Klassikersommar. 4

George Eliot

Marian Evans el. Mary Ann Evans (1819 - 1880) var en fantastisk kvinna. Inte bara vad det gällde författarskapet. Hon levde dessutom ett mycket okonventionellt liv för tiden. Marian Evans var en ovanligt bildad kvinna och tillhörde sin tids intellektuella elit.

Född i en metodistfamilj i Warwickshire blev hon osams med sin far när hon slutade att gå i kyrkan. Hon kompromissade till slut för att inte åstadkomma en brytning med fadern.

Sedan följde hon återigen sin egen känslas sanning när hon i tjugofem år sammanlevde med en gift man, George Henry Lewes,  med vilken hon delade alla värderingar. Erfarenheterna av dessa år kunde hon sedan använda i sina romaner.

Efter Lewes död gifter hon sig med en tjugo år yngre man. Äktenskapet blir kort men lyckligt.

Som författarinna är George Eliot noggrann i sina beskrivningar, psykologiskt skarpsynt och inte alldeles utan humor. Flera av hennes romaner är översatta till svenska och några är också filmade.

Adam Bede, som kom ut 1859, var hennes debutroman. Daniel Deronda blev en publik framgång.

Silas Marner blev också mycket älskad; Bror och syster (The Mill on the Floss 1860) lånar stoff från Mary Ann Evans egen barndom.

Middlemarch (1871 - 72) skildrar en medelstor engelsk stad under 1830 - talet.Här finns alla samhällets skikt representerade; godsägare, köpmän, präster, arbetare och de som hamnat utanför. Rösträtt för arbetare diskuteras hett. De besuttna är rädda om sin makt, men bollen är satt i rullning.

Kvinnorna är underställda männen i stort som smått även om de har starka personligheter. 

Jag har sett filmatiseringen av Middlemarch och konsulterat boken vid sidan av. På det hela taget tycker jag att filmen är bra gjord (BBC) och det var mycket givande att direkt jämföra och fylla ut från själva källan.

George Eliot ger en bild av samhället genom livet i Middlemarch. Man inser att författaren är mycket intresserad av människor och har stor kunskap om dem. Hon genomskådar och avslöjar men kan också vara förlåtande.

Dorothea Brooke är en framträdande person i Middlemarch. Hon är antagligen mycket lik George Eliot själv; orädd, vetgirig, klok, empatisk och med en bestämd vilja att leva efter sitt eget samvete.

Doktor Lydgate  kommer till Middlemarch som ung idealist med stora planer för staden. Han gifter sig med en eftertraktad (men fattig) flicka, men den vackra, ytliga hustrun Rosamond kräver ett liv i sus och dus som Lydgate varken eftersträvar eller egentligen är intresserad av.

Girigheten och det religiösa bigotteriet fick ett ansikte med bankiren Bulstrode.

Dorothea Brookes farbror är ett exempel på omänsklig godsägare sin lättsamma, insmickrande  personlighet till trots.

"En av de få engelska romanerna skrivna för vuxna", sade Virginia Woolf.

Många jämställer George Eliot med Jane Austen, Henry James och Joseph Conrad.

Walter Scott var en av hennes förebilder.

Den finns mycket att säga om Middlemarch.

Den skulle verkligen lämpa sig väl för diskussion i en bokcirkel.

Jag önskar mig en svensk pocketutgåva. Eller åtminstone en svensk utgåva i största allmänhet.

En obol under tungan

Christer Eriksson har skrivit inte mindre än tretton romaner som jag inte har läst.
Den fjortonde, Lägg en slant under tungan, har jag just avnjutit
Undertitel: Rapporter från ett laboratorium.
En medelålders man, som kallar sig Minnet, betraktar i korta avsnitt hågkomster från sitt liv.
Huvudpersoner i den berättelse som växer fram är Minnet och hans ambivalente far.
Det finns en äldre bror och en bortvänd mor också, men de har mindre betydelse.
Fadern är ömsom varm ömsom kall. Han slår men han kan också vara kärleksfull.
Mellan Minnet och fadern finns slitstarka band. Och de älskar varandra, trots allt.
Nu sitter Minnet vid faderns dödsbädd och önskar att han kunde få en sista kontakt med fadern.
Fadern är mycket gammal, men har ett starkt hjärta.
Först när fadern är död kommer sonen att kunna påbörja sitt egentliga liv.
Minnesfragmenten inramas av en bilresa där vännen Roy och Minnet är på väg med faderns aska till Minnets barndomslandskap. Elis Eriksson, egensinnig konstnär och författare, var Christer Erikssons far.
Han blev nittionio år gammal och har antagligen bidragit till läggspelet om Minnets far
Christer Erikssons språk är mycket vackert och precist. Jag tycker mycket om både formen och innehållet i Lägg en slant under tungan. Det är en stark, konstnärlig och djupt originell roman.
Till och med omslaget är tilltalande.
Varför hör man inte mer talas om en så fin, nutida svensk författare som Christer Eriksson?

Boken är utgiven på förlaget Symposion 

Minnet, verkligheten och/eller sanningen

Bilden är lånad från smidigt.se

Många författare har skrivit om sina liv i romanform även på senare tid. 

Det kallas autofiktion och har diskuterats mycket i media och andra sammanhang.

Kan man lita på minnet? Hur såg det ut i verkligheten och vilket är då sanningen?

Minnen förändras över tid. Någonstans läste jag att vi har de minnen vi behöver.

Kjell Espmarks  memoarer  har till exempel fått titeln Minnena ljuger.

I Felicia Feldts minnen av uppväxten, Felicia försvann, skildrar hon en verklighet som syskonen inte känner igen. Föräldrar och barn minns inte olika händelser på samma sätt. Två människor lägger inte märke till samma saker under en promenad

Bekännelselitteratur är alls inget inget nytt heller. Augustinus skrev sina Bekännelser år 397

Inte ens termen autofiktion är så särskilt ny. Den lancerades 1977 av den franske författaren Serge Doubrovsky

Merete Mazzarella har skrivit en intressant understreckare i ämnet med titeln  

Pennan är mäktigare än minnet

Ovanligt välskrivet och spännande

I Åsa Larssons fjärde fristående roman med kriminalinspektör Anna - Maria Mella och åklagaren Rebecca Martinsson i huvudrollerna, Till dess din vrede upphör 2008, kommer det förflutna ikapp nutiden.

Åsa Larsson är född i Uppsala 1966 men flyttade som fyraåring med sina föräldrar till Kiruna.

Numera bor hon i Mariefred och har lämnat sitt arbete som skattejurist och är författare på heltid.

Till dess din vrede upphör är en välskriven kriminalroman som utspelar sig i en vidunderlig natur med mycket snö, kyla och is. 

Wilma och pojkvännen Simon har uppdagat en väl bevarad hemlighet i Vittangijärvi i Kiruna kommun. Någon eller några vill inte att de ska forska vidare och ser till att tysta de båda ungdomarna.

Och det finns även andra som känner till det Wilma och Simon just upptäckt. Men i Vittangijärvi förväntas man hålla ihop. Och man ska inte prata. Framför allt inte med poliser.

Polisutredarna som leds av den energiska Anna - Maria Mella är inga stereotyper. De är helt vanliga levande människor med fel och brister; sympatier och antipatier.

 I Vittangijärvi finns också en del äldre människor som är originella och präglade av det storslagna landskapet. Och de bär på många minnen. Interiörerna skildras så målande att man tycker sig vara med i de gamla ensligt belägna husen.

Företeelser i tiden får sin naturliga plats; glesbygdsproblem, mobbning i skolan och  bristfälligheter inom äldrevården. 

Kärleken till djur är också ett tema.

Till dess din vrede upphör fick jag i min hand av en ren händelse och jag gav den en chans.

