Orent smör för tjänstefolk eller Det ligger ett helt språk i solfjädern

Det finns inga porträtt av Cleone Elizabeth Knox f. 12 maj 1744 eftersom Castle Kearney i Down i Irland brann ner 1808. Däremot finns En ung societetsflickas dagbok. Året 764-1765. utgiven av hennes sentida släkting Alexander Bracker Kerr i svensk översättning av Harald Jernström 1926.
Cleone har förälskat sig i den svartögde förföraren Mr David Ancaster och han i henne.
Ingen tror på förbindelsen mer än de själva.
Far rasar och beslutar sig för en bildningresa i Europa för sonen, odågan och sprätten Ned och den ohörsamma dottern. Sagt och gjort. En ståtlig kaross förspänd med sex hästar lastad med ett oändligt bagage styr ut från slottet i Kearney mot Dublin för vidare färd till Derbyshire i England, där äldsta dottern och hennes familj bor, vidare till London, Bath, Frankrike, Schweiz och Venedig. Cleone är en livlig och klipsk flicka utrustad med både humor och humör. Hon iakttar, reflekterar och kommenterar rappt. Hon går på bjudningar, dansar, rider spelar kort, flirtar, köper kläder, knyter vänskapsband och noterar flitigt i sin dagbok.
Detta är ett tidsdokument och kulturhistoria. Matvanor, klädedräkt, umgängesseder, klasskillnader och tillståndet i samhället i övrigt speglas i dagboken. Det är mycket roande läsning. Mycket känns ganska modernt. Cleone själv till exempel.
Men inte hårmodet. En pudrad håruppsättning kunde få sitt kvar i ett par veckor endast förnyad genom en puff och mera puder. Inte så fräscht faktiskt!
Bildningsresan missar sitt mål totalt. Om någon trodde att Cleone skulle glömma Mr A eller han henne så var det alldeles fel. Paret rymmer och gifter sig. När Cleone fött två söner försonas hon och maken med hennes far. Allt som allt blir det åtta söner och fyra döttrar i familjen. Och Cleone och hennes David lever lyckliga och trogna varandra i alla sina dagar.

Detta kunde lätt ha varit en Harlequin - roman. Men nu är det dagens sanning och ytterligare ett bevis på att verkligheten alltid överträffar dikten

Snart är det tid för den fridlysta nattviolen.
Ebba Lindqvist skrev 1940 en dikt om nattviolen efter en promenad längs Broadway i New York en solrökig sommarförmiddag. Hon tänkte på skog. Svalka. Tystnad. Insjö. Att söka efter blomman som inte liknar någon annan. Hemlängtan födde en naturdikt i storstaden.


Nattviol

Ingen blomma liknar denna.
Ingen blomma står så ensam.
Dold i djupa gräset
eller gömd i ljungen
lyfter den sitt vita ljus.
Rör den inte.
Bryt den inte.
På sin späda stängel bär den
hela sommarkvällens doft

När Ebba Lindqvist efter några dagar läste dikten upptäckte hon att den handlar om Karin Boye. Någon som var mycket ensam. Någon att vara rädd om. Någon som läste sina dikter i skenet av brinnande vita ljus.

Ur Diktaren om dikten. 27 poeter kommenterar egna dikter. 1952

I begynnelsen var berättelsen

"I begynnelsen var berättelsen", börjar Dilsa Demirbag- Stens mormor sina sagostunder.
I begynnelsen var mormor säger dotterdottern som älskar sin mormor över allt annat.
1976 kom den 6-åriga Dilsa till Sverige från turkiska Kurdistan tillsammans med sin mor och tre syskon. Far var redan på plats. I boken Stamtavlor från 2005 utforskar hon sitt ursprung och i den nyutkomna fristående fortsättningen, Fosterland, berättar hon om familjens svenska äventyr, sin egen utveckling, osämjan mellan föräldrarna, den brutna förlovningen, pojkvännerna, kulturkrockarna, flyttarna, sabbatsåret i Turkiet , det politiska intresset, o.s.v. Båda föräldrarna arbetar som städare på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Den enda i familjen som kan hantera den koleriske och våldsamme fadern är den musikaliska systern Dilbahar (Dilba). Musik och dans skattas högt av de tre systrarna och Kjell Alinge är flickornas idol i radioprogrammet Eldorado.
Dilsa är en kämpe och ett orosmoment redan från början. Hon berättar uppriktigt, osentimentalt och engagerande om sina upplevelser i skola och kamratliv. Flytten till Sverige och föräldrarns skilsmässa är två milstolpar i hennes liv. Ingen utav dessa händelser hade hon någon möjlighet att påverka. Efter året i Turkiet inser hon att hon känner sig mest hemma i Sverige även om hon alltid kommer att ha två fosterland.
Dilsa Demirbag - Sten är en lika klok som vacker flicka och har skrivit en intressant och insiktsfull berättelse som kan - och bör - läsas av många.
Lite korrekturläsning hade emellertid inte varit alldeles ur vägen. Men det ska ju inte författarinnan lastas för.

Rufus Wainwright nu i Sverige

Smakens elegans

Muriel Barbery väckte stort uppseende med sin bok Igelkottens elegans som kom på svenska 2009. Med all rätt.
Nu har hennes andra roman, Smaken - som egentligen är den första - kommit i i svensk översättning av Marianne Öjerskog.
Upplägget är detsamma som i den förra boken; det burgna området i Paris är detsamma liksom huset, 7 Rue de Grenelle och den bildade portvakten Renée.
Den fruktade gastronomikritikern och maktmänniskan Pierre Arthens ligger för döden och söker i sitt minne efter en viss smak från sin barndom. Han har frossat i mat i hela sitt liv men lever och mage mår bra. Det är hjärtat som sviktar. Han är en mycket osympatisk människa oförmögen till kärleksfulla relationer. Den vackra hustrun är kuvad och undergiven och barnen har han ingen känsla för alls. Och inte de för honom heller, förresten. Brorsonen Paul är den han favoriserar.
Möjligen finns där några människor som beundrar honom. Men älskar eller ens tycker om, nej.
Pierre Arthens tänker igenom sina kulinariska upplevelser genom livet och minns de människor som lärt honom något om smaker, dofter och konsistenser. Han tänker med en viss värme på sin farmor och hennes matlagning och på moster Marthe som har komponerat en fantastisk symfoni av dofter med sin trädgård. Och han minns den åldrade mästerkocken Tsuno som introducerade sushi för honom.
Upplevelserna av olika måltiders smaker, dofter, kompositioner och synintryck; känslan av de olika ingredienserna på tungan, eftersmaken - allt detta beskrivs mycket elegant.
Bitvis är det originell och roande läsning och man känner igen Muriel Barbery.
Men Smaken når inte upp till Igelkottens elegans.

Love hurts

Claes Britton, 46, miste sin mamma, Mona Britton, 2006. Efter tre månaders brant utförsbacke är hon borta. Som professor i invärtes medicin och är hon nog den första som misstänker den svåra lungcancer hennes besvär är symptom på. Mor och son står varandra mycket nära trots att förhållandet är ganska komplicerat. Hon brukade vara den stödjande under sonens depressioner. Claes Britton älskar sin mamma djupt, men han har också en förmåga att se henne utifrån. Mona Britton kan vara både självömkande och full av känslomässiga krav. Han berättar i boken Min mamma är död också om fadern, Sven Britton, som svek hustru och två barn för en ny kärlek i Afrika. Men han vittnar också om en senare känsla av samhörighet med fadern som under moderns sjukdom finns där för henne och sönerna.
Moderns smärtor blir snabbt outhärdliga och omöjliga att medicinera bort. Men hon har förutsett och planerat allt . Hon skriver livskvalitetsprotokoll för varje dag. Det landar så snart på minus varje dag och modern sätter målmedvetet och stoiskt sina planer i verket. Genom sin själsstyrka besparar hon de anhöriga många svåra beslut och situationer. Claes Britton berättar avväpnande och med ett barns öppenhet om sin vantro, sin sorg när insikten kommer och smärtorna när han inser att han blivit "a motherless child". Han reflekterar över aktiv och passiv dödshjälp och smärtlindring. Var slutar det ena och var tar det andra vid. Han skaffar sig en rad nya kunskaper och insikter under moderns sjukdom och död. Det är rörande och tänkvärd läsning som borde vara nyttig för alla att läsa. Döden är en ofrånkomlig del av livet och något man måste försöka förhålla sig till hur svårt det än är.

Bokens omslag visar en vemodig bild av modern på bryggan efter sitt livs sista bad på 67-årsdagen.

Nessa och Ginnie

Susan Sellers är professor i engelsk litteraturvetenskap vid St. Andrews universitet i Skottland. Hon har skrivit en roman om systrarna Stephen, Vanessa och Virginia, Bell respektive Woolf. Vanessa och Virginia är bokens titel.
Många gillar inte att läsa romaner om verkliga människor, men jag tycker att det är fantasieggande, tänkvärt och lärorikt. Så här kunde det ha varit. Kanske. Som läsare spinner man vidare på tråden, läser mera, slår upp och kontrollerar fakta.
I Vanessa och Virginia är det Vanessas verklighet vi befinner oss i. Hon har ingen lätt sits. Först har hon som äldsta syster (och jag som alltid har trott att hon var yngst!) fått ta hand om familjen - inklusive fadern, förstås - när modern dog.Sedan ingår hon äktenskap med Clive Bell och får ett par barn med honom. Därefter försöker hon sammanleva med den bisexuelle Duncan Grant. Det är tänkt att förhållandena ska vara fria. Och visst är de det. Men mest för männen. Hur lever en trebarnsmor ut sitt fria förhållande?
Vanessa är bildkonstnär - hur utövar en trebarnsmor sitt konstnärsskap? - men hon står hela tiden i skuggan av sin mera berömda yngre syster och hennes litterära framgångar..
Systrarna är varandras bästa vänner. Men de är också rivaler. Om föräldrarnas uppmärksamhet, om småbröderna, om männen, om konsten - ja, till och med om Vanessas söner! Virginia är en svartsjuk moster.
Hela Bloomsburygruppen och Hogarth Press figurerar i boken. Men bara med förnamnen. Och jag frågar mig om man inte bör ha en förförståelse för att riktigt kunna ta till sig boken. Jag har sträckläst och haft stort nöje av Vanessa och Virginia, men jag har också relativt nyligen läst Leka med modernismen av Ingela Lind. Den handlar om Bloomsburygruppen och deras radikala liv som var en reaktion på det sippa viktorianska samhället.
Eller också kan man kanske bara läsa romanen och strunta i vem som egentligen var vem?
Det är inte fel att låta Vanessa ha tolkningsföreträde en enda gång. Jag läser och lider med henne i hennes ändlösa väntande på den förlupne Duncan Grant som hon älskade så högt.
Hon skulle räcka till för alla hela tiden. Även när hon själv höll på att brista. Är det konstigt att hon längtade bort någon gång från barn, syskon, äkta män, oäkta män. älskare, husdjur och matlagning? Nej, verkligen inte!

Några exempel på vidareläsning:

Quentin Bell, Virginia Woolf (Vanessas son skriver om sin moster)
Richard Kennedy, En pojke på Hogarth Press
Virginia Woolf, Ögonblick av frihet
Nigel Nicolson, Porträtt av ett äktenskap

Clarence Crafoord är en berättelse

Kärleksförsök och svek. En själsläkares berättelser är titeln på Clarence Crafoords nyutkomna memoarer. Utan hjälp av vare sig fotografier, dagböcker eller brev berättar han minnen ur sitt sjuttiofyraåriga liv. Man kan bara beundra hans minneskapacitet och goda berättarförmåga. Det litterära intresset grundlades tidigt. Att han skulle bli läkare följde med vid dopet. Kanske inte direkt att han skulle bli själsläkare, freudian och psykoanalytiker.
Clarence Crafoord använder människors livsberättelser som hjälp till att ställa diagnos. Han förkastar dagens check-listdiagnoser. En utav hans tidigare böcker heter just Människan är en berättelse. Om samtalskonst.
Kärleksförsök och svek börjar med en chock! D.v.s. författarens 60-fest på Riddarhuset i Stockholm. Sonen Alexander tar bladet från munnen och avslöjar faderns alla svek och misslyckanden genom livet. (Man tänker ofelbart på en dansk film med samma tema. Festen tror jag att den hette.)
Clarence Crafoord har ännu inte hämtat sig riktigt. Efter att ha läst boken förstår man sonen bättre. Och kanske härrör bokens titel från denna tilldragelse.
En ensam uppväxt i överklassmiljö, ett liv parallellt med föräldrarnas, en mor som var närvarande men ändå inte där riktitgt för honom på samma sätt som barnjungfrun.
De tidiga förälskelserna och flickvänner ägnas stort intresse. Han tycker bara om långa slanka flickor. På sidan 101 skriver själsläkaren: "Jag har alltid varit rädd för och misstrott fetmande människor, övertygad om att deras överviktighet är ett sätt att förtrycka folk omkring sig, inte respektera andra, att breda ut sig gränslöst kring omgivningen, ofta både i sitt högljudda tal som invaderar medmänniskor och i sitt fysiska anspråk på utrymme i olika avseenden, ofta på andras bekostnad"
Får en psykiater hålla sig med sådana fördomar?
Man undrar om han valt patieneter efter BMI?
I andra hälften av boken får man en livfull skildring av yrkeskarriären och de olika arbetsplatserna. Då och då inflikas något om en ny hustru och ett eller flera nya barn.
Den första hustrun hade han egentligen inte tänkt gifta sig med. Det var hon som valde ut honom som far till sina barn...
Om den här boken tycker jag:
Intressant? Ja.
Sympatiskt? Nej!

Pionjärkvinna

Den här boken blev jag riktigt nyfiken på:
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/det-fanns-ett-morker-under-den-sakra-ytan_4684657.svd

Maria Eleonora, 41, retar gallfeber på Axel Oxenstierna

Varför kan man läsa så mycket om Gustav II Adolf och hans dotter drottning Kristina, men så lite om Maria Eleonora av Brandenburg (1599-1655) hustru och moder?

Hon var visserligen vacker men betecknades som hysterisk och galen. Den bilden befästes under 1800-talet och ingen har hittills brytt sig om att föröka revidera den förrän nu Moa Matthis, feministisk författare och kulturskribent. Maria Eleonora. Drottningen som sa nej heter hennes mycket intressanta och lättillgängliga bok. Den skildrar en kvinna som hade att kämpa mot den mäktige rikskanslern Axel Oxenstierna och hela gubbförmyndarregeringen. Undra se´n på att hon tog till tårarna? Vilka andra vapen hade hon? Äktenskapet med Gustav II Adolf var i och för sig inte olyckligt men han var ju däremot alltför upptagen av krigföring.

Och 1632 blev Maria Eleonora änkedrottning. Hon vantrivdes hela tiden i det kalla Sverige och längtade hem till Tyskland. 1640 genomför hon en välplanerad rymning till det danska Gotland. Senare kallades hon tillbaka av Drottning Kristina, som varit nio år när hon skildes från sin mor på grund av dennas dåliga inflytande på den blivande regenten.

Vidare läsning i ämnet:

Marita Jonsson, Abdikationen (Historisk roman om drottning Kristina)

Kristina, Brev och skrifter

Marie-Louise Rodén, Drottning Christina

Sverker Oredsson, Gustav II Adolf

Vad betyder väl några bibliotekarier mot en tulipanaros på biblioteket?

Ny älgdemonstration
Stockholms aningslösa kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt, FP, tycker att biblioteken ska utöka öppettiderna samtidigt som personalstyrkan skärs ner.
3/4 av personalen har skrivit under en begäran om minskade öppettider och ett stopp för ytterligare nedskärningar av personalen.
Två nya tunnelbanebibliotek ska öppnas och biblioteket vid Medborgarplatsen ska byggas om. Hur kan man både utöka och minska på en gång?
Madeleine Sjöstedt säger att man ibland måste satsa på vissa delar av verksamheten och då får personalen stå tillbaka. Biblioteken måste moderniseras. Madeleine Sjöstedt säger att hennes fokus inte ligger på bibliotekarierna utan på medborgarna. Halleluja!
För medborgarnas skull borde Madeleine Sjöstedts fokus ligga på biblioteksverksamheten.
Biblioteksverksamhet är inte detsamma som antal öppettimmar

Fortsättning på förlagsdebatten

http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/superforlag-far-konkurrens_4684881.svd

Bra rutet, Per Gedin!

Så här tycker Per Gedin
http://http//www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/en-fartblind-bokbransch_4650965.svd

och så här svarar förläggarna:
http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/vi-varnar-bredd-och-kvalitet_4665041.svd

Sista ordet lär inte vara sagt, men det är jättebra att någon sagt det första.

Non serviam

Kjell Espmark, Minnena ljuger

Karin Thunberg intervjuar:
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/en-sann-lognare_4609197.svd


Det blir Kjell Espmark som får 2010 års Tranströmerpris. Priset delas ut vartannat år av Västerås stad i poeten Tomas Tranströmers anda.Kjell Espmark är poet, författare och ledamot av Svenska Akademien.Han får priset "för att han i ett orfiskt trots, med en inträngande känslans fantasi sjunger tillbaka de av historien utplånade och de av makten krossade i ett lyriskt verk om kärlekens och dödens återsken hos de levande."

Den sjunde maj får Kjell Espmark motta priset på 100 000 kronor vid en ceremoni i Västerås konserthus.

Mats Gellerfelt recenserar Minnena ljuger:

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/arligt-om-lomska-minnen_4654299.svd

Göran Sommardahl i Kulturnytt:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=3668414

Själv har jag skam till sägandes aldrig läst något av Kjell Espmark tidigare, men det tänker jag reparera nu. Vissa kristallklara formuleringar och skarpa insikter lockar till fördjupad bekantskap. Poesi eller prosa? Förmodligen både och.

Visst finns det anledning att vara misstänksam mot det man tror sig minnas. Minnen bearbetas och förändras med tid och erfarenhet. Hur? och varför? är det intressanta. Det är ingen medveten förvanskning. Det går av sig självt. Kjell Espmarks barndom var en enda otrygghet. Föräldrarna skildes när han var fyra år. Han blev far åt sin lillebror och de båda pojkarna fick hela tiden lyssna till moderns hot om självmord. Troligen var det ett sätt att lätta på trycket för att inte explodera, men det kunde ju inte de små gossarna veta. Undantaget var när pojkarna var sjuka. Då var mor idel omsorger. Som vuxen kunde Kjell Espmark förstå att modern dragit ett tungt lass. Hon försörjde familjen bl. a. genom att skriva noveller för Hemmets Veckotidning. Dessutom utbildade hon sig till tandläkare.

Kjell Espmark är framför allt tveksam till sina barndomsminnen förefaller det. Vad det gäller yrkeslivet som litteraturvetare och som innehavare av stol nr 16 i Svenska Akademien tycks han vara mera säker på sin sak. Kanske beroende på minnesanteckningar och dagböcker?
Som läsare kan man bli tveksam till att författaren alltid tycker sig ha blivit missförstådd och motarbetad. Ingen har sett honom som den han verkligen är. Men intrigerna i de litterära kretsarna ter sig ovärdiga och man förstår att de infama angreppen måste ha känts mycket sårande.

De rena familjeangelägenheterna är Kjell Espmark sympatiskt nog försiktig med. Den nya lyckan med Monica Lauritzen från SR P1 och den goda kommunikationen med de egna barnen kan man bara gratulera till. Och säkert kommer det flera alster av den vitale professorn i litteraturvetenskap som en gång i tiden bytte juridiken mot litteraturen.

Skönlitteraturen som bekämpningsmedel

Världsbokdagen 2010.
Författarbesök av Inger Alfvén, som talar om sitt författarskap i allmänhet och sin senaste roman, den tjugonde,
När förnuftet sover.
Ja, vad händer då?
Jo, då vaknar monstren, säger Inger Alfvén.
Hon frågar sig (och oss) hur mycket vi vet om varandra? Hur mycket vill vi veta? Hon talar om snabbtankar som hastigt flyger förbi till exempel när vi tittar på TV och bedömer ett utseende, ett sätt att klä sig, ett sätt att vara. Ofta är snabbtankarna inte så snälla. TV driver fram det elaka ögat.
Alla har vi våra hemligheter, ett dolt liv. Det är alldeles tydligt i När förnuftet sover. Ingeborg och Fabian har varit gifta länge. På bröllopsnatten lovade de att de aldrig skulle dölja något för varandra. Men hur mycket sanning tål ett förhållande?
Det finns en arvssynd inom alla familjer, menar Inger Alfvén. Vi för vidare en uppförandekod till barnen och döljer det som inte passar. Människan är sig lik i grunden genom alla tider. "Jag är inte pessimist, säger Inger Alfvén, jag är realist".
Samhället och våra samveten censurerar. Tabun flyttar runt, men försvinner inte. Olika tabun gäller i olika tider. Antalet fördomar är konstant och finns hos oss alla.
Att skriva är ett sätt att leva fastslår Inger Alfvén. Skrivandet ger författaren möjlighet att leva många liv. Att skriva och och att läsa ligger nära varannat, men skrivandet tar längre tid. Skönlitteraturen är unik som inlevelseskapare. Den är en motrörelse och ett bekämpningsmedel mot fördomar och brist på förståelse.
Däremot är Inger Alfvén tveksam till memoarer där mycket gömts och glömts och romanbiografier. De skapar avstånd och gör läsaren till nyckelhålstittare.
Ingeborg och Fabian är i När förnuftet sover inne i en period i sina liv då de söker försona sig med hur livet blev. Inger Alfvén säger sig vara i samma fas. Hon ser till exempel på sina föräldrar med andra ögon. Hon ser allt de gjorde för henne i stället för att som tidigare ha koncentrerat sig på deras tillkortakommanden.
Man ser med olika ögon på sina minnen med tiden.
Ingeborg tänker på sin fattiga mamma som alltid arbetade för att dottern skulle få det bättre än hon och hur Ingeborg sedan svek modern. Ingeborgs såriga förhållandet till den egna dottern är ett problem för Ingeborg. De är så olika. Som läsare är man mycket bekymrad
En författare lever med sin roman hela dygnet enligt Inger Alfvén. Författaren lever två liv. Sällan är det den ursprungliga planen som resulterar i en bok. Andra berättelser tränger sig på. En mängd data skapar så småningom en romanpersonlighet som kanske visar sig inte kunna handla så som det var tänkt från början.
Medan Inger Alfvén höll sitt anförande pågick precessen med nästa roman i hennes huvud.
Kusinbarnet, författaren Lina Wolff från Hörby, som skrivit den rosade novellsamlingen Så många människor dör som du passade också på att träffa sin äldre släkting
Så många kloka tankar så skickligt omsatta i ord lämnade åhörarna i ett tillstånd av reflektion, självrannsakan och beundran. Det förvånar inte att Inger Alfvén har en stor läsekrets och att hon även läses av män.

Main stream eller minimalistiskt

Kritikerna i Danmark delar in litteraturen i "kulört" mainstream litteratur som kommer ut i stora upplagor. är omfångsrik och läses av många och tunna, minimalistiska böcker som inte når ut till så många läsare. Kriminallitteratur ägnar man ingen uppmärksamhet alls och den får ha sin egen skamliga bokmässa i Horsens. Den minimalistiska litteraturen är skriven av författare som gått på Danmarks författarskola som skapades 1987 av Poul Borum. Helle Helle, Peter Adolphsen och Merete Pryds Helle är exempel på minimalistiska, smala författare. Hanne Vibeke Holst, Peter Hoeg och Jens Christian Gröndahl är breda, mycket lästa författare som skriver relativt tjocka böcker med början, mitt, slut och action. De minimalistiska författarna skriver tunna böcker utan motiv, huvudperson eller direkt handling. Berättarstilen är staccato. Det är konst för konstens skull. Carsten Jensen som är mycket läst och omtyckt i Sverige hatas i Danmark. Han är en avfälling för han har gått från att vara smal författare som skrev svåra essäer till att skriva Vi, de drunknade; en tjock episk roman som av många betecknas som en läsupplevelse. Värre än så kan det inte bli!
En annan tendens i Danmark är att författarna från provinsen tar över allt mer. Litteraturen är inte längre koncentrerad till Köpenhamn. Moderniteten (mu-u-udernismen) har nått ut på landsbygden där det finns fler grisar än människor. Allt enligt den danske universitetslektorn Robert Zola Christensen i föreläsningen om Modern dansk litteratur.
En annan tendens som inte ses med blida ögon är att författarna alltmer börja blanda in delar av sig själva i sina böcker (expoego). . En viss rörelse från minimalismen kan skymtas, t. ex. hos Jens Bendstrup i boken Nå gud taler ud.
Aldrig så jeg så dejligt et bjerg heter Robert Zola Christensens egen senaste roman. Han är också medarbetare i Danske digtere i det 20 århundrede.

Inte visste man detta om det litterära klimatet i vårt näraliggande grannland!

Jag instämmer: Blixtrande intelligent!

Ur Lomonosovryggen av Gunnar D Hansson

Om poesins ursprung

nja, inte i den här tystnaden

som inte kan motsägas,

inte ett spår av rytmisering

och ingen balsamisk efterverkan

som lugnar sinnet

även om det mesta tycks

försilvrat.

Bra uttänkt som ämne,

men det räcker inte!

("April is statistically the month of greatest ice extent.")

http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/blixtrande-intelligent-av-gunnar-d-hansson_4175837.svd

Edgar Allan Poe (1809 - 1849): en författare i tiden

http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/gatan-poe-har-ingen-lyckats-dechiffrera_4592639.svd

”Anxiety was his childhood bedfellow.”

”In his art as in his life, he fell in love with dying women.”

”He was a perpetual orphan in the world.”

Peter Ackroyd , Poe: A Life Cut Short (Chatto & Windus/Vintage, 2009, 170 s)

30 år med Robert Mugabe

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/30-arsjubileum-i-zimbabwe_4582603.svd

Läs också Sorgesång för Easterly av Petina Gappah

Envisheten hos ett träd eller Blind intelligens

I 30 år har president Robert Mugabe regerat i Zimbabwe. Under samma tid har landet förfallit ekonomiskt, moraliskt och politiskt. Galopperande inflation, korruption, mutor, kolera och HIV plågar landets invånare. Hur står folk ut? Många ger sig iväg, (s. k. brain drain). Andra anpassar sig som trädet gör.När ljuset försvinner på ena sidan vänder det sig mot den andra.
Petina Gappah skildrar tillståndet i Zimbabwe i de tretton novellerna som ingår i Sorgesång för Easterly Hon har själv emigrerat till Genève där hon arbetar som advokat för ett internationellt företag och skickar hem pengar till familjens försörjning.
Novellerna berättar med bitande ironi och bister humor om vanliga människors vardag . Klass- och genusskillnader; skillnader i språk och rang mellan stammar. Sanningen får man spara till de enskilda samtalen i kamrarna. Vi möter änkan som begraver mannen hon inte längre älskade och som bedragit henne på olika sätt. Nu står hans söner beredda att ta över hans tillgångar, men det har den bedragna för länge sedan satt P för. Där finns moster Juliana som energiskt försöker lära sig skriva maskin för att bli en perfekt sekreterare trots att hon saknar både papper och färgband. Hembiträdet som berättar rysliga skrönor för barnen i avskräckande syfte för har många systrar i litteraturen. Hennes sorgliga öde är säkert inte unikt det hellere. Titelnovellen om den förvirrade Martha är direkt hjärtslitande. Bättre än några reportage i massmedierna ger dessa noveller oss en uppfattning om hur det är att leva i Zimbabwe idag. Petina Gappahs sinne för detaljer skapar närvarokänsla.
Men varför har Sorgesång för Easterly fått ett så avskräckande omslag? Den hade varit värd bättre. Mycket bättre.

Kerstin Thorvall in memoriam

En utmärkt runa av Lena Kåreland

http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/revolten-foljde-kerstin-thorvall-genom-livet_4552679.svd

Ja visst gör det ont...

I Bengt Ohlssons roman, Syster, försvinner Marjories syster Miriam lika plötsligt som spårlöst. Hon var den äldsta, tuffaste och duktigaste av de två. Miriam tog mest plats, krävde mest utrymme och var cool och hemlighetsfull. Familjen bestod av mamma, pappa och de två flickorna. De hölls samman av det nät som pappa vävde omkring dem med sina blickar och de var en ovanligt rolig familj. De var något alldeles speciellt.
Marjories samvete tynger. Hennes första känsla när Miriam försvinner är lättnad - inte sorg. Marjorie har lärt sig att stå i skymundan och anpassa sig. Alltså protesterar hon inte när pappa och mamma bestämt att hon ska tillbringa en tid hos faster Ilse medan de letar efter Miriam. Nu om någonsin hade väl Marjorie behövt sina föräldrar. Nu borde hon få vara med och inte stängas ute. Man vill protestera å Marjories vägnar.
Faster Ilse är vithårig, gråblek och har gul haka. Efter en trevande inledning närmar sig de två varandra. Ilse berättar sannsagor om sitt liv och och släktens. Marjorie lyssnar och reflekterar. Hon söker sin egen identitet och befinner sig i det svåra gränslandet mellan barn och vuxen. I huset i den solvarma skogen, vid havet, med faster Ilse och katten mognar Marjorie till insikt om människans utsatthet i allmänhet och sin egen ensamhet i synnerhet. Med inlevelse fingertoppskänsla och ömsinthet berättar Bengt Ohlsson om Marjorie och Ilse.
Språket är vackert, uttrycksfullt och nyansrikt.

Doktor Nawal el-Saadawis samlade vrede

Nawal el- Saadawi, läkare och författare, arabvärldens mest kända profil inom kampen för kvinnors rättigheter, är vred. Hennes ord bränner som svetslågor i romanen Den stulna romanen när hon berättar om kvinnors utsatta förhållanden. Gifta kvinnor, ogifta kvinnor, gatubarn; rika kvinnor, fattiga kvinnor och barn som delar soptunnornas innehåll med vildkatter och kringströvande hundar. Kvinnorna står i förbund med djävulen och de betyder orenhet. De är farliga och måste hållas på plats. Koranen, Bibeln och Torahn har likartad uppfattning om kvinnor. Förljugenhet, dubbelmoral och korruption är förhärskande i männens värld oavsett klass. Opposition tystas effektivt med fängelse och tortyr. Miljön är Kairo - det rika och det fattiga.
Zina al Zinaat och Magiida är vänner sedan barnsben. Deras förhållanden är helt olika. Zina, vars rätta ursprung är okänt, är vacker, fri , fattig och konstnärligt begåvad. Hon dansar, sjunger och skriver sångtexter i en miljö där dansen är den allra syndigaste konstformen tätt följd av sången. Älskad av folket hatas, fruktas och åtrås hon av de mäktiga.
Väninnan Magiida är välbeställd och har ett bekvämt arbete på en tidskrift. Hon behöver bara infinna sig på sin arbetsplats när hon har lust och det är inte ofta. Hon vet vad hon får och inte får säga och hon håller sig till det. Hon är ful, ofri och olycklig.
Badour, Magiidas mor, har ingått ett resonemangsgifte med Zakariya al-Khartiti, en uppblåst liten elak, parfymerad man som slår både hustru och dotter om han tycker så.
Badour lever sitt eget hemliga liv och som läsare hejar man på i all tysthet. Ett upprorsförsök.
Hon har också ett okänt förflutet. En vacker kärlekshistoria fick en tragisk upplösning. Ett liv tog sin början. Ett annat slutade efter tortyr i fångenskap.
Den stulna romanen är en mörk roman full av förtvivlan, men inte totalt utan hopp.
De hjältemodiga upprorsförsöken är visserligen dömda på förhand, men de förekommer. Och vem vet vad de kan leda till? Vem vet vad de hungriga massorna kan drivas till? Och när?

Älgarna demonstrerar, älgarna har fått nog

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/kaffe-eller-kafka_4514555.svd

Och som om inte detta redan vore mer än nog:

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/ga-ner-och-rota-i-magasinen_4517613.svd

Villkorslös kapitulation

Jag hade egentligen inte tänkt läsa den här boken. Åtminstone inte just nu. Maja Lundgren och Sara Stridsberg pockar på. Men så slog jag upp första sidan i Nam Les Båten och läste första meningen och sedan var det klippt. Det gick inte att sluta.
Nam Le var 29 år när boken kom ut 2008 (sv. 2010) och sedan har den gjort sitt segertåg över världen. Sexton länder har köpt rättigheterna vilket är mycket ovanligt när det gäller en novellsamling.
Båten innehåller sju sinsemellan mycket olika noveller från skilda delar av världen. Nam Le kom till Australien som flykting från Vietnam när han var liten. Titelnovellen handlar just om båtflyktingar.
Alla novellerna skildrar kämpande människor. De kämpar för sina liv och rättigheter. Mot feghet och förtryck. Miljöerna är väl skildrade och det förefaller som om författaren är bekant med dem alla. Den lilla kuststaden där de främsta intressena är fiske och fotboll är mycket levande liksom hösten i Central Park. Och för den delen skolan i de japanska bergen under andra världskriget när alla - inklusive barnen - förväntas tjäna kejsaren med villkorslös lojalitet. Försaka allt tills vi har segrat! För en samuraj är det en skam att känna hunger när magen är tom. Mayako, lilla majrovan, och tillika mammas hjärta berättar i novellen Hiroshima.
Den sista novellen, Båten, skildrar tretton dagar i några båtflyktingars liv. Det är en gripande näst intill hjärtslitande skildring av umbäranden, törst, sjukdom, ensamhet och död.
Det är nästan som om författaren drar åt skruven lite från den första novellen till den sista.
Nam Le agnar sina noveller med korta snärtiga förstameningar som man sväljer med hull och hår. ""Hon kommer idag". Vem då? "Håll ryggen rak!" säger fru Sasaki. Till vem? Och varför? "Stormen kom över dem snabbt." Var? Vilka? När då?
Varje berättelse är ett mänskligt ödesdrama. Nam Les språk är njutbart och empatin med karaktärerna är inte att ta fel på.
Nu arbetar Nam Le med en roman som vållar honom mycket huvudbry. Precis som novellerna gjorde innan. Ska han lyckas lika bra med alster nummer två?

Förunderligt och märkligt

Nu är En ängel vid mitt bord av Janet Frame (1924 - 2004) från Nya Zeeland läst och diskuterad i läsecirkeln. Några deltagare hade också sett filmen. Vi var överens om att vi tagit del av ett märkligt och gripande kvinnoöde. Men sedan gick meningarna isär om mycket. Janet Frame fick diagnosen schizofreni på mycket lösa grunder. Ingen läkare tog sig på allvar an hennes fall och under sex års vistelse på mentalsjukhus fick hon tvåhundra elchocker och sånär blivit lobotomerad. Janet Frame var själv övertygad om att hon inte alls var schizofren. Men på samma gång flydde hon in i sjukdomen när verkligheten blev för svår.Hon kände sig alltid ensam och utanför och hade ingen att tala med.Hennes högt uppdrivna känslighet gjorde henne emellertid

till en skarpsynt iakttagare.

Och det är ju en tillgång för en författare.
Alla cirkeldeltagarna hade blivit mycket engagerade i Janet Frames uppväxt och skolgång. Alla drog sig till minnes den egna skoltiden och bitvis var igenkänningsfaktorn hög.
Familjen Paterson Frame flyttade ofta eftersom fadern arbetade vid järnvägen. Modern var den evigt uppoffrande kvinnan, religiös, tillhörande kristadelfianerna och med drömmar om att skriva poesi. Hela familjen läste. När Janet Frame fick lånekort på biblioteket släpade hon hem böcker till var och en i familjen.
Gruppen diskuterade vilken diagnos Janet Frame fått idag. Några tyckte att hon inte skulle ha någon diagnos alls utan att hon endast var väldigt blyg och känslig. Naiv, tyckte någon.
Janet Frames stora röda hår som (enligt henne själv) växte rakt upp orsakade alltid uppmärksamhet.
Hon tillhörde gruppen plugghästar i skolan och hon visste mycket tidigt att hon skulle bli författare och skriva poesi. Vi konstaterade att Janet Frame på botten av tingen alltid var tveklös och målinriktad. Hon drog sig inte för att tala inför publik, men kunde få tunghäfta i intimare sammanhang. Utan att tveka ger hon sig iväg till England och vandrar på bl. a. på Hampstad Heath i John Keats´fotspår.
Vi är flera som tycker att Janet Frame har humor och är ironisk, medan några andra inte inte alls håller med om det.
Om man vill vara riktigt grundlig och läsa alla Janet Frames självbiografiska titlar ska man utöver En ängel vid mitt bord (innehållande Till landet Är; En ängel vid mitt bord och Sändebud från Spegelstaden) lägga till Ansikten i vattnet och Mot ännu en sommar
Filmen En ängel vid mitt bord rådde det större enighet om. Alla som sett den (en eller flera gånger) tyckte mycket om den och tyckte att det var mycket skickligt av Jane Campion , regissör och Laura Jones, manusförfattare, att göra film av det utgångsmaterialet. Boken innehåller naturligtvis så mycket mera, men man har valt rätt delar av boken för filmatisering; miljön är rätt; stämningen är rätt och skådespelarna är porträttlika.

Kompromisslös samuraj

Hur kan man skriva en hel understreckare om Akira Kurosawa på hans 100-årsdag utan att med ett ord omnämna hans absolut bästa film, Vägvisaren???

http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/japansk-films-kompromisslosa-samuraj_4463201.svd

Smakprov:

En kärlekens matador

När jag var mycket ung läste jag Bara en mor av Ivar Lo-Johansson. Inte en gång utan flera. Rya-Ryas sorgliga öde gick mig hårt till sinnes. Jag förstod nog inte riktigt hur låst hon (och alla andra statarkvinnor) var i sin miljö. Om författaren visste jag inte så mycket mera än att han var arbetarförfattare och att han skrev om statarna och sin egen väg till författandet. Jag hade också läst Måna är död och tyckte att den hade ett besynnerligt slut. Och varför inte stava Mona som Mona skulle stavas?
Föga anade jag då att Ivar Lo-Johansson var en kvinnornas man och vilken betydelse kvinnorna hade haft i hans liv alltifrån den stränga modern Anna Lovisa (som förresten lånat drag till Rya-Rya i Bara en mor) till brevvännen under tjugo år, Gun Vinberg, i slutet av hans liv. Om man nu kan tala om brevvänner när den ena skriver massor av brev och den andre svarar ibland. Kvinnohistorierna avspeglar sig i Lo-Johanssons romaner och omtalas också i de självbiografiska skrifterna.
Ivar Lo-Johansson och kärleken. Kvinnorna i hans liv och verk är titeln på Margareta Wersälls nya bok om den store arbetarförfattaren. Hon disputerade 2006 med en avhandling om Ivar Lo-Johansson.
Ivar Lo-Johansson och kärleken är lika intressant som lättläst bok som låter oss lära känna Ivar Lo på ett helt nytt sätt. Den avlägsne giganten känns plötsligt både närmare och mänskligare.
Den första kvinnan är Maria Nordberg. Hon bodde sommaren 1927 på en fäbod i Jämtland med Ivar Lo. Han skulle skriva och hon skulle pyssla, vara tyst och ge den store mannen utrymme åt författandet. Men Maria blev uttråkad och ville hitta på olika saker. Ivar Lo blev irriterad och störd. Författandet och äran kom först. Måna är död heter romanen som är ett resultat av den sommaren. 1932 kom den ut.
Efter Maria kom den tjusiga Loyse Sjöcrona (vars favoritbok var Nalle Puh!) och sedan friherrinnan Ingrid Stiernblad.
Förhållandet med Ingrid Stiernblad (som Ivar Lo kallar Pingvin) ligger till grund för romanen Lyckan. En roman om kärlek på jorden (1962) Den ansågs spränga sexvallen och väckte stort uppseende trots att den inte kom ut förrän ca tio år efter kärlekshistoriens slut. Ingrid Stiernblad kände sig naturligtvis utlämnad.
Ivar Lo gifte sig aldrig. Vid någon tidpunkt i livet längtade han efter barn.
En tid var han emellertid plastpappa åt Ann Smiths son, Jerker. Det var så nära familjeliv han någonsin kom. Ann Smith satte färg på Ivar Los tillvaro med sina gröna tånaglar och matchande ögonskugga. Hon var en sprudlande källa till liv och han saknade henne mycket när förhållandet tog slut. Innan dess hann hon debutera och bli en betydande författarinna.
Sara Lidman var redan en erkänd författare när hon träffade Ivar Lo-Johansson 1955. Hon var lika angelägen om sin frihet och sitt egna utrymme som han, men det var ändå hon som älskade mest. Alltså var hon i underläge. Han kände sig trängd och provocerad av hennes intensitet. Sommaren 1957 tillbringar de på Öland för att arbeta. Deras förhållande avspeglas i romanen Blå Jungfrun. En roman om diktens födelse som kom ut postumt 1992 . Ivar Lo-Johansson dog i cancer 1990.
Margareta Wersälls bok bygger på forskning, brev och intervjuer och naturligtvis romanerna och Ivar Lo-Johanssons självbiografiska titlar. Hon skrivit en bok som inspirerar till läsning och omläsning av Ivar Lo-Johansson verk. Han framstår i en ny dager. Och visst skulle man vilja se om filmen Bara en mor med den fantastiska Eva Dahlbeck i rollen som Rya-Rya!
Arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson var uppenbarligen en kräsen man. Men man kan inte ungå att fundera lite över alla kvinnorna...

Skakande!

Den blå dagboken är titeln på en nyutkommen roman av James A Levine, professor i medicin vid Mayokliniken i Minnesota. Utöver sitt yrke har han engagerat sig för utsatta kvinnor och barn i fattiga länder. Batuk, som är huvudperson i romanen, har en verklig förebild.

Det tog en låg stund innan jag verkligen tog in vad jag läste.

Det var alltför gräsligt.

Flickan Batuk såldes som nioåring av sina fattiga föräldrar till en bordell i Mumbai. Hon satt i en bur vid "burarnas gata", väl synlig och till salu för hugade spekulanter. På båda sidor om henne satt andra flickor - och pojkar. Som ett mänskligt smörgåsbord.

Batuk benämner verksamheten att baka kaka.

Inte sällan försvinner dessa barn helt och hållet. De har inga namn. De är bara föremål. Vem ger namn åt en sopborste?

Men Batuk är smart och slug och har en otrolig livsvilja. Hon vet när hon måste spela med i spelet och hon inser snart att en mans favoritämne är han själv. Ingen man ger avkall på sin makt för rättvisans skulle. När du tvekar, ljug! Hon utvecklar också en förmåga att skärma av när verkligheten blir outhärdlig. Under en sjukhusvistelse lär hon sig läsa och skriva. Det blir förmodligen hennes räddning. Hon skriver om sina tankar och om allt vad hon upplever.

Berättelsen är osentimental och dramatisk och ibland - otroligt nog -humoristisk.

Batuk avancerar från buren till Royal Imperial Hotel. Bjärt röd chiffong blir hennes arbetsdräkt och hon kan skriva på hotellets dyra, fina papper.

Efter en våldsam tilldragelse hamnar hon på sjukhus igen och allt som återstår är smärtstillande och bläck. Och sjukhusets vanliga enkla pappersark.

En lika skakande som gripande läsupplevelse. Man blir alldeles tagen av den lilla tappra flickan Batuk. Och hon dröjer sig kvar. Medvetandet om henne och andra barn i liknande situationer är en gång för alla aktiverat.

Läs vidare vidare om James Levine , Den blå dagboken, Batuk Foundation och ICMEC

(International Centre for missing & exploited Children)

http://www.batukfoundation.org/

http://www.icmec.org/

James A. Levines amerikanska royalties går oavkortat till arbetet för utsatta kvinnor och barn i tredje världen.

Mor, lilla mor

Pia Ingström är litteraturredaktör på Hufudstadsbladet. Inte utan min mamma är titeln på hennes essäistiska, självbiografiska bok som just kommit ut. Undertiteln är: Böcker Beckis Istanbul och Karelen. "Jag själv" kallar hon första avdelningen. "Min mamma" är rubriken på det andra och kortare avsnittet. Allt bygger på två dagböcker av mor och dotter och intervjuer med morbröder och mammas bästa väninna.
Pia Ingström berättar distanserat - och roligt! - om sin uppväxt och ungdom med två somrar av utvecklande och omtyckt sommarjobb på Beckomberga, språkstudier i Istanbul, läsning av terapeutisk litteratur som Glaskupan av Sylvia Plath, Mary Barnes av Mary Barnes och Joseph Berke, Sybil av Flora Rheta Schreiber, Dibs söker sig själv av Virginia Axline och Ingen Dans på rosor av Hannah Green - titlar som många läste på det psykologiseranade 70-talet.
Pia Ingströms föräldrar, Voukko och Göran, gick många terapikurser bl. a. för faderns alkoholproblem. De skildes när Pia var tonåring och mamma fick försörja barnen som s. k. manschettproletär i arbeten som butikskassörska och kontorist.
Modern tog i giftet ett kliv uppåt på samhällsstegen. De finska klassresorna blev inte så dramatiska eftersom medelklass och överklass är tunnare samhällsskikt i Finland än i Sverige. Klasskillnaderna mellan mor- och farföräldrarna blir tydliga vid middagsbordet.
Hos farföräldrarna äter man i det kombinerade mat- och sovrummet och farmor är både värdinna och köksa. Mormor sitter vid spisen och äter på uddaporslin medan gästerna sitter vid köksbordet när man äter hos mormor och morfar.
Det karelska arvet väger tungt. Pia Ingström citerar en annan karelska, nämligen Eeva Kilpi.
Voukko Ingström läste Gränslöshetens tid och kände igen sig i barndomsskildringen.
Karelarna är kända för sin självkänsla och gästfrihet. En av morbröderna lovar sig själv att han ska skaffa ett eget hem där ingen kommer oinbjuden över tröskeln. Detta efter att han fått flytta sitt "sovrum" in i en garderob när moster och kusinen flyttade in.
Men "Upp med humöret fast hjärtat ruttnar", säger karelarna.
Voukko Ingström blev en fantastisk mormor till sina bastublanka pojkbarnbarn. Hon var en mönsterpensionär som skötte sina friskvårdsförpliktelser och gick på konstkurs.
Ett uppfriskande anarkistiskt drag har gått i arv från mor till dotter.
Omslagsbilden av den 21-åriga Voukko är tagen av Göran Ingström.

Internationella Kvinnodagen 100 år 8/3 2010

Har det hänt något, egentligen?

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/100-ar-av-jamstalldhetskamp_4389443.svd