Fem en fredag v. 46 2024: Drömmar

 

elisamatilda: Fem en fredag v. 46: Drömmar 

1. När gick en dröm senast i uppfyllelse? Det är nog varje gång jag kommer till Japan
   
2. Vad drömmer du ofta om? Se ovan vad det gäller vakendrömmar! Annars är det mest mardrömmar om att tappa bort handväskan, gå vilse, befinna mig i alldeles fel sällskap, ormar, krig
   
3. Hur skulle ditt liv se ut om du fick leva som du drömmer? Fullständigt förfärligt om det gäller nattdrömmar.
   
4. Brukar du komma ihåg dina drömmar? Ganska ofta
   
5. Vad är en dröm du haft länge men inte förverkligat, vad hindrar dig från att nå den? Mina vakendrömmar handlar ofta om resor. Resa, fotografera och skriva vore trevligt. Att bo någonstans och verkligen känna in platsen. Jag behövde vara ekonomiskt oberoende. Kanske behövde jag också skaffa mig ett lokalsinne först.
   

Tisdagstrion v. 45 2024: Krig (Gustaf Adolfsdagen imorgon)

Robert på Mina skrivna ord: Tisdagstrion v. 45: Krig (Gustaf Adolfsdagen imorgon)

1. Kvinnor i strid av Anna Larsdotter. Författaren skildrar hur kvinnorna på olika sätt deltagit i krig genom tiderna. Från att ha varit support åt männen blev de alltmera deltagande i själva striderna. Kvinnorna blev stridspiloter, stridsvagnsförare, artillerister, prickskyttar och luftvärnssoldater. De kom att göra allt som männen gjorde. I luftvärnet fick kvinnorna göra allt utom att avfyra kanonerna. Om de gjort det hade de räknats som kombattanter och då skulle de haft rätt till pension.

2. Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj. Författaren intervjuar mängder av kvinnor som deltagit i krig. De arbetar som sjukvårdare, läkare, infanterister, tvätterskor, signalister, stridspiloter, i ridande kosackenheter där de lär sig älska sina hästar, de fryser, de svälter, de får sina långa flätor klippta, och sina högklackade skor hemskickade. Det är läsning som berör starkt, men en sträckläser. Detta är inte en krigsskildring som är männens och de segrande hjältarnas. Detta handlar om själva kriget på gräsrotsnivå och krigets vardag.

3. Hiroshimas blommor av Edita Morris. Hiroshimas blommor är mycket lärorik läsning om hur atombomben drabbade de vanliga människorna.
Romanen belönades 1963  med Albert Schweitzers fredspris. Som första kvinna i världen blev författaren utnämnd till hedersmedborgare i Hiroshima. Hennes roman kom till efter att hennes son kom hem och berättade om vad han sett av atombombens offer och hon åkte till Japan för att se med egna ögon.

Fem en fredag v. 34 2024: Hemma bäst

elisamatilda: Fem en fredag v. 34: Hemma bäst

1. På hur många ställen har du bott? 9 ställen. Nej 10!
   
2. Vad är det bästa och sämsta med där du bor? Närheten till järnvägsstation och skog
   
3. Var skulle du vilja ha ett andra hem? Någonstans i nordvästra hörnet av Blekinge. Och husen i Japan är billiga just nu.
   
4. Hur vill du inte bo? I lägenhet i höghus. Tror jag. Har aldrig prövat. Hemma blir väl antagligen där jag sätter ner mina bokhyllor
   
5. Vilken förändring vill du göra hemma? Nytt tak.

Hoppas det smakar bra

Författaren Junko Takase föddes 1983. Hon har skrivit tre romaner. Hoppas det smakar bra är den första som översatts till svenska. Junko Takase fick det prestigefyllda Akutagawapriset för den 2022. Hennes förebild är Sayaka Murata som också skrivit om arbetslivet i Japan, Hur mår fröken Furukura, t. ex. och som också är samhällskritisk. Hoppas det smakar bra handlar om en arbetsplats där det tillverkas förpackningar för olika produkter. Jag - berättaren är en framåt flicka vid namn Oshio. Berättelsen kretsar till den söta, bräckliga Ashikawa som ofta får migrän när det ska arbetas över. Å andra sidan bakar hon olika läckerheter åt sina arbetskamrater. Hon bor hemma hos sina föräldrar och har inga andra ambitioner än att gifta sig. Oshio tål inte Ashikawa för att hon är svag. Nitani är mellanchef i företaget. Han och Ashikawa inleder ett förhållande. Det rör sig inte om några djupa känslor. Den ena parten anser sig har funnit sin man och den andra tycker att Ashikawa nog skulle duga som fru. Men han gillar inte att hon försöker avvänja honom från snabbnudlar. Det är väldigt mycket mat i den här boken. Maträtternas japanska namn förklaras inte men är inte svåra att slå upp. Nitani tycker att det hade varit bra om det funnits en tablett som kunde intas i stället för att det ska ägnas så mycken tid åt mat. Snabbnudlarna ger han inte avkall på så länge tabletten inte finns. På företaget finns fast anställda, deltider och timvikarier. Det finns en hierarki men gränserna känns inte så skarpa. Det finns också en tyst kultur; en aldrig uttalad överenskommelse. En går till sitt arbete för att en kan och orkar. Ingen trivs egentligen. Det är en ganska dyster roman innehållsmässigt; berättad med ett okonstlat språk. Det saknas värme. Romanen har gett upphov till diskussioner i Japan. Som läsare skapar en sig en bild av de olika personerna utan att för den skull komma dem nära. Jag skulle gärna läsa något mera av författaren. Hoppas det smakar är svensk - japanske Björn Wadas första skönlitterära översättning. Det hade inte varit fel med en korrekturläsare kan jag tycka.

 

Titel: Hoppas det smakar

Författare: Junko Takase

Översättare: Björn Wada

Förlag: Tranan

Tryckår: 2024

Antal sidor: 163 sidor  

Helgfrågan v. 24 2024

Mias bokhörna: Helgfrågan v. 24: Vilka höstböcker ser du särskilt fram emot? 

Vecka 26 kommer Junko Takases tredje roman Hoppas att det smakar bra  ut på svenska. De två tidigare är inte översatta. Romanen handlar om japanskt arbetsliv och har väckt stor uppståndelse i Japan och dessutom belönats med Akutagawapriset, Japans finaste litteraturpris. 

I oktober ska Elsa och Natanael Beskow. En kärlekshistoria komma ut Den är skriven av Annika Persson. När de båda möttes 1893 var de under utbildning. Han var den som blev mest känd då men är numera ganska bortglömd. Hustrun stod i skuggan då men är den som fortfarande är aktuell nu genom sina bilderböcker. Jag minns hur det beskrevs i Solägget. Fantasi och verklighet i Elsa Beskows konst hur Elsa Beskow satt vid matbordet och ritade omgiven av alla barnen.

Eftersom jag tyckte mycket om Slutet blir vår början av Chris Whitaker ser jag fram emot att läsa Mörkrets alla färger som kommer ut i september.

Helgfrågan v. 16 2024

Mia undrar i sin Helgfråga v. 16 var vi skulle förlägga en bokserie av något slag; deckare, feeelgood eller annan genre som vi skulle skriva.

Jag skulle skriva en bokserie om resor i Japan från norr till söder eller tvärtom. Jag skulle beskriva strukturen och levnadssättet i de olika delarna av landet. Jag skulle jämföra städerna med varandra; studera djur och natur och framför allt tala med folk. Vad tänker de? Vad drömmer de om? Vad tror de om framtidens Japan. Några författare skulle jag naturligtvis intervjua. Kyoto skulle få extra mycket tid, bl. a. för att jag där skulle hälsa på Maki,  min hyresvärdinna sedan flera år tillbaka. Antagligen skulle hon ha många fina förslag på resmål. Det skulle bli en bokserie som skulle vara en fördjupad resehandledning med personliga iakttagelser och reflektioner med många fina bilder och litterära  referenser.

Fem en fredag v. 7 2024: Spretigt

elisamatilda: Fem en fredag v.7: Spretigt

1. Vilken skiva kan du lyssna på repeat? Någon med Albin Lee Meldau eller bröderna Norén
   
2. Vad är något äckligt som hänt dig på restaurang?Kommer inte på något
   
3. Vad vill du uppleva innan du dör? Barnbarnens utveckling, Japan(igen),Vietnam, Sydkorea
   
4. Vilken är den bästa sitcomen? Keeping up appearances
   
5. Vilka tre appar i telefonen använder du mest? Bankid,  Google, SR Play

Tisdagstrion v. 2 2024

Ugglan & Boken: Tisdagstrion v. 2: Böcker jag planerar att läsa under 2024.

1. Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd är litteraturprofessor Ebba Witt-Brattströms dubbelbiografi över paret Martinson. 

2. Lars Vargö, Obeständigt  - kontrasterna i japansk kultur.  Lars Vargö, diplomat och tidigare bland annat ambassadör i Japan, är en av Sveriges ledande Japan - kännare. Han har även varit gästprofessor i Tokyo. 

3. Människan och läsandet. Aspekter på en livsavgörande aktivitet är en antologi. Vi får läsa om de äldsta skriftsystemen;  om läsandet som medskapande aktivitet, om kanon, om Litteraturbanken som klassikerprojekt, om läsning som vetenskaplig och kritisk profession och om översättarens roll som läsare. Joel Halldorf skriver om bibelläsning och dess betydelse för politik, kultur och etik i Sverige, Rebecka Kärde tittar på kritikerns roll som läsare och Kristoffer Leandoer ställer frågan om huruvida litteraturen är en existensform.

Fem en fredag v. 1 2024: Nystart II

elisamatilda: Fem en fredag v. 1: Nystart II

1. Vilken är din närmsta nya plan för året? Lägga upp två klänningar

2. Vad är något du vill göra under 2024? Åka till Japan.

3. Vad vill du göra bättre i år? Det mesta

4. Har julen åkt ner än? Har svalt sista skinkbiten. Annars inte

5. Hur brukar januari kännas för dig? Dyr. Och lång

Nakanos secondhandbutik

Nakanos secondhandbutik är en älskvärd roman av författaren till Senseis portfölj, Hiromi Kawakami. Översättare är i båda fallen Japan - kännaren Lars Vargö. Förlaget är givetvis det helt ovärderliga Tranan. Nakano, butiksägaren, är en spinkig man med skägg och stickad mössa som gärna har en rykande cigarett i ena mungipan. Han och det blyga butiksbiträdet Takeo far omkring och hämtar in gamla föremål som för det mesta inte är några riktiga antikviteter. Nakano tycks inte helt sakna charm. Han är gift för tredje gången och har ett barn med vardera frun. Dessutom håller han sig med en älskarinna som han besöker förebärande bankärenden. Berättare är Hitomi. Hon är en skarp iakttagare, passar affären och läser böcker mellan kunderna. Mellan Takeo och Hitomi växer något fram. Det går trögt men något är på gång. "När Takeo log kändes det som om han var mer känslolös än när han inte gjorde det", sägs det om honom. Hitomi gör sig inga illusioner. Maten beskrivs ingående i romanen och det är väldigt intressant. Chiichiku - fiskkorv med ost, kycklingskinn i vinäger, vegetarisk nudelsoppa med böngroddar, kinesisk gräslök och bambuskott. Alla japanska uttryck förklaras och översättaren ger ger några goda råd i förordet. Människorna i butiken och deras relationer med varandra och kunderna beskrivs fint. Nakano delar ut goda råd om kärlek till Hitomi. En häpnar lite över den öppenhjärtiga tonen dem emellan. Nakanos secondhandbutik är ingenting för den som vill ha action. men för den som gärna läser om den lilla människan i de små sammanhangen och vill veta hur de lever och tänker är detta en bra bok. En stillsam humor glimtar till ibland och en kan inte låta bli att tycka om de här människorna och deras sätt att hantera sina liv. Stilen passar väl med innehållet. Stämningen är ofta lite vemodig men den kan också vara måttfullt uppsluppen. Inget går till överdrift. Hitomi Kawakami är mycket läst i Japan och nu hoppas en bara att det översätts mera av henne.

Titel: Nakanos seondhandbutik

Författare: Hitomi Kawakami

Översättare: Lars Vargö

Förlag: Tranan

Tryckår:2023

Bröst & ägg. En sommarberättelse

Bröst & ägg av Mieko Kawakami liknar inget jag läst tidigare. Undertitel: En sommarberättelse. Och det är inte svårt att förstå att romanen väckt uppståndelse i hemlandet Japan. Berättelsen tilldrar sig i Tokyo och Osaka och handlar om kvinnor i olika åldrar och livssituationer. Huvudpersoner är Makiko, 39, värdinna på en bar; hennes syster Natsuko, 30, bokhandelsbiträde med författarambitioner som också är den som berättar och som bor i Tokyo; Midoriko, 12, dotter till Makiko. För tillfället talar inte Midoriko med sin mor. Hon skriver dagbok och oroar sig över att hon börjar få bröst, mens och hur barn blir till. Modern å sin sida tänker sig bröstförstoring något hon knappast har råd med. De lever i en värld som är männens. Kvinnorna är ofta ensamstående mödrar. Männen/papporna lyser med sin frånvaro. Kvinnorna upplever att de har det bättre utan dem. Nativiteten i Japan sjunker. Natsuko och hennes vänner diskuterar ofta barn eller inte barn. Sex kostar mer än det smakar. Bättre med assisterad befruktning. Ensamstående kvinnor får inte adoptera. IVF är förbehållet par. Natsuko börjar längta efter ett barn. Hon kan inte riktigt reda ut varför. Men hon vill möta sitt barn. Ouda, en donator med gott självförtroende, försäljarsvada och ovanligt hög spermiekoncentration i sin säd, erbjuder sina tjänster. Natsuko finner honom motbjudande och självbelåten. Donatorsbarnens rätt till sitt ursprung diskuteras mycket. Natsuko läser en bok där donatorsbarn intervjuats. Detta är ett egoistiskt vågspel och inte alls för barnets skull. Romanen tilldrar sig mellan 2008 och 2019. Det är en modern författare som skriver om ett modernt Japan. Mieko Kawakami började som popsångerska, bloggare och poet och kallas nu "en ikon för den yngre generationen" och har vunnit en rad priser. Naturligtvis chockerade hon det konservativa Japan, men nu översätts hon världen över. Bröd & ägg är mycket lättläst om än väldigt ordrik. Författaren vill inte kallas feminist, men visst är romanen feministisk. Mieko Kawakami har läxat upp Haruki Murakami för hans unkna kvinnosyn. En känner igen så mycket som är typiskt för Japan. De allmänna badhusen, karaoke, julskyltningen som börjar vid Halloween, jultårtorna, punktliga tåg, trånga utrymmen, Yamanote line, Shinkansen, izakayaställen och köerna framför varje tågdörr. Jag läser gärna mera från Mieko Kawakamis penna. Det finns inte heller någon anledning att klaga på Yukiko Dukes översättning rån japanskan.

Titel: Bröst & ägg. En sommarberättelse

Författare: Mieko Kawakami

Översättare: Yukiko Duke

Förlag: Bokförlaget Tranan

Tryckår: 2022

Antal sidor: 519

Veckans kulturfråga v. 21 2023

enligt O: Veckans kulturfråga v. 21: Vilka författares böcker hamnar alltid överst i läshögen? Det beror på dagsformen. Jag inväntar nog alltid rätt tillfälle. Det gäller även Griffiths, Louise Penny, Karl - Ove Knausgård och Roy Jacobsen. Men jag skulle kunna säga rent generellt att böcker från förlaget Tranan har en tendens att bli lästa snabbt. Och titlar som på något sätt berör Japan, förstås.

Tisdagstrion v. 16 2023: Resor

Ugglan & Boken: Tisdagstrion v. 16: Resor

1. En färd i det inre av landet av Matsuo Basho, vilket är hans mest berömda verk, Oku no Hosomichi,  奥の細道.  Den handlar om en vandring genom Japan som Basho gjorde tillsammans med vännen Sora 1689. Basho räknas som haikuns fader.

2. Haren med bärnstensögon av Edmund de Waal skildrar författarens släkt och 264 netsuker, små snidade elfenbens- eller buxbomsfigurer. Historien börjar och slutar i Tokyo. Charles Ephrussi var en ivrig konstsamlare och när japansk estetik var högsta mode bland impressionister och författare i Paris köpte han en samling netsuker och placerade dem i ett vitrinskåp. En av dem var en hare med bärnstensögon. En följer dessa små figurers öden och äventyr över världen, tätt förknippade med sina ägares.

3. Kupé nr 6 av Rosa Liksom berättar om en resa på Transsibiriska järnvägen från Moskva till Ulan Bator i mitten av 80 - talet, en tid innan kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och Sovjetstatens sammanbrott. Två mycket olika människor kommer att dela kupé under den mer än månadslånga resan. Mannen är i fyrtiofemårsåldern och reser till ett arbete i byggbranschen. Flickan är en ung studerande som flyr ett märkligt   triangeldrama.

Simmarna

Simmarna av Julie Otsuka inleds med en skildring av ett gäng som simmar i en underjordisk simhall. Det råder ordning och reda. Alla har sina bestämda banor och rutiner; alla vet lite om varandra och de noterar om någon uteblir. Alla behöver läka på det ena eller det andra sättet. I simbassängen lämnar de sina bekymmer på land. En dag upptäcks en mystisk spricka i bassängen. Alla - inklusive badhuspersonalen - blir förfärade och så småningom ger klustret av oförklarliga sprickor upphov till  konsekvenser för alla inblandade. Alice, en pensionerad laboratorieassistent, är lätt dement och kan glömma allt möjligt. Men när hon kommer ner i vattnet vet hon exakt vad hon ska göra. Det är henne en följer i några kapitel framöver och berättarperspektivet byts från ett "vi" till tredje person. En får exempel på vad Alice glömt och vad Alice minns. Det finns naturligtvis ingen logik i det. Men hon minns när mödrar och barn bussades ut i öknen vid krigsutbrottet eftersom fadern var japan. Hon minns när barnen föddes och första dottern som dog. En dotter, ett du, kommer in i berättelsen. Det är hjärtskärande att följa Alices väg mot Bellavista, ett privatägt minnesboende som erbjuder en långsiktig lösning. Dit minnesteam blir din andra familj, men Alice längtar efter att vara med "sina egna". Alice har vårdat sin mor sju dagar i veckan i fyra år. Alices egen dotter besöker henne sällan och har alltid bråttom.  Den som har pengar kan få ett ljust rum med naturutsikt vilket betyder minskad förlust av vit hjärnsubstans. Alice har inte Alzheimers; hon har FTD, frontallobsdemens. Den gröna gräsmattan utanför Bellavista får Alice att tänka på Kyotos vackra trädgårdar. Jag tycker mig se en parallell mellan klustersprickorna i bassängen och det som händer i Alices hjärna. Och jag gillar språket. Skildringen av Alices hjälplösa långsamma sjunkande ner i glömskan är sorglig att läsa om även om det då och då tillfälligt stannar upp i platåer vet man att slaget är förlorat. Jag tyckte mycket om boken. Kunde ha strukit under åtskilliga meningar  men boken var inte min.

Titel: Simmarna

Författare: Julie Otsuka

Översättare: Helena Fagertun

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2023

Antal sidor: 173

Territoriella anspråk

Frans Wachtmeister är född 1993 i Skåne. Under tio år har han bott i Tokyo och bland annat studerat konsthistoria. Nu har hans debutroman, Territoriella anspråk, kommit ut. Protagonisten i romanen är översättaren Hans, som arbetar på det största konstmuséet i Tokyo. Han är inte speciellt entusiastisk över sitt arbete där han nu har så många tekniska hjälpmedel att tillgå att arbetet inte längre kräver så mycket. Han är duktig på japanska men lärprocessen har avstannat. Han får i uppdrag av sin chef att hämta en tysk forskare på flygplatsen Narita. Han blir mycket förtörnad när han inte får ta firmabilen utan måste använda sig av tunnelbana. Men han måste ligga lågt. Han har ännu ett år kvar på kontraktet. Max Weiss (maximalt vit), den tyske forskaren, ska studera vilande Buddhor. Egentligen tycker jag att det är han som borde vara kränkt över att behöva åka tunnelbana och jag tror inte att japanerna hade behandlat en europeisk forskare på det sättet. Hans och Max är inte direkt besläktade själar. Hans är cynisk och livstrött medan Max bubblar av entusiasm. Hans går omkring i hawaiiskjorta vilket jag tycker är respektlöst och en onödig demonstration. Arbetskamraterna är korrekt klädda i kostym. Max å sin sida vill bli en riktig japan. Kostymen är självklar för honom. Oavsett hur de båda klär sig är de ju gaijin, 外人, för japanerna och kommer alltid att förbli. Max är beredd att gå långt i anpassning. Hans förklarar för honom att det kvittar hur han gör. Han blir aldrig japan. En kan inte välja identitet. Assimilation är omöjlig. Hans är en mycket ensam människa och har få om ens några vänner. Men han har inte precis bjudit till heller. När Max ska studera buddhor utanför Tokyo hyrs en lyxig Mazda och Hans blir chaufför. Bilen har en dekal som anger att bilföraren är utlänning. Ett korkat tilltag av Max gör att deras resa håller på att sluta i katastrof. De skogsklädda bergssluttningarna beskrivs som mörka och hotande och en kommer att tänka på alla japanska spökhistorier. De tjugofyra martyrernas kapell på Unzenvulkanen för tankarna till Tystnaden av Shusaku Endo. Thomas Manns Bergtagen nämns i texten. Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två, sade redan Rudyard Kipling. Hans är mycket avvaktande och ganska njugg mot japanerna och det uppfattar jag är författarens attityd också. Frans Wachtmeisters språk är bra och romanen är mycket intressant och väldigt lättläst. Naturligtvis ger det helt andra erfarenheter att och arbeta i tio år i Tokyo än att ha varit där några gånger som turist. Men jag vill ändå gärna tro att min uppfattning om japanerna som ett vänligt folk som gärna ser européer i Japan är den som stämmer med verkligheten.

Titel: Territoriella anspråk

Författare: Frans Wachtmeister

Förlag: ellerströms

Tryckår: 2023

Antal sidor: 246

 

Veckans kulturfråga v. 12 2023

 

enligt O: Veckans kulturfråga v. 12: Vilka (nya) böcker ser du fram emot att läsa i vår?  Det är naturligtvis en hel massa nytt och ett och annat gammalt. Som vanligt. Danska Christina Hesselholdt kommer med en fortsättning på Sällskapet från 2017 där hon samlar fyra kortromaner. Jag var väldigt förtjust i den och ser fram emot att läsa Sopa ihop löv mot vinden. Frans Wachtmeister, Territoriella anspråk handlar om integrationens omöjlighet. Han använder egna erfarenheter ifrån Japan. Fina Margareta Lindholms nya roman heter Syskonen. Hennes berättelser tilldrar sig ofta på landsbygden och i mindre samhällen och handlar om enkla människor utan makt och inflytande. Hennes stil är sparsmakat avskalad. Thella Johnsons namn hör en ofta i radion. Hon kommer ut med en roman med titeln Fred. Den handlar om människor i efterkrigstidens Sverige och Finland. Norska Marie Aubert känner en igen ifrån bl. a. Vuxna människor. Nu kommer hon med en ny roman med titeln Jag är inte sådan här. Aubert är skicklig på att skildra människors smärtpunkter. Agneta Pleijel fortsätter sin självbiografiska serie med Sniglar och snö. Hon blir Sveriges första kvinnliga kulturchef på en dagstidning och ska utöver det sköta man, barn och hushåll. Klart att det gnisslar i förhållandet. Och så fortsätter jag oförväget med Spaningen. Nästa vecka börjar jag med del tre med undertiteln Kring Guermantes. 662 pocketsidor.

Mannen som älskade Sibirien

2006 kom en kvinna, Randi Carelius Krogsveen, med ett handskrivet manuskript till den norske författaren Roy Jacobsen. Det  var hennes mormors far, vetenskapsmannen Fritz Dörries från Hamburg, 1852 - 1953, som skrivit ner sina minnen i tre exemplar, ett ex till var och en av de tre döttrarna. Han var då i 90 - årsåldern. Randi Carelius Krogsveen ville ha hjälp att läsa manuskriptet, men eftersom det var skrivet i en slags gotisk skrivstil kunde inte Roy Jacobsen heller läsa det. Här kommer hustrun, lingvisten Anneliese Pitz, in i bilden med sina språkkunskaper. Manuset översattes till norska och paret blev alltmer intresserade både av författaren Fritz Dörries och av hans resor i Sibirien i vetenskapens tjänst. Dörries hade i uppdrag att samla in växter och djur, i synnerhet fjärilar, åt olika muséer i Europa. Det ägnade han sig åt under 22 år. Paret Jacobsen/ Pitz har under de senaste femton åren rest i Sibirien och läst allt vad de kommit över om området och de bestämde sig för att presentera Dörries för en bredare allmänhet. Så tillkom dokumentärromanen Mannen som älskade Sibirien. Idag läser Sven Ahlström sista avsnittet av romanen i Radioföljetongen. Och jag kommer att sakna den. Så oroligt spännande och med fantastiska skildringar av den storslagna, obevekliga naturen som Dörries fick kämpa hårt med under sträng kyla och olika strapatser. Han träffade många människor av olika folkslag som han knöt vänskapsband med. Dörries förefaller vara helt orädd. Han är mycket väl medveten om alla faror men inget avskräckte. Inte ens björn, vargar och tigrar. Allt för vetenskapen. För att ta sig till Sibirien vandrade han 1877 genom ett krigsdrabbat Japan. Dörries rörde sig om natten. Kriget försiggick på dagen. Hundarna, snön, skogarna, ensligheten, kölden, mörkret, vidunderliga vyer - mycket för tankarna till Jack London. "Det finns inget mer givande än att vandra i orörd natur, i taigan och över tundran, där vintern är hårdare, våren mer berusande, somrarna mer strålande och hösten färgrikare än någon annanstans på jorden. Sibirien är för mig ett sagorike, " skriver Fritz Dörries. Författarna håller sig nära Dörries egen berättelse och använder sig av jag- form. 

Mannen som älskade Sibirien rekommenderas varmt!

Titel: Mannen som älskade Sibirien

Författare: Roy Jacobsen, Anneliese Pitz

Översättare: Staffan Söderblom

Förlag: Norstedts

Tryckår: 2020

Antal sidor: 281 s.

Veckans kulturfråga v. 10 2023

enligt O tycker att vi ska uppmärksamma internationella kvinnodagen idag och det kan nog vara på sin plats. Jag tycker att den kommit i skymundan på senare år. Ändå finns det ju massor av kvinnor att uppmärksamma; många helt okända. Och på tal om Jonatan Unge så är Cecilia Düringer, historielärare, programledare och författare, en kvinna jag beundrar. Så kunnig och skärpt. Kunnig och skärpt var också Sara Danius. Och som en beundrade hennes vackra kläder! Maggie Smith är en annan favorit. Downton Abbey och Harry Potter är två serier hon medverkat i. Ida Trotzig, 1864 - 1943, gifte sig med sin betydligt äldre morbror som var polischef i Kobe och gjorde Japan till sitt andra hemland. Hon skrev bl. a. Japansk blomsterkonst.  Sanna Marin, Finlands rekordunga statsminister, är värd all beundran. Fredrika Bremer var en verklig pionjär och tidig kvinnosaksförkämpe med en vilja av järn. Listan kunde lätt göras lång, men jag nöjer mig med de här sex. Annars hade det ju varit lätt att lägga till några fantastiska författare, typ Kerstin Ekman och Margaret Atwood, också, men de är ju å andra sidan så självklara att de inte behöver nämnas. Så blev det en oktett till slut.

Liljorna på marken

Idag var det matiné kl 16.00 i Svt 1. Liljorna på marken (1963) efter en roman med samma namn av William Edmund Barrett. En ung, vacker Sidney Poitier (1927 - 2022) fick en Oscar för sin roll som den kringvandrande diversearbetaren Homer Smith. Under en bilfärd behöver ha skaffa vatten till bilen och råkar då på en liten grupp nunnor från Östtyskland anförda av moder Maria. De lever ytterst spartanskt; de har inget kapell och inga pengar. Men moder Maria tror på bönens makt och ser Homer som sänd av Gud. Han ska bygga deras kapell. Nunnorna kan inte engelska och Homer kan inte tyska. Då och då kommer en ambulerande präst som verkar ha problem med spriten och som också saknar ett kapell. Homer försöker ge sig iväg gång på gång, men på något sätt blir han kvar i alla fall. Homer lär nunnorna engelska; han lär dem sjunga på ett sätt de inte är vana vid och de har det ganska trivsamt i största allmänhet. Homer charmar alla som kommer i hans väg. Lyckligtvis hittar han en sylta där han kan få en ordentlig frukost för det kan nunnorna inte erbjuda. 1997 och 2007 var Sidney Poitier bahamansk ambassadör i Japan.  2009 tilldelades han Frihetsmedaljen, USA:s högsta civila hedersbetygelse, av president Barack Obama.
 

Fem en fredag v. 6 2023: Tiden går

elisamatilda: Fem en fredag v. 6: Tiden går 

1. Vad gjorde du för 10 år sen? Väntade på nytt litet barnbarn. Åkte till dottern och den lille hade den goda smaken att göra entré just då så mormor kunde ta hand om storasyster 2-åringen. Typiskt lillebror.

2. Vad är ett minne för fem år sen? Min fjärde resa till Japan

3. Vad har du gjort om tre år? Besökt Kyoto igen

4. Vad går fortast, veckan eller helgen? Veckan. Mellan måndag och fredag finns ingenting

5. Hur mycket ledig tid har du om dagarna? Det är lite olika. Ibland kan det vara lugnare än annars. När all planering ligger på plats för ett år framåt kan det bli en lucka innan planeringen för nästa års aktiviteter sätter igång. Två bokcirklar är alltid igång.