lördag 13 februari 2016

Stoner

Originalutgåvan av John Williams (1922 - 1994) roman Stoner från 1965! har böcker på omslaget. Den svenska utgåvan har ett grått omslag. Båda är lika rätt. Böckerna var William Stoners liv, de enda tillförlitliga vännerna. Å andra sidan är Stoner liv och vardag ganska grått. Och i någon mån ganska tragiskt. Inget blev riktigt som han tänkt sig. Men - blir det någonsin det? Stoner kom bort ifrån sin uppväxtmiljö och fick syssla med litteratur. Meningen var att han skulle lära sig lantbruk, men efter ett par år på universitetet bytte han bana. Föräldrarna var enkla bönder utan vare sig utbildning eller pengar. Men de fogade sig utan knot i Stoners avhopp. Stoner skilde sig från mängden redan ifrån början; både på grund av ursprung och karaktär. Två andra unga män blev hans goda vänner. Den ene gick ut i kriget och stupade. Den andre kom hem och blev dekan för Columbia university, Missouri. Stoner anmälde sig aldrig till krigstjänst vilket gjorde att både kolleger och studenter kastade sneda blickar på honom. Stoner blev med tiden en ganska omtyckt lärare. Han fattar tycke för en blond, bortskämd flicka, Edith. De gifter sig och han inser ganska snabbt att det var ett misstag. De har inget gemensamt; Edith är labil och orimlig. De får en dotter, Grace,  som modern ömsom negligerar ömsom dompterar. Grace liknar sin far och båda viker för Ediths nycker utan strid. När Stoner äntligen finner kärleken stöter han snart på nya problem. En kollega till honom, prefekten Hollis Lomax, som länge haft ett horn i sidan till Stoner, går till dekanen och klagar över ryktena som sprids. Katherine Driscoll, Stoners kärlek och själsfrände, löser problemet. En följer Stoner i vardagen; på hans vandringar fram och tillbaka till arbetsplatsen, i hans arbete och tankar, i hans kyliga relation till Edith och i hans hjälplösa kärlek till dottern som blir alltmer främmande för honom; kort sagt under hela hans livsresa. Stoner är en antihjälte som en måste beundra för hans sätt att ta sig an sin vardag, stå upp för sina idéer och erbjuda motstånd i det akademiska käbblet. Han har ett stoiskt sätt att uthärda; han ser nyktert på sitt liv och sin situation. Stoner är en stillsam och storslagen bok om en människas liv. 
Det är omöjligt att göra den här romanen rättvisa. Den fick en femma av mig på Goodreads. New York Times Book Review kallar den en perfekt roman. Jag håller med och anbefaller till läsning.

fredag 12 februari 2016

Bokbloggsjerka 12 - 15 februari

ANNIKA
skriver så här i helgens bokbloggsjerka: Lottens bokblogg skulle vilja veta hur du tror att man kan inspirera barnens läsande. Har du några goda exempel?
Jag utgår ifrån mina egna erfarenheter både utav att ha varit barn och att ha egna barn och barnbarn.

Lånad bild
Låt barnen få stryktåliga pekböckerböcker att titta och bita i.
Läs rytmiska ramsor och tramsor för barnen.
Börja tidigt med högläsning. Godnattsaga som ritual men även annars.
Läs själv och låt boken vara en naturlig del av barnets uppväxtmiljö.
Tala om böckerna ni läser.
Visa på karta och jordglob.
Gå till biblioteket och gör biblioteksbesöken till en trevlig familjeaktivitet. 
När barnet börjar visa intresse för eget läsande - hjälp utan att forcera.
Gör boken till ett stående, spännande inslag på födelsedagar och julaftnar.
Ge barnen egna bokhyllor. 
När barnen är lite äldre - hitta deras intresseområden.
Läs tillsammmans! 

torsdag 11 februari 2016

Kvinnoalfabetet bokstaven T

Den här veckan handlar det om bokstaven T och som vanligt är det fyra kvinnor som ska presenteras, konstaterar enligt O.
Nämn en favoritförfattare med för- eller efternamn på T. Kim Thúy. Hennes självbiografiska roman Ru (som betyder Vaggsång) kom på svenska 2011. Det är en fantastisk och sparsmakad berättelse om hur författaren flyr ifrån Vietnam och hamnar i Kanada. Efter det har romanen Man kommit ut och i maj kommer VI. Obs! Namnet är klickbart.

Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på T vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?
Ellen Trotzig. Österlens första målarinna enligt konsthistorikern och författaren Birgit Rausing. Ellen Trotzigs färgskala var mestadels jordig, men i ett märkligt självporträtt med tulpaner blommar hon ut i rött.
Vilken kulturell kvinna på T har följt dig länge? Här säger jag Elizabeth Taylor. Hon var så vacker och så mänsklig och  väldigt skicklig skådespelare. Jag tänker bland annat på hennes rolltolkning i Vem är rädd för Virginia Woolf och i filmer som Katt på hett plåttak och Cleopatra. Hennes kärlekshistorier med spännande män gjorde inte saken sämre för en ung beundrare. Dessutom var hon god vän med t. ex. Michael Jackson och engagerade sig i kampen mot aids.
Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på T har du ännu inte utforskat?
Det får bli den norska författaren Trude Marstein. Hon första roman på svenska heter Göra gott; den andra Ingenting att ångra. Den tredje romanen handlar om en man som är notoriskt otrogen. På grund av sin sitt stora förråd av kärlek, tror han själv. Hem till mig heter den.


onsdag 10 februari 2016

Den blå maten

Den blå maten av den kände kocken Niklas Ekstedt och vetenskapsjournalisten Henrik Ennart handlar om några områden i världen där människorna blir ovanligt gamla. Hårt arbete, grönsaksodling, föda huvudsakligen från växtriket, sinnesro och social gemenskap är utmärkande för livsstilen i dessa områden, som alla ligger lite avlägset. Okinawa i Japan är ett välkänt blått område. Där skrattar de åt  pensionering vid 65 då människan  ju endast är ett barn. Vid 90 är en medelålders... På Okinawa äter människorna fisk, sjögräs, tropiska frukter, medicinalväxter och örter som växer långsamt i den magra jorden. Sötpotatisen är och har alltid varit en basvara. Sardinien är ett annat blått område. Här finns de äldsta männen i världen. Den sardiska  pecorinoosten är en basvara för fåraherdarna eftersom den kunde tillverkas i bergshyddorna. Till det äter man ett tunt kornbröd och dricker ett hembryggt vin. Sardinien är ju också känt för sina klansamhällen och blodshämnd. Men det tycks inte inverka menligt på livslängden. På den grekiska ön Ikaria går allt i slow motion. Här finns en av de sista utposterna för traditionell medelhavskost, som anses lägga tio år till medellivslängden. I Nicoya i Costa Rica blir männen så gott som lika gamla som kvinnorna. Motion får man gratis i det bergiga landskapet; processad mat och raffinerat socker finns inte. Här äter man utöver grönsaker, bönor och frukt även en hel del kött. Frukosten är riklig, lunchen måttlig och middagen lätt. Gamla människor håller sig rörliga och unga genom täta besök av barn och barnbarn. Och man har en livsplan. Även Sverige har en blå zon. I skogstrakterna i södra Småland/norra Skåne finns ett sådant område där det finns en högre procent 100 - åringar än i övriga Sverige. Ebba Nilsson, 104, har ätit redigt smör och fett fläsk och druckit kaffe - i mån av tillgång - i hela sitt liv. Sin första ledighet fick hon som pensionär. Niklas Ekstedt har tagit fram 52 recept med utgångspunkt från maten i de blå zonerna. Jag har inte provlagat, men recepten är fräscha och innehåller inga konstigheter. Bildmaterialet är mycket fint och för varje blå zon finns en faktaruta.

tisdag 9 februari 2016

Accabadora = Själamakerskan

Efter att ha läst en understreckare i SvD om förbisedda italienska kvinnliga författare lånade jag hem Själamakerskan av Michela Murgia. Den kom på svenska 2012 i översättning av Barbro Andersson på Brombergs förlag. Vet inte riktigt hur denna utmärkta roman totalt har undgått mig? Bokens tillägnan: "Till min mor. Båda två." Det kommer mig att undra om författaren själv varit ett själabarn, dvs. ett barn som lämnats bort på grund av fattigdom till någon som av ett eller annat skäl inte har något barn. Som det var för Maria i romanen. Hennes mor bytte bort henne mot flera potatisar i soppan - modern hade ju bevars tre döttrar till. Bonaria Urrai är sömmerska, men är född rik. Hon gör Maria till sitt själabarn och alla är nöjda med arrangemanget. Tzia Bonaria är en mycket speciell kvinna; klok och erfaren och hon förstår sig bra på lilla sexåriga Maria. Det finns inte direkt några tidsmarkörer, men jag tror att romanen tar sin början strax efter första världskriget. Platsen är ett litet samhälle på Sardinien. Alla känner alla på gott och ont. Barnen i skolan tycker att det är onödigt att lära sig italienska. De använder ju i alla fall bara sardiska. När Maria blir lite äldre märker hon att tzia Bonaria försvinner ut om nätterna ibland. Maria frågar varför men får inget svar.
När hon uppdagar de rätta förhållandena packar hon sin väska och ger sig av till fastlandet. Romanen ställer frågor om liv och död. Vem har rätt att bestämma?
På Sardinien var dödshjälp tillåtet fram till 1960. Jag tyckte mycket om den här kärva romanen. Den omfattar 180 sidor och är skriven på ett klart och kärnfullt språk som väl stämmer överens med innehållet. Synd att det inte finns fler romaner översatta av Michaela Murgia.
Pappas vingar av Milena Angus tilldrar sig också på Sardinien liksom 
Onda stenar av samma författare.  Nobelpristagaren Gracia Deledda är ännu en författare ifrån Sardinien. Hennes mest kända bok är Elias Portolu.


måndag 8 februari 2016

Tematrio - Feminism i ord och bild


Så här säger LYRAN om veckans tematrio:
"Egentligen borde jag kanske väntat en månad med detta tema, men jag har läst en så bra bok om feminism att jag måste få skriva lite om den redan idag. Veckans tema är därför feministisk litteratur; skriv om dikter, essäer, romaner o s v efter egen smak. Berätta om tre bra texter med feministisk vinkel! Om ni vill ha tips kan ni kolla in den Feministiska kanon hos Feministbiblioteket."

1. Hjärtblad av Aino Trosell.  Här träffar vi den unga dalkullan Hulda och följer hennes uppväxt och utveckling under det att hon hjälper till att valla kor och getter tills dess att hon blir vandringskulla som vandrar ut till olika marknader och gör inköpsresor till Eskilstuna och Stockholm. Det är ett stycke svensk historia, kulturhistoria; bilder ur svenskt folkliv och lokalhistoria och en del kvinnohistoria som det inte skrivits så mycket om.
2. Filmen Suffragette tyckte jag mycket om. Den tar sin början bland kvinnor på ett tvätteri och
deras fuktiga, tunga arbete och sviktande hälsa. Vi följer Maud,  en ung fru och mamma, som får nog av sitt arbete och sin tyranniske chef, lämnar arbetet och går med i kvinnorörelsen som arbetar för kvinnors rätt att rösta och bättre villkor. Trots att kampen hårdnar både i hemmet och i samhället härdar hon ut. Helena Bonham Carter spelar en fantastisk roll som smart apotekare och Meryl Streep spelar själva mrs Pankhurst, som tyvärr inte figurerar så mycket. En förstår mera än väl att rösträttskämparna blev militanta.
3. ÅR AV VÄNTAN av Fumiko Enchi skildrar en japansk kvinnas liv; japanska traditioner, seder och bruk. Fru Tomo lever sitt liv för att behaga sin man, sköta hus, hem och barn. När de varit gifta i tolv år förstår hon att det är dags att skaffa honom en bihustru. Eftersom hon känner honom så väl vet hon precis vad hon ska välja. Ganska snart blir det dags för ett nytt val. Och så vidare. När maken tröttnar på sina konkubiner hjälper fru Tomo dem att skaffa bra äkta män. Hon tiger, biter ihop, förödmjukas och lider. Flickorna som kommer i huset är alla mycket olika och relationerna mellan alla kvinnorna skildras med den psykologiska blick som författaren gjort sig känd för.

Ny radioföljetong

Ännu en vecka läser Fredrik Gunnarsson Comédia Infantil av Henning Mankell som radioföljetong i P1.
Jag hade inte läst den innan, så det passade mig precis. SR play - appen passar mig precis också. 
Måndagen den 15 februari startar emellertid en ny radioföljetong. Maria Salah läser Mary av Aris Fioretos. Det ska också bli väldigt spännande eftersom jag inte läst den heller. Bibliotekskön flåsade mig i nacken så jag fick lämna den tillbaka utan att ha läst hela. En kan ju inte köpa varenda ny bok. Men jag var mycket förtjust i Fioretos bok om sin far, Halva himlen. Mary är 23 år och studerar arkitektur. Hon lever i en militärdiktatur och en dag grips hon för statsfientlig verksamhet. Så mycket vet jag i alla fall.