Den nakna sanningen om Sankta Lucia

Det här med att Lucia - firandet har en lång och annorlunda historia. En förknippar det med det vackra sicilianska helgonet Sankta Lucia som rev ut sina ögon och gav dem till en yngling som hon var trolovad med. Han övergick till kristendomen på kuppen. Lucia själv belönades då av jungfru Maria med nya och ännu vackrare ögon, men dem hade hon ingen större glädje av eftersom hon drabbades av den kejsare Diocletianus förföljelse av kristna på 300 - talet och led martyrdöden genom halshuggning eftersom elden inte bet på henne. Namnet Lucia kommer av lux som betyder ljus. Sankta Lucia brukar avbildas med en oljelampa i handen. Hon firas ju också under den mörkaste tiden på

Santa Lucia

året. Den vackra luciasången besjunger däremot de neapolitanska hamnkvarteren, Santa Lucia, (som kanske rent av fått sitt namn efter helgonet från Syracusa?) Svensk text sattes till melodin och helgonet Sankta Lucia kopplades till och vips hade man början till ett luciafirande. Redan 1764 berättar prosten C: Fr. Nyman från en resa i Västergötland: " Rätt som jag låg i min bästa sömn, hördes en Vocalmusique utan för min dörr, hvaraf jag väcktes. Strax derpå inträdde först ett hvit-klädt fruntimmer med gördel om lifvet, liksom en vinge på hvardera axeln, stora itända ljus i hwar sin stora silfversljusstake, som sattes på bordet, och strax derpå kom en annan med ett litet dukadt bord, försedt med allehanda kräseliga, äteliga och våtvaror, som nedsattes mitt för sängarna... det är Lussebete." På 1920 - talet exploderade Lucia - firandet. Stockholms - Tidningen utlyste skönhetstävlingar för blivande lucior och landsortstidningarna var inte sena att följa efter. Resten känner vi till.
Men redan före firandet av Lucia fanns det ett Lussefirande som troligen refererar till Lusse-gubben eller Lusse - Per vilket var precis detsamma som Lucifer.  Barn klädde då ut sig och sotade ansiktet med bränd kork och gick ut och sjöng visor och förväntade sig godis och pengar. Lusse fick vika för Sankta Lucia och jag kan tycka att vi bytte upp oss.
Källa: Alf Henrikson, Alla årets dagar (huvudsakligen)

Korsmässa

Idag är det Korsmässa eller Korsmäss.

"Denna benämning på dagens datum fanns där före 1901, då den utgick. Den stod där till minne av att 14 september skulle ha varit den dag, då man upphöjde Jesu kors. Det hade också den något mer fullständiga benämningen Korsmässa om hösten, eftersom det också fanns en Korsmässa om våren (3 maj)."  

Ur Wikipedia

Det handlar om det heliga korsets upphöjelse till symbol för kristenheten.

Alf Henrikson skriver om Korsmässan i Alla årets dagar. En evighetskalender, en outtömlig källa att ösa ur.

Den 14 september är det också dags för flyttfåglarna att ge sig av enligt Bondepraktikan och man bör ta upp potatisen.

Vad är Kyndelsmässodagen?

Kyndelsmässodagen den 2 februari var helgdag till och med 1772.
Den firades under medeltiden till minne av den heliga jungfruns kyrktagning på fyrtionde dagen efter Jesu födelse.
Men det kallas också Ljusens dag, Dies candelarum, Candlemas
(eng.), Lichtmess (ty.) eftersom man på denna dag invigde alla ljus som skulle användas i kyrkan under året.
I det antika Rom firades en fest som kallades februalia och som innehöll fackeltåg och ljusprocessioner.
Kyndelsmässodagen har ingen namnsdag.

Kyndelsmässodagen ansågs i Småland vara en sista påminnelse om den gångna julen och kallades "Lillejul". Man åt då skinka, dopp i grytan och annan julmat.

Läs vidare på Nordiska Museets webbplats


I Bondepraktikan kallas Februarius Göjemånad.
Februus var de dödas och reningens gud i etruskernas mytologi.
Han har alltså gett namn åt månaden februari.

I isländskan finns ordet gói som betyder tunt snötäcke eller spårsnö.
Troligtvis kommer ordet därifrån.

Bilden, som är gjord av Jenny Nyström, är lånad från hemsidan för Kalmar Läns Museum

Olsmäss 29 juli

Olsmäss kommer mig ofelbart att tänka på gamla bonderomaner, typ All jordens fröjd och Driver dagg, faller regn av Margit Söderholm.
Olsmäss känns mycket mer autentiskt än Olofsmässa eller Olsmässa.
Dagen har fått sitt namn efter Olav Haraldsson som stupade i slaget vid Stiklastad 1030.
Han hade varit en råbarkad viking, men sedan blev han döpt "och från den stunden stod all hans diktan och traktan till att kristna norrmän" står det i Alf Henriksons evighetskalender
Alla årets dagar.
Olav Haraldsson utnämndes till Norges skyddshelgon. Han är däremot inte känd utanför Skandinavien.
I svenska kyrkor ser man inte sällan bilder av St Olof lätt igenkännlig med en yxa i handen, trampande ett tröll eller en heden gubbe under fötterna.

Tora Wall, folklorist på Nordiska Muséet om Olsmässan:
”Om Erik ger ax, ger Olof kaka” sades det om Olofsmässa. Med det menade man att om säden hade gått i ax på Eriksdagen, 18/5, så skulle man kunna baka bröd av årets skörd på Olofsdagen. Men ofta stämde det inte och säden från det gamla året hann ta slut innan den nya var skördad – olsmässokroken kallades glappet mellan skördarna då man fick gå hungrig. Det sades även att ”Olof kastar första kallstenen i vattnet” – då var det dags att sluta bada utomhus.
Bilden har jag lånat från Wikipedia.