onsdag 30 december 2009

Julklappsböcker





Från vänster till höger:
Milka Bajic Poderegin, The Dawning - en rekommendation från personalen på Waterstones bokhandel vid Piccadilly.
Elizabeth H. Winthrop December - köpte jag i julklapp till mig själv efter att ha läst om Camelias kyliga vintertema. Dessutom är den snygg utanpå och är med i Richard & Judy Book Club. Och så är det ju onekligen demember.
Robert Goddard, Found wanting - en produktiv gammal kärlek som dottern uppmuntrar.

Du är din generation av Elaine Bergqvist


Elaine Bergqvist kallar sig retorikexpert. Hon är en klok flicka, född 1981, "en curlad 80-talist" för att låna hennes eget uttryck, som redan 2008 skrev bestsellern Härskarteknik: den fula vägen till makt.
Du är din generation handlar om generationerna från 30-talet till och med 90-talet. Skarpsynt och humoristiskt benar Elaine Bergqvist ut vad som är det generationsspecifika; hur man klädde sig, vad man läste, filmer man såg, musik man lyssnade på, hur man uppfostrades, typiska ord och uttryck, vad man lekte, o. s. v. (Tänk, att Monopol började spelas på 30-talet av de så kallade Välfärdsresenärerna! )50-talisterna kallas Åsiktsgenerationen; 70-talisterna Konsensusgenerationen och att 60-talisterna anses vara flummiga är ju ingen nyhet
EB har intervjuat många människor i olika åldrar och hon har läst åtskillig litteratur. Hon är medveten om att hon generaliserar kraftigt och det är upp till var och en att känna igen sig eller inte. Skillnaderna mellan generationerna anses för det mesta vara ett problem, rent av en klyfta, men EB anser att de ska ses som något värdefullt som tillför kompetens.
I slutordet varnar hon för den åldersdiskriminering som brer ut sig i Sverige. Man ser inte vad du kan. Man ser bara hur gammal du är. "Diskriminering är inget nytt, men i olika tider tar den olika former" slår EB fast.
En väldigt roande bok, rappt skriven, och man kan säkerligen le igenkännande vilken generation man än råkar tillhöra. Både åt sin egen generation och åt andras - inte minst de egna barnens
...

tisdag 29 december 2009

The Dawning av Milka Bajic Poderegin

I en dal mellan höga berg i Montenegro under inflytande av såväl ottomansk som österrikisk kultur ligger staden Plevlje. Där utspelar sig släkthistorien i The Dawning genom tre generationer från 1860-talet fram till Första Världskriget. Man följer människorna i vardag och fest, sorg och glädje, liv och död. Folkdräkter, folkseder och folkdanser beskrivs målande liksom frierier, äktenskapskon-
tr
akt, affärstransaktioner, arvsförfarande och allt som hör livet till. Författarinnan låter oss uppleva slåttern ur barnens synvinkel och det blir en livfull tilldragelse där man hör liarnas schvischande, känner doften av nyslaget hö och deltar i skördefolkets raster med matsäck, dryck och sång. Det råder stora skillnader mellan samhällsklasser, män och kvinnor, kristna och muslimer, landsbor och stadsbor, bönder och köpmän, öst och väst, gammalt och nytt. Kvinnornas liv engagerar och upprör. Särskilt de gifta kvinnornas. En svärdotter ska passa upp alla - inklusive barnen - från tidig morgon till sen kväll. Hon är totalt ofri och saknar alla rättigheter, men lyckas ibland med klokhet och list uppnå en viss ställning. Kvinnor föraktas och anses söndra. På samma gång klarar sig ingen utan dem. Men solidariteten mellan kvinnor oavsett klass, etnicitet, nationstillhörighet och religion är påtaglig. De delar varandras villkor som döttrar, hustrur och mödrar under hårda förhållanden.
I familjen Kovic finns tre söner. Stevo, den äldste, är klok, politiskt och socialt intresserad och arbetar för ett serbiskt uppror för friheten. Janko, mellanbrodern, är en utåtriktad diplomatiskt begåvad man som umgås lika lätt med österrikare som turkar. Han är öppen för nyheter och vill att barnen ska få utbildning - även flickorna. Petko, lillebror, är konflikträdd (om det inte gäller att prygla hustrun) och utvecklas till en osympatisk lätting.
Jelka, Jankos hustru, är inte av lika fin släkt som Janko själv vars släkt har mycket gamla anor. Jelka är den man sympatiserar allra mest med i berättelsen. Hon är intelligent, vacker och livfull och vinner den nya släktens tillgivenhet och förtroende. Man delar hennes glädjeämnen, sorger och och tunga arbete. Hon är stark , men ibland sviktar hon, mänskligt nog. Genom människorna i och runt släkten Kovic levandegörs ett stycke av Balkans lika dramatiska som röriga och våldsamma historia.
Författarinnan Milka Basic Poderegin föddes i Plevlje 1904. The Dawning är hennes enda roman och den var tänkt att vara första delen i en trilogi. Men författarinnan dog i London 1971 och ligger begravd i Plevlje. Den starka närvarokänslan beror kanske av att berättelsen bär det självupplevdas prägel. Att under några dagar förflyttas i tid och rum till Balkan ca 1860 - 1914
har varit en djupt engagerande upplevelse. Ibland har jag associerat till Stilla flyter Don (Sjolochov) som ju till viss del utspelas vid samma tid fast i Ryssland. Kvinnornas villkor är desamma och jag tycker att Janko kan påminna något om den vackre kosacken Grigorij. The Dawning skulle göra sig utmärkt som film. Stilla flyter Don var en helt fantastisk gammal, svart-vit (?) film som varade i många härliga timmar.

måndag 28 december 2009

A serious man av Joel och Etan Coen








"Receive with simplicity everything that happens to you" (Rashi). Motto för filmen.


Larry Gopnik, judisk-amerikansk fysikprofessor, i bröderna Coens senaste film , A serious man, har en närbesläktad olycksbroder i den bibliske Job. Allt drabbar honom och han förstår inte varför. Han söker svar lite varstans, bland annat hos ett antal rabbiner som varken är särskilt intresserade eller har någon hjälp att erbjuda. Många frågor blir det men inga svar och man har mycket att tänka på när man lämnar biografsalongen.
Tiden är 60-tal och platsen en tråkig förstad till Minneapolis, en miljö och en tid som bröderna Coen känner till från sin egen uppväxt. Det är välgjort, vackert, fult, humoristiskt, vemodigt, intelligent och alldeles lysande. Kanske missar man en del om man inte är insatt i judisk föreställningsvärld, men det är inte säkert att det betyder så mycket i det stora hela.
En sak är klar och det är att filmen förtjänar att ses flera gånger