Och det är jag glad för.

Utstött ur flocken

Cecilia Gyllenhammar har skrivit en fristående fortsättning på  
Sprickan i kristallen, 2004.

I den berättade hon om sin uppväxt i en känd, välsituerad familj där fadern var företagsledare.Den vackra, kyliga modern vigde sitt liv åt mannen som var hennes livs stora kärlek.

Äldsta dottern Suss kände sig däremot inte älskad. Och vad värre var - hon tilläts inte älska.

Åtminstone var det så hon kände det. Frustrationen vänds inåt och resulterar i ätstörningar.

I fortsättningen, Stäpplöperskan, 2012,

ägnas huvddelen av romanen åt  äktenskapet med den charmige filmskaparen Marcus. Det helar börjar så fantastiskt bra. De känner båda att de äntligen hamnat rätt och kommit hem. De tänker åldras tillsammans.

Men - efter tio år och två barn är Suss utnött och kärleken slut.
Hennes kärlek till honom, vill säga

Marcus strålar av stolthet över sin familj, men han vill inte ha något besvär med den. Allt överlåts till Suss även ekonomin. Marcus förlitar sig på svärfars pengar. Suss är besviken och utmattad och inom henne mognar ett beslut.

Hon söker efter något enkelt, ursprungligt som ingen av hennes familjer kunnat ge henne. Återigen en frigörelseprocess; ett sökande efter en väg ut.

Vägen till sinnesfrid är vansklig; dramatisk och självförbrännande.
I Grekland, i den vackra ögruppen Sporaderna, finner hon en hemvist och där köper hon ett hus. Hon sticker verkligen ut i den nya omgivningen både till utseende och levnadssätt. Lång, blond och rank tilldrar hon sig männens blickar var hon än rör sig. Hennes kärleksliv är ständigt föremål för klander.
Sorgen ligger som en mörk fond genom hela romanen. Suss och moderns sorg över att de inte riktigt når fram till varandra. "De är så lika", säger familjen.
Känslan av depression, instängdhet och tristess känner  båda till.
Modern har naturligtvis svårt att komma över Suss "förräderi" i förra boken, men man får en känsla av att med tiden så...
Detta är ingen storslagen skönlitteratur.
Stäpplöperskan hade vunnit på en uppstramning av texten. Vissa avsnitt hade kunnat utgå.
Men jag tycker ändå att Stäpplöperskan har ett slags äkthet.
Suss kämpar för sitt liv. Precis som modern har gjort för sitt.
Och båda bär på stor sorg.
Det är inte svårt att känna med någon av dem.

The old familiar faces

Porträtt av Charles Lamb målat av William Hazlitt

The Old Familiar Faces

I have had playmates, I have had companions,
In my days of childhood, in my joyful school-days--
All, all are gone, the old familiar faces.


I have been laughing, I have been carousing,
Drinking late, sitting late, with my bosom cronies--
All, all are gone, the old familiar faces.


I loved a Love once, fairest among women:
Closed are her doors on me, I must not see her--
All, all are gone, the old familiar faces.


I have a friend, a kinder friend has no man:
Like an ingrate, I left my friend abruptly;

Left him, to muse on the old familiar faces.


Ghost-like I paced round the haunts of my childhood,
Earth seem'd a desert I was bound to traverse,
Seeking to find the old familiar faces.


Friend of my bosom, thou more than a brother,
Why wert not thou born in my father's dwelling?
So might we talk of the old familiar faces--


How some they have died, and some they have left me,
And some are taken from me; all are departed--
All, all are gone, the old familiar faces. 

Charles Lamb försökte sig också på dramatik, romaner och lyrik.
Han var dock mera framgångsrik som kritiker och essäist.
Vad det gäller kvinnor ville det sig inte riktigt. 
En gång friade Charles Lamb till en skådespelerska vid namn Fanny Kelly och fick korgen direkt. Man får ju betänka att sjuka syster Mary ingick i frieriet.
Den svåra stamningen gjorde att prästämbetet var stängt för honom.
Men Charles Lamb och hans syster Mary levde trots allt ett relativt gott liv; 
de skrev tillsammans och de hade ett rikt socialt liv.
1834 dog Charls Lamb av rosfeber. 

Bilden är lånad av Wikipedia.

Mary had a little Lamb

När jag läste Virginia Woolf, Ett eget rum lade jag namnet Charles Lamb på minnet.

Om honom säger hon så här: "Av alla döda är Lamb en av de mest kongeniala."

Till honom så här: "Berätta för mig hur du skev dina essäer."

Lyckligtvis fanns det en essäsamling av Charles Lamb (1775 - 1834) i bibliotekets magasin.

Det var genom sina Essays of Elia utg. 1823 som han blev mest känd.

Dessa essäer hade blivit mycket populära i London Magazine.

Charles Lamb hade sinnessjukdom som en skugga i livet. Någon tid var han själv föremål för psykiatrisk vård. Men hans tio år äldre syster, Mary,  fick riktiga vansinnesutbrott. 

1796 knivdödade hon deras mor i ett sådant anfall. Hon slapp fängelse eftersom brodern lovade att ta hand om henne. Han lärde sig att tyda hennes skiftande ansiktsuttryck och visste när det var dags att sätta på tvångströjan och/eller lägga in henne på sjukhuset. Mellan utbrotten var Mary en helt fungerande människa; charmerande och begåvad. 

Tillsammans gav syskonen ut Tales from Shakespeare.

De ville göra Shakespeares dramatik tillgänglig för barn.

Charles Lamb var mycket intresserad av teater och var en flitig teaterbesökare. Men Shakespeare skulle läsas inte ses, tyckte han.

Redan under skoltiden på internatet Christ´s Hospital i London kom Lamb i kontakt med Samuel Taylor Coleridge (1772 - 1834), poet tillhörande den s. k. sjöskolan. De blev vänner för livet.

Charles Lamb älskade London; mest under de livliga veckodagarna. Han gläder sig åt storstadens mångfald och tycker att det vore bättre att vara ledig från arbetet en vanlig dag och inte just på de stillsamma söndagarna.
Han arbetade från sjutton års ålder på Ostindiska Compagniet som kontorstjänsteman. Vid femtio slutade han med en bra pension.

Poeten Sigfrid "Tristan " Lindström översatte Charles Lamb och gjorde urvalet till Essayer.Han beundrade Charles Lambs causerier redan innan han kände till vilken vardagshjälte Lamb verkligen var.

Sigfrid Lindström säger att det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör Lambs essäer så förhäxande (ja, han använder ordet förhäxande). Man kan slå upp dem och läsa på måfå gång på gång och de förefaller lika fräscha.

Lamb tycker om små, vardagliga ting som bär på minnen. Han ser redan som ung hellre bakåt än framåt. Jag tycker att rubrikerna på essäerna ibland säger mycket litet om vad de egentligen handlar om. Gammalt porslin handlar egentligen om fattigdom, men tar avstamp i figurerna på en ostindisk tekopp.

Andra kapitlerubriker: Kort avhandling om stekt spädgris; En ungkalrs klagan över gifta personers beteende (Charles Lamb var ungkarl i hela sitt liv); Den pensionerade (här dras följande slutsats: Människan kan aldrig ha för mycket tid för sin egen räkning, och ej heller för litet att göra.)

I De två människoraserna delas människosläktet in i  människor som lånar ut och människor som lånar.

"Läsare, om du till äventyrs är den lyckliga ägaren av en liten boksamling så visa den icke i onödan;..."

E. V. Lucas, som skrev en biografi om Charles Lamb, kallar honom "den mest älskvärda gestalten i den engelska litteraturen". 

Essäerna och vänbreven ger den bästa bilden av personen och författaren Charles Lamb.
Jag måste säga att jag blev riktigt förtjust!