Olsmäss 29 juli

Olsmäss kommer mig ofelbart att tänka på gamla bonderomaner, typ All jordens fröjd och Driver dagg, faller regn av Margit Söderholm.
Olsmäss känns mycket mer autentiskt än Olofsmässa eller Olsmässa.
Dagen har fått sitt namn efter Olav Haraldsson som stupade i slaget vid Stiklastad 1030.
Han hade varit en råbarkad viking, men sedan blev han döpt "och från den stunden stod all hans diktan och traktan till att kristna norrmän" står det i Alf Henriksons evighetskalender
Alla årets dagar.
Olav Haraldsson utnämndes till Norges skyddshelgon. Han är däremot inte känd utanför Skandinavien.
I svenska kyrkor ser man inte sällan bilder av St Olof lätt igenkännlig med en yxa i handen, trampande ett tröll eller en heden gubbe under fötterna.

Tora Wall, folklorist på Nordiska Muséet om Olsmässan:
”Om Erik ger ax, ger Olof kaka” sades det om Olofsmässa. Med det menade man att om säden hade gått i ax på Eriksdagen, 18/5, så skulle man kunna baka bröd av årets skörd på Olofsdagen. Men ofta stämde det inte och säden från det gamla året hann ta slut innan den nya var skördad – olsmässokroken kallades glappet mellan skördarna då man fick gå hungrig. Det sades även att ”Olof kastar första kallstenen i vattnet” – då var det dags att sluta bada utomhus.
Bilden har jag lånat från Wikipedia.

Robert + Patti = Sant

Robert Mapplethorpe och Patti Smith kom ur helt skilda miljöer. Hans familj var strängt katolsk och han hade fått lära sig att föra sig i sällskapslivet.
Hon kom från en familj där man läste mycket. Far högläste Platon medan mamma stekte köttbullar.
RM och PS utvecklades konstnärligt åt olika håll.Men de arbetade tillsammans och stöttade och uppmuntrade varandra.
Så småningom fann Robert att fotografiet var hans uttryckssätt och Patti Smith skrev texter och tecknade. Det är fascinerande att läsa Just Kids och följa deras utveckling både som konstnärer och kärlekspar. Det är också intressant att se RM:s otroliga bilder på Fotografiska Museet och att se den kortfilm där några av hans modeller och sponsorer kommer till tals och berättar om hur han var att arbeta med. 

Sjusovaredagen 27 juli

Folklorist Tora Wall på Nordiska Museet om

Sjusovaredagen den 27 juli uppmärksammas fortfarande i Finland. Dagen var från början en helgondag till minne av sju kristna män. Legenden säger att de under 200-talet gömde sig en grotta för att undkomma kejsar Decius förföljelse. Där föll de i djup sömn och sov i nästan 200 år.

Helgondagen togs bort ur almanackan år 1900, men dagen levde kvar i folkmun och folktro. Om man sov för länge på sjusovaredagen så skulle man vara sömnig och försova sig under resten av året.

Den som var sist upp kunde utsättas för bus av de som vaknande tidigt. Sjusovaredagen var också en viktig dag för väderleksspådomar: regnade det på sjusovaredagen skulle det regna de följande sju veckorna.

Bilden är LÅNAD

Om konsten att göra ingenting

1580 kom Michel de Montaignes stilbildande Essayer ut.
En essay heter Om sysslolöshet.
Montaigne hade dragit sig tillbaka till sitt slott utanför Bordeaux och satt där i sitt bibliotekstorn och tänkte. Han ville försöka utforska sig själv.
Men det blev en sådan förvirrad röra av tankar att han beslöt att skriva ner dem för att begrunda dem närmare.

Synen på overksamhet har växlat rent historiskt. Under någon tid var sysslolösheten en klassmarkör. Många har skrivit om ämnet, till exempel Aristoteles som tycker "att arbetet endast var uthärdligt i den mån det ledde till ett högre tillstånd av ledighet".
Robert Louis Stevenson skrev An Apology for Idlers 1876. För att nämna ett par.

Jenny Diski tar avstamp i Montaignes essay Om sysslolöshet när hon skriver
On Trying to keep still 2006. Jenny Diski har problem med ensamhet och overksamhet.
Hon känner bara tomhet och funderar mera på vad andra tänker än att hon går på djupet med sig själv.
Läs hela artikeln HÄR

Mer höstlik än somrig

Nigel Nicolsons biografi över Virginia Woolf erbjuder en annorlunda infallsvinkel.
Han mötte henne redan när han var sju år 1924 innan hon blivit erkänd författarinna. Han minns att hon i princip var ganska ointresserad av barn, men hon behövde veta lite om dem för skildringen av gossen James i Mot fyren. Dessutom lärde hon Nigel och hans äldre bror Ben hur man iakttar. De gillade hennes besök och minns hur hon stod lutad som ett S mot någon dörrkarm med ett tankfullt finger mot hakan. Nigel Nicolson minns henne också som en innomhusmänniska mer höstlik än somrig. Hon trivdes bäst när hon stod och värmde händerna vid stockvesbrasan och pratade, paratade, paratade.
Nigel Nicolson (1917 - 2004) är en empatisk, roat överseende och milt ironisk biograf. Man läser biografin som man läser skönlitteratur. Han beklagar hennes tragiska slut och menar att hon lidit en kvalfull död. Hennes aska jordfästes i trädgården i Rodmell. På gravstenen står det:
Mot dig ska jag slunga mig,
obesegrad och trotsig, O Död

Det är slutorden i Vågorna

Att åka Snålis

Tågbilden är lånad
Att åka s. k. Snålis är billigt. Visst.
Men det har sina sidor. Det går långsamt, är försenat, för varmt och för trångt.
Stora okänsliga 45:or anfaller på två fronter och trampar på mig och mina obetydliga 38:or.
Jag ger igen med handbagaget. På smalbenen.

Och jag utnyttjar tiden till att utvidga mitt vetande.
Jag läser tre kvarglömda Kalle Ankor från 1993 och lär mig en del användbara onomatopoetiska uttryck på kuppen; schvoosch! urk! ka- brak! ka-zapp, bo-room!
Jag stickar några varv och lyssnar på ett mycket intressant men knastrigt Sommar med Sara Stridsberg.
Och sedan sköljer jag ner hela smeten med Nigel Nicolsons personliga biografi om
Virginia Woolf.
Sedan var vi plötsligt framme ändå.

Aimez - vous Wagner?

Axel Englund skriver i en klok, tänkvärd och mycket välformulerad understreckare om Richard Wagners operacykel Niebelungens ring och olika regissörers sätt att välja vad de vill lyfta fram eller inte. Kan man skilja kompositören från sitt verk?
Wagner (1813 - 1883) var uttalat antisemit och Hitler (1889 - 1945) ansåg att Wagner lärt honom allt han behövde veta. Hur förhåller man sig till det problematiska med Wagner?
Axel Englund, fil. dr i litteraturvetenskap, verksam vi Stockholms Universitet har nyligen doktorerat på en avhandling om Paul Celan: Stroke Darkly the Strings. On Paul Celan and Music. Han är också kompositör och har bl. a. skrivit musik till texter av Christine Falkenland

Läs hela understreckaren HÄR

I detta sammanhang associerar jag osökt till Nobelpristagaren (1920) i litteratur Knut Hamsun och hans beundran för Hitler och nazismen.
Det går inte att bortse ifrån att Hamsun är en stor författare.
Hur förhåller man sig till det problematiska med Knut Hamsun?