lördag 19 december 2009

K2 på liv och död

Att se ubåtsfilmer och läsa böcker om bergsbestigning är bland det mest spännande man kan göra. Aldrig skulle jag våga vare sig det ena eller det andra.
För Fredrik Sträng, 32, äventyrare och dokumentärfilmare, började bergsklättringen i Kilsbergen i Närke. Därefter blev det Kebnekaise och nu senast i august 2008 K2, världens näst högsta, vackraste och farligaste berg. Däremellan klättrade han 2006 de sju högsta topparna på sju kontinenter under mindre än sju månader.
Boken K2 på liv och död handlar om den ödesdigra klättringen mot K2:s topp och vad som hände när elva personer fick sätta livet till på grund av dåligt väder, slarv, obetänksamhet, äregirighet och oförsiktighet. Fredrik Sträng kan konsten att låta förnuftet råda hellre än att riskera livet för att nå en topp. Till exempel K2:s. Han vände om i tid. Magkänslan är något en klättrare ska lita på och man ska inte chansa. Vet man att man bör vara uppe på K2:s topp senaste klockan två på dagen för att hinna klättra ner innan det blir mörkt så ska man rätta sig efter det. Även om det innebär att det bara blir ett s. sk. toppförsök. Och det är under klättringen neråt de flesta olyckorna sker.
Det är mycket spännande att läsa om klättrarnas ”vardag”, hur de kastas mellan hetta och iskyla, strålande sol och svart natt. Ishackor, rep och bambustavar är livsviktiga för överlevnaden. Det är inte frågan om att leva på berget. Det handlar om överlevnad. Allt beskrivs detaljerat och närvarokänslan är påtaglig. Vätskebrist, syrebrist och överhettning påverkar koncentrationsförmågan. En av klättrarna testar sig med sudoku för att se hur den kognitiva förmågan påverkas beroende på höjden över havet.
Stark nedkylning och förfrysning är också något som förekommer. En kraftigt nedkyld person som ska tinas upp får stark smärtlindring eftersom det är en smärtsam process.
Mathållningen är intressant. Alla har olika idéer om vad som är nyttigt att äta för just dem. Men på hög höjd fungerar inte kroppen och matsmältningen som vanligt. Över huvud taget så träder de olika deltagarnas personligheter fram på ett mycket tydligt sätt – på gott och ont.
Fredrik Sträng har kritiserats för att han påpekat hur äregirighet och kommersialisering påverkar klättrarna på K2 och driver dem till onödigt chanstagande. Lokala höghöjdssherpas saknar kvalifikationer men de är i starkt behov av pengarna.
Vad driver då människor att riskera liv och lem i de oländiga bergen? Och frysa och fara illa?
-Livslust och dödsångest får mig att fortsätta äventyren, säger Fredrik Sträng.
Livslust och dödslängtan låter det väl snarare som.

tisdag 15 december 2009

Vintermat av Sanna Töringe


I den strida strömmen av kokböcker är det då och då möjligt att vaska fram en och annan pärla.

Vintermat av Sanna Töringe och fotografen Helena Toresdotter är en sådan sällsynt klenod.

Recepten är raffienrat enkla - mulligatawnysoppa, hippiemüsli, snabblagad fikonmarmelad, saltbakade jordärtskockor, fulländad potatisgratäng (6 dl grädde, 6 dl riven cheddar...), allhelgonafläsk och gyllene pumpor - rena poesin!

Den som vill vara märkvärdig och göra sig till kan knåpa ihop en kransekagekorg. Varför nu någon skulle vilja göra det?

Boken inleds bildmässigt med ett frostigt nyponsnår och avslutas med januaritrötta tulpaner -så vackra i sitt dekadenta förfall -vårvintergädda och pärlhyacinter i kruka.

Sparsmakat och elegant! En njutning för öga och gom.





Se till mig som liten är av Kaj Korkea-aho

Kasper, 23, truckförare på en korvfabrik och mognare än sina år, friar till Lina, 19, studerande och ganska barnslig. Överbeskyddad, kanske? Hon är enda barn till Jan-Erik, en sympatisk, olycklig man som lider av Parkinsons sjukdom och , Ann-Marie, som omedelbart får alla varningslampor att lysa. Hon är fanatiskt religiös och har inrett en helgedom i ett litet rum i vindsvåningen. Ännu en madwoman in the attic. Hit drar hon sig tillbaka för timslånga böneseanser bland alla krucifixen som täcker väggarna. Dottern Lina är på god väg i moderns fotspår. Tillsammans besöker de Sinaikyrkan där pastor Jakobs ord är lag i församlingen. Miljön är en by i Österbotten och även om man känner sig förflyttad bakåt i tiden så förekommer både SMS och Facebook.
Kasper funderar över ärftligheten, men Lina är starkare än någon kan tro. Kärleken till Kasper får henne att ifrågasätta och trotsa. Priset hon betalar är högt. Mycket högt.
Skuld och skam är ett tema i boken. Lina dras med sina gnagande skuldkänslor och Kasper lider av ett sjukt samvete för en händelse under skoltiden.

