lördag 14 januari 2012

Den gamla

r jag letade i mina böcker efter något helt annat hittade jag den här dikten av Artur Lundkvist. Den finns i Skånes stämma i dikten. En skånsk lyrikantologi sammanställd av Axel Larsson, utgiven på Bernces förlag i Malmö 1952.

Den gamla

Hon är odiskat porslin efter en uppäten måltid,
gammal kvinna med ansiktet skuggat av kråkvingar.
Hon skrev sitt namn i potatisångan på rutan,

ägde såpan och tvättbrädet, vårdade dagarnas ägg,

fyllda med mat och eld. Hon var brunn och ämbar

där vattnet vaggade länge med stjärnor i. Fann

gråsuggor under en sten: kvinnor som hon. Flätade

sina tankar som halm, lever nu i ett litet näste
av sitt eget gråa hår, med flyttfågelkänslan död

i sitt blod. Över bröstet korsar hon sina armar

till en damm för det förflutna, i sömnlös dröm:

en damm utan vatten, utan liljor, utan måne.

Hennes väntan är en spegel där hela livet drar in
och försvinner, blir förflutet, förlorat, förstummat:
en strömmande flod ur vilken barnets rop når henne

men då är hon bara ett gammalt träd vid stranden.



En förgången tid; ett försvunnet släkte. Men jag minns några sådana kvinnor. Och det finns det säkert många andra som gör också. Och så länge lever de.

5 kommentarer:

  1. Jättefint, läste en del av Artur Lundkvist på 1970-talet, har böcker i bokhyllan..

    SvaraRadera
    Svar
    1. AL var fantastisk när det gällde att leta fram nya författare från hela världen. en och annan dikt tycker jag mycket om

      Radera
  2. Så fint! Det är precis som du säger så länge man minns dessa kvinnor så lever de.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingrid: ja, den dikten är riktigt fin. den blir lite bättre för var gång man läser den.

      Radera