Starka kvinnor i Japan

Monica Braws senaste bok handlar om några starka kvinnor i Japan. Kvinnor i Japan under tusen år. Nio porträtt är titeln.
Den kompletterar hennes tidigare bok om Japans historia, Trollsländans land (ett gammalt namn på Japan). När den var klar tyckte hon att det saknades något  och det var kvinnorna. Nio kvinnor från kejsarinnan Komyo på 700-talet till   sångerskan Misora Hibari, som levde till 1989. Alla har de haft stor betydelse i Japans historia - och är fortfarande kontroversiella.
2011 reste Monica Braw till Japan för att besöka de platser där kvinnorna levt och verkat. Så besökte hon till exempel den lilla undanskymda gravplats bakom templet i Anyoin där Hojo Masako, nunna och shogun, fått sitt sista vilorum efter ett stormigt liv med många klanstridigheter.
Hon var hustru till Japans förste shogun, Minamoto Yoritomo. Efter hans död var det hon som i praktiken tog upp hans fallna mantel och när sonen Yoriie fick makten var det hon som fick se till att styra.
En annan kvinna, Hosokawa Gracia, var kristen och gift med en samuraj; Kasuga No Tsubone var amma i en högt uppsatt familj, vilket var en väldigt viktig post.
Det gällde inte bara att föda barnen lekamligen utan också att sköta karaktärsdaningen. En annan kvinna är feminist (inspirerad av Ellen Key!); åter en annan pionjär inom skolans område.
Kusumoto Ine blev den första att utöva västerländsk läkekonst. Hon var dotter till en tysk man och en japansk kvinna.
Kejsarinnan Komyo Kogo var inte bara mäktig. Hon var god också och en utmärkt sjuksköterska. Bland allt annat utformade hon de första nunnetemplen som sedan blivit viktiga inom buddhistisk tradition
Min speciella favorit bland kvinnorna är naturligtvis Murasaki Shikibu. Hon var författarinna och skrev berättelsen om Genji, världens första roman, och en dagbok. Hon satt i templet Ishiyamadera och skrev och tittade ut över Biwa - sjöns vatten.  
Dagboken tillkom efter det att Murasaki Shikibu blivit hovdam hos kejsarinnan Shoshi, efter Berättelsen om Genji. Dagboken är inte en regelrätt dagbok utan mera en sammanställning av minnesbilder.
Monica Braw öser ur sin kunskaps outtömliga brunnar. Varje porträtt sätts också
in i sitt historiska sammanhang. Jag blir glad av dessa nio nya bekantskaper. Ja, åtta då, Murasaki Shikibu och jag känner varandra sedan tidigare...

Tecknet för kvinna

-.

Det visa regnträdet

1994 fick japanen Kenzaburo Oe (1935 - ) Nobelpriset i litteratur med motiveringen
"som med poetisk kraft skapar en imaginär värld, där liv och myt förtätas till en skakande bild av människans belägenhet i nutiden"
Oe blandar saga, myt, realism, groteskeri, historia med självbiografiskt stoff.
Själv talar han om grotesk realism.
Oe känner väl till europeisk litteratur. Han är påverkad av fransk litteratur och filosofi. Existentialismen intresserade honom och han skrev sin examensuppsats om Sartre.  
Andra som påverkat honom är Selma Lagerlöf, Dostojevskij, William Blake, Henry Miller och Rabelais
Romanerna Mardrömmen, Tid för fotboll, M/T och berättelsen om skogens under kom ut 1964, 1967 och 1986.
1996 kom novellsamlingen Det visa regnträdet. Den innehåller sex noveller från tiden för debuten 1957 till 1990. 
Här får man en god uppfattning av Oes tematik. 
I den första novellen, Boskap, berättas om en färgad flygare som blir fånge i en litet japanskt samhälle. Efterkrigstidens Japan, förhållandet stad/landsbygd, barnets perspektiv , liv och död, fattigdom och svält möter oss. Barnen lever ett sorglöst, spännande liv fastän hungern river i magen.  
Våldet ligger nära ytan. Boskap handlar också om vuxenblivande. 
De dödas överflöd handlar om fattiga studenter som arbetar med att flytta mängder av lik från det ena formalinbadet till det andra. Liv och död igen. Och en makaber humor.
Lär oss att växa ifrån vår galenskap är en absurd, rabelaisk novell om en fet fader (han väger hela 80 kg!) och en likaledes fet, efterbliven son som kallas Ior. Far och son lever i en kvävande symbios.
Den onaturligt magra modern försöker ibland få lite ordning på saker och ting.
Novellen handlar om frihet och beroende. Och galenskap, förstås.
Planetens övergivna barn är självbiografiskt influerad novell. Dottern till en författare berättar om Ior, sin äldre bror som är hjärnskadad, och hur föräldrarna lämnar Japan och barnen för Kalifornien där fadern fått en gästprofessur. Modern följer med för att ta hand om faderns "kris".
Oes äldste son Hikari föddes med en hjärnskada. Läkarna lämnade inget hopp för framtiden. Men Hikari utvecklade en ovanlig musikalitet och är idag en framstående tonsättare.
Jag tyckte verkligen om den här novellsamlingen och ämnar fortsätta att läsa Oe.
Förstår egentligen inte att jag inte läst honom tidigare...
Och varför är så få titlar översatta till svenska? 

  .  
 

Bokbloggsjerka 10 - 13 maj

Annikas bokbloggsjerka 10 - 13 maj:
För en tid sedan ställde Bokhora frågan om det är finare att läsa på
originalspråk.

Annika lånar frågan och jag svarar som följer:


Rent principiellt är det väl alltid att föredra att läsa litteratur på originalspråket utan mellanhänder.
Inte finare; men bättre.
Men - av olika skäl kan det vara översättningen som gäller.
Om jag tycker att det går an att vänta på översättningen.
Om jag inte tror att det kommer någon översättning över huvud taget.
Om jag inte behärskar originalspråket , till exempel japanska. Då finns det en del att läsa på engelska som inte översatts till svenska.
Om jag vet att författaren har ett komplicerat språk - då tar latmasken över.
Norska och danska borde alltid läsas på originalspråken. Finns ingen anledning att översätta.

"Jag är inte den jag var"

År 8 e. Kr. förvisades Publius Ovidius Naso ur landet av kejsare Augustus. Skälen är oklara, men man tror att det kom sig av att Augustus höll på med någon form av moralisk upprustning och kände sig stött av Ovidius Konsten att älska. Eventuellt hade Ovidius också haft något samröre med Augustus dotterdotter Julia som också blev förvisad, dock inte ur landet.
Ovidius föddes år 43 f. Kr i Sulmo utanför Rom och dog år 17 el. 18 i landflykt i staden Tomis vid Svarta Havet (numera Rumänien).
I Brev till min dotter av Theodor Kallifatides låter författaren sin huvudperson Ovidius skriva till sin älskade dotter från exilen. Han berättar om hela sitt liv, sin uppväxt, sin utbildning, sina kärlekar och sin oförmåga att låta bli att skriva vers. Trots faderns uttalade missnöje.
Ovidius berättar om hur han i Tomis betraktas som en barbar. Den primitiva folkstammen geterna förlöjligar främligen som inte kan göra sig förstådd, klär sig som en kvinna, ligger till bords när han äter och har en färgad man som sin tjänare. Ovidius skriver brev till alla sina vänner och bekanta och försöker få dem att verka för hans sak. Men hans böner klingar ohörda.
Plötsligt märker man att en annan exilförfattare smugit in på scenen. Det dyker upp ungdomar som springer ut med vita mössor på huvudena, man badar vinterbad, man dyrkar solen, man äter glass, man firar midsommar. Man kan fnissa lite, men jag föredrar ändå Ovidius egen berättelse.
Ovidius arbetar bland annat mycket med de grekiska myterna. Han vill ge dem nytt liv, berätta dem på sitt sätt och sitt språk. Myterna är gränsen för vad som är möjligt i denna värld. Arbetet får namnet Förvandlingarnas böcker.
Kallifatides språk är som alltid njutbart. Åtskilliga gånger stannar jag till och antecknar aforistiska meningar, som till exempel "I gliporna mellan rollerna uppstår friheten"; "Det finns faktiskt ingenting så övertygande som självklarheter"; 
"Att leva är att alltid komma försenad till mötet med sig själv".
Vad är frihet?. Hur förhåller sig greker till romare? Hur är författarnas villkor? Finkultur kontra fulkultur?
Det är frågor som Ovidius funderar på medan åren går. Han smälter undan för undan in i stadsbefolkningen, lär sig språket och byter slutligen ut pennan mot svärdet för att delta i försvaret av Tomis som "en människa bland människor".

Asfaltsänglar

och dagarna går
lottar ut Asfaltsänglar av Johanna Holmström.
På samma blogg finns en recension som jag tänker läsa senare. Jag såg bara "anbefalles"...

Magnus Persson recenserade i SvD i söndags. Den sparar jag också.

Gott majeregn giv

Klagevisa över denna torra och kalla vår

En torr och kall vår gör sommaren kort

och vintrens föda fördriver.

Gud hjälpe, som rår, si våren går bort

och liten glädje oss giver.

Sol varma, förbarma!

Hos vädret torrt

nu kölden sommaren river.

Gott majeregn giv, lät dugga tätt ner,

lät varm dagg örterna fukta!

Oss torkan bortdriv, lät frostet ej mer

de späda blomsteren tukta!

Var nådig, var rådig!

För dem jag ber,

som Herran tjäna och frukta.

Lät väderet kollt och torkan oblid

ej tvinga rosorna röda,

lät åkeren stolt ej läggjas så nid,

att han ej bondan kan föda!

Bevara från fara

i allan tid

den späda jordenes gröda!

Lät himmelens port utvidga sin gång,

hjälp molnen högre uppstiga,

lät höra oss fort skön näktergals sång,

som kölden tvingar att tiga!

Lät sjunga de unga

med stämmor mång!

Lät barnen dansa och niga!

Lars Wivallius  från Vivalla, född 1605 död 1669.
Han var bondson och som sådan väl medveten om vädrets betydelse.

Trots att han inte tog diktningen på allvar blev han den svenska litteraturens förste verklige skalden. Han levde ett äventyrligt liv och satt en tid i fängelse.
De bästa dikterna tillkom i fängelser!
Jag tycker mycket om klagevisan och kom att tänka på den när det började regna stora droppar och jag rusade ut och hämtade tvätten.

Din bok, kära vän

Din bok, kära vän. Ord om livet och kärleken.
Med teckningar av Birger Lundquist.
Kloka (mer eller mindre) ord från fyra tusen år sagda av kända och okända människor.
Oscar Wilde återkommer ofta liksom Voltaire och La Rochfoucauld.