Bokens omslag visar på två - nej, tre! - symboler i berättelsen: Det levande trädet som spunnits in i ett florstunt nät vävt av krälande maskar och TV-mastens röda öga som en erinran: Storebror ser dig.
Kaspers arbetskamrat Porno är den som erbjuder de förlösande skratten - bokstavligen och bildligen. Kasper behöver vänskapen, de råa skämten och omtanken. Porno står också som hälsosamt anarkistisk motvikt till den unkna kyrkan som fängslar och kväser.

Kaj Korkea-aho har skrivit en mycket tungt vägande debutroman. Han är född 1983 och har tidigare skrivit sketcher för radio, TV och webb. Han är ena halvan av humorduon Pleppo Toy.
Hur ska det gå för den unge författaren i fortsättningen? Är det bra att börja så här bra?
Man kan bara varmt önska lycka till!

Adress till Kaj Korkea-ahos blogg på Söderströms hemsida: http://www.soderstrom.fi/Blog.php?id=29











torsdag 10 december 2009

Jaquette Liljencrantz. Ett romantiskt kvinnoöde

Sammanställt av Ture Nerman. 1965. Dynamit i blått biblioteksband. På väg att skatta åt förgängelsen

Baronessan Jaquette Liljencrantz föddes 1845 i Arvfurstens palats i Stockholm. Och sedan bar det bara utför. JL var ett nervöst och sjukligt barn (något hon också visste att utnyttja), men hon hade det ändå förhållandevis bra fram till moderns död när flickan var nio år. Fadern var en upptagen man och förströdd far. Bröderna var tyranniska, elaka och okänsliga. 1869 rymde JL till Köpenhamn. Fritz von Dardel nämner skandalen i sina Minnen och talar om JL som den unga damen som har gjort sig ” känd för sin excentricitet och ett genom romanläsning överspänt sinne”. Har vi hört det förut?

JL träffar den nittonårige norske studenten Anton, blir gravid, föder en som som lämnas bort och dör. Anton åker hem till familj och fästmö i Bergen och det hjälper inte att JL åker efter och gör livet surt för honom i sina försök att tilltvinga sig giftermål och upprättelse. Hon får åka tillbaka till Köpenhamn. Där möter hon nästa knöl som lurar av henne en stor summa pengar av hennes snabbt krympande förmögenhet. JL blir kvinnosakskvinna. Blir någon förvånad? Hon kämpar för ensamma mödrars rätt och kvinnlig rösträtt.Hon har också blivit socialist och möter bl. a. den jämnårige blivande agitatorn August Palm som också låtit sig inspireras av det danska arbetarpartiet. Dessutom arbetar JL som lyrikuppläserska. Hennes uppfinningsrikedom och företagsamhet är det inget fel på. Och inte heller på uthålligheten. JL gifter sig så småningom med en socialistisk tidningsredaktör, får en son och blir ganska snart änka. Hon dör 1924 blind, sjuk och ensam. Hon får en storstilad begravning och hylla s av det danska arbetarpartiet som en idealist och martyr. Bättre för sent än aldrig.

Ture Nerman har läst opublicerade memoarer och de fyra publicerade häften i vilka JL berättar sin kärlekshistoria med lille Anton. Hennes öde griper hårt. Visst är det en partsinlaga och det är inte säkert att hon alla gånger är så sympatisk (det har hon inte råd med). Men JL är säkert språkrör för många andra olyckssystrar. Hon är inte nådig i sina omdömen; hon berättar kärvt och enkelt och hon känns förundransvärt modern.



söndag 6 december 2009

Metod vid textsamtal

Malena Forsare, kulturjournalist och lärare på kursen Skrivande som metod och gestaltning på Malmö Högskola, K3, ledde torsdagen den 3 december ett seminarium om metodik vid textsamtal på Stadsbiblioteket i Lund.
Skrivande och läsande hör intimt samman och lusten att skriva är något grundläggande. Vi vill lämna spår efter oss och berätta om hur vi sett på vår värld. Malena refererar bl. a. till boken Lusten att skriva av Julia Cameron; Skriva för att lära av Olga Dysthe och Skriv - en bok om att skriva av Bente Clod. Författarskolan av Göran Hägg nämndes också.
Vad det gäller textsamtal hänvisar hon till den dialektiske franske litteraturkritikern Paul Ricoeur som talar om "respons" i stället för "kritik". Man ska ha en positiv inställning när man närmar sig något som någon annan delat med sig av i en text.
När man ska diskutera en text börjar man med att någon refererar innehållet - utan att avge några värdeomdömen. Skribenten sitter tyst för att inte hamna i försvarsställning.
Man tar upp speciella delar av texten som gjort intryck på ett eller annat sätt. Hur påverkar texten läsaren? Vilka känslor väcks? Eller inte?
Ricoeur talar om konstruktivt "lyssnande" och en kritisk "misstanke". I varje text finns en given mening och en dold och man når den dolda genom den givna. Den som tolkar närmar sig den dolda meningen genom en gissing som prövas. Tolkningen är enligt Ricoeur en nyskapande akt.Det som tolkas är inte det som finns "under" texten utan "framför" den, d.v.s. den värld som texten öppnar för sin läsare. Metoden med respons som grund för textsamtal presenterade Paul Ricoeur 1965 i en essä, "Om tolkningen".
En utmärkt introduktion till Paul Ricoeur finns i Res Publica 1987:9.
Därefter gick vi igenom några dikter ur den finlandssvenska poeten Tua Forsströms diktsamling Snöleopard (2003) rad för rad; mening för mening; strof för strof. Malena menar att ett bra sätt att närma sig en dikt är att isolera och läsa en rad i taget och täcka över de andra.Genom koncentrerad läsning - och omläsning - öppnar sig dikterna. När poesin skrivs är också den språkliga uppmärksamheten skärpt.
Mycket utav denna metod vid textsamtals kan användas i läsecirklar.
Eftermiddagen ägnades åt lästips och diskussion om verksamheten kring skönlitteratur vid de skånska biblioteken.
Seminariedeltagarna var rörande överens om att vi behöver dagar som denna både som stimulans och kompetensutveckling. Vi behöver teoretisk input. Oftare. Den teoretiska överbyggnaden är otroligt viktig i det dagliga arbetet.

Sånt man bara säger

Helena von Zweigbergks senaste bok har titeln Sånt man bara säger. Det är den 15-årige desillusionerade Jonas som ofta använder det uttrycket i samtal med moster Sussie. Hon är den som berättar, men jag tycker att Jonas är den egentlige huvudpersonen i romanen. Jonas´mamma, Louise, har råkat i trångmål och som den naturligaste sak i världen lämpar hon över sonen på sin fem år äldre storasyster. Jonas speglar de båda systrarna och deras handlande och tvingar dem att konfrontera både honom, sig själva och varandra. Morföräldrarna finns också. Morfar är djupt bekymrad över barn, barnbarn och en hustru som är på väg in i senilitet. Alla vacklar under sina individuella bördor. Sussi, 53, har egentligen lämnat världen och flytt ut till en liten ödsligt belägen stuga på landet för att få vara ifred och hämta sig efter en brusten relation och en anställning som slutat i utköp. Men verkligheten tränger sig på och hon är inte för inte ansvarstagande storasyster. Motvilligt tar hon itu. Syskonrelationen skildras med psykologisk trovärdighet liksom tonåringens vilsna förhållande till den skrämmande vuxenvärlden; mamma, moster, morföräldrarna, skolan och socialarbetarna.
Det handlar om vanliga människors vardag. Lussan är en ganska förströdd och egoistisk mamma på sätt och vis och hon litar lite väl mycket på att Sussie agerar fallskärm. Men båda har Jonas´bästa för ögonen när det verkligen gäller. Familjen är familjen, men man kan ju tycka mer eller mindre om varandra. Realistiskt och föga glamoröst och det är väl det som gör att det känns äkta.