tisdag 31 januari 2012

I folksagans tjänst

Den kringvandrande sagosamlerskan och sagoförfattaren
EVA WIGSTRÖM -
signaturen
Ave -
föddes på julafton 1832 på Råga Hörstad utanför Landskrona. Någon skolgång blev det inte, för det tyckte fadern, Pål Nilsson, var onödigt.
Så småningom gifter sig Eva med Claes Wigström och de får två döttrar.
Först i femtioårsåldern börjar Eva Wigström sina sagovandringar och kom att röra sig främst i Skåne. 1882 vandrade hon på skaren till den fattiga befolkningen i Östra Göinge.
Det fanns alltid flera sagor att hämta i fattiga bygder än i rika. Dessutom gillar hon de egna människorna i Östra Göinge.
Eva Wigström nedtecknade även rim, ramsor och folktro.
Eva Wigström blev också familjeförsörjare och hon , som inte hade fått gå i flickskolan i Landskrona, kom att hjälpa dottern som öppnat - flickskola
.
Fil. dr Maria Ehrenberg, numera regionbibliotekarie i Halland, skrev 2003 sin doktorsavhandling om Eva Wigström. Sagans förvandlingar. Eva Wigström som sagosamlare och sagoförfattare är titeln.
Maria Ehrenberg berättar livfullt och mycket intresseväckande om den kloka och noggranna sagonedtecknerskan och om sitt arbete med avhandlingen.

Vem minns inte sin barndoms sagor? Och exemplet Eva Wigström ger en ny och annorlunda vinkling på sagor i allmänhet.

måndag 30 januari 2012

I tiden

2012 är äldreåret i EU

I Les Murrays diktsamling Längre raklång
(orig:s titel: Taller When Prone)
återfinns följande dikt:






Äldreboende

Ne tibi supersis
överlev inte dig själv, drabbas inte
av panik eller höftbrott,
spotta inte mos på personalen
när könet tjänat ut,
det är inget lyckligt slut -

men i det pastellfärgade ljuset
inomhus finns en dam
som kokats ner till ren kärlek
bortom minnesförlusten.

Hon sitter och håller i handen
en urgammal kvinna som
kallar henne bror och George
medan trädgården sammanfattas av bin.

söndag 29 januari 2012

Jag- och dagböcker

Ingrid Elams nya bok har titeln Jag. En fiktion.
Det är en essä om hur skönlitterära författare genom tiderna har hanterat jaget i sina berättelser. Vem är jag? Var går gränsen mellan författarjaget och det fiktiva jaget?
Ingrid Elam inleder med Klassiska jag.
Där jämför hon Sapho, Augustinus och Catullus.
Efter Känsliga jag med författare som Goethe och Rousseau kommer Jagets egen historia. Där konstaterar Ingrid Elam att Charlotte Brontë låter Jane Eyre berätta sin
egen historia från barndomen till vuxen ålder och att "jaget" och det direkta tilltalet - kära läsare - skapar en intimitet mellan jagberättaren och läsare som har fungerat alltsedan Jane Eyre kom ut 1847.
Jane Eyre tar sig ur den ena begränsande miljön efter den andra. Sanning och jämställdhet är det hon kräver.
Jane Eyre är också berättelsen om en kvinnlig författares tillblivelse. Gränserna mellan fiktion och självbiografi hade börjat suddas ut, konstaterar Ingrid Elam.

Emily Dickinson viskar "jag är ingen" i kapitlet med samma namn medan Vladimir Majakovskij utropar "här kommer jag - en vacker ung man på tjugotvå år!" under rubriken Det grandiosa jaget. Den ene förminskar den andre förstorar men Ingrid Elam menar att de inte är helt väsensskilda ändå.
"Jag" hos författare som Victoria Benedictsson, Lars Gustafsson, Jan Myrdal, Lars Norén, Sara Stridsberg, Carina Rydberg, Maja Lundgren och slutligen Karl - Ove Knausgård behandlas intressant.
Ingrid Elam är mycket beläst och uttrycker sig enkelt och elegant.
Det är en spänstig, sparsmakad essä som det finns anledning att återvända till.
Läs mer om Ingrid Elam
och HÄR

torsdag 26 januari 2012

Seriealbum

I bokförlaget Argassos serie Klassiska seriealbum har turen kommit till Jane Eyre av Charlotte Brontë.
Även om jag är tveksam till idén med att göra serie av klassiker måste jag säga att det är ambitiöst gjort.
Författarinnan presenteras; familjen Brontës släktträd finns med liksom kronologi och ett brev skrivet av Charlotte Brontë. I början presenteras alla personerna i serien.
Och jag tycker att man i stort sett återger berättelsen bra. Manusbearbetningen är gjord av Amy Corzine.
Men den vackre unge prästen St. John Rivers har blivit riktigt grotesk. Och Mr Rochester och Jane påminner lite väl mycket om Rhett Butler och Scarlet O´Hara.
Mycket av det allra viktigaste i Jane Eyre faller så klart bort när romanen blir serie. Och jag tror kanske inte riktigt att serien leder till att man läser hela den odödliga romanen.

Ett extra plus för att det i all enkelhet berättas hur serien blivit till rent praktiskt.

tisdag 24 januari 2012

After leaving Mr Rochester

Separationsångest så klart.
Även om den tämjda örnen mr Rochester med den lilla kvittrande sparven Jane på knäet blev lite fånig på de allra sista sidorna i Jane Eyre.
Men det får man unna dem efter allt de gått igenom - tillsammans och var och en på sitt håll.
Charlotte Brontës succéroman från 1847 har älskats av många generationer. Och filmats många gånger. Senast 2011 av regissören Cary Fukunga.
Det finns många tolkningar av romanen.
Några läser med feministiska glasögon, andra med kristna. Jane Eyres psykologiska utveckling, blandningen av gotik och kristendom, motsatsparen Jane och första hustrun den rasande Bertha Mason i vindsvåningen; den änglalika Helen Burns kontra Jane Eyre och Bertha Mason; den temperamentsfulle mr Edward Rochester i motsats till den kyligt målinriktade St John Rivers; Eros eller Agape ; det vardagliga England kontra det exotiska Västindien.
Allt motsättningar som skapar spänningar
Charlotte Brontë fick utstå mycken kritik från många håll för sin roman. Men det tog hon med en nypa salt. Jane Eyre är verkligen inte som en flicka borde vara. Hon är ilsken och står på sig.
Hon är orädd, protesterar och vägrar att låta sig kuvas. Och hon har inte den rätta respekten för män, lärare, mostrar eller annan "överhet".
Jane Eyre och Mr Rochester är själsfränder. Men Jane Eyre och St John Rivers har något annat gemensamt, nämligen sitt högmod. Mitt i all sin anspråkslösthet tycker jag att Jane är högmodig.
Och den gudfruktige prästmannen St John Rivers förefaller lika benhård som uppfylld av sin egen storhet. Jag litar inte på honom, helt enkelt.
Miljön är detaljrikt och utmärkt beskriven. Möblering, färger, sprakande brasor, smattrande regn, klädsel, utseende, hår, ögon och alldeles särskilt pannans storlek beskrivs noga.
Jane iakttar allt och alla och drar sina slutsatser.
Det var helt fantastiskt att läsa om Jane Eyre. Den var ännu bättre den här gången.

Imorgon blir det diskussion i läsecirkeln. Jag får kanske revidera mina intryck... Vem vet?

måndag 23 januari 2012

Diskret realist













Theodor Fontane
(1819 - 1898) är inget stort författarnamn i Sverige.
Men de flesta känner till romanen
Effi Briest (1895)och Fassbinders filmatisering av den.
En otroligt vacker film med den oförliknekliga Hanna Schygulla i huvudrollen som Effi Briest. Det är som att bläddra i ett fotoalbum med stilrena svartvita bilder.
Spegelbilderna är påfallande många och människorna talar vid sidan av varandra; helt eller delvis bortvända.
Effi Briest gifter sig som levnadsglad 17-åring med det betydligt äldre lantrådet Instetten som tidigare varit intresserad av Effis mor. Effi hamnar i en liten trångsynt stad och har snart svårt att hantera sin leda och isolering. Och så går det som det går.
Fontane berättar Effis historia med stor diskretion och utan att fördöma eller ta ställning; detaljrikt och realistiskt.

Berättelsen bygger på en verklig händelse med en otrohetsaffär som leder till en duell och andra sorgliga konsekvenser.
Effi Briest har likheter både med Madame Bovary och Anna Karenina.
Om Fontane är okänd i Sverige så är han däremot en central figur i tysk litteraturhistoria. En "lärjunge" till Fontane var självaste Thomas Mann.
Fontane skrev sjutton romaner. Endast en finns översatt till svenska - Effi Briest.
I Henrik Sjögrens nyutkomna biografi, Theodor Fontane - förnuft och fantasi, presenteras de olika romanerna och det preussiska samhälle de ägde rum i. Henrik Sjögren har varit kulturråd i Västtyskland , kulturchef på Kvällsposten och teaterkritiker.
Han har dessutom skrivit böcker om Ingmar Bergmans teaterarbete och senast boken En kultursidas uppgång och fall: finkultur och masskultur i Kvällsposten 1950 - 1971. 2008

söndag 22 januari 2012

Stjärnöga

Stjärnöga

Stjärnöga, du som jag mött
långt i försvunna tider,
nu är det kvällsdags och trött
min ungdom till vila skrider.

Irrbloss, som världen har tänt,
slockna så lätt i världen.
Stjärnöga, mycket har hänt,
sedan vi skildes på färden.

Villsam är vägen som går
fram genom mörka länder.
Stjärnöga, Stjärnöga, når
jag aldrig mer dina händer?

Tag mina händer och led
mig in i ditt ljusa rike.
Stjärnöga, giv mig din fred
och låt mig varda din like.


Bo Bergmans musa hette Maria Almqvist, yngre syster till konstnärinnan Ester Almqvist i mitt inlägg från igår. Bo Bergman (1869 - 1967) träffade Maria Almqvist en sommar när hon var sjutton år och han några år äldre och hon följde honom sedan genom hela livet.
Mötet med familjen Almqvist skildrar BB i den postumt utgivna Noaks ark, självbiografiska essäer som kom ut 1968.
De blev aldrig ett par vilket BB säger att de borde vara tacksamma för. Han ville inte ha hennes olycka på sitt samvete. Men de brevväxlade och träffades också då och då. Stjärnöga finns i debutsamlingen Marionetterna 1903. Den är dedicerad till Maria.

lördag 21 januari 2012

Ester Almqvist 1869 - 1934























































Ester Amlqvist var prästdotter. Hon föddes puckelryggig och blev faderlös vid nio års ålder.

Hon, modern och den yngre systern Maria, fick försöka försörja sig på många olika sätt. Ester skulle dessutom gå på konstskola..
På Regionmuseet i Kristianstad pågår fram till 26 februari en utställning med Ester Almqvists teckningar och målningar.
Man ser tydligt hur hon möter influenser från olika håll och hur hon utvecklas.
Ester Almqvist reste en hel del och hade vänner i konstvärlden som Siri Derkert och Tora Vega Holmström.
Utställningskatalogen bär titeln "Jag längtar så att jag kan sprängas".
Undertitel: Från nationalromantik till modernism - Ester Almqvist (1896 -1934).
Katalogen innehåller många fina bilder och texten är skriven av Birgit Rausing,
som också har skrivit boken Ester Almqvist och hennes krets.

Dagens Dagens dikt










Tyck synd om alla fula små

stationssamhällen
där aldrig i livet
du kan tänka dig att bo.
Förakta inte!
Överallt finns rum
som någon älskar.
Runda små dukar
av vit spetsbrodyr.


Författare: Elsie Johansson
Diktsamling: Tigerfrukost
Förlag: Bonniers 1989
Uppläsare: Ingvar Kjellson
Musik: Trad från Rumänien: "A Second Glass of Wine". Kari Kriikku, klarinett och Tapiola Sinfonietta. Jan Söderblom, dirigent.

Bilden är lånad.

Det kostar att vara rebell

Felicia Feldt, tredje dotter till barnuppfostringsgurun Anna Wahlgren, har dokumenterat sitt modersuppror i den omdiskuterade romanen Felicia försvann.
Hur man än väljer att läsa den boken är det skakande läsning.
Det ärt naturligtvis en partsinlaga och man vet att minnen inte alltid är att lita på. Men här finns så många ovedersägliga fakta att det räcker för att man ska bli djupt berörd. Och Felicia Feldt kan skriva.
Kronologin är uppbruten. Men det gör ingenting. Det illustrerar röran i familjens liv. Under Felicias första femton år bor familjen på 19 olika adresser.
Och styvpapporna avlöser varandra och spriten flödar.
Anna Wahlgrens mest kännbara bestraffning är uteslutning ur flocken. Rädsla och osäkerhet är Felicias eviga följeslagare. Mamma är expert på vassa, kalla blickar och hon är inte främmande för kroppsaga.

Felicia Feldt gör försök att protestera men får inget av syskonen att backa upp.
Så är det tydligen nu också. Som vuxen har Felicia Feldt dragits med depressioner, gått i terapi, medicinerat och haft svårigheter i sina egna relationer med män.
Hennes egen son tar avstånd från henne och väljer aktivt att bo med sin pappa.
Felicia Feldt blir naturligtvis sårad. Men hon förstår. Och gläds åt att sonen är stark nog att skydda sig själv.
Felicia Feldt är ärlig och skoningslös även mot sig själv. Det rör sig om sorg. Inte hämnd. Och hon har bestämt sig. Det blir ingen försoning.

Några klipp (ej recensioner) om Felicia Feldt och Felicia försvann:

Fiktionen har råd med frågetecken tycker Elise Karlsson

Intervju med Felicia Feldt

Karin Thunberg: Om Felicia Feldt hade varit man

Yngre systrar försvarar sin mor

fredag 20 januari 2012

1700-talet













Sveriges litteratur. Del III
.
Frihetstidens litteratur. 1963
Utgiven av Lennart Breitholtz.
Scandinavian University Books

Olof von Dalin inleder och följs av bl. a. Emanuel Swedenborg, Linné, Gyllenborg och Creutz.
Ett av de längsta avsnitten ägnas
med rätta
Hedvig Charlotta Nordenflycht.

Störst utrymme får Carl Michael Bellman som också avslutar textsamlingen.

Sveriges litteratur. Del IV. Gustaviansk litteratur. Utgiven av Allan E. Sjöding.
Gustav III, Tal till Rikets Ständer på RiksSalen, den 21 Augusti 1772
är första texten .
Därefter kommer ett långt avsnitt med Johan Henrik Kellgrens dikter och brev.
Carl Gustaf Leopold (1756 - 1829), Kellgrens antagonist; framgångsrik författare, poet och dramatiker. Han ingick i Svenska Akademien och kom att umgås i kretsarna omkring kungen.
Så här står det på Wikipedia: "Han gifte sig 1790 med Sara Petronella Fehman vars mor var oäkta dotter till Fredrik V av Danmark . Äktenskapet var barnlöst.
När Leopold blev blind 1821 förlorade makan förståndet."

Mellan Kellgren och Leopold kommer ett rejält inslag med Anna Maria Lenngrens dikter porträtt och epigram.

Båda antologierna har ett omfattande och välbehövligt notsystem.

torsdag 19 januari 2012

Granris och blåklint























"Fru Lenngrens poesi är själv granris och blåklint, den doftar, den fägnar ögat, men den även sticks."
Så karaktäriserade 1800-talpoeten Oscar Patric Sturzen - Becker
Anna Maria Lenngrens (1754 -1817) författarskap.
Torkel Stålmarck, docent i litteraturvetenskap och en av våra främsta kännare av 1700-talets litteratur, har tidigare skrivit biografier om bl. a. Hedvig Charlotta Nordenflycht och Bellman.
Nu har
Anna Maria Lenngren. Granris och blåklint kommit.
Det är en saklig, sparsmakad bok som utgår från Anna Maria Lenngrens verk.
Författarinnan framstår som en klok, kvick och företagsam kvinna som ändå kom att stå i skuggan av sin man, tidningsmannen Carl Peter Lenngren, och - förstås - Johan Henric Kellgren.
Men hon har i alla fall gått till eftervärlden. Jan Olov Ullén säger i
De bästa svenska dikterna att det alltid borde finnas pocketutgåvor av Anna Maria Lenngrens dikter att tillgå.
Men det finns det inte. Då får man söka antikvariskt.
Anna Maria Lenngren var också översättare. Och i Svenskt översättarlexikon finns en fyllig artikel om henne. Läs HÄR.
Åldrandet var för AML ett problem som hon ofta återkom till i sin diktning.
Så t. ex. i Gubben från 1795:

Jag saknar all min forna kraft -
Min vän! jag nalkas ålderdomen;
Av hull och vador som jag haft
Vad är mig övrigt - endast stommen.

Och i Mor och dotter:
---
Än täck som mor och med sin dubbla haka
hon lämnar klokt de ungas tidsfördriv;
i dansen mer ej dunstar bort ett liv,
som helgat är åt hushåll, barn och maka.

HÄR finns Carina Burmans recension av Torkel Stålmarcks bok. Bl. a.

onsdag 18 januari 2012

Den finländska Sapfo








En av mina skrivande svenska kvinnor i tematrion från inlägget den 16/1 var
Carina Burman.
Jag fortsätter på Burman-spåret med hennes fina lilla skrift
Den finländska Sapfo. Catharina Charlotta Swedenmarcks liv och verk.
CCS föddes i Stockholm 1744 (troligen) och dog i
Finland 1813.
I Carina Burmans livfulla presentation möter man en envis kvinna som hävdar sin rätt ibland tidens litteratörer.
Hon var ingen större författare, men har sin betydelse som murbräcka.
Och enligt Carina Burman är det just dessa småförfattare som ger en inblick i samhället som det var tiden mellan frihetstid och gustaviansk tid.

CCS hade inga dåliga konkurrenter. Mestadels var det män. Huvudkonkurrenten var Johan Henric Kellgren. De hade samma mecenat och de skrev hyllningsdikter till samma kungligheter.
Det var Kellgren som spefullt gav CCS epitetet "den finländska Sapfo".
Men kvinnoföraktet som sådant föddes med romantikerna, säger Carina Burman, så därför fick kvinnliga författare fortfarande plats. Och de var ju för allt i världen inte så många.
I Carina Burmans skrift finns också CCS:s fem dikter och hennes mest anmärkningsvärda verk
Dianas fest. Herdaspel uti en Act - skriven till Gustav III:s besök i Åbo.
Hennes första publicerade dikt är en sorgedikt i Åbo Tidningar till den nyligen bortgångne Adolf Fredrik. Tillfällighetsdikter var ett sätt att komma fram för blivande författare.
Dikten Afsked af Sommaren. Qwäde - är mycket rytmisk och njutbar och kan med behållning läsas än i denna dag.
Den finländska Sapfo är en liten pärla till bok.
Och Carina Burman är alltid lika uppiggande, entusiastisk och kunnig.
1700-talet var en lysande tid säger hon i förordet. Och hon förmår verkligen göra rättvisa åt det.

Läs Michel Ekmans uppskattande recension i SvD

Henrika Tandefelt om Catharina Charlotta Swedenmarck i BLF
(Biografiskt lexikon för Finland).

I Nordisk Kvinnolitteraturhistoria står - ingenting!

måndag 16 januari 2012

Tematrio - Skrivande svenskor

LYRANS tematrio denna vecka är skrivande svenskor.

Det finns en hel del att välja på men jag väljer följande:

Carina Burman för hennes spänstiga recensioner som spritter av läsglädje och intresse. Och för hennes romaner om Kellgren, Sophia Elisabeth Brenner och Geijer. Och biografin om Klara Johanson

Carola Hansson för hennes underbara språk i romaner som Andrej och Den älskvärde.

Ann Heberlein för hennes otroliga förmåga att finna ord för svåra saker och för hennes kunskaper och beläsenhet som till exempel i Ett gott liv.

Otidsenlig och förvirrad

Mycket har skrivits om Rainer Maria Rilke.
Nu har det också kommit en stor svensk biografi:
Mannen från Prag. Rainer Maria Rilke. Hans liv och hans diktning av Bengt Landgren, litteraturvetare och professor vid Uppsala Universitet. Det kom att bli hans sista bok.
Bengt Landgren dog 2 januari 2012.

Eftersom Rilkes storhet fortfarande är en gåta för mig läser jag omkring och gör ständigt nya försök att läsa av.
Michel Ekmans utmärkta understreckare om Mannen från Prag blåste nytt liv i mitt intresse.
Och ledde vidare till en annan läsvärd recension i GöteborgsPosten av Mikael Van Reis.

Jämförelsen mellan olika översättningar av Rilkes lyrik i Carl Johan Malmbergs recension av Camilla Hammarströms tolkning av Duinoelegierna är mycket intressant; proffsig och pedagogisk. Och får mig att längta efter litteratursamtal.
Eftersom jag just lyssnat på Vägvisaren i P2 där Lars Sjöberg diskuterade olika inspelningar av Brahms Altrapsodi slås jag av likheterna mellan musik och lyrik.
Ingen originell tanke precis. Men icke desto mindre väldigt påtaglig.

Jag tycker mig ha uppfattat att Rilkes storhet som författare inte alls motsvarades av någon mänsklig resning. Han utnyttjade allt och alla. Särskilt kvinnor. Och var uppfylld av sin egen betydelse,
"... ett käril för den stora konsten". Men han var motsägelsefull. En otidsenlig modernist.


Michel Ekman i SvD

Mikael Van Reis i GP

Här jämför Carl - Johan Malmberg olika tolkningar av Duinoelegierna

Kuriosa i Aftonbladet. Av Camilla Hammarström

söndag 15 januari 2012

Mr Gora med de vackra händerna

Journalisten och författaren MIKAEL BERGSTRAND
med rötter i Malmö har under fyra år varit stationerad i New Delhi och under tiden skrivit artiklar för Sydsvenskan bl. a.
Tidigare har han skrivit kriminalromaner men
Delhis vackraste händer
är något annat. Huvudpersonen i boken, Göran Borg, är copywriter 50+, slö, slapp och likgiltig; lite lönnfet och med en överdriven känsla av att vara så gott som oersättlig på arbetsplatsen. Därför kommer det som en chock att han faktiskt får sparken. Av en chef som är oduglig och dessutom har Ängelholmsdialekt.
Göran går i ide; tröstäter glass och dricker öl.

Därefter kommer bäste vännen och häradsbetäckaren Erik och lockar med honom på en gruppresa till Indien.
Och det blir räddningen. Och början till en fantastisk historia. Rolig är den dessutom. Dialogerna mellan Mr Gora och den otrolige indiske vännen Yogi är sublima. Yogi - en knubbig man med snälla ögon - är en outsinlig källa till levnadsvisdom som han frikostigt delar med sig av. Han snickrar skickligt ihop smidiga lösningar på olika problem av moralisk och religiös karaktär. Jag associerar omedelbart till Mulla Nasruddin. Under tiden som man roas lär man sig massor av kultur, religion, levnadssätt och politik. Skildringen av det myllrande gatulivet i New Delhi, rikedomen, slummen, lukterna, barnarbetet, byråkratin, tiggarna - allt skapar en stark närvarokänsla. Detta är något som Mikael Bergstrand upplevt och kan förmedla. Göran Borg blir en ny människa. Han stora kärlek, den vackra manikyristen Preeti, uttrycker det så här: Du är annorlunda och nyfiken. Och det var Göran Borg inte innan han åkte till Indien. Varken det ena eller det andra.
Behöver jag säga att han inte följde med gruppen hem till Sverige?
Och att det inte berodde på hatobjektet bland medresenärerna - smålänningen och Kamprad-fanet med affärssinnet och de rinnande ögonen?

Hanneles man har också läst boken.

lördag 14 januari 2012

Den gamla

r jag letade i mina böcker efter något helt annat hittade jag den här dikten av Artur Lundkvist. Den finns i Skånes stämma i dikten. En skånsk lyrikantologi sammanställd av Axel Larsson, utgiven på Bernces förlag i Malmö 1952.

Den gamla

Hon är odiskat porslin efter en uppäten måltid,
gammal kvinna med ansiktet skuggat av kråkvingar.
Hon skrev sitt namn i potatisångan på rutan,

ägde såpan och tvättbrädet, vårdade dagarnas ägg,

fyllda med mat och eld. Hon var brunn och ämbar

där vattnet vaggade länge med stjärnor i. Fann

gråsuggor under en sten: kvinnor som hon. Flätade

sina tankar som halm, lever nu i ett litet näste
av sitt eget gråa hår, med flyttfågelkänslan död

i sitt blod. Över bröstet korsar hon sina armar

till en damm för det förflutna, i sömnlös dröm:

en damm utan vatten, utan liljor, utan måne.

Hennes väntan är en spegel där hela livet drar in
och försvinner, blir förflutet, förlorat, förstummat:
en strömmande flod ur vilken barnets rop når henne

men då är hon bara ett gammalt träd vid stranden.



En förgången tid; ett försvunnet släkte. Men jag minns några sådana kvinnor. Och det finns det säkert många andra som gör också. Och så länge lever de.

Oxveckor(na)


Det visar sig att det finns flera bud om vad som är oxveckor(na). Antingen är det tiden som vidtar efter julhelgen som slutar med trettondedag jul och fram till fettisdagen.
Eller så är det tiden från midsommar och fram till skördetidens slut.
Wikipedia
anges båda möjligheterna.
SPRÅKRÅDET anger tiden efter jul som ett exempel.
I så fall är den första oxveckan avverkad.
Och fettisdagen infaller den 21 februari.
Noteras bör att oxveckor ibland är obestämd form och ibland obestämd.


fredag 13 januari 2012

Hanteringen av nydöda


Det angår oss alla. I precis lika hög grad. Ändå är det få som vill tala om det. Men journalisten, författaren och kulturskribenten Lotte Möller har skrivit en bok om det: Att vi ska dö. Hej då! Begravningsboken heter den. Lotte Möller är saklig och påläst och rakt på sak. Hon lyckas till och med använda sin speciella humor. Boken är en nyttig handledning om död och begravning. Vad är det första man ska göra när någon dör?
Förr gjorde man mycket själv men urbanisering, specialisering och ökad livslängd har ändrat villkoren.
"Döden är inte vad den har varit", säger den danske poeten Benny Andersen. Begravningsbyråer ställer gärna upp och ofta blir begravningen en alldeles för dyr historia. Har man tur har den döda fyllt i Vita arkivet (Fonus) eller Livsarkivet (SBF = Sveriges Begravningsbyråers Förbund) med sina önskemål om typ av begravning, kista, psalmer och annan musik, dikter, klädsel (egen och andras), blommor, förtäring och annat.
De efterlevande har en mängd olika val att träffa i en ansträngd situation.
Klokt är att be någon god vän att hjälpa till. Man ska komma ihåg att begravningsentreprenören är försäljare.
Man kan begära offert från olika ställen och syna kostnaderna redan i förväg. Lotte Möller diskuterar utformningen av begravningsannonsen, nekrologen, vad man kan och får göra själv. Och allt vad man inte får. Aska får inte strös var som helst och en urna får bara placeras på vissa platser. Ett mycket intressant och kontroversiellt avsnitt behandlar den ekologiska begravningen/ promessionen/ frystorkningen. Metoden har funnits länge, men den godkänns inte av myndigheterna vilket är till stor frustration för de många människor som tycker att det vore ett tilltalande sätt att begravas på. Pastorsexpeditionerna tillhandahåller olika broschyrer och det finns massor annat att läsa. Lotte Möller har en gedigen litteraturförteckning och en rad webbadresser för vidare läsning. Hej då! Begravningsboken är illustrerad och innehåller många exempel och fallbeskrivningar. Detta är inte en bok om sorg och saknad utan mera välbehövlig konsumentupplysning. En begravning är en tillställning som ger de anhöriga möjlighet att minnas och hedra den döda. Man följer med så långt man kan. Och sedan kan det vara trevligt att träffa släkt som man annars inte träffas så ofta.
Titeln på blogginlägget har jag lånat från Lars Linders recension i DN

Jan Stenmark har gjort illustrationen överst.

torsdag 12 januari 2012

Kärlek på liv och död

Hur har hon orkat, ANNA WAHLGREN?
Jag blir utmattad bara av att läsa. Och många gånger har jag skakat på huvudet och mumlat Nej, nej, nej! Tänk dig för! Gör det inte! Akta dig!
Då och då har jag skrattat högt åt någon lyckad formulering, en träffande (ofta lite elak) beskrivning eller någon drastisk framställning av ett händelseförlopp.
Också den djupa sorgen kan hon skildra.
Författaren Margareta Ekström skriver senare så här i en recension i DN: "Anna Wahlgren handskas både skarpt och ömt med vår känslas mjukdelar och vårt sinnes inälvor". Det är väl uttryckt.

I Mommo. Det var en gång. En självbiografi. Del 1 berättar hon om en uppväxt utan kärlek och värme som resulterar i en känsla av hemlöshet och främlingskap. Vid 18 års ålder gifter hon sig med en trettiofem år äldre man och får två barn med honom. Pappa Lars, som hon kallar honom, blir en vän och ett stöd för livet. Inte minst sedan de gått skilda vägar.
Anna Wahlgren berättar dramatiskt med svart humor, distans, kvickhet och ironi.
Men i andra delen av Mommo. Kvinnoliv är tonen mörkare.
Anna flyttar mycket, föder flera barn och männen är många. De kulörta lyktorna slocknar en efter en. "This is the way the world ends not with a bang but a whimper", tänker hon ofta besviket.
Men så tar hon nya tag, börjar på ett nytt förhållande, föder ett nytt barn. 1968 får hon en novellsamling antagen på Bonniers, En av kvällarna i november.
Och sedan fortsätter hon att skriva.

I Kvinnoliv skildrar hon också ett fyra år långt äktenskap med en man hon kallar Stacke. Det gav henne tre barn och en livslång ovänskap. Kvinnoliv slutar med en tragedi vilket delar Annas liv i ett före och ett efter.
I Mommo del 3, Barnfota, har hon fött sina nio barn och det är nu hon skriver den mycket omdebatterade Barnaboken som kommer ut 1983. Hennes barnuppfostringsmetoder utsätts för mycken hård kritik.
Barnaboken för henne ut på föreläsningsturnéer och inbringar en del pengar.
En del av hennes andra novellsamlingar och romaner säljer också bra. Anna hade för sed att dra försorg om sina män. Pappa Lars var den ende som varit ekonomiskt ansvarig. Hennes far, den rike skånske byggmästaren, dör och efterlämnar ett ansenligt arv. Det sätter Anna sprätt på efter bästa förmåga.

Något år efter dör modern med vilken Anna alltid haft ett problematiskt förhållande.
Mommo har även kommit ut i en samlad utgåva med titeln Kärlek på liv och död.
Nu har Anna Wahlgrens tredje barn, dottern Felicia Feldt, kommit ut med en bok om sin egen uppväxt, Felicia försvann. Redan innan publiceringen hade den tilldragit sig stort intresse. ANNINA RABE i SvD tror sig aldrig ha läst en så oförsonlig barndomsskildring.
Felicia Feldt försvarar sin rätt att inte försonas.
Jag undrar vad hon säger om 10 år? Eller 5?
Anna Wahlgren och Felicia Feldt väcker många tankar om föräldraskap, barns utsatthet, äktenskapet som samlevnadsform och egentligen hela livet.
Imorgon intervjuas Felicia Feldt i Skavlan

tisdag 10 januari 2012

Mera Yorkshire. I STV2 11/1 kl 22.45









Andres Lokko har länge undrat varför det inte gjorts evighetslånga TV-serier och/eller filmer av författaren David P
eace´s kriminalromaner.
Hans tidiga romankvartett, Red Riding-serien – alla döpta efter årtalen då de utspelar sig; 1974, 1977, 1980 och 1983 – registrerar med osentimental precision livet i norra England ur en svårt korrumperad poliskårs synvinkel.
David Peace har jag fullständigt missat. Inte bara hans böcker utan också de två TV-filmer som visats i december 2011 och början av januari 2012
. Förargligt.

En som inte missat David Peace är Bengt Eriksson på Erikssons kultursidor

VIDEO

Se vad jag fick uti min hand!

Kvällsstunden. Hemmets och familjens veckotidning. Man kan bli nostalgisk för mindre.
Jag tror att farfar och farmor läste Kvällsstunden.
Full av brev från läsekretsen, reportage, dikter, korsord, sudokun, skämt och humor.
Och var annars skulle man kunna få läsa en följetong av Sigge Stark? Jag bara frågar.
Kvällsstunden grundades 1938 och har enligt TS
53 600 prenumeranter i Sverige och utomlands. I USA är det den största svenskspråkiga tidningen.
Kvällsstunden är politiskt och religiöst obunden finns sedan 1999 på internet.
Läs mer HÄR
Receptet på gulaschsoppa ska jag definitivt prova! Och kanske tacopajen också.
Jag får se.

måndag 9 januari 2012

1700-talsröra

Sophie Creutz och hennes tid. Adelsliv i 1700-talets Finland.
Författare är Kirsi Vainio - Korhonen.
Översättare Camilla Frostell.
Mycket intressant, lättäst och lärorikt. Den säger mycket om 1700-talet generellt och visar hur den turbulenta historien vid denna tid påverkar de enskilda människorna.
Valsen var den nya dansen och hälsokällor var högsta mode.
Historia, kulturhistoria, kultur, arkitektur - allt finns med.
Sophie Creutz, 1752 - 1824, var högadlig; gift med den lågadlige, färg- och temperamentslöse Lars Glansenstierna,
1745 - ca (?!) 1807.

Sophie Creutz närde under hela sitt liv en varm vänskap (?) med den socialt begåvade, karismatiske och hetlevrade Göran Sprengtporten, 1740 - 1819. De var svåger/svägerska. Göran Sprengtportens hustru Anna var född Glansenstierna.
Troligtvis blev hennes förhållande till maken med tiden ganska kylslaget.
Vänskapen mellan Sophie Creutz och Görtan Sprengtporten var så varm att man har ifrågasatt om Lars Glansenstierna var far till dottern Vendela.
Ingen i Glansenstiernas släkt var närvarande vid dopet. Göran Srengtporten var ett av dopvittnena.
Oäkta barn var inte ovanligt inom adelskapet vid denna tid.
Hedvig Charlotta Nordenflycht
, 1718 - 1763, tillhörde kretsen kring Gustaf Philip Creutz, farbror till Sophie. Göran Sprengtporten gav Sophie smeknamnet Hildur och det har han troligen lånat från Nordenflychts kärleksdiktning till den unge Johan Fischerström, 1735 - 1796.
I sällskapet Utile Dulci, stiftat till Olof von Dalins minne för att förena nytta med nöje satt förutom Johan Fischerström, en av instiftarna, även Anna Maria Lenngren, 1754 - 1817. Ehuru mindre radikal kom hon senare att bli Nordenflychts litterära arvtagerska.

Göran Sprengtporten arbetade för att skilja Finland från Sverige och ge storfurstendömet stort självstyre under ryskt beskydd.

2003 kom kom
Stig Ramels bok Göran Magnus Sprengtporten

I Sverige levde under denna tid Märta Helena Reenstierna, 1753 - 1841.
Årstafruns dagbok skildrar livet på en stor gård under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet.

söndag 8 januari 2012

Äras den som äras bör!

Årets Stig Dagerman - pris går till den stridbara egyptiska författarinnan Nawal al- Sadawi, läkare och författare, 80 år.
Hon får priset för sin kamp för det fria ordet. Hon kämpar också för kvinnors rättigheter.
Prissumman är 50 000 kr.
Ett flertal av Nawal al - Sadawis romaner finns översatta till svenskaRöst ur djupet (1883),Och tiden står stilla vid Nilen (1987), Imamens fall (1988), Törst (1990), Livets källa (1994) och Den stulna romanen (2010).

lördag 7 januari 2012

Förälskad i Fischerström




















Över en hyacint

Till Fischerström

Du rara ört, som ej din like
i färg, i glans, i täckhet har,
bland all din släkt, i Floras rike,
din fägring mest mitt öga drar.
På dina blad naturen spelar,
i konst, i prakt hon yttrar sig;
den fina balsamlukt du delar
förnöjer och förtjusar mig.

Med trogen omsorg jag dig sköter:
en lindrig luft du andas får,
en häftig il dig aldrig möter,
för hetta, köld du säker står;
ett livligt väder på dig fläktar,
som tränger genom blad och knopp,
och när av värma du försmäktar,
en kylig flod dig friskar opp.

Men liksom du min hydda pryder
och dig i all din täckhet ter,
en grym förvandlings lag du lyder,
du vissnar, dör och finns ej mer.
Du hastigt all min möda glömmer
och ledsnar vid min ömma vård
bland ringa stoft din fägring gömmer -
du är ju otacksam och hård!

Men skall jag på en blomma klandra,
det veka väsen klaga an?
Dess öde är att sig förandra:
hon måste vara som hon kan.
Hon är ett gräs, hon skall förfallna;
jag intet agg till henne bär.
Så ser jag ock ditt hjärta kallna:
det måste vara som det är.

Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718-1763)

var en central gestalt i Tankebyggarorden där också Creutz och Gyllenborg var medlemmar. Som en av de ledande poeterna under 1700-talet banade hon väg för gustavianerna. Hedvig Charlotta har ibland kallats Sveriges första feminist.
Anna Maria Lenngren tog så småningom upp hennes fallna mantel.
När make nummer två dog kunde Herdinnan i Norden lyckligtvis försörja sig på sin penna.
Hedvig Charlotta Nordenflychts sista förälskelse blev Johan Fischerström, fysiokrat och ekonom. Han var i sin tur förälskad i en annan kvinna.
Över en hyacint kom 1762.

fredag 6 januari 2012

Övermodig och berusad av livet.

