Kärleksfullt avsked

Idag är det exakt tjugofem år sedan den amerikanske poeten och novellisten Raymond Carver dukade under för sin lungcancer endast femtio år gammal.
Hans novellkonst utmärktes av att han lyfte fram s. k. vanligt folk; fattiga och lägre medelklass. Carver börjar sina berättelser mitt i och slutar likadant - utan vare sig pre - eller postludier.
Hans "dirty realism" - stil har påverkat många författare direkt eller indirekt.
Filmen Short Cuts bygger på Carvers noveller. De kom sedan ut i bokform på svenska under namnet Genvägar 1994.
Det finns också ett par andra novellsamlingar utgivna på svenska.
Vid sin död var Raymond Carver gift med Tess Gallagher., poet, essayist och författare av noveller. På svenska finns Han som älskade hästar från 1991.
I Andres Lokkos krönika i dagens SvD kan man läsa Carvers rörande kärleksfulla avsked till hustrun.

Remember me and all we did together.
Now, hold me tight. That´s it. Kiss me.
hard on the lips. There. Now
let me go, my dearest. Let me go.
We shall not meet again in this life,
so kiss me goodbye now. Here, kiss me again.
Once more. There. That´s enough.
Now, my dearest, let me go.
It´s time to be on the way 

Japansk passion

Lesley Downers stora passion är Japan. Hon föddes i London av en kinesisk mor och en far som var professor i kinesiska. Efter studierna flyttade Lesley Downer till en mindre stad i närheten av Kyoto.
Hon undervisade i engelska, men var tvungen att omedelbart lära sig japanska. Det gjorde hon med hjälp av böcker, språkkurser och frågor. Hon fick därigenom också djupgående kunskaper om kvinnor och kvinnors liv och villkor i Japan.
Lesley Downer har skrivit flera faktaböcker och artiklar om landet och kulturen. Speciellt intresserad är hon av Edo-perioden 1603 - 1868 då den reella makten låg hos Tokugawashogunatet.
Den sista konkubinen (2009) är Lesley Downers första roman. Det är en äventyrs - och kärlekshistoria från 1860 - talet som utspelar sig då västerlandet började intressera sig för Japan och samurajsystemet gick mot sitt slut. Den historiska bakgrunden är väl underbyggd och kännedomen om japansk kultur är mycket givande för den intresserade läsaren. 
Huvudperson är den unga, vackra Sachi som i likhet med många andra japanska barn är adopterad. Hon är grönögd och ovanligt ljus i hyn och väcker uppseende var hon rör sig. Hon kommer så småningom att fundera mycket över sina biologiska föräldrar som när som helst har rätt att kräva henne tillbaka. Fosterföräldrarna är landsbygdssamurajer som driver ett värdshus. Sachi har fått lära sig alla samurajens dygder och hedersbegrepp från barnsben. Hon kan hantera ett svärd vilket ofta kommer väl till pass under de oroliga tider som råder i landet.
Sachi får ett mycket äventyrligt liv. Hennes skönhet för henne långt, men ibland ligger den henne i fatet.
Jag kan tycka att äventyrs- och kärlekshistorierna är mindre intressanta än alla fakta om seder och bruk,  litteratur, natur, folktro, klädedräkt och samhällsstruktur som finns invävda  i romanen.
Det är heller inte  vanligt att en skönlitterär berättelse är försedd med en så gedigen litteraturförteckning som Den sista konkubinen.
Eventuellt tar jag mig en titt på Lesley Downers andra roman, 
Samurajens hustru (2011) också..

Tematrio - Historiskt

Lyrans
uppgift åt oss den här veckan är att skriva om tre historiska romaner medan vi väntar på Hilary Mantels stora historiska roman Wolf Hall. (Och ja, jag har redan reserverat på biblioteket.) 

Eva - Marie Liffner, Camera
Johanna Hall ärver en lägenhet av en farbror i Göteborg där hon hittar en gammal portfölj med fotografier och anteckningar från London. Farbror Jakob har under en tid arbetat hos en fotograf i East End i början av 1900 - talet. Teosofen Annie Besant är verksam vid den här tiden och Jakob fotograferar under hennes seanser. Johanna åker till London för att försöka reda ut vad som hände.

Alexandra Coelho - Ahndoril, Birgitta och Katarina
Coelho - Ahndorils fina roman handlar om Heliga Birgitta, hennes himmelska uppdrag och svårigheterna att kombinera detta med äktenskap och barn. Alldeles speciellt svårt är förhållandet till dottern Katarina.
Birgitta är uppfylld av sin kallelse och lägger ett ok på sin dotter som vill något helt annat. Gripande och tragiskt.

Kerstin Ekman, Kvinnorna och staden.
En serie innehållande fyra romaner: Häxringarna, Springbrunnen, Änglahuset, En stad av ljus
Berättelsen handlar om staden Katrineholms framväxt i industrialismens Sverige.
Hela romansviten innehåller mängder av skildringar av kvinnors förhållanden och arbete. Allt skildrat med insikt, humor och empati. Kvinnohistoria av fint märke.

Adamsberg - geni och katastrof

Fred Vargas pseud. för Frédérique Audouin-Rouzeau, född 7 juni 1957 i Paris är arkeolog, historiker och författare. Hon har skrivit en rad deckare och finns också översatt till svenska.
Okänd kontinent från 2012 i översättning av Cecilia Franklin utgiven på [sekwa] är den senaste.
En makaber samling skor med avhuggna fötter i London kopplas samman med två bestialiska mord i Frankrike. Jean - Baptiste Adamsberg och hans originella medarbetare har ett styvt arbete att förstå hur allt hänger ihop. Och det hela har sin upprinnelse långt tillbaka i tiden. Det blir släktforskning i högre skolan - och det rör sig inte om vilka släkter som helst - utan två vampyrsläkter som för ett skoningslöst krig mot varandra.. Ättlingarna har flyttat runt och ändrat namn efter bästa förmåga för att undgå förbannelsen. 
Romanen utmärks av en myckenhet dialog. Den för handlingen framåt och karaktäriserar såväl Adamsberg  som alla personer som har någon sem helst betydelse för handlingen. 
Okänd kontinent är en bitvis mycket otäck bladvändare. När vampyrtemat fördes in i berättelsen kände jag hoppet fara, men Fred Vargas lyckas.
Jag läser med stor spänning ända in i det sista, d.v.s. till och med sidan 467! 

I november kommer Spökryttarna från Ordebec

Exmoor då och nu

Richard Doddridge Blackmore (1825 - 1900) tänkte först att han skulle bli jurist men han sadlade om och skaffade en handels - och fruktträdgård. Den ägnade han sig åt tillsammans med författarskapet.
Han skrev flera verk både på vers och prosa, men det var ett som genast vann kritikernas och läsekretsens hjärtan, nämligen Lorna Doone, en romantisk berättelse från Exmor (1869).
Det är berättelsen om bonden John Ridd och den vackra Lorna Doone som hölls så gott som fången av ett gäng laglösa som spred skräck omkring sig i byarna runt Exmor 1673.
Blackmore kan sin historia och vet hur bönderna i Devonshire arbetade och levde. Naturen, folkliv, seder och bruk gör Lorna Doone till en intressant historia som har sin grund i verkliga händelser.
Romanen har filmats flera gånger och så sent som 2000 gjordes en TV - serie.

Levande och döda i Winsford av Håkan Nesser är årets sommarföljetong i SvD. 
Exmoor och Winsford är skådeplatsen för romanen. Maria Anderson har kommit hit och hyrt ett ensligt beläget hus på heden. Där bor hon och hunden Castor. Hela världen (inklusive de båda barnen!) tror att hon och maken är i Marocko. Det är svårt att förstå sig på Maria Anderson. Hon håller sig på sin kant, men gör sig ändå hemmastadd i byn och på den lokala puben The Royal Oak Inn gör hon värdefulla bekantskaper. Men -  någon tycks vara henne på spåren...
Det är verkligen spännande. Jag kan tycka att det är olyckligt att hacka upp berättelsen i hela 53 avsnitt. 17 avsnitt kvar. Det är mycket som ska redas upp. Man kan bara hoppas att slutet håller.
Håkan Nesser refererar då och då till Lorna Doone och John Ridd.

Kvällsnyckel till Hum. B.

MARIA LANG
En skugga blott! 1952. 2013
Norstedts förlag

Hur kul är det att komma hem från åtta veckor i Kairo och
1/ inte bli mött på Arlanda av sin älskade man
2/ komma hem till en mörk och tyst våning
3/ hitta främmande damunderkläder utspridda på den äktenskapliga sängen
4/ upptäcka en död kvinna i sitt badkar
Naturligtvis måste den skärrade Puck Bure omedelbart tillkalla den trygge, blåögde kriminalkommissarien och gode vännen Christer Wijk.
Det blir en kinkig utredning. Spåren pekar än hit än dit. 
Flera  misstänkta saknar alibi.
Det visar sig att ingen egentligen riktigt känner den döda.
Till råga på allt begås ännu ett mord som är ännu mer förbryllande.
Humanistiska Biblioteket vid Stockholms högskola är händelsernas centrum.
Alla miljöer är autentiska (så gott som) medan personerna (utom en) är fiktiva, enligt författaren själv.
Maria Lang är påtagligt intresserad av vackra män, kvinnlig utstyrsel och litteraturvetenskap.
Hon doktorerade 1946 vid Stockholms Högskola på Pontus Wikner som vitter författare.
Trivsam sommarläsning om någon frågar mig.

Katia Mann

Vid 21 års ålder blir Katia Pringsheim (1883 - 1980) övertalad av sin mor och författaren Thomas Mann att avbryta sina studier i fysik och matematik för att gifta sig med Thomas Mann (1875 - 1955) som länge haft ögonen på den ovanligt vackra flickan.Katias familj är i stort sett positivt inställd till "den leversjuke ryttmästaren" som de kallar den bleke och smale Thomas Mann.
Ett foto från 1900 föreställer en stilig, smärt Thomas Mann som ser betydligt äldre ut än sina 25.
Mellan 1905 och 1919 föder Katia Mann sex barn (tre pojkar och tre flickor) och har två missfall; sköter om författaren, hushållet och sina föräldrar. 
Katia Mann tyckte bäst om att föda pojkar säger hon i de intervjuer som hon motvilligt lät slut lät sig övertalas till av författarinnan Elisabeth Plessen och Michael Mann, en av sönerna. Det måste finnas åtminstone en person i familjen som inte skrev, tyckte Katia Mann.
Dessa intervjuer ligger till grund för boken Mina oskrivna memoarer som kom ut på 1974, året efter Katia Manns 90 - årsdag. 1979 kom den på svenska i översättning av Ingeborg von Rosen på Norstedts förlag.
Katia Mann berättar om svårigheterna att skaffa mat till familjen under första världskriget, de ständiga graviditeterna och tvångsuthyrningen. 
Det blir mycket namedropping i boken. Familjen umgicks med många kända författare och musiker. Thomas Mann var hela sitt liv en hängiven wagnerian. Gustav Mahler var en annan högt skattad tonsättare. 
Hermann Hesse är en god vän och uppskattad författare. Glaspärlespelet ser Thomas Mann som en broderbok till Doktor Faustus. (Det tycker inte Katia.)
1929 får Thomas Mann Nobelpriset i litteratur trots att Fredrik Böök gör sitt bästa för att förhindra det. Katia Mann är naturligtvis med vid ceremonin som de tycker är ganska konstig.
När nazismen växer fram i Tyskland blir Thomas Mann omedelbart utsatt för trakasserier. 1933 åker han, hustrun och de yngsta barnen ut på föredragsturne. Det ska dröja 16 år innan de besöker Tyskland igen.
Katia Mann påtalar Thomas Manns fantastiska iakttagelseförmåga, synminne och sinne för detaljer. I novellen Hans kunglig höghet finns ett porträtt av Katia Mann och deras första möten.
Det är ett turbulent liv med många motgångar men också stora framgångar som Katia Mann skildrar. Maken och hans verk är det viktigaste för henne. 
Barnen hänger med. Dottern Monika nämns nästan inte alls. 
Katia Mann berättar rapsodiskt och osentimentalt. Ibland känns det som om hon surfar på vågorna över de mörka djupen.

Tropiska fiskar

Doreen Baingana, Tropiska fiskar
I fin översättning av Boel Unnderstad.
Bokförlaget Tranan 
 
Tre flickor, Patti, Rosa och Christine varvar sina berättelser från tiden efter Idi Amin i Uganda.
Genom dem får man en bild av familjens historia med en frånvarande fader och en mor som främst ägnade sig åt fadern så länge han levde, det vill säga innan han drack ihjäl sig.
Man anar också vad som  förorsakade hans fall.
Flickorna gick på internatskola. Patti beskriver hungern hon upplevde  i de lägsta klasserna.
De äldre flickorna fick åka hem då och då och ta med sig förnödenheter tillbaka.
Religionen tillmättes stor betydelse, men påverkade naturligtvis flickorna i olika hög grad.
Patti, till exempel, blir frälst och kommer att bli något av hemmadotter.
Christine, den yngsta,  får det största utrymmet alltifrån det första kapitlet när hon som liten smyger sig in i föräldrarnas sängkammare (förbjudet område!) och går igenom moderns smycken och fantiserar kring dem och föräldrarnas förhållande. Det är fint skildrat.
Det absolut starkaste avsnittet i boken har rubriken  Ett tackbrev. Rosa skriver ett brev till den före detta pojkvännen David som smittade henne med HIV. Det är  personligt men ger också en historisk återblick på aidsepidemins utbrott i Uganda
Christine flyttar sedan till ett annorlunda liv i Los Angeles där hon tjänar så mycket pengar att hon kan shoppa allt hon varken vill ha eller behöver. Hon är ensam, främmande och vilsen. Förundrad iakttar hon kulturskillnaderna. Men frågan är om hon vunnit mera än hon förlorat?
Efter åtta år återvänder hon hem och finner allt oförändrat. Utom hon.
Tropiska fiskar är en debut som gör mig nyfiken på nästa alster av Doreen Baingana.
Ingrid  tipsade mig om Tropiska fiskar.

Läckra omslag lockar

Köpt med ögonen

Jacqueline Winspear, Pardonable Lies: A Masie Dobbs Novel
(Masie Dobbs Mysteries)

Lånad med ögonen

Sara Gordan, Martin Andersson. Ett skuggspel
Så här börjar den:
"När jag kommer hem väntar Hjalmar Bergman utanför dörren. Han sitter i trappan med örat lutat mot väggen och andas tungt, handen ligger på magen. Hatten är sjavig och hänger fram över pannan, skuggar hans ansikte, ett ansikte fullt av hål..."

Lucy Flys berättelse

Susanna Jones 
föddes i Hull liksom huvudpersonen i Jordskalvsfågeln, Lucy Fly, 
Jordskalvsfågeln är Susanna Jones debutroman från 2003, en psykologisk thriller som tilldrar sig i Tokyo. Man märker tydligt att författaren är väl förtrogen med japansk kultur och storstadslivet i Tokyo. Romanen är full av iakttagelser av japanskt liv  och japanska sedvänjor. Lucy trivs med sitt nya land och är öppen för det hon behöver lära sig och anpassa sig till.
Historien berättas mestadels i jag - form, men ibland tar tredje person över.
Lucy Fly blir en dag hämtad av polisen från sitt arbete som översättare. Hon är inte helt förvånad, för hennes bästa väninna och landsmaninna, Lily Bridges, har hittats mördad. Polisen anser att Lucy har motiv, men Lucy har bestämt sig för att inte säga något förrän hon minns precis vad som hände. Under tiden avslöjas Lucys förhistoria, hennes familjeförhållanden, relationen till pojkvännen och hur det kom sig att hon hamnade i Japan.
Jordskalvsfågeln är en gåtfull historia skriven med ett poetiskt språk.  
Den är spännande och välskriven och jag ger ett särskilt plus för miljöbeskrivningen. 

 

Sommarhusläsning

Anna Fredriksson, född 1966, är författare och manusförfattare.
Sommarhuset som kom ut 2011, är hennes första roman
Lyckostigen kom 2012. Om den tyckte jag SÅ HÄR.

Sommarhuset handlar om en syskonskara på tre, deras mor som just tagit livet av sig och det sommarhus på en ö i  Stockholms skärgård som hon lämnat efter sig - en stor röd omodern villa.
Eva, 42, är äldst. Anders är sju år yngre och den yngsta, Maja, är hela elva år yngre än Eva.
Modern var frånskild sedan länge. Hon har alltid varit mest intresserad av sitt teoretiska arbete. Papper och böcker var hennes värld. 
Barn, barnbarn och praktiska ting intresserade henne inte. Och ingen förstår egentligen varför hon valde självmordet.
Modern är navet i romanen även om perspektivet är Evas. Eva för i berättelsens början tankarna till gamla tiders hemmadotter. Hon är ensamstående. Sonen har dessutom just flyttat till egen lägenhet
Eftersom familjen inte är van att kommunicera blir det så klart riktigt svårt vid arvsskiftet. Eva är den som haft mest kontakt med modern och som även vistats allra mest i sommarhuset. Hon har också bekostat en tillbyggnad. Alltså har hon sin egen (naiva) uppfattning klar om hur man bör förfara med huset. Svägerskan, Anders hustru, har också en (hemlig) plan och dollartecknen lyser i ögonen på Maja som kommer till ön med sin senaste pojkvän i släptåg.
Det är intressanta teman som Anna Fredriksson utgår ifrån; familjerelationer, syskonrivalitet, placeringen i syskonskaran, mänskliga relationer i allmänhet, fastighetsmarknaden, mm.
Skildringen av skärgårdsön och sommarhuset  andas kärlek och förtrogenhet
Liksom i Lyckostigen finns här ett driv. Man måste se hur det går.  Och slutet är kanske inte så dumt ändå? 
Men jag saknar  fördjupning, mera intresse för personskildringen och också lite svängrum åt läsaren. 
Kanske finns det med i nästa roman, Augustiresan, som kommer ut i - augusti?

Steg i natten

John Dickson Carr (1906 - 1977), Någon går därute (1930). 
Även utgiven med titeln Steg i natten.
John Dickson Carr var det - låsta- rummet - mysteriets mästare. 
Han var samtida med Agatha Christie och Ellery Queen. Dessa tre var de stora deckarförfattarna under 30- och 40- talen och in på 50 -talet.  
JDC skrev under flera pseudonymer, bl. a. Carter Dickson.
Hans första alster var inspirerade av skräckromanen medan det historiska intresset tog över i de senare. Någon går därute var hans första deckare. Den kom ut 1930 och tilldrar sig i Paris 1927.
Problemlösare är Henri Bencolin; en skarpsinnig, intelligent och belevad man som aldrig höjer rösten. Det behöver han inte. Vid sin sida har han en ung amerikan som hela tiden förblir gåtfullt anonym trots att det är han som är berättaren. En expert på psykiatri och neurologi , dr Grafenstein, blir ett värdefullt bollplank i utredningen av den förbryllande historien om två mord i ett slutet rum. Rika, stiliga, farliga män; bildsköna, lastbara kvinnor; jazz, droger, olagliga spel och narkotikasmuggling är vanskliga ingredienser i den här välskrivna kriminalromanen.
De litterära referenserna är många; Alice i Underlandet spelar en betydande roll. JDC frambesvärjer skickligt obehagliga stämningar, skriver bra dialoger och är omsorgsfull i personbeskrivningarna.
Någon går därute är utmärkt läsning i sommarnatten...

Tematrio - Frankrike

Tematrio - Frankrike
Med anledning av Frankrikes nationaldag den 14 juli  föreslår  LYRAN
att vi berättar om tre titlar med fransk anknytning

Christiane Rochefort, Krigarens vila
Christiane Rochefort har liknats vid Francoise Sagan, men egentligen är de helt väsensskilda. Det som hos Sagan är förströdd lek är hos Rochfort dödligt allvar. Hon skriver om passionen - den ohyggliga förhärjande passionen. Krigarens vila handlar om den unga oerfarna studentskan Geneviève Le Theil som förälskar sig i den levnadströtte alkoholiserade Jean Renaud som är åtskilligt äldre än hon. Deras destruktiva förhållande får naturligtvis katastrofala följder.

Nöelle Châtelet, Den sista lektionen
En gammal  (92)  mor bestämmer sig för att nu räcker det. Hon vill dö med värdigheten i behåll. Och hon vill bestämma själv. "Det blir den 17 oktober",  meddelar hon sina barn. En av hennes döttrar berättar om tiden från beslut till slutgiltig handling. Den sista lektionen väcker många funderingar.

Marguerite Duras, En fördämning mot Stilla Havet 
En läsupplevelse varken mer eller mindre. Marguerites Duras självbiografiska roman skildrar uppväxten  i  Franska Indokina där modern, som är änka,  för en ojämn kamp mot Stilla Havet för sina risodlingar. Hon är ensamförsörjare för de två barnen Suzanne och Joseph.
Så småningom dyker den rike kinesen herr Jo upp. Han förälskar sig i Suzanne och det gör livet lättare för hela familjen. Ett fantastiskt modersporträtt, en passionshistoria och en kolonialhistoria.
(Kärlekshistorien revideras sedan - efter moderns död - i Älskaren)

Djurliv

Med en duns landade en talgoxunge vid mina fötter där jag satt i solstolen och läste. Den såg alldeles omtumlad ut och flygförmågan var det inte mycket bevänt med. Vi såg på varandra en stund; sedan tog den några prövande skutt men flög inte. Vad skulle jag göra?
Lägga tillbaka i boet ovanför trappan till stugan? Mata? Strunta i?
Då hörde jag att det var helt tyst i boet. Alla hade gett sig iväg. Det var helt enkelt dags att stå på egna ben.
Medan jag vimsade omkring och frågade alla vad som borde göras (och skrämde iväg en lysten katt!) fick ungen luft under vingarna och försvann. 
Det var dags.

Tre ekorrar har skuttat omkring oss hela sommaren - den ene oräddare än den andre. De kollar altanen, skäller på katten, krafsar i krukan med den lilla snöflingan i och rasslar upp - och nerför tallstammarna.

Bilden är lånad

Ett par hackspettar har slitit hårt med en glupsk unge. Favorittillhållet har varit en tall alldeles intill altanen.

Fågelbaden  används flitigt som förfriskning omväxlande med bad. När de två ringduvorna som håller till på tomten druckit/badat är det dags att fylla på vatten. De lyckas skvätta ut det mesta. Man kan ju inte säga att de är så graciösa precis.

Faits divers

Näsa för nyheter: essä om James Joyce av Sara Danius & Hanns Zischler recenseras idag i SvD av författaren och litteraturvetaren Fabian Kastner. Det verkar vara en spännande bok som förklarar vad som egentligen hände när den moderna romanen blev modern. Och varför..
1827 säger Goethe så här: "Vad är en berättelse annat än en återgivning av en oerhörd händelse som ägt rum?"
Nittio år senare säger James Joyce: " En författare bör aldrig skriva om det extraordinära. Det är journalistens uppgift."
Vad händer då under dessa nittio år? Jo, bland annat att notisskrivaren för 
Le Matin Felix Fénon (1861 - 1944) blir berömd genom sina eleganta treradingar som i sig rymmer stoff till en hel roman. 
Dessa notiser finns samlade i en bok som på engelska fått den utmärkta titeln 
Novels in three lines.
Notisen som sådan uppkom under 1840 -talet då telegrafen uppfanns och tvingade fram snabba ombrytningar av tidningssidorna. Då uppstod tomma utrymmen som fylldes ut med blandade notiser, faits divers. De blev mycket populära i läsekretsen. Somliga, som till exempel, Joyce, Proust och Gide klippte ut och samlade notiser. Joyce satte in notiser, reklamslogans och dödsannonser från dagstidningar för den 16 juni och använde dem i Ulysses. Han såg som sin uppgift att "transsubstantiera" tidningens dagliga bröd till näring för själen. Han klippte och klistrade.
Dagspressens genombrott tvingade fram en helt annan roman än den som funnits tidigare. Den nya romanen kom att handla om det vardagliga eftersom dagstidningarna stod för nyheterna och det extraordinära. 
Joyce skrev sin Dublin - roman så att Dublin om det blev förstört, skulle kunna byggas upp igen med utgångspunkt från romanen.
Efter Joyce kom Woolf, Faulkner, Djuna Barnes, m. fl.
Läs recensionen HÄR

En helårsträdgårdsbok

Litteraturkritikern och journalisten Marie - Louise Paludan ville egentligen bli botanist. Intresset för växter har hon burit med sig genom livet antingen hon bott i Danmark, Tyskland eller England. På senare år har hon haft sin trädgård i Rungsted mellan Köpenhamn och Helsingör.
Jord under naglarna och frid i själen skrev Marie - Louise Paludan 1995. 
Det är en helårsträdgårdsbok i översättning av trädgårdsskribenten Lotte Möller utgiven på AB förlag. En del artiklar har förekommit i Weekendavisen.
Varje månad får sitt kapitel av personliga betraktelser. Men hon tar inte upp köksträdgården eller krukväxter och det finns inte en bild i boken vilket gör att vissa kunskaper underlättar läsningen.
Själv säger hon att hon skrivit en hybridbok om njutning.
Svenska dagstidningar är jättebra till vintertäckningen. De är tjocka och varma till skillnad från danska tidningar som bara fladdrar omkring.
Efter trädgårdssäsongen bör man ställa till med en ordentlig rengöring av trädgårdsredskapen. Det vet alla, men få gör det.
Lotte Möller tycker att Jord under fingrarna och ro i själen är en lärd, poetisk och lättläst bok och att Marie - Louise kan påminna om de stora engelska trädgårdsförfattarna. Jag kan bara hålla med.
Författare och översättare är överens om att rhododendron måste stavas med rh och inte bara med ett r som många påstår. Namnet betyder dessutom trädet från Rhodos och då är ju saken klar...
Jord under naglarna hittade jag på Antikvariat P S Lindén

Kalla kårar i juli

Hon lyckades redan i första försöket, Alex Marwood, (pseud. för Serena Mackesy,  krönikör i The Independent). Onda flickor är en mycket bra kriminalroman som får det att krypa i hårrötterna mer än en gång
Två 11- åriga flickor möts vid ett enda katastrofalt tillfälle 1986.
Tjugofem år senare korsas deras vägar på nytt. Den ena är städledare för ett arbetslag på nöjesparken Funnyland medan den andra har haft mera tur i livet och blivit en ganska uppburen journalist. Ingen utav dem vill egentligen kännas vid den andra men omständigheterna gör att de tvingas till förnyade möten. Ingen utav dem har någonsin berättat om sitt förflutna - inte ens för respektive äkta man.
Berättelsen är uppdelad i två tidsplan som varvas. Det är först mot slutet av boken som man får full klarighet i det hemska som hände 1986. Och då inställer sig genast frågan: Kan man skuldbelägga och straffa två så unga människor? 
Är inte deras brott snarare ett utslag av tillståndet i samhället?
Nu har det begåtts en rad kvinnomord i den lilla trista kusthålan Whitmouth 
Länge tror man att det är den snokande s. k. råttmannen som är den skyldige. Man rentav önskar att det ska vara det och att han åker fast fortare än kvickt och får sitt mycket stränga straff. Men - tji! vad man bedrar sig..
Ett par gånger tänkte jag att berättelsen var något lite förutsägbar, men slutet är mycket överraskande och en riktig fullträff. 
Alex Marwood beskriver stilsäkert sitt persongalleri, ruffa miljöer, mörka ensliga, ekande återvändsgränder, smygande steg,; klasskillnader, sociala strukturer och obarmhärtiga mediadrev. 
Lite korrekturläsning hade emellertid inte varit fel. Till exempel är det ju bra att använda rätt pronomen. Men det är mera irriterande petitesser.
Jag ser verkligen fram emot nya titlar av Alex Marwood.
Övers.: Carla Wiberg
Modernista förlag

Hjärtats fostran

Hjärtats fostran (L´education sentimentale 1869)  blev Gustav Flauberts sista roman. Här har han helt utvecklat den speciella berättarteknik som var hans egen och som man kunde se redan i Madame Bovary.
Flaubert bryter med romantiken och dess betonande av fantasin.
Han eftersträvade rytmen hos poesin och vetenskapens exakta språk.
Handlingen får stå tillbaka för intrycken; realismens visuella varseblivning.
Proust talar om att det är som att stå på en rullande trottoar och se allt glida förbi. Hjärtats fostran börjar med beskrivningen av en båtresa där stränderna tycks röra på sig och det förefaller som om båten stod stilla.
Tack vare ett arv var Flaubert ekonomiskt oberoende och kunde ägna all sin tid åt skrivande och resor. Dessutom skrev han mängder av brev bl. a. till författarkolleger som George Sand där han diskuterade sina projekt. 
Flauberts arbetsböcker är också givande stoff för forskaren.
Gustav Flaubert uppnådde precis det han önskat med sitt författarskap. Han gjorde skillnad för romankonsten. Synd bara att erkänslan kom så långt efter hans död.
Den upplaga av Hjärtats fostran som jag fjärrlånat kom 1951 i översättning av
Ellen Witting

Bilden är lånad ur boken

och med fina illustrationer av Yngve Svalander.
Hur vore det med en nyöversättning, förresten? Många anser att Hjärtats fostran är Gustav Flauberts bästa roman.

Borgarklassens diskreta charm

Gustave Flauberts (1821 - 1880) sista och ofullbordade roman blev Den eviga dumheten. Berättelsen om Bouvard & Péuchet (1881). Den kom ut på svenska så sent som 2006 i översättning av Monika Lundgren på h: ströms förlag. 
Två pensionerade kopister flyttar ut på landet och ger sig entusiastiskt i kast med skötseln av den lantegendom de förvärvat. I den hanteringen kommer de i kontakt med många olika vetenskaper som jordbruk, trädgårdsskötsel, psykolgi, medicin, religion, psykologi och pedagogik. Allt vill de lära sig. Allt misslyckas de med. (Naturligtvis till de övriga bybornas illa dolda förtjusning). Flaubert gisslar övertron på vetenskaperna och borgerlighetens naiva anammande av allt nytt; "... en svidande vidräkning med artonhundratalets hela upplysningsprojekt..."
Flaubert älskade att skriva satir om den borgerlighet han själv tillhörde.
Postumt kom Lexikon över vedertagna åsikter (1910; på svenska 2008 tolkad av Hans Johansson på Bakhåll). Den kan sägas höra samman med Den eviga dumheten. Lexikon över vedertagna åsikter är en handbok i konversationskonsten, "... en behändig förteckning över allmänt vedertagna åsikter att använda sig av i det snirkliga umgängeslivet..." 
Flaubert blev ju inte så gammal, men han hann med det otroliga. Dessvärre blev han inte så känd under sin livstid. Hans författarskap har växt efter hans död. Den största publika framgången han fick uppleva var med Tre berättelser som kom ut 1877. Utöver författandet skrev han brev till vänner och kolleger och diskuterade sina olika projekt.

Tematrio - USA

Påpassligt nog ger oss 
LYRAN  en amerikansk uppgift vecka 27. 
Hon ber oss berätta om tre läsvärda amerikanska böcker.

Edith Wharton föddes i New York 1862 i ett välbärgat överklasshem. I sina böcker beskrev hon ofta kritiskt societetens levnadssätt. 1921 fick hon Pulitzerpriset för romanen Oskuldens tid. Min favorit är dock Ethan Frome, en liten förtätad, sparsmakad roman som tilldrar sig i Massachusetts i en helt annan miljö än societetens. Ethan Frome, Oskuldens tid, Lycksökerskorna och Glädjens hus har filmats.

Emily Dickinson (1830 - 1886) levde ett tillbakadraget liv i Amherst i Massachusetts. Inte talade hon om att hon skrev, men efter hennes död fann systern 350 dikter som publicerades och blev också mycket väl mottagna. 
På 1930 -talet introducerade Erik Blomberg henne i Sverige. Så sent som 2010 kom Min flod flyter mot dig  60 dikter av Emily Dickinson på svenska och engelska och med kommentarer av Ann - Marie Vinde som också står för kommentarerna.
Emily Dickinson var nyskapande såtillvida som att hon skrev obunden vers.

Henry James föddes 1843 i New York och dog 1916 i Chelsea i London.
Han skrev psykologiska romaner och utvecklade den moderna romankonsten genom att till exempel byta den allvetande berättaren mot ett berättarperspektiv. Porträtt av en dam har filmats och även gått som TV - serie. Jag har också läst Washington Square, ett kammarspel med få agerande. Den är också filmad med Albert Finney i en av huvudrollerna

För rosenamatören

Idag hittade jag en liten bok i behändigt format på biblioteket som jag faktiskt inte sett tidigare, nämligen Rosboken. För dig som drömmer om rosor av 
Christina Högardh - Ihr. I den får jag till exempel veta att jag alltid köper rosor av fel skäl - jag köper med ögonen. Ibland köper jag för namnet, kan jag säga. Men jag tänker varken på växtzon, omfång eller höjd. Eller taggar heller för den delen.
Och inte har jag bestämt om det ska vara buskros, rabattros, miniatyrros eller klätterros. Inte heller har jag gjort någon jordanalys i den egna trädgården...
Men jag förstår att en ros har jag köpt rätt och det är Rosa damascena "Mme Hardy". Den köpte jag för namnet och för att den är vit och doftar gott. 
Och så råkade det bli rätt. Damascenerrosorna lär ha kommit med korsriddare från Damaskus på 1200 - talet.
Till gruppen Rosa helenae hör den lilla söta, tacksamma artrosen Honungsros.
Den köptes med ögat, men måste vara helt rätt, det ser jag på den lilla glada busken med mängder av blommor och bedårande knoppar.
Ett kapitel i Rosboken heter Snälla, doftande och lättodlade rosor för din trädgård ska jag läsa ordentligt liksom det som heter Tuffa rosor för naturtomten.
Vid närmare eftertanke ska jag läsa hela boken ordentligt.

Omläsning: Madame Bovary

Radioföljetongen

Madame Bovary av Gustave Flaubert från 1857 i nyöversättning av 
Anders Bodegård och i utmärkt uppläsning av Philip Zandén.
Enligt gängse uppfattning handlar Madame Bovary om det onyttiga med romanläsning. Emma Bovarys olyckliga liv var beviset. Hon levde av läsning, dagdrömmar och promenader. Men om man läser i Den blå tvålen. Romanen och konsten att göra saker och ting synliga av Sara Danius kapitlet som heter Flauberts klichéer så anser hon att Emma Bovary tillgrep den utväg hon gjorde på grund av svåra ekonomiska bekymmer. Dessutom redovisar Sara Danius forskning som visar att Madame Bovary egentligen handlar om skrivande och skrift. Emma Bovary ville gärna skriva för nöjet att skriva och så småningom tänkte hon sig en roman. En brevroman. För hon skrev brev till sina älskare. Även sedan de gjort slut. En annan skrivande person var journalisten och apotekaren Homais som Flaubert är svår emot men som egentligen kanske är en annan sida av honom själv.
Marcel Proust har skrivit insiktsfullt om Flaubert liksom Baudelaire.
Thomas Bernhard räknas som arvtagare vad det gäller gisslandet av dumheten och borgerlig instängdhet.

Rättvisa skipad!

I många många år har Sommarboken för barn funnits - och älskats - på biblioteken.
Någon gång försökte det bibliotek jag besöker mest att göra något annat. Men si, den gubben gick inte. Det blev för sorgligt att ha sommarlov utan sommarboken.
Och i år finns även Sommarboken för vuxna. Läs fem 5 böcker, skriv ett kort omdöme och få en bok som tack för besväret. 
Kul idé; enkelt läsfrämjande som jag hoppas att många uppmärksammar.

Bland druider och nyhedningar

Elly Griffiths femte roman om arkeologen och benexperten Ruth Galloway har titeln En orolig grav och den tilldrar sig 2010.
Dan Golding, en studiekamrat av judisk härkomst till Ruth vid Pendle University i Blackpool i Lancashire, skriver till henne och ber om hjälp med ett skelettfynd som oroar honom. Dan är rädd. Innan Ruth hinner fram är han död.
Ruth överger katten Flint i det lilla huset vid saltängarna i Norfolk, tar dottern Katie, 2 år, med sig  och åker. Kommissarie Nelson blir intresserad och förlägger sin semester till sin barndomsstad Blackpool.
De befinner sig nu i ett område som var romarnas yttersta utposter i norra England. Ruth får anledning att besöka Ribchester Roman Museum, en plats som faktiskt finns i sinnevärlden.
Dan tror sig ha funnit skelettet av Korpkungen som fortfarande dyrkas i vissa kretsar i trakten. Otäcka rasistiska krafter brer ut sig vid universitetet; Cathbad och hans druidvänner känner vi igen sedan tidigare. Hela anrättningen av olika livsåskådningar kryddas av inslag av asatro som gör den till en svårtolkad röra. Pendlehäxorna har också sin verkliga motsvarighet och nu vet man inte om de också har något att göra med de otäcka händelserna vid Pendragons ensliga stuga, till exempel.
Ruth är ovanligt harmonisk även om hon är rädd hela tiden i den lilla stuga hon hyr i Lancashire. Viktnojan är något dämpad, men kärleken till Nelson består  även om hon av och till dejtar någon Max - person, som jag inte tycker är något bra sällskap för varken Ruth eller Katie.
Elly Griffiths förefaller vara på ett strålande humör. Allt som oftast fnissar man till och någon lustig bild, "... Pubgästerna består av tre gamla män och en greyhound. Hunden, som viftar på svansen åt Nelson, kan mycket väl vara den enda av dem som är vid liv...."
Harry Nelson och hans gode vän från Blackpooltiden, Sandy MacLeod, utgör ett skickligt team. Sandy är en storvuxen man och  en duglig polis, men det är si och så med den sociala kompetensen. "... han har ett dystert bulldogsansikte, som en gammaldags revykomiker. Nelson minns att det alltid varit svårt att veta om Sandy skämtade eller var allvarlig..."
Jag tycker att Sandy är ganska uppfriskande även om han ibland något påminner om Reginald Hills Yorkshirepolis Andy Dalziel.
En orolig grav är spännande och faktiskt rolig. Det är trevligt att träffa gamla bekanta igen; Ruth, Nelson, Katie, Cathbad, Judy med det trassliga kärlekslivet med flera. Snart måste det bli någon sorts lösning på trion Ruth - Nelson - Michelle. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till, men kanske kunde Michelle hitta någon annan???

Missad seriestart

Bilden är lånad från Wikipedia

Fredagen den 21 juni 18.15 visades första delen av sex av TV-serien   
Ett köpmanshus i skärgården.
Den spelades in 1973. Ett köpmanshus i skärgården är Emelie Flygare - Carléns roman från 1860.
Romanen skildrar fiskarbefolkningens hårda villkor på Svartskär i Bohuslän under 1830 - talet. Fiskarena utnyttjas och luras av köpmännen som däremot lever gott.
Författarinnan känner sin miljö väl. Hon föddes i Strömstad 1807 (och dog där 1897) som den yngsta av fjorton (14!) syskon. Fadern var köpman och sjökapten och familjen var tämligen välbärgad. Ett köpmanshus i skärgården är realistisk och feministisk. Emelie Flygare - Carlén var starkt influerad av Fredrika Bremer som hon beundrade mycket och till och med bad om råd.
Åke Falck gör en fantastisk köpman Moss; Ernst Günther spelar den halte prästen som bjuder på en Madeira före toddyn och ryter åt sin hushållerska Vivika som spelas av Berta Hall. "Det säger jag då. Och Vivika med!" säger hon. Ulla Jacobsson spelar prästens dotter vars hjärta klappar för de fattiga fiskarna och särskilt deras hustrur.
Agneta Bolme  och Ulf Brunnberg spelar det nya köpmansparet Emilia och Åke Hjelm på Svartskär. Emilia har svårt att anpassa sig. " Räcker det inte att vara en god hustru? undrar Åke häpet
Toralv Maurstad spelar Åke Hjelms stryktäcke kompanjon som visar sig ha ett rymligt samvete.

Tematrio - Presenter

LYRANS uppgift till oss vecka 26 är att berätta om bokpresenter som vi fått eller givit bort. 

En tidig tonårsfödelsedagspresent: Solen är mitt öde av Marguerite Steen (1894 - 1975). Under omslaget var pärmarna gröna med svarta och vita slingor. Om jag minns rätt var spalterna dubbla.
Solen är mitt öde kom ut 1941 och handlar bl. a. om slavhandel, kärlek och spänning. Jag minns att jag läste i den ljumma sommarnatten medan gardinerna fläktade och timmarna gick och gick...

En present som jag haft mycken glädje av genom åren är Nordisk Kvinnolitteraturhistoria 1-V. Nordisk Kvinnolitteraturhistoria
En gåva från arbetskamrater vid någon jämn födelsedag.
Kända, mindre kända och helt okända skrivande kvinnor får rättmätigt utrymme här. Inte visste jag något om bibliotekarien och författaren Borghild Krane från Tromsø tidigare, till exempel.

En gång gav jag bort Japanese Maples. The complete Guide to Selection and Cultivation av D. J. Vertrees. Det är en bibel för den som är intresserad av japanska lönnar och kommer ständigt ut i nytryck. Under några år har jag också haft möjlighet att konstatera att den används flitigt

Tidig strip lit

Egentligen borde man  läsa Fattigadel (1935 - 1938) innan man läser Fröknarna von Pahlen.
Fattigadel erbjuder nycklar till von Pahlen - serien. Båda romanserierna handlar om Agnes von Krusenstjernas egen familj. Fattigadel är nidbilden, hämnden; ”Jag skall fånga upp min familj och släkt från sjöns botten och sedan slunga dem dit igen och dränka dem.”
Fröknarna von Pahlen är idealbilden.
I Fattigadel 1 skildrar författarinnan en barndom som till stora delar förefaller lycklig. Men flickan Viveka känner sig instängd i familjen och övergiven av sin hysteriska och känslokalla moder Sofia, som botar sina yrselanfall med konjak. Men samtidigt älskar hon också sin mor. Den söte flickaktige brodern Antonius är moderns favorit. Faderns kärlek är Viveka däremot övertygad om.
"Min fattiga barndom! Min underbara barndom också!" säger Agnes von Krusenstjerna som är väl medveten om sin ambivalens.

Tänd eld! Essäer om Agnes von Krusenstjernas författarskap
Red.: Jenny Björklund & Anna Williams. Norstedst akademiska förlag 2008.
Bland flera andra intressanta essäer finns en om Fattigadel av Merete Mazzarella med rubriken Fattigadel - ett romanbygge i tiden. Merete Mazzarella ser Fattigadel som en föregångare till strip lit - romaner som till exempel Den högsta kasten av Carina Rydberg och Myggor och tigrar av Maja Lundgren. Intressant tanke. Angående strip lit läs HÄR
Jag läser vidare i Dunklet mellan träden, Fattigadel II 

En onsdag i juni 1923

I år är det 90 år sedan Mrs Dalloway gick ut för att köpa blommorna själv.
Några entusiaster firade detta den 16 (!) juni med att promenera i London i Mrs Dalloways forspår. Man förklarade det med att James Joyce haft stort inflytande på Virginia Woolf med sin roman Ulysses.
Båda romanerna tilldrar sig under en enda dag i stadsmiljö,Dublin och London. Båda författarna undersöker medvetandet och den inre miljön i kontrast mot den yttre. Men medan Joyce är ytterst detaljerad är Woolf mera flytande.
Joyces frukostnjure har ingen motsvarighet hos Woolf. Vi får inte ens veta om Mrs Dalloway åt någon frukost. Exakt var bodde hon? 
Tiden är det avgörande i Mrs Dalloway medan platsen är det viktigaste i Ulysses. Mrs Dalloway uppehåller sig i sina minnen medan hon vandrar.
Borde Mrs Dalloway få en egen dag i juni? Det frågar sig Annika J Lindskog som är doktorand i litteratur vid universitetet i Lund. 
Läs hela artikeln  HÄR
2011 kom Mrs Dalloway senast ut på svenska i pocket;
översättning av Else Lundgren och med ett förord av Maria Sveland.

Sanningen om kvinnorna

Birgitta Svanberg (1930 - 2013) var litteraturvetare, gymnasielärare och en av grundarna till Grupp 8.
Birgitta Svanberg har också skrivit åtskilliga artiklar i Nordisk Kvinnolitteraturhistoria, bl. a. den om Agnes von Krusenstjerna.  Det var också  om henne som Birgitta Svanberg skrev sin doktorsavhandling 1989 - Sanningen om kvinnorna. En läsning av Agnes von Krusenstjernas romanserie Fröknarna von Pahlen.
Så här skrev Agnes von Krusenstjerna 1933: "Inom mig brann redan då en längtan att skriva riktigt djärva böcker - sådana som skulle få en värld att häpna och förskräckas och min familj att vända sig ifrån mig.
Jag ville éparter les bourgeois . Nej, kanske snarare ville jag uppenbara sanningen för människorna - sanningen om kvinnorna."
Birgitta Svanbergs bok innehåller två huvudavdelningar. Den ena handlar om de gifta kvinnorna och den andra om Fröknarna von Pahlen: Petra och Angela.
I första delen hamnar de olika moderstyperna;  världsvana , den onda , hemmets goda ängel och så hon som var ett monster i hemmet och inte hade några barn.
Birgitta Svanberg berättar i förordet att hon som sjuttonåring med stort intresse läste Agnes von Krusenstjerna. Hennes far hittade en del av Fattigadel i hennes rum och fick ett raseriutbrott och tvingade henne att bära tillbaka boken till biblioteket. Sådana böcker fick inte finnas i anständiga människors hem!
Vissa delar av Fröknarna von Pahlen fanns inte ens att låna på biblioteket. 
På Stockholms stadsbibliotek måste böckerna efterfrågas i informationsdisken. När Birgitta Svanberg frågade efter dem där ficks hon ett snäsigt:  "Dem lånar vi inte ut till vems om helst!" till svar.
Och så gick det som det gick. Birgitta Svanberg fördjupade sig riktigt ordentligt i Agnes von Krusenstjernas författarskap och skrev en textanalytisk studie av Krusenstjernas mest kontroversiella verk, Fröknarna von Pahlen.

Tematrio - Island

Med anledning av Islands nationaldag den 17 juni får uppmanas vi av 
LYRAN att berätta om tre isländska romaner som vi har läst eller tänker läsa.

Yrsa Sigurdardóttir, Eldnatt, 2012
Tredje deckaren med advokaten och den frånskilda tvåbarnsmamman Thóra Gudmundsdóttir som huvudperson av en isländsk deckarförfattare som kan ta upp tävlan med Arnaldur Indridason
Det tredje tecknet; Den som gräver en grav är titlarna på del ett och två.

Ólafur Johann Olafsson, Längtans resa
Isländskan Disa bor i England och driver ett pensionat. När hon blir sjuk bestämmer hon sig för att göra en resa till Island. Hon minns sin egensinniga ungdom och hur hon trotsade föräldrarna och gick sin egen väg. Det hemliga uppsåtet med resan får man inte veta förrän i slutet av romanen.
Ólafur Olafsson föddes 1962 i Reykjavik som son till författaren Ólafur Johann Sigurdsson.
Numera bor han i USA.

Sjón,  Skugga - Baldur: en folksaga, 2003 (sv 2005)
Författaren fick Nordiska Rådets Litteraturpris 2005 för denna innehållsrika kortroman som tilldrar sig 1883 när en gåtfull flicka med Downs syndrom kommer till Reykjavik. Hon blir väl omhändertagen, men är inte välkommen i kyrkan. En roman om ont och gott som blev Sjóns publika genombrott.

Tja...

Inte förrän nu har jag läst Johan Theorins deckare Blodläge från 2010.
Skumtimmen (2007) och Nattfåk (2008) tyckte jag var utmärkt bra.
Men Blodläge är inte mycket till deckare, egentligen. Den verkar lite halvhjärtad.
Alltför stort utrymme ägnas åt älvor och troll. Älvorna håller till på Alvaret och trollen i det övergivna stenbrottet. Och det är väl gott och väl. Jag har inget emot folktro och folksägner, men i Blodläge försvinner bitvis själva kriminalhistorien.
Blodläge tilldrar sig 1998 på Öland på våren. Porrkungen Jerry Morner som bor i Kristianstad i en ruffig lägenhet vid järnvägsstationen anropar sin son Per och ber om hjälp. Hans inspelningsstudion i Småland utsätts för mordbrand och man hittar så småningom två skelett. Vilka är de? Var finns Jerrys närmaste medarbetare? Var finns den förmögenhet Jerry borde ha efter alla dessa år i en lukrativ bransch?
Allting är verkligen mycket skumt. Jerry själv är slagrörd och har svårt att tala.
Per har också andra personliga problem som kräver hans uppmärksamhet och närvaro. Fadern tar han i princip avstånd ifrån, men han vill ändå¨visa honom att det finns andra värden än pengar i världen.
Blodläge är trots allt en sympatisk roman. Den är välskriven och jag tycker om miljöskildringen medan personskildringen känns obearbetad. 
Johan Theorells korta, koncisa rubriker som har något att lära ut tilltalar mig liksom Gerlof Davidsson, 80 +,  som man träffat redan i de tidigare romanerna. 
I Blodläge känns han väldigt skör, men positivt är att han ändå flyttar ifrån sitt äldreboende tillbaka sin gamla stuga ...
Skumtimmen - höst; Nattfåk - vinter; Blodläge - vår.
I oktober kommer Rörgast som tilldrar sig på sommaren,