt idealsamhälle som ett syskonsamhälle där män och kvinnor skulle samverka. Elin Wägner var essentialist; hon påpekar att kvinnan har så annorlunda existentiella livsval än mannen. Om man jämför med Simone de Beauvoir - som var existentialist - som avskydde de kvinnliga kroppsfunktionerna och egentligen var kvinnofientlig. Man föds inte till kvinna; man blir det. Könet som social konstruktion, alltså.  
Margareta Skantze har följt sin egen kursplan och egna personliga prefernser i arbete med Vägen till henne. Författarens/föreläsarens egen entusiasm smittar alltid av sig på läsaren/åhöraren. Tisdagens arrangemang blev ännu en bekräftelse på den regeln
   

Books & Dreams Höstnumret

Höstnumret av Book & Dreams - i handeln idag 17 september - är verkligen matigt. Vad sägs om ett snabbmöte med Domenica de Rosa,
aka Elly Griffiths. Hennes mormor kom från Norfolk och hette Ellen Griffiths. Och det var under en promenad på myrarna som Elly Griffiths mötte Ruth Galloway. I Elly Griffths spår kommer nu
Kimberley McCreight. Hennes debutroman Reconstructing Amelia har fått många lovord.
Vi får också äran att möta Leif G W Persson. Han förklarar att han tänker jobba tills han dör och att bra snutar gillar fruntimmer, husmanskost och dansbandsmusik.
Krigskorrespondenten Janine di Giovanni har skrivit en biografi Demoner i dagsljus: en krigskorrespondents memoarer som verkar väldigt intressant. En stor intervju med rockmusikern, bergsklättraren och kriminalförfattaren Jo Nesbø gläder naturligtvis hans många fans. I min hylla står Gengångare - hittills oläst - men det blir kanske ändring efter detta...
Den kubansk-amerikanska psykoterapeuten Cecilia Samartin kallar sina skandinaviska framgångar för ett mysterium. I Norge har hon sålt fler böcker än både Dan Brown och Stieg Larsson. Debutromanen heter Drömhjärta. Efter den kom Señor Peregrino och Salvadoreña. I höst är Cecilia Samartin aktuell med La Peregrina  som är en fristående fortsättning på Señor Peregrino. På Kuba har man kallat henne CIA - spion men hennes stora dröm är ändå att kunna återvända till Kuba med sina föräldrar.
Detta och mycket, mycket mera finns i höstnumret av Books & Dreams.

Bokbloggsjerka 13 - 16 september

Annika ställer följande fråga i sin Bokbloggsjerka-13-16 september

Om du skulle skriva en bok skulle den i så fall utspela sig:

• i en stad
• på landet?
• på en fiktiv plats?
• på havet?
• i framtiden?
• i det förflutna?
• i nuet?
• i Sverige eller utomlands?
• annat?

Om du inte har några planer på att skriva en bok och därmed känner dig tvungen att hoppa över den här frågan kan du i stället berätta om var du helst ser att de böcker du läser utspelar sig.

Jag tror att det skulle bli så här för min del:
Om jag skulle skriva en bok skulle den troligen tilldra sig på landet; på en fiktiv plats med flera verkliga förebilder; i Sverige; i nuet med återblickar på det förflutna. 

30 - åriga vinterkriget

Philip Teir, född 1980, är författare och kulturchef på Hufvudstadsbladet. För ett par år sedan kom han ut med en novellsamling Akta dig för att färdas alltför fort
som jag var väldigt förtjust i. Så finurlig och välformulerad och full av oväntade vändningar. Nu har hans första roman, Vinterkriget, kommit ut. Undertiteln är En äktenskapsroman. Och det kan väl stämma, men jag tycker ändå att det kanske mera är en relationsroman. Fyra generationer är inblandade -  mer eller mindre. 
Huvudpersoner är Max Paul, 60,  och hans hustru Katriina och det är deras äktenskap som sätts under luppen. Han är sociolog vid Helsingfors universitet och hon är personalansvarig på ett sjukhus. De har barnen Helen och Eva; den ena präktig, gift och tvåbarnsmor. Den andra vinglig konstnär i London. Deras relationer skildras också.
Far - och morföräldrar finns med liksom barnbarn. I viss mån är Vinterkriget alltså också en generationsroman. Katriina är organisatör och administratör ut i fingerspetsarna i arbetet såväl som  på hemmaplan. Hon arrangerar vällustigt Max 60 - årskalas bara för att strax därefter uppdaga att han kanske hade en ny och mycket yngre kvinna.  Det har han på sätt och vis också, men unga Laura har sin egen agenda och den omfattar alls inte Max. (Rätt åt honom.)  Farmor Ebba får en stroke och den effektiva Katriina kallar hem Eva från London, organiserar den kommande begravningen samt planerar försäljningen av Ebbas sommarstuga. Men - och här känner jag igen Philip Teir - utgången är inte den förväntade. Över huvud taget. Jag läste gärna den här romanen som definitivt har sina förtjänster. Men den håller inte samma klass som Akta dig för att färdas alltför fort. Å andra sidan var den mästerlig.

Utlottning

I torsdags fyllde Annika på 
Annikas litteratur - och kulturblogg år. Det firar hon genom att lotta ut tre böcker. 

Vinterkriget av Philip Their
När jag blir stor av Jeanette Eriksson
Egenmäktigt förfarande - en roman av kärlek 
av Lena Andersson

Jag har paxat för Egenmäktigt förfarande. Det är på tiden att jag läser något av Lena Andersson. Philip Their ligger p¨å mitt nattygsbord. När jag blir stor tror jag inte att jag orkar med.

Om man vill delta i utkottningen ska man 1/ berätta om vilken bok man vill vinna i kommentarsfältet i Annikas blogg 2/ skriva om utlottningen i sin egen blogg senast den 19 september 20.00

Ett rött paket med vita snören

Ett trevligt paket som inte direkt var någon överraskning eftersom jag själv beställt det.
Men det är ändå lika roligt att packa upp och vända och vrida på och bläddra i böckerna.
Min kamp 5 av Karl Ove Knausgård
Bring up the Bodies av Hilary Mantel. 
Den svenska översättningen kommer nästa år.
Under det rosa täcket av Nina Björk. Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier. Första upplagan kom 1996.
Med piggt omslag av Maija Louekari och förrd av Katrine Kielos. Boken tillägnas Mormor (vilket ger Nina Björk en extra poäng. Eller tre).
Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall. 
Maija Louekari har gjort omslaget och Johanna Koljonen har skrivit förord. Boken tillägnas (inte helt överraskande) pappa.

Jag- och dagbok

2008 kom första delen av En dramatikers dagbok av Lars Norén.
1600 psalmbokstunna sidor. Den väckte debatt så klart.  
Jag var redan då fascinerad. Nu har En dramatikers dagbok. 20052012 kommit ut. 1440 lika tunna sidor. Fortfarande helt fascinerande. Jag får lite samma känsla som när jag läser Knausgård trots att det ena är en dagbok och den andra bygger på minnesbilder.
Norén blandar högt och lågt, vardagligt och högtidligt, massor av trädgårdsarbete och dramatik i teori och praktik. Han går omkring i sitt hus på Gotland och skriver, tänker, läser, lagar mat, telefonerar, reser, umgås med sina barn och vänner. 
66 år gammal väntar han barn med sin hustru sedan 2002, Annika Hallin. 
Lars Norén är rörande lycklig redan innan flickan är född. Men naturligtvis är det inte problemfritt. Och många barnmorskebesök blir det.
Lite förvånad blir man över utfallen mot än den ene än den andre. Göran Greider (det tål han) får sig en duvning liksom Thomas Nordegren (det tålde han inte kunde man höra i dagens Nordegren & Epstein!).  Ingrid Elams bok 
Jag- och dagböcker avfärdar han utan att ens bläddra i
den trots att han figurerar i den. Det är bara några exempel.
Och all denna shopping! Bland annat av märkeskläder. Det verkar vara Noréns sätt att koppla av.
Men - jag tycker att man möter en levande människa som förefaller skriva alldeles uppriktigt i sina dagböcker. Han brottas med sin vardag och med orden.
Naturligtvis är Lars Norén inte en alldeles vanlig människa och kanske har han offentligheten i bakhuvudet när han skriver, men ändå. Lars Norén tillför något i min vardag. Heidegger till exempel.