Marie Bashkirtseff föddes 1858 i en rysk-ukrainsk adelsfamilj.
Redan i femårsåldern visste hon att hon ville gå till eftervärlden på något sätt. Hon kunde tänka sig att gifta sig med den ryske kejsaren och bli härskarinna över många undersåtar. Eller skulle hon bli världsberömd sångerska. En sjukdom i struphuvudet omöjliggjorde detta när hon blivit antagen till utbildning i Paris. Den tredje möjligheten var att bli konstnär. Och det blev hon. Ett av hennes vanligaste motiv var fattiga barn i Paris.
Som tolvåring började hon föra dagbok. Med tanke på eftervärlden.
När hon var fjorton avskedade hon sina guvernanter och skaffade dugliga lärare. Hon studerade ihärdigt nio timmar om dagen som motvikt till de ytliga miljöer hon rörde sig i.
Livet är en enda fantastisk upptäcktsfärd. Till och med döden är hon nyfiken på.
Allt bejakar hon. "Jag åtrår lyckan och är lycklig över att vara olycklig".
Gifta sig och få barn? Nej, det kunde varenda tvätterska. Det var inget för Marie Bashkirtseff.
Kärleken hann hon inte uppleva. Hon gick från flirt till vemodig, stilla vänskap.
Hon insjuknade i tuberkulos och tynade bort vid sidan av en konstnärsvän som också var döende i TBC. 24 år blev hon.
Marie Bashkirtseffs Journal gavs ut i förkortad form två år efter hennes död. Och sedan har den fortsatt att komma ut i nya upplagor.
Och den finns fortfarande att köpa på engelska och franska på t. ex. Adlibris!
Detta har jag läst om i
En kvinna om böcker av Annie Löfstedt.

torsdag 5 januari 2012

Spännande!



Egentligen är det väldigt spännande med dessa intetsägande bokpärmar.
Vad döljer sig mellan dem? Man får inga ledtrådar.
Och att de är så nötta. Tänk, alla andra som läst i dem före mig!
Fint papper; bra stil. De förtjänar att leva vidare om än i bibliotekens magasin.

Annie Löfstedt, född Günther , 1896 - 1975, var litteraturkritiker och syster till utrikesministern Christian Günther

Hon arbetade som litteraturrecensent på Sydsvenska Dagbladet 1922-23, på Göteborgs Handelstidning 1923-44 och på Stockholmstidningen 1945.

1946 - 1966 hon arbetade hon på bokförlaget Natur & kultur och var bl. a. redaktör för in

Min skattkammare.

Annie Löfstedt gifte sig 1916 med språkforskaren Einar Löfstedt och de fick en dotter som sedermera blev poeten Ingrid Arvidsson.

En kvinna om böcker innehåller essäer indelade i tre avdelningar; Kvinnotyper, Amerikanskt, Varia. Vicki Baum får en egen essä liksom tre romaner av Theodore Dreiser. Under Varia finns ett underbart stycke om Johannes V. Jensens myter.

Världslitteraturen. De stora mästerverken valda av Fredrik Böök, Per Hallström och Martin Lamm.

Fransk romantik II ägnas Prosper Merimée och George Sand.

(I sin ungdom hade de för övrigt ett mycket misslyckat rendez-vous (är någon förvånad?) och hade kanske inte uppskattat att bli sammanförda mellan bokpärmar?)

En vinter på Mallorca

Vintern 1838 -1839 vistades George Sand, hennes två barn och "vår sjukling" (Frédéric Chopin) på Mallorca. Det som skulle bli en himmelsk tillvaro blev en helvetesvandring och resulterade i boken
En vinter på Mallorca
.
Boken är en reseskildring. George Sand tar upp historia, geografi, arkitektur, folkliv, seder och bruk; hon beskriver de vackra folkdräkterna, språket, som hon tycker är mycket välljudande, sången och musiken. Hon iakttar samhället och böndernas villkor. På Mallorca finns ingen medelklass. Egentligen ägs all mark av judar. Hennes antisemitism överraskar mig. Kanske ger George Sand uttryck för den åsikt som rådde allmänt i Frankrike vid samma tid - femtio år före Dreyfusaffären?
Mallorkianerna är väldigt religiösa, men de tycker sig inte ha några medmänskliga skyldigheter. De är obarmhärtiga mot den udda familjen och särskilt mot "vår sjukling". Ingen vill hjälpa dem eller ha kontakt med dem.
Men alla skor sig på dem ekonomiskt.

Chopin - som inte nämns vid namn på något ställe i boken - komponerar några av sina finaste stycken under den här tiden. George Sand skyddar honom på alla sätt.
George Sands dom över mallorkianerna är hård. De lever ett meningslöst liv utan kontakt med resten av mänskligheten. Människor ska leva med varandra "... ty vi är som barn ur samma sköte som kanske kivas och till och med slåss men ändå inte vill lämna varandra."
Det är berättelsens barnsliga men uppriktigt menade sensmoral enligt George Sand själv.

onsdag 4 januari 2012

Inte bara Strindberg

Det är inte bara August Strindberg som ska uppmärksammas 2012
Det är 200 år sedan
Charles Dickens (1812 - 1870) föddes. Läs om Dickens´liv och verk HÄR

I
Att tro på Mr Pip berättar Lloyd Jones om hur Lysande utsikter får barnen på en krigsdrabbad ö att använda sin fantasi och hålla modet uppe. Till slut engageras även deras föräldrar.

Gästen av Niklas Rådström berättar historien om hur H C Andersen gästar Charles Dickens men inte förstår när det är dags att åka hem.

Lars Ardelius´bok I vitögat innehåller biografiska noveller . Där finns bl. a. en som handlar om Dickens på turné i USA.

Under 1800-talet fanns det något man skulle kunna kalla diktarfurstar skriver litteraturkritikern
Ruth Halldén i Radikaler & viktorianer. Tyskland hade Goethe, Hugo fanns i Frankrike och Tolstoy i Ryssland. Så fanns det Charles Dickens i England. Och han lästes av såväl fattiga som rika. Och andra författare som Dostojevskij och Tolstoj. Vem var då Charles Dickens? Var han en lycklig människa? Hur blev han mottagen? Ruth Halldén funderar.
Enorma mängder har skrivits om Charles Dickens .

Och otaliga är de författare som skrivit och skriver i Dickens anda.
Sarah Waters och Michael Faber är bara ett par exempel från senare tid.

Program för firandet: Dickens Fellowship

tisdag 3 januari 2012

Aurore och Chopinsky

Nu har jag läst
Paris på de älskandes tid av Knut Ståhlberg som helt klart blev lite kär i Aurore Dupin alias George Sand.
Och han är ju som sagt i gott sällskap. Boken är mycket lättläst och informativ.
Knut Ståhlberg är bosatt i Paris sedan 1945 och känner väl till de olika miljöerna. Han har också läst åtskilligt av det myckna som skrivits om George Sand. För att inte tala om hennes digra brevväxling. Litteraturlistan ger besked.
Det känns som om boken till större delen handlar och kärlekssagan mellan George Sand och Chopin även om många andra relationer också finns med.
Chip, Chop, Chipette eller Chopinsky är barnens namn på Chopin.
Sonen, Maurice, upplevde alltid Chopin som en rival om moderns uppmärksamhet.

Dottern Solange kom lite väl bra överens med Chopin som alltid tog parti för henne.
George Sand själv hade svårt för sin dotter. Och känslan var förmodligen ömsesidig.
Tre revolutioner fick George Sand uppleva; 1830, 1848, och 1870. Men inte blev det bättre och George Sand var mycket besviken på politiken. Hon var också ganska besviken på kärleken.
Liksom de andra romantikerna trodde hon på en kärlek som förenade känslans, kropparnas och intellektets samförstånd. Det var ju vackert tänkt, men känns som en tulipanaros.
George Sand diskuterar kärleken och äktenskapet med Honoré de Balzac och han bestämmer på stående fot att George Sand i själva verket är en man. Hon har gått utanför sin kvinnoroll och har en mans alla positiva drag (!). Den underlägsna kvinnans frihet försvinner automatiskt i och med äktenskapet enligt Balzac och den manliga delen av samtiden.
George Sands kärlek till Chopin sattes på hårda prov under de nio år som förhållandet varade.
För att förbättra Chopins klena hälsa flyttade familjen till Mallorca under en vinter och hade tänkt sig att där uppleva himmelriket på jorden. Det blev alldeles tvärtom nära nog ett helvete.
Chopin hade tuberkulos och lokalbefolkningen tyckte att det var likvärdigt med pesten.
Chopin/Sand gick inte i kyrkan; hon gick i manskläder och han hade långt hår. De hade allt emot sig. Men trots alla motgångar växte kärleken och skaparkraften hos dem båda.
Boken En vinter på Mallorca är något av det bästa George Sand har skrivit och går fortfarande att köpa på Mallorca även om bilden av lokalbefolkningen är allt annat än smickrande.
Tillbaka på Nohant - George Sands fädernegård - lever man sedan ett behagligt liv.
Åtminstone Chopin, barnen och alla gästerna som kommer och går som de vill och gör vad de vill när de vill och om de vill. George Sand är mor och far för dem alla och står i köket och kokar plommonsylt. Det är en alltför viktig syssla för att överlåta på någon annan, tycker hon.
En värdelös skulptör och lycksökare vid namn Clésinger uppvaktar Solange och blir den som orsakar att förhållandet mellan George Sand och Chopin tar slut efter en tid av diverse förvecklingar och dramatiska händelser.
George Sand var ingen teoretiker. Hon hade inget program för kvinnors frigörelse.
Men hon var ett exempel. Hon trodde att man kunde förbättra samhället för alla och sedan ta itu med kvinnans situation.
Chopin dör 1849 och vem gör monumentet över honom om inte den förhatlige Clésinger!
George Sand är inte närvarande varken under Chopins sjukdomstid eller vid begravningen på Père - Lachaise.
Frédéric Chopins musikaliska kvarlåtenskap är det verkliga monumentet över honom. Och hans omvittnat gudabenådade skicklighet som pianist.

1876 dör George Sand på Nohant; förmodligen av cancer. Hon blir begravd i den egna parken tillhörande slottet där far, farfar och barnen också vilar.
Hennes orädda vitalitet och kraftfulla personlighet kommer helt säkert att fortsätta att fascinera även i kommande tider.

måndag 2 januari 2012

Vilket häftigt fruntimmer!

Flera gånger har jag stött på namnet George Sand (1804 - 1876) när jag läst om Charlotte Brontë. De sägs ha vissa likheter.
Till slut blev jag lite nyfiken och tänkte att jag måste läsa något av denna George Sand om vilken jag endast visste att hon skrivit
En vinter på Mallorca under en vistelse där tillsammans med Frédéric Chopin.
Jag lånade hem
Familjen Mauprat samt en biografi om George Sand skriven av André Maurois.
Och läser under stigande förvåning. Ingen roman av George Sand kan gå upp emot den om hennes eget liv.
Tidigt faderlös utsattes hon för moderns och farmoderns divergerande uppfostringsidéer. Till slut lyckades farmodern muta iväg modern till Paris och sedan blev det ganska fritt och lugnt för Aurore Dupin som hon egentligen hette.
När Aurore var sjutton år dog farmodern och Aurore ärver familjegodset Nohant.
1822 blir hon baronessan Casimir Dudevant. Under skandalösa förhållanden upplöses äktenskapet 1827. Sedan kommer baronessan loss.
Hon klär sig i manskläder för att bokstavligen och bildligen få större rörelsefrihet. Hon röker cigarr och tar sig rader av unga, veka älskare som hon tycker om att beskydda.
Eftersom hon måste försörja sig börjar hon skriva och det får ju bli under pseudonym. Ett mansnamn. Hon skriver en roman på sex veckor och börjar genast med nästa.
Indiana är namnet på den första romanen. Allt som allt blir det ca sjuttio.
George Sand har ett socialt patos och arbetar för rättvisa åt de fattiga. Hon kämpar för kvinnans rättigheter och vänder sig mot äktenskapet som institution.
"Jag går dit jag vill utan redovisningsskyldighet för någon", sade hon
Trots sin manhaftighet ansågs hon mycket kvinnlig av många stora män som Flaubert, Balzac, Chopin, Musset och många, många andra.
Som författare blev hon mycket uppskattad av Turgenjev, Whitman och Tjechov.
Ellen Key uppskattade hennes syn på kärleken och äktenskapet.
George Sand och Victor Hugo var de mest lästa franska författarna under 1880-talet.
Utöver romanskrivandet och skötseln av fädernegården tog hon hand om barn, barnbarn och
hjälplösa älskare. Som om det inte vore nog med detta var hon en flitig brevskrivare.
20 000 av hennes brev finns utgivna i fem band.
Flaubert storgrät vid George Sands begravning och Victor Hugo skickade via ombud en hälsning som börjar så här: " Jag begråter en död och hälsar en odödlig."