skip to main |
skip to sidebar
|
Bildkälla:SF |
För att inte tala om alla dessa kvinnor - filmkomedi från 1964. Manus Ingmar Bergman och Erland Josephson. Detta var Ingmar Bergmans första färgfilm.
Det hela tar sin början vid Felix kista där en rad änkor uppenbarar sig. De flesta är hans älskarinnor; Harriet Andersson, Bibi Andersson, Barbro Hiort af Ornäs, Mona Malm och Gertrud Fridh. Eva Dahlbeck spelar Adelaide, Felix coola hustru; Allan Edwall Felix impressario. Sedan hoppar handlingen bakåt i tiden när kritikern herr Cornelius (Jarl Kulle) ska skriva en biografi om cellomästaren Felix (Georg Funkquist) Det hela går åt skogen. Jarl Kulle tappar tålamodet med Felix, som inte brukar allvar, och beslutar sig för att inte ens avslöja Felix som han avslöjat Stravinskij. Cornelius överlämnar Felix åt glömskan. Jarl Kulle är som klippt och skuren för den här rollen; diabolisk, lismande, fånig, sprallig, pompös eller himlande med ögonen. Eva Dahlbeck behöver bara förekomma så är hon bra. Småtrevlig film och jätteroligt att se den här paraden av fantastiska gamla skådespelare.
Priset på vatten i Finistère är titeln på den bok Bodil Malmsten skrev just när hon köpt ett hus vid Atlantkusten i Normandie, närmare bestämt i Finistère. Hon var lycklig över sitt fina hus, trädgården och alla trevliga grannar som hon lärde känna efter hand. Madame C fastnar omedelbart i läsarnas medvetanden. En så rolig och excentrisk dam som hatar Montaigne, röker och dricker champagne, styltar fram på stilettklackar och kör sportbilar glömmer en inte i första taget. Och hon finns med även i den bok författaren skriver sju år senare när hon just mist Finistère och befinner sig i ett akut tillstånd av sorg, smärta - och ilska. Sista boken från Finistère. Omslaget på förstautgåvan ser ut som på bilden ovan. På baksidan ser en den ensamma kvinnogestalten på väg bort som senare blir omslag till pocketutgåvan. Någrasamvetslösa män, de s. k. tre onda
männen, har lurat författaren vid husköpet och nu får hon ta konsekvenserna vilket i praktiken innebär att hon förlorar Finistère. Hon har lagt ner mycket arbete på att odla sin trädgård och göra förbättringar på huset, till exempel att inreda gästrum. Omständigheterna kring den skumma husaffären är inte riktigt klara, men författarens djupa sorg smittar. Hon får koppla av sina känslor för att över huvud taget orka ta sig ur sängen. Hon berättar inget för sina grannar eller någon annan. Hennes ensamhet isar. En lägenhet står och väntar på henne i en liten stad nära Nantes. Hon är väl inte speciellt trakterad, men hon har i alla fall kvar närheten till "sin Atlant". Återigen lägger hon ner ett kolossalt arbete; denna gång på flytten. Hon kör de tjugo milen till staden nära Nantes hur många gånger som helst för att göra flytten billigare. Den blir dyrbar tillräckligt ändå ska det visa sig. Men så småningom upplever hon något nytt. Tänk, att hon aldrig mer behöver kämpa med mullvadar i trädgården! I staden nära Nantes finns bara sorkar och de är inte hennes problem. Hon vänder på steken och tänker nytt. En känner sig nöjd med att författaren ser lite ljusare på tillvaron mot slutet av berättelsen. Bodil Malmsten är en mästare på att formulera sig. Hon har distans till sig själv; hon är ironisk och drastisk och har en osviklig språkkänsla. Sista boken från Finistère ingick inte i läsplaneringen för sommaren, men jag fick den och läste den gärna.
Annikas bokbloggsjerka 5 - 8 augusti: Vad brukar du generellt göra på din semester? Kryper du upp i
hängmattan/lägger dig på stranden med en god bok och låter vardagen
försvinna, eller är du mer stressad än någonsin under den här tiden? Har
du något ”semesterläsningstips” att dela med dig av? Hur skulle en
perfekt semester se ut enligt dig?
Rent generellt åker jag ingen annanstans än till sommarstugan vid havet under sommaren - oavsett väder. Är det vackert sitter jag ute i en solstol och läser och stirrar upp i tallkronorna, lyssnar till vågorna och ser på småfåglarna som prasslar i buskarna och frekventerar fågelbaden. Regnar det så sitter jag på
altanen och gör samma sak. En och annan sommarkonsert blir det. Ett och annat bad. När barnbarnen är närvarande blir det lek och fantiserande. I år är det pinnar, vatten och såpbubblor som gäller. Och bad, jordgubbar, hallon och blåbär. Och massor av barnböcker. Dockorna Magdalena och Eriksson ägnas mycken omsorg. Idag har vi åkt hästskjuts med Albin och Gustav, två stiliga ardennