måndag 1 juni 2015

Mor, lilla mor

Minnesvärda mammor är ämnet för Lyrans Tematrio.
Det finns gott om mammaporträtt i skönlitteraturen. Men alla gör naturligtvis inte lika starkt intryck. Mina tre mödrar har i varje fall satt spår hos mig.
1. Maj Berglund i Kristina Sandbergs fantastiska trilogi  Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris. Den unga fattiga Maj blir med barn med den rike fabrikör Berglund och måste följaktligen också gifta sig med honom eftersom tiderna är som de är. Hon försöker göra så gott hon kan, men trivs väl egentligen varken som hustru eller mor. Och hela tiden längtar hon efter sin egen mor. Kristina Sandbergs kvinnoskildring kommer att bli en klassiker.
2. Maria, Rya - Rya, i Ivar Lo - Johanssons Bara en mor. Hur många gånger läste jag inte den romanen som tonåring? Filmen, där Eva Dahlbeck spelade den vackra Rya - Rya, såg jag också. Egentligen är det samma historia som i böckerna om Maj Berglund. Ung, vacker  flicka blir gravid med fel man och får sota för det i hela livet. Fast i Marias, Rya - Ryas, fall var det värre. Henrik är en fattig statare som skryter och skrävlar utan att duga mycket till. Det är Rya - Rya som får se till att alla barnen är hela och rena och har mat på bordet. En fantastisk tids- och kvinnoskildring från statartiden.
3. Ladivine av Marie Ndiaye handlar om Ladivine Salle, en fattig invandrarkvinna i utkanterna av Paris, som försörjer sig och sin dotter med att städa. Hon slutar aldrig att hoppas på att flickans far ska återkomma. Dottern skäms över sitt ursprung och har bara en tanke i huvudet: att flytta hemifrån. Det gör hon också, men smyger sig till att i hemlighet besöka modern åtminstone en gång i månaden. Det är en hjärtskärande skildring av en mycket ensam gammal mor. Marie Ndiayes kvinnoskildringar är otroligt bra.

söndag 31 maj 2015

En smakebit på søndag

"Det är nämligen försäljningen av cigarrer som gör en seriös tobaksaffär till en fullkomlig tobaksaffär; först aromen, doften, smaken och kryddan från ett rikt urval cigarrer som förvandlar en vanlig tidningskiosk med rökattiraljer till ett tempel för själ och njutning. Kan Franz också inse det? Frans nickade och satte sig på sin pall. Problemet, menade Otto Trsnjek med en sorgsen blick på den takhöga hyllan, som var överbelamrad med cigarrlådor, det stora problemet för affärerna med cigarrer - precis som för mycket annat också - är politiken. Politiken hunsar nämligen generellt allt och alla, och då är det rätt ointressant vem som med sin breda bak just för tillfället regerar, om det är kejsaren, salig är han, eller dvärgen Dollfuss, hans lärling Schuschnigg eller den där storhetsvansinnige Hitler på andra sidan gränsen: politiken hunsar allt och alla, förstör, smutsar ner, fördummar och förintar allt på något sätt. Till exempel affärerna med cigarrer! Numera går det ju knappt att få tag på cigarrer. "
Året är 1937. Platsen är Wien. Tobakshandlaren Otto Trsjnek sätter in den 17 - årige medhjälparen, Franz, i affärerna. Snart kommer en mycket berömd man in i handlingen. Smakebiten kommer från sidan 24 i Tobakshandlaren av den österrikiske författaren Robert Seethaler som förlaget Thorén & Lindskog nu lanserar på svenska
Fler smakebitar finns HÄR på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten.
Den drivs av Mari. Enda regeln för utmaningen är: No spoilers!

lördag 30 maj 2015

I huvudet på en mugglare

Kaosutmaning 2015
Första sommarboken läst! Äntligen har jag läst första delen i serien om Harry Potter, Harry Potter and the Philosopher´s Stone av J. K. Rowling! Först lånade jag hem inläsningen av Krister Henriksson, men den föll mig inte alls i smaken. I stället fick Stephen Fry en chans och hans lika tydliga som underbara engelska kan åtminstone inte jag motstå. Han gör full rättvisa åt Rowlings utmärkta språk. Den tryckta förlagan hade jag också till hands. Ron och Hermione är mina favoriter så här långt. Ron är osofistikerad och lätt att imponera på och Hermione är så matter - of - fact och obekväm att det är en fröjd för örat. Den föräldralöse Harry Potter själv känns osårbar och lyckligtvis behöver man inte tycka synd om honom för hans ensamhet och hemska släktingar. Ugglor och katter; hundar med tre huvuden , halvjättar, mugglare, osynlighetsmantlar och excentriska professorer - inget känns det minsta konstigt. Det påminner om läsningen av Kafka på stranden där man köpte de talande katterna och fiskregnen från himlen utan att höja ett ögonbryn. J. K. Rowling har byggt upp en fantastisk värld som det är ett nöje att stiga in i. Boken är välskriven och jag uppskattar blandningen av realism och absurdism. Dessutom underskattar J. K. Rowling inte sina unga läsare. Den här boken hade jag gärna läst för barnen på den tiden det begav sig. Men som det nu är fortsätter jag på egen hand. (Unbelievable!)

fredag 29 maj 2015

Pris till favoriten!

Bilden är lånad
 Akademien prisar Carina Burman
Författaren Carina Burman tilldelas Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium för 2015, skriver Svenska Akademien i ett pressmeddelande. Burman romandebuterade 1993 med "Min salig bror Jean Hendrich" och har även skrivit en rad litteraturvetenskapliga böcker.
Priset på 100 000 kronor instiftades 2007 och går växelvis till författare, översättare och bibliotekarier. Bland tidigare pristagare finns Inger Alfvén och Arne Johnsson.
Bra val! Grattis Carina Burman!

Ny radioföljetong 2 juni

Den 2 juni Börjar Lars Anderssons roman om den legendariske spelmannen Lomjansguten som radioföljetong. Det är Björn Söderbäck som läser.
Per Jönsson Lumiainen föddes 1816 i Gräsmark i Värmlands finnbygder och blev känd som den legendariske fiolspelmannen Lomjansguten. Hans musik har gått i arv från spelman till spelman, och i sommar återuppstår han på Östanås teaterscen som omvandlat Lars Anderssons roman till pjäs.
Musik blir det förstås - i Radioföljetongen tolkas Lomjansgutens musik av Tobias Andersson (som för övrigt är son till Lars Andersson).

torsdag 28 maj 2015

Precis så bra som alla säger!

Jag brukar alltid känna mig lite skeptisk till böcker som plötsligt höjs till skyarna och inte läsa dem förrän dammet lagt sig. Men The Girl on the Train är precis så bra som alla sagt och säger. Jag sällar mig till hyllningskören. Rachel Watson, skild från tjusige Tom, numera gift med Anna, är huvudkaraktären. Hon är lätt alkoholiserad, ensam, olycklig och arbetslös och bor på nåder i ett rum hos en väninna. Hon har svårt att komma över Tom.  Varje morgon och kväll åker Rachel med tåget till och från det arbete hon inte längre har.  Hon iakttar då människor som bor på hennes gamla gata och en vacker dag ser hon något som hon tveklöst tolkar på sitt eget fantasifulla och/eller lätt berusade sätt. Och därmed är hela historien igång. Berättelsen förs framåt genom tre berättarröster; Rachels, Annas och Megans. Megan är gift med Scott och hon hjälper Anna och Tom med deras baby. Här är det viktigt att inte avslöja mer. Men jag kan säga att The Girl on the Train läser sig själv. Den är så spännande att man blir alldeles uppslukad. Paula Hawkins väver skickligt en intrikat väv och jag börjar tänka i termer som personlighetsklyvning, minnesluckor och vanföreställningar. (Min fantasi är det inte heller något fel på.) Och Paula Hawkins får ihop det på slutet på ett fullt trovärdigt sätt. The Girl on the Train skulle bli en utmärkt film.

onsdag 27 maj 2015

Njaaa...

Det gick fort och lätt att läsa All inclusive av Hans Gunnarsson. Och jag ville verkligen veta hur det gick för den stackars misslyckade, medelålders författaren C.G. som inte publicerat sig på länge och som börjar få alkoholproblem. Han får svar på en annons han skrivit på fyllan och får ett oerhört förmånligt erbjudande. Han ska resa till Guadeloupe i Västindien och "förpacka och kommunicera själva resmålet i skönlitterär form".  All inclusive, tillgång till bil och skrivarlya när han återvänder till Sverige för själva skrivandet ingår i överenskommelsen. Uppdragsgivare är Roffe Boman utan h som marknadsför sin bror Rubens bolag Slöresor AB. Det ska inte vara reklamtexter utan en myllrande, kalejdoskopisk kollektivroman. "Ett charterturismens prosaiska kväde." Roffe har tänkt utanför boxen, typ. Men ganska snart rinner han ut i kulissen. In på scenen träder istället Boris från Bagis som någon sorts underhuggare till Roffe. C.G. är måttligt road, men det uppstår ändå något liknande vänskap. Under tiden iakttar C.G. alla olika slags semesterfirare som har det gemensamt att de är ganska sorgliga, ledsna och ensamma. God ekonomi tycks inte hjälpa mycket. C.G. hör förvisso själv till dessa olyckliga. Dessutom träffar han på sin argaste kritiker, Alice Westerberg - Vitling, men hon tycks inte ens kännas igen honom. Under läsningen hör jag pessimistkonsulten Ronny Eriksson för mitt inre öra med devisen "Det är aldrig för sent att ge upp". Ibland är jag snubblande nära att tänka på Semesterresan. Träffsäkra iakttagelser, tragikomiska händelser, situationskomik och en hel del litterära referenser piffar upp anrättningen, men om jag ska åka på solsemester så inte blir det till Guadeloupe! Hans Gunnarsson säger att han bjuder på att bli förväxlad med den dystre C.G. och att man läser All inclusive som en metaroman. Omslagsbilden lockar inte direkt till läsning men illustrerar innehållet väl. Och - mannen längst fram i bilden - är det inte Hans Gunnarsson himself??? 
Har någon annan läst?