Det är oftast något obegripligt futtigt över andras olyckor. (typiskt Oscar Wilde) 

Vi äro alla tillräckligt starka för att kunna med jämnmod bära andras olyckor.
(La Rochfoucauld) 

En ekonomisk budget är att sörja över utgifterna innan de är gjorda i stället för efteråt. (Voltaire)

Egennyttan talar alla möjliga språk och spelar alla möjliga roller, till och med oegennyttans.
(La Rochefoucauld)

Lättfärdig kvinna gör tungsint man (Shakespeare)

Diplomati, det är konsten att låta folk få min vilja fram (Daniele Vare)

Det är med kärleken som med mässlingen, den är farligare ju äldre patienten är.  (Lord Byron)

Kärlek och politik

Kazu Fukuzawa är en robust, driftig, mycket vacker värdshusvärdinna i femtioårsåldern. Hon är mycket nöjd med sin tillvaro och njuter av ensamheten i  trädgården efter dagens sysslor.
En vacker dag träffar hon den strame, idealisten, aristokraten och före detta ministern Noguchi och hennes cirklar rubbas. Efter en tid är de gifta och han beslutar sig för att ställa upp i valet till ny guvernör för Tokyo.
Kazu kastar sig med liv och lust ut i en valkampanj - utan makens vetskap.
Politiken beskrivs som ett otyg som styrs av känslor och pengar och kännetecknas av förräderi.
Kazu och Noguchi är varandras totala motsatser. De representerar helt olika principer och tankesätt. Han är socialist, men har kvar en mycket ålderdomlig kvinnosyn. Kazu kan tänka sig att vara underdånig till en viss gräns eller åtminstone till synes.
Det är mycket intressant att följa de två makarnas utveckling. De är mycket ensamma tillsammans; de påverkar inte varandra eller ens möts någonstans. Kazu sjuder av liv medan Noguchi med sin sparsamma mimik förefaller ha stelnat i högdragen likgiltighet. 
Efter banketten (1960; sv. övers. 1969) av Yukio Mishima (1925 - 1970) är en poetisk berättelse som till och med är humoristisk på sina ställen. På slutet blir det direkt spännande och man håller tummarna för Kazu.
Yukio Mishimas eget dramatiska liv avslutades med seppuku (harakiri). 
Han misslyckades med sin politiska verksamhet. Och homosexualiteten gjorde inte livet lättare för honom. 

Petrarca kom hem till mig

Anders Bergman, litteraturvetare och förlagsman, har skrivit Petrarca och litteraturen, en mycket intressant bok i serien Cartaditalias klassiker 
om Petrarca (1304 - 1374) som har kallats humanismens fader och liknas vid den 400 år yngre Voltaire.
Dante och Vergilius var hans närmaste förebilder. Petrarca och litteraturen är en till det yttre ganska oansenlig bok som presenterar en svårfångad och mångfacetterad man med stor kärlek till litteraturen. (Om han hade levat idag hade han alldeles säkert haft en litteraturblogg!) 
Han delade ut goda råd om vad och hur man skulle läsa och hur man skulle skriva. Han gjorde listor över författare med korta omdömen. Han förespråkade högläsning; han ville entusiasmera och sprida kunskaper. 
Okunskap var en fara. Läs- och skrivkunnighet var det viktigaste av allt
Omläsning rekommenderas. Man skulle också lära sig saker utantill för att kunna citera och ge exempel.
Petrarca reste mycket och han köpte många böcker. Han hade ett mycket personligt förhållande till de böcker han köpte- "Platon kom hem till mig", hette det till exempel. Och han skrev namn i böckerna, när han hade köpt dem, var och vad de kostade. Det var de antika författarna Petrarca förordade. Han banade ju väg för renässansen
Det var ju inte så lätt med böcker innan boktryckarkonsten uppfunnits. Manuskript hade lätt för att försvinna på posten eller stals.  En bok skulle också vara vacker att titta på, gärna "klädd i silke och med silverlås".
Petrarca var ett geni vad det gällde marknadsföring. Han bestämde sig tidigt för att han skulle bli lagerkrönt.
Det lyckades honom på påskdagen 1341 i Rom. Han hade skaffat sig artistnamnet Petrarca; han deltog flitigt i diskussioner om politik och litteratur och talade om att han hade direkt kontakt med alla lärda män i hela världen. 
Petrarca hade kritisk inställning till sina egna alster. Han förordade ett långsamt skrivande och att man läst och läste om, strök och eldade upp! Naturligtvis skulle man också läsa kritiskt och söka efter undertexten. 
Allt som hör det mänskliga till var värt att skriva om.
Men - Petrarca var elitist. Han vänder sig till sysslolösa (läs: rika), intellektuella män. Han föraktar folket och de okunniga makthavarna. Folkspråket - italienskan - underkände han. Det var latinet som gällde.
Och "Kvinnan är till största delen en riktig djävul, fridens fiende, en källa till dåligt humör, ett upphov till gräl. Att leva henne förutan är i sanning ro..."
Trots det läste jag Petrarca och litteraturen med stort nöje. Han känns i många stycken nästan modern. Jag tycker att Anders Bergman har lyckats med att lyfta fram Petrarca utan att på något sätt förenkla honom.

