fredag 23 september 2016

Väggen

Äntligen! har jag läst Väggen av österrikiska Marlen Haushofer (1920 - 1970). Jag har försökt många gånger tidigare, men det har alltid varit fel tillfälle. Nu ska vi diskutera den i läsecirkeln och då var det bara att göra det. Och vilken märklig bok! En klassiker och ett mästarprov. Så många tankar den lämnar en med. 1963 kom Väggen ut i Österrike. 1988 kom den på svenska och nu 2014 har den kommit ut i nyöversättning av Rebecca Lindskog på bokförlaget Thorén & Lindskog. 2012 blev Väggen film. En kvinna, vars namn aldrig avslöjas, åker på besök till sin kusin Luisas och dennas mans, Hugo Rüttlingers, jaktstuga i bergen i en kitteldal vid slutet av en ravin nedanför branta berg . Luisa och Hugo försvinner efter ett kvällsbesök i byn. Kvinnan, som är änka och har två flickor, finner sig vara alldeles ensam och avstängd mot yttervärlden av en genomskinlig vägg. Hugos hund Lo,
en bayersk viltspårhund, blir hennes enda sällskap; en alldeles underbar och förstående vän. Naturligtvis undrar hon vad som hänt - om det hänt något? Det stora diskussionsämnet i kvinnans kretsar hade varit kärnvapenkrig och dess följder. Hon ser döda  människor som stelnat i sina rörelser på andra sidan väggen och undrar om hon verkligen kan vara den enda levande på sin sida väggen. Så småningom får hon sällskap av en ko och en katt. Hon tar itu med att kartlägga förråd; hon planerar odling; hon månar om sina djur och hon upptäcker vad hennes händer kan uträtta. Som läsare börjar man undra. Finns väggen? Skildrar Väggen ett utsnitt av ett mentalt tillstånd? Civilisationskritiken är tydlig i vilket fall som helst. Kvinnan förefaller mig inte särskilt sympatisk och själv föredrar hon definitivt djur framför människor även om hon saknar skrattet. Hur gammal kan hon vara? Mellan 40 och 45, skulle jag tro. Påfallande är hur lite hon tänker på sina barn. Hon säger sig ha varit en bra småbarnsmamma, men sedan blev hon främmande för dem. Fäboden som kvinnan finner under sina promenader i trakten blir ett bra sommarviste för djur och människa och är någon sorts paradis på jorden där även de jordiska bekymren släpper. Kvinnan känner att hon förvandlas. Hon lämnar sitt separata jag och uppgår i det stora varat. Hon funderar över om inte fantasin enbart är till men för människan. Själv läser hon bondepraktikan och rättar sig efter den. Kvinnan lär sig döda för sitt uppehälle. Hon saknar frukt, socker, bröd och grönsaker men inte den artificiella människotiden. Kråkorna blir hennes klocka. Hon tänker på det ansvar hon aningslöst tagit på sig när hon gifte sig och blev bunden av "kvävande plikter och bekymmer". Finns det någon mening med det hela? Kvinnan funderar över huvud taget mycket över allmänmänskliga existentiella frågor. Väggen sysselsätter en långt efter avslutad läsning.

"Oroa dig inte - allt är förgäves, som för alla människor före dig." skriver Marlen Haushofer i sitt litterära testamente några dagar före sin död.

3 kommentarer: