Varmt och vemodigt om vänskap

Benno Ohnesorg, student,  sköts av polisen under en demonstration mot shahen av Iran i Berlin utanför operahuset 1967. "En idiotisk död", säger vännen författaren Uwe Timm som skrivit en bok, 

Vännen och främlingen om sorgen och saknaden efter den själsfrände han kanske inte riktigt kände ändå. Slumpen styrde polismannens kula. Ohnesorg var på väg ifrån demonstrationen och signalerade fredliga avsikter.

Något straff utmättes aldrig eftersom polismannen som sköt sade sig ha upplevt ett hot från Benno Ohnesorg.

Man kan inte undgå att tänka på Camus och Främlingen. 

Mersault som skjuter araben på stranden. Han har sett solen blänka i en dragen kniv. Camus är mycket riktigt en husgud för Uwe Timm och många andra unga män i hans generation. Han har studerat Camus ingående (särskilt Främlingen och Myten om Sisyfos) och försöker också i olika omgångar skriva en avhandling om Camus. 

Timm och Ohnesorg ägnar sig med liv och själ åt litteraturen, musiken (jazzen) och konsten. Båda skriver dikter. Timm väntar hela tiden på att få se vännen publicerad. Han respekterar och beundrar Benno Ohnesorg.

Nu plågas Uwe Timm av att han så hjärtlöst svek sin vän under studietiden. 

De hade bestämt  att gemensamt flytta till Berlin för fortsatta studier, men Timm valde München. Han ville inte känna av några band eller vara beroende av någon. Vilket i hög grad avspeglar sig i förhållandet till kvinnor.

Uwe Timm har talat med Ohnesorgs änka, sonen, kvinnan som höll Ohnesorgs kropp samt vänner till honom. Han har sökt i arkiv och personakter. 

Men när han frågade Christa Ohnesorg om mannens litterära kvarlåtenskap säger hon sig endast ha en dikt och inte kände till något ytterligare.

Uwe Timm förstår att han får leva med ovissheten om vem vännen 

Benno Ohnesorg innerst inne var. 

Vännen och främlingen är en intressant skildring av två unga pojkars/mäns bildningsväg. Det är också en mycket intressant tids- och samhällsbild.

Jag tycker mycket om Uwe Timms tillit till läsaren och hoppas att vi kommer att vara lika överens i I skuggan av min bror som är en av de romaner vi valt i

höstens läsecirkel.

Bokförlaget Thorén& Lindskog

Ingrid 
tyckte också om Vännen och främlingen.

Lekfullt - men ominöst

Hindenburg av Susanna Lundin är en mycket begåvad och originell debut.

Susanna Lundin är 26 år och bor i Malmö.

Hindenburg handlar om två defekta varelser, Bertil som har ett öga hängande i en tråd, och Prickly Pear

som är en bräcklig feminin varelse med en lucka i ryggen där man plocka hennes hjärta ut och in.

De bor i det ruckliga torpet Hindenburg (efter zeppelinaren Hindenburg som störtade 1937 i närheten av torpet). 

De är omgivna av skog, pioner, vitsippor och konvaljer.

Man anar att en katastrof är under uppsegling. Lavan tränger upp ur marken. Bertil och Prickly Pear letar utvägar. Man anar också att trakten tidigare har drabbats av något som kan vara ett vulkanutbrott (?).

I skogen finns delar av ett järnvägsspår och där sticker upp kyrkspiror.

Bertil och Prickly Pear påminner om Barbro Lindgrens tilltufsade, älskvärda figurer i Vems lilla mössa flyger, Korken flyger och VLMF? Fast utan vemodet. 

I Hindenburg är det mera frågan om kampen för själva överlevandet.

Språket är poetiskt och vackert. (Precis som hos Barbro Lindgren, för övrigt.)

Det är sent på jorden. Hindenburg är som en saga, en skapelseberrättelse i efterskenet av en katastrof; i väntan på nästa.

Jag blir nyfiken på vad Susanna Lundin presenterar nästa gång.

Utmaning

Det kom en utmaning från Bokbunden

Så här lyder utmaningen:

Regler: Bloggaren skriver 8 fakta/vanor om sig själv. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor och skriver in dessa regler. I slutet av inlägget skriver man 4 bloggare som man utmanar och skriver deras namn. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen hos dem så att de vet att de har blivit utmanade och läser ditt blogginlägg.

  

1. jag började läsa tidigt och blev allätare redan från början. undantag: SF

2. gillar kaffe på sängen och prasslande morgontidningar

3. försöker mig på att odla rosor. det går sådär

4. lämnar aldrig huset utan en pocket i väskan eller fickan. penna och papper också naturligtvis

5. älskade att läsa högt för barnen. högläsning borde införas igen som sällskapsnöje. litterära salonger?   

6. skulle aldrig vika ett hundöra i en bok. det är respektlöst mot boken och efterkommande läsare.

7. vill gärna ha böcker som födelsedagspresenter och julklappar och några    gånger däremellan

8. gillar träning

Nu skickar jag utmaningen vidare till 

Emmas boktips, mimmimarie, Nattens bibliotek, och ord och inga visor

och skyndar mig att meddela dem deras lycka...

Bilden är lånad. Förmodligen av Fernando Botero

En lyckans gullgosse

Fjärde delen i Per Wästbergs memoarserie Ute i livet. En memoar (1980 - 1994).

Som vanligt flyter Per Wästbergs vackra prosa lätt.

Med samma lätthet tycks han ta sig genom livet.

Ute i världen bygger på återgivning av regelrätta dagboksanteckningar, berättande avsnitt; avsnitt med personporträtt, ett hyllningkapitel till läsandet och litteraturen och  Alice och Hjördis, som författaren är mycket förtjust i själv, får också ett eget avsnitt.

Det afrikanska engagemanget är genomgående och det näst sista kapitlet i boken heter Sydafrika fritt.

Per Wästberg skildrar sina möten med ANC - ledaren Oliver Tambo och den märkliga - så småningom - obehagliga vänskapen med Robert Mugabe. Nadine Gordimer och Per Wästberg har varit goda vänner i många år. De delar utöver allt annat födelsedata intill timmen.

Åren som ordförande för PEN - klubben utökade naturligtvis författarkontakterna.

Och Per Wästberg var också den som startade den svenska PEN - klubben.

Många författarmöten skildras  - under resor ute i världen och hemmavid.

Ibland mycket komiska. Som då den ene pucklar på den andre för en dålig recension. Eller då någon inte kan komma på samma fest som någon annan.

En mentor var den älskvärde, ständigt läsande Carl - Olof Josephson (bror till Erland J) i Sandbergs bokhandel i hörnet mellan Sturegatan och Humlegårdsgatan. Där hade den unge Wästberg sitt universitet.

Sverker Åström är en annan person som betytt mycket för Per Wästberg och med vilken han odlade en långvarig bekantskap och uppskattade efter förtjänst.

Werner Aspenström och Per Jersild är andra uppskattade vänner.

Per Wästberg har över huvud taget ett otroligt nätverk över hela världen. Och han är säkert själv en man som det är lätt att komma till tals med. Men - svår att lära känna.

Wästberg är också en fantastisk skildrare av Stockholm. Särskilt Östermalm.

Jag uppskattar på det hela taget Ute i världen väldigt mycket. 

Den har många förtjänster. Och så är det ju det där med språket...

Men - ibland blir det lite mycket av katalog över människor-jag-mött. Namnen staplas på varandra.

Och ett verkligt problematiskt område är kvinnorna och känslorna.

Där blir jag både skeptisk och beklämd. Visst är kärleken ett riskföretag, men ändå. Är det verkligen så lätt att bara lämna? Gång på gång?

Är det  så konstigt att kvinnorna anfäktas av svartsjuka?

Vad tyder detta ständiga lämnande på?  Hur orkar han byta lojalitet hela tiden?

Man kan ju inte låta bli att undra hur det skulle vara om Per Wästberg blev lämnad för en gångs skull?

Om inte det skulle ha betydelse för den personliga mognaden?

Och jag tror att jag ska läsa om dottern Johanna Ekströms

Om man håller sig i solen

Den har sårat fadern mycket, säger han i Ute i livet. 1980 - 1994.

Johanna Ekström är 10 år 1980 och 24 när Ute i livet slutar.

De verkligheter som skildras har inte mycket gemensamt.

Så klart.

Dagens dikt

- Säg mig, gamle man, finns det

några sevärdheter här i byn?

- Kanske. Det finns en tupp och några

höns, två kor och en gammal gris.

Tjuren är såld, hästen begravd.

Här hostar ingen blod numera.

Orgeln i kyrkan har bara en manual

och Kristusgestalten är stungen av mask.

Men på kyrkogården blommar oxel och rönn,

det luktar av tjärade kors.

Och om sommaren kan man innan högmässan

börjar höra kajorna ropa till varandra.

Kajornas språk -

en lovsång!

Byfånen har inget namn.

Karpen sover i dammen.

Många dagar saknar datum.

De döda har ingen talan.

Ur Gömslen. Dikter av Lars Lundkvist. 2008

Gömslen var Lars Lundkvists nittonde och sista diktsamling.

Han föddes 1928 och dog den 6 augusti 2012.

Tematrio: Titeldjur

Denna veckan vill Lyran 

att vi berättar om tre böcker med djur i titeln. 

Torgny Lindgrens genombrott som författare från 1982, Ormens väg på hälleberget.

Den handlar om en fattig änka  i Västerbotten i mitten på 1800 - talet. 

Hon får betala ett högt pris för familjens överlevnad. 

Betalningsbördan går sedan i arv till dottern.
Ormens väg på hälleberget har filmats med Stina Ekblad och Stellan Skarsgård i huvudrollerna.

När Guppies for Tea kom ut 1993 väckte den uppseende för sitt fina språk.

Engelsmännen uttryckte sin beundran för svenska Marika Cobbold.

Guppies for Tea handlar om åldrande och relationen mellan kvinnor i olika generationer

1960 kom To kill a Mockingbird av Harper Lee. Den tilldrar sig i amerikanska södern och handlar

om rasmotsättningar. I bakgrunden finns ett verkligt rättsfall. Romanens huvudperson - en verklig hjälte - är Atticus Finch. Den rollen spelas av Gregory Peck i filmen som gjordes 1962.

Den som söker hen finner

Inspirerad av Hannele

gick jag till mataffären och rotade i DVD - utbudet och se vad jag fann!

Northanger Abbey (Jane Austen) har jag tidigare i en annan inspelning och The other Boleyn Girl vet jag inte något om mer än att den bygger på en roman av Philippa Gregory, Den andra systern Boleyn.

Men Vanity Fair motiverade köpet. Jag läste om William Makepeace Thackeray (1811 - 1863) i Ruth Halldéns Radikaler och viktorianer och tänkte att jag skulle läsa Fåfängans marknad (1848 - 49).

Den hittade jag i min egen bokhylla i Sohlmans klassikerbibliotek.

Thackeray var mycket populär under en tid, men föll därefter i glömska.

Senare har han uppmärksammats för sina samhällskritiska skildringar och för sitt intresse för könsrollsproblematik. Han var bekant med kända feminister och genom det egna äktenskap ökades hans förståelse för kvinnans situation. 

Thackeray gifte sig ung med en mild och attraktiv kvinna, Isabella, som sedermera blev sinnessjuk.

Isabella födde tre barn på fyra år och blev allt mer deprimerad för varje barn. 

Till slut försökte hon ta sitt eget liv och även ett av barnens. 

Thackeray blev mentalskötare åt sin hustru, men till slut blev uppgiften övermäktig och han måste lämna bort henne.

Den erfarenheten påverkade Thackerays världsbild och han levde resten av sitt liv trogen Isabellas minne.