Small World

Det börjar som en mardröm och sväller ut till en nervkittlande thriller.
Konrad Lang, 65, är för det mesta en ganska distingerad herre med en viss bildning, men spriten börjar bli ett allvarligt problem för honom.
Barn - och ungdomsåren har han delat med Thomas Koch, rik arvtagare till ett blomstrande företag. Koni och Tomi var ett begrepp och de delade allt; utbildning, resor och uppväxtmiljö. Men jämlikar var de bara  på tu man hand. I sällskap med kamraterna markerar Thomas tydligt att Konrad är son till en tjänsteflicka i familjen.
Small World är titeln på schweizaren Martin Suters debutroman som kom ut 1997 och är den första delen  i en neurologisk serie om tre. Inte förrän nu har Small World kommit på svenska. Tack till Bokförlaget Thorén &; Lindskog och översättaren Sofi Lindelöf för det.
Konrad Lang möter nu kärleken i mogen ålder. En rik, vacker yngre kvinna fattar tycke för honom och Konrad kan frigöra sig från familjen Koch som styrs av den mäktiga Elvira Senn - en riktig järnlady.
Hon hyser ett gåtfullt intresse för Konrad Lang och hans förehavanden.
När det så småningom visar sig att han lider av Alzheimers sjukdom och alltmer börjar leva i det förflutna blir Elvira Senn alltmer vaksam. Och när svärdottern Simone tar sig an Konrad och försöker ge honom ett värdigt liv och tränar hans minnesfunktioner blir Elvira riktigt orolig.
Man anar ugglor i mossen.
Ett par läkare som arbetar med att utveckla en bromsmedicin för Alzheimers kopplas in; Konrad erinrar sig mer och mer och Elvira blir desperat...
Martin Suter berättar sakligt och rakt  en familjehistoria, en kärlekshistoria och en sjukdomshistoria.
Spänningen trappas upp efter hand och man läser som besatt... måste veta...
Small World vann jag i en tävling hos Bokmoster
Ingrid har också läst Small World

Klubbad uppå lakaskalln

Liknelseboken av Per Olov Enquist, med undertiteln

En kärleksroman. Redan från början leker författaren med läsaren.

Man kastas runt i tid och rum och mellan människor – döda och levande. Det gäller att hålla tungan rätt i munnen. Antagligen är det bäst att läsa om direkt. Det är en klar fördel att ha läst Enquists tidigare böcker. Nedstörtad ängel har också undertiteln: En kärleksroman. Enquists romaner bygger på varandra och griper in i varandra.

Per Olov Enquists senaste roman handlar till viss del om åldrande, tycker jag. Om att se tillbaka på sitt liv med en flock snart döende vänner med glansiga ögon vid flodens strand som surmulet kommenterar och har synpunkter.

Faderns, n´Élofs, gula notesbok med de nio saknade bladen spelar en central roll. Modern har en gång kastat den på elden, ångrat sig och krafsat ut den igen. Länge har sonen trott att notesboken gått förlorad. Men - en vacker dag kommer den med posten från en kusin. Nio blad fattas. Boken är brännskadad. Modern har kastat den på elden, ångrat sig och krafsat ut den igen. Vad stod det på de saknade sidorna? Stod det något? Det som finns kvar är (syndiga?) kärleksdikter till modern.

Likt en sentida Jakob brottas författaren med Gud och religionen.

Hans djupt religiösa mor Maja, som man mött i tidigare romaner, har naturligtvis stort inflytande på den ende och faderlöse sonen.

Faster Valborg, den djärva, sade däremot upp bekantskapen med den Gud hon inte tyckte hade ägnat henne någon uppmärksamhet.

Utöver Valborg finns många andra oförglömliga porträtt av människor i författarens liv särskilt från trakten kring Burträsk.

Enquists gammaltestamentliga stil med de många dialektala uttrycken kan ibland påminna om Torgny Lindgrens liksom tonen och den kärva humorn.

Han säger sig nu ha rivit byggnadsställningarna. Någon gång måste det göras. Byggnaden är klar. Det är hög tid.

Romanen är en sorts revidering av det minnestal sonen höll vid sin mors begravning i församlingsgården.

Det blev den kärleksroman han aldrig trott att han kunde skriva.

Liknelseboken är svår att ge rättvisa åt. Läs själva!

Ridderlig och romantisk

En understreckare av Magnus Hedlund om den hårdkokte deckarförfattaren Raymond Chandler (1888 - 1959) ledde till att jag läste Långt farväl (1953; sv. övers. 1955). Den räknas som en av de allra bästa av de sju romaner om privatdetektiven Philip Marlowe som Chandler skrev.
Det var också den Chandlers näst sista roman och den skrevs under hustruns långa sjukdomstid. Efter hennes död tappade författaren kontrollen över sitt liv.
Philip Marlowe opererar i Los Angeles. I Långt farväl får han bokstavligen ett problem serverat i famnen. Den alkoholiserade krigshjälten Terry Lennox blir Marlowes vän och drar därmed in honom i sitt komplicerade liv. Han är gift med en förödande vacker blondin som därtill är omätligt rik och bor i det förmögna Idle Valley där alla är rika och uttråkade. Den vackra blondinen hittas mördad, hennes man är försvunnen, det dyker upp fler blondiner och fler mord.
Att pengar inte har någon förädlande inverkan är inget nytt för Philip Marlowe, som själv har ridderliga ideal, är omutlig och illusionslös.
Härvan av lögner, maktutövning, våld och mord griper omkring sig. Marlowe nystar och nystar. Han kommer ideligen i kontakt med en lynnig poliskår och hamnar till och med i finkan på grund av lojalitet mot en vän.
Långt farväl berättas i jag-form av en professionell iakttagare. Han beskriver människor och miljöer, kläder, bilar, färger, stämningar - allt så att man tycker att man är där. Jag skulle vilja se filmen. Med Humphrey Bogart som Marlowe, förstås.
Dialogen är snabb, frän och tuff. Bildspråket är ibland överdådigt. Ett exempel:
"Hans ögonbryn vajade stilla, likt antennerna på en misstänksam insekt."
Ett klart minus är dock den besynnerliga kvinnosynen.

Aki och Yasuaki

Akis och Yasukis vägar skildes åt för tio år sedan. Aki är omgift och har en funktionsstörd son.
Yasukis liv blev en  nedåtgående spiral
En rad tillfälligheter gör att de plötsligt stöter samman i en liten bergsby dit Aki tagit sonen för att ge honom tillfälle att se på stjärnorna. Men Aki och Yasuki växlar inte många ord.
En tid därefter skriver Aki ett långt brev till Yasuki och så småningom är brevväxlingen igång.
Det blir långa brev med långa mellanrum. De minns, skriver om tankar och känslor de aldrig delat tidigare, de sörjer, de talar om den s. k. incidenten som blev anledningen till skilsmässan.
Akis liv stannade upp efter separationen. Hon levde sitt liv i sitt rum och låtsades läsa. Hon överlät hushållet åt tjänsteflickan och gick endast ut för att ta en kopp kaffe på ett ställe där det spelades musik av Mozart hela dagarna. Nu ingriper Akis far. Igen. Och ser till att Aki gifter om sig.
Akis och Yasukis brevskrivande fungerar som  terapi för båda. Yasuki är den som har mest att vinna.
Akis far ser också tillbaka och förebrår sig ett och annat vad det gäller dotterns liv.
Kinshu. Autumn Brocade , av Teru Miyamoto, en av Japans främsta författare, handlar om relationer; om liv och död, om vardagsliv,  musik, ensamhet och smärta.
Kinshu kom ut redan 1982 men översattes inte till engelska förrän 2005
Det är så vackert, vemodigt och underbart skrivet att jag bara längtar efter att nästa roman ska översättas till engelska. Miyamoto, född 1947 i Kobe, har också skrivit noveller och essäer.
Tack Ingrid för tipset!

Bland samurajer och ninjor

På 1500-talet skakades Japan av såväl inbördes stridigheter som jordbävningar.
Maktlystna länsherrar tävlade om herraväldet. En utav dem gick så långt att han tog Himlens son, kejsaren, som gisslan och byggde till och med en borg på det heliga Fuji, vilket var något oerhört.
Den unge samurajen Hideo och hans vackra hustru Hiromi  är huvudpersonerna i boken Borgen på Fuji av Kenneth Sörling. 
Deras förhållande är mycket speciellt på mer än ett sätt. 
Av sin länsherre får Hideo ett nära nog omöjligt uppdrag. Han måste frita kejsaren. Men Hideo kan inte vägra. Total lojalitet utmärker en samuraj som allra helst bör dö i strid. Om detta inte är möjligt återstår seppuku, eller talspråkligt, harakiri, för att rädda äran. Samurajens hederskodex föreskrivs i Bushido, krigarens väg, men oftast är det en levande muntlig tradition som förmedlas mellan läromästare och elev.
Heido fick lära sig allt en samuraj behövde kunna och veta av sin gamle fäktmästare och vän Kazumi. Han blev också en mycket duglig samuraj med samurajens stoicism och övriga dygder
Ninjorna i boken beskrivs som snabba, starka och rävaktiga. De har inga skrupler och tillgriper ofta ojusta tricks. Kvinnliga ninjor gör sig bra som spioner. En ninja är inte helt lätt att identifiera, vilket ju gör dem extra farliga.

1993 vann Kenneth Sörling, 1968 - ,  Förlags AB Wikens stora tävling om bästa svenska spänningsroman med Borgen på Fuji.
Jag tycker att Borgen på Fuji är en riktig äventyrsroman med mycken spänning, kärlek och inte så lite kunskaper om japansk kultur.
Jag läste den gärna.

Loppisfynd

Oemotståndligt! Bildkalender för bokälskare. Bokförlaget Eva Bonnier AB 1990.
Omslagsbilden är en illustration till Dickens En julsaga gjord av 
Roberto Innocenti.
Harriet Alfons och Margot Henrikson.
Mer än tusen författare från Cicero till Klas Östergren har här placerats in på sina respektive födelsedagar.
Varje dag har fått ett guldkorn av någon utav dem.
Varje ny månad får sin dikt.
April fick den här.

Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.

Erik Axel Karlfeldt

Charmerande bekantskaper

Alldeles nyligen stiftade jag bekantskap med den charmerande, levnadsglada Mamma Mu och hennes ständige följeslagare i vått och torrt (bokstavligen) , Kråkan. De kompletterar varandra alldeles utmärkt.  Mamma Mu är ganska tanklös och rent av orealistisk medan Kråkan är den som inser konsekvenserna. Inte för att Mamma Mu lyssnar, men i alla fall.
Mamma Mu åker rutschkana (Kråkan avstår), båda åker bobb, de firar jul, fiskar, cyklar, dyker, gungar, går till stan, och så vidare.
Jujja Wieslander har skrivit texten. Sven Nordqvist har gjort de fina bilderna; omsorgsfullt och med många roliga detaljer. Djurens kroppsspråk är fantastiskt fångat.Kråkans kalla, mörka näste är rena orgien av ihoprafsade saker.
Ryck mig i fjädern, är Kråkans favorituttryck. Kråkan är min favorit. 
Stora boken om Mamma Mu och Kråkan innehåller flera av berättelserna om Mamma Mu och Kråkan och också en CD med sångerna i boken. Jujja Wieslander sjunger och Backa Hans Eriksson och Malou Meilink står för musiken.

Med Mo Hayder i Tokyo

Tokyo är den kritikerrosade, engelska kriminalförfattaren Mo Hayders tredje roman. Mo Hayder föddes i Essex och bor numera i Somerset med make och barn. Hon har haft en hel del ovanliga sysselsättningar. Bland annat har hon varit nattklubbsvärdinna i Tokyo. Det är också där kriminalromanen Tokyo tilldrar sig,
Romanen äger rum på två tidsplan. 1937, vilket var året för den japanska massakern i Nanking. då 300 000 kineser dödades.
Den unga förvirrade studentskan Grey Hutchins har stött på en uppgift om en film som ska ha tagits vid ett tillfälle då japanska soldater angriper en ung gravid kinesisk kvinna. Grey reser till Tokyo för att intervjua en viss professor som ska ha visat filmen vid något tillfälle.
Hon får arbete på en nattklubb och lär känna husets  övriga innevånare; två ryska systrar och en mystisk man vid namn Jason. Så småningom får hon kontakt med professor Shi Chimong, som är allt annat än samarbetsvillig. Men Grey tänker inte ge sig. 
Berättelserna från 1937 och 1990 varvas. Det är oerhört spännande och mycket kusligt. Tokyo framställs initierat. Författaren har också lagt ner åtskilligt arbete på research.
Mo Hayder är en ny bekantskap som jag ser fram emot att få läsa mera av.
Mo Hayder Website

Tematrio - Världsbokdagen

LYRAN ger oss i uppgift på världsbokdagen att berätta om tre böcker från andra delar av världen som lär oss något om andra kulturer

Jag börjar med Den goda jorden (1932)av den amerikanska författarinnan Pearl Buck.
Den goda jorden är en folklivsskildring från Kina om Wang Lung och hans tre hustrur , de två sönerna och den efterblivna dottern. Familjehistorien börjar i fattigdom men genom en rad händelser och inte så lite tur får de möjlighet att komma sig upp i världen. Pearl Buck fick Nobelpriset i litteratur 1938 med motiveringen:
"for her rich and truly epic descriptions of peasant life in 
China and for her biographical master pieces".

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie berättar om tvillingsystrarna Oleanna och Kainene, så olika som två systrar någonsin kan vara, och deras liv i inbördeskrigets Nigeria. De är tämligen välbeställda, men kriget förändrar deras liv totalt på alla plan. Den här boken har mycket att lära ut om Nigerias historia och hur folket lever i krigets skugga. 
En halv gul sol kom ut 2006.

Grymma april av Ismail Kadaré tiildrar sig i Albanien i början av 1900-talet. Kanun är det som styr bybefolkningen i den lilla bergsbyn. Den unge Gjorg Berisha tyngs av kravet på att han måste ta ut blodshämnd för sin bror, det fyrtiofjärde offret i en vendetta som pågått i sjuttio år.
Händelserna speglas i ett nygift par som är på besök, intresserade av bergsbornas kultur.
Det råder en ödesmättad stämning i hela romanen; språket är kärvt och avskalat. Grymma april gör ett outplånligt intryck.

Bokbloggsjerka 19 - 22 april

I Annikas

bokbloggsjerka-19-22-april 

ställs frågan hur viktiga boktitlar är. Det är en bra fråga.

Omslagen är viktiga, det vet vi.

Många tycker att baksidorna är viktiga. Själv läser jag sällan baksidestexterna eftersom jag tycker att de ofta är missvisande.

Jag har funderat på detta med boktitlar och kommit fram till att jag tycker att de är viktiga - mycket viktiga. Ett tilltalande omslag och en bra titel lockar till läsning.

I de flesta fall tycker jag om kortare titlar. Långa titlar blir gärna klumpiga och mindre lockande. Men det beror på.                                            

Inre ro och harmoni

Yasuragi på svenska - inspiration för välbefinnande.
Medarbetare bl. a. Yoshi Yukawa, Åsa Nilsonne, Kersti Olophsdotter och Ulla Kastrup.
Yasuragi är det japanska uttrycket för ro och harmoni. I den här boken får man goda råd om vad man bör tänka på för att uppnå yasuragi; hur man ska vara närvarande i ögonblicket, vad man ska äta och dricka, hur man kan öka kroppens energi (ki) genom några enkla rörelser (do in)
Teceremonin är viktig. Naturligtvis är det grönt te man ska dricka. Det både piggar upp (koffeinet) och lugnar (teinet). En del recept finns med. Ugnsbakad fänkål med sesamkrisp fastnade jag för. Det är viktigt att lägga sin själ i matlagningen och att låta den ta tid.
Badet är centralt. När man ska bada måste man först tvätta kroppen ordentligt ren; sittande på en liten pall tvålar man in sig från tå till topp. Hela tiden rör man sig mot hjärtat. 
Man sköljer över sig med en vattenhink så många gånger man orkar.  Sedan är det dags att stiga ner i badet. Man badar väldigt varmt. Detta bad är för själen.
Texten illustreras av många vackra bilder.
Allt är mycket intressant och ser bedrägligrt enkelt ut. Men jag misstänker att det kräver både tid, koncentration och ihärdig träning.

Stieg Trenters Roparen

 Roparen (1954) av Stieg Trenter (1914 -1967) har blivit

serien Stieg Trenters Roparen (2008) av tecknaren Jakob Nilsson.
Jag tror inte att jag läst något av Stieg Trenter tidigare. 
Den här serien är oerhört vältecknad. Jag gillar alla stockholmsmiljöerna. Bilderna är rena och det är ordning på textrutorna. Jakob Nilsson har arbetat i tre år med serien och har lyckats väl med arkitektur, kläder, möbler och andra detaljer.
Den långe fotografen Harry Friberg förekommer men Vesper Johnsson lyser med sin frånvaro. I stället får man lita till kommissarie Regn.
Ann Celin och Suzanne Myhr är väninnor som träfades på Skogåsens sanatorium i Västmanland 1947. Sedan dess har de hållit kontakten och nu sju år senare har de planerat att resa till Italien.
Ann tycker sig märka att saker och ting flyttas i hennes lägenhet.
Och när hon nu söker väninnan för att stämma av med henne inför resankan hon inte få kontakt med henne. Efter många turer hittas Suzanne död i sin lägenhet. Vem kan ha velat Suzanne så illa?
Och - så småningom - vem var hon egentligen?

Casanova i ytterskärgården

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet härjar kvinnokarlen Karl Friman i den åländska ytterskärgården. Han är stilig, välklädd, allmänt charmerande och därtill en skicklig yrkesman.
Hustrun Amanda är ingen skönhet men däremot en klok och duglig kvinna som varmt älskar sin man och tar honom för vad han är.  Inte ens när han gör väninnan Ida på grannön och hennes dotter sin kur sviktar Amanda. 
Idas man har utvandrat till Amerika och hon sitter ensam på torpet med dottern. Karl blir dubbeltorpare. Och ryktena flyger med förvånande hastighet mellan öar och skär.
Den åländske författaren Leo Löthman bygger sin roman Isnätter från 2006 på verkliga händelser som bl. a .finns att läsa om i domstolsprotokoll. 
Han har arbetat med romanen i tjugo år och försökt tänka sig vad som kan ha hänt utöver det som dokumenterats.
Det blev lite för många fruntimmershistorier enligt min mening. Karl blir mindre trovärdig medan åren går. Och de övriga männen som förekommer i romanen är grovt tillyxade. De är över lag skvallriga, fördömande och gediget osympatiska.
Jag tyckte däremot mycket om skildringen av skärgården, beskrivningen av vädrets och vindarnas skiftningar  och det hårda livet på öarna. Att ta ekan i stället för cykeln, att signalera i stället för att SMS:a, att vara beroende av samarbetet med grannöarna, att dela med sig, att veta hur man överlever under hårda förhållanden och med små medel.

En gammal bekant

Nu är han 72 år, den gamle skurken, still kicking and alive! Lite gaggig känns han, den gode Curious George (aka Nicke Nyfiken) vid förnyad bekantskap. Hans kompis, mannen med den gula hatten, är en ganska tvivelaktig person enligt min mening. Men nu är det ju inte jag som har tolkningsföreträde. Jag ska bara vara tyst och läsa högt, om man så säger...

Ny radioföljetong

På måndag 21 april börjar en ny  Radioföljetong.
Ryssar är såna som gillar björkar  av den tyska debutanten Olga Grjasnowa.
Grjasnowa har själv upplevt konflikten mellan Azerbajdzjan och Armenien och den är central i romanen. Konflikten Israel/Palestina  behandlas också.
Enligt SR är Ryssar är såna som gillar björkar en invandrar - och utvandrarroman och även en roman om samtiden. Allt skildrat med svart humor.
Huvudperson är den unga judinnan Masja som flyr med sin familj från Azerbajdzjan till Frankfurt, trots att modern svurit på att aldrig mer sätta sin fot i Tyskland. Om Masja säger Olga Grjasnowa så här: "Jag ville göra Masja stark, självständig och otrevlig", säger Olga Grjasnowa".
Låter lovande, tycker jag

Berättelser från Engelsfors

Alldeles nyligen kom Berättelser från Engelsfors ut.
Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har tillsammans med tecknarna Kim W Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam arbetat fram ett seriealbum med anknytning till Cirkeln och Eld.
Man får veta något om förhistorien till händelserna i Cirkeln och Eld.
Rektorn Adriana Lopez hette en gång i tiden Adriana Ehrenskiöld. I Tornet, en berättelse av Kim W Andersson, får man ta del av Adrianas tragiska förhistoria. Det är min favoritberättelse.
Några av de andra berättelserna säger mig ingenting. Men det kan bero på att jag ännu inte läst Eld. Berättelser från Engelsfors förstås bäst av dem som läst både Cirkeln och Eld.
Idén till serieberättelserna kom ifrån s. k. fan - art på Facebook. Som läsare gör man sig ju ovillkorligen en bild av framför allt de unga flickorna. 
Måna Månstråle, cynisk och frän spådam i Kristallgrottan, sitter som spindeln i nätet i Cirkeln.
Även i de åtta berättelserna från Engelsfors har hon en sammanlänkande funktion.
Kim W Andersson har designat henne liksom omslagsbilden utöver tre berättelser i albumet.

I DN kunde man igår läsa att Cirkeln nu blir film tack vare ett ingripande av Benny Andersson
Nytt samarbete sluter Cirkeln är artikelns fiffiga rubrik.

Det var åtskilliga gånger under det att jag läste Cirkeln som jag tänkte att det fanns många bildmässiga scener. Och mycken dialog. 
Med rätt skådespelare i rätt miljö borde det kunna bli bra film.

Bokbloggsjerka 12-15 april

Annika frågar i sin
Bokbloggsjerka-12-15-april  om böcker vi läst och haft svårt att lägga ifrån oss - en eller flera titlar.
Efter lite utgrävningar i minnet hittade jag ett par.
Greven av Monte - Cristo. Av Alexandre Dumas d. ä. 
Den läste jag senast högt för mina barn en sommar för flera år sedan. Vi var lika tagna alla tre. Historien om Edmond Dantes som oskyldig sitter i fängelse på ön If, rymmer därifrån och tar revansch, är oerhört spännande.

För en tid sedan bloggade jag om En dåre fri av Beatrice Grimsrud. Jag tyckte mycket om den och det var svårt att pausa i läsningen. Jag måste veta hur det gick för den ensamma, kämpande unga Eli.
Jag nöjer mig med dessa två.
Min elaka laptop har olovandes tagit time- out så bloggandet blir lite obekvämare. Mycket retligt!

De Utvalda i Engelsfors

Nu har även jag läst Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.
Förvånad konstaterar jag att jag tyckte att den var riktigt intressant; välskriven och genomarbetad.
Den kallas ungdomsfantasy men jag skulle vilja kalla den fantasy. Jag är vanligtvis ingen fantasyläsare, men jag tycker att Cirkeln är en s.k. crossover, alltså en ungdomsbok som lika gärna kan läsas av vuxna.
Sex unga gymnasieflickor finner sig vara De Utvalda i den lilla bruksorten Engelsfors någonstans i Bergslagen. De upptäcker att de har olika slag av magiska krafter. Alla sex sticker av från normen på något sätt; mer eller mindre. Inte så att de är goda vänner ifrån början. Tvärtom. Men när de finner att de alla tillhör Cirkeln förstår de att de endast kan överleva genom samarbete.
De unga männen som figurerar skildras mindre ingående. Föräldrar verkar vara ett hopplöst ignorant släkte.
Samhället Engelsfors är en ort som hamnat i bakvattnet. Den sociala kontrollen är sträng -på gott och ont. Alla längtar därifrån . Inte bara gymnasieungdomarna.
Författarna är duktiga på att suggerera fram stämningar. Korpar och enögda katter och lukten av brandrök markerar att något magiskt kommer att äga rum.
Nästa del i serien heter Eld. I höst kommer Nyckeln, tredje och sista delen i serien om Engelsfors.

Tack, Hannele!

Plötsligt blev jag tilldelad en Blog Award! Kul!
Med utmärkelsen följer en rad frågor som jag ska försöka besvara så gott det går

Vad ville du bli när du var liten?  
Pilot 
Vad är du idag? 
Äldre  
Vart vill du helst resa?              
England, New York, Japan
Var ser du dig själv om fem år?  
Det undrar jag också!
Rött eller vitt?                        
Det ena förskjuter inte det andra 
Sommar eller vinter?                
Vår och höst
Skog eller hav?                       
Hav och lite skog 
Vad gör dig ledsen?                  
När barn och gamla far illa                
Vad är det bästa du vet?         
Utöver familjen - böcker och resor

Hanneles bokparadis och  Ingrids boktankar
läser jag varje dag och uppskattar mycket. De har båda fått Liebster Blog Award så jag skickar vidare till några andra bokbloggar som jag läser
ofta och gärna. Var så goda:

Annikas litteratur- och kulturblogg

mimmimaries böcker

Mest Lenas godsaker

och dagarna går...

Bokmoster

Reselektyr

Senaste numret av Vi läser 2013 : 2 april - maj innehåller flera intressanta artiklar och många lästips.
Den bästa artikeln är skriven av Martin Gelin (som annars gjort sig känd som författare till Den amerikanska högern) och handlar om Alice Munro.  Han har rest till Huron County och sökt efter den skygga författarinnan men fått nöja sig med att besöka hennes uppväxtstad, Wingham och tala med folk som känner henne. I Crossroads, en diversehandel i Clinton, kan man köpa signerade böcker av Alice Munro. Med jämna mellanrum går affärsinnehavaren Marilyn Tyndall hem till den 82 -åriga Alice Munro och låter henne signera så många böcker hon orkar med.
Marilyn Tyndall låter sig inte bevekas. Hon är förbjuden att avslöja var Alice Munro bor.
Här finns också en anmälan av Tree Houses.  Fairytale Castles in the Ail av Philip Jodidio. Taschen förlag 2012. Några helt fantastiska bilder på trädhus illustrerar.
Man får veta att författaren Jessica Kolterjahn går i psykoanalys åt Karin Boye i sin nya roman Den bästa dagen är en dag av törst.
Inte visste jag heller att Joyce Carol Oates även skriver poesi! Men jag kan inte säga att jag blir förvånad.
Mörker och ömhet heter dikturvalet som nu finns på svenska.
I april kommer Karin Boye: okända brev och berättelser utgiven av 
Pia - Kristina Garde.
Lindelöws bokförlag satsar också på en nyutgivning av Kallocain och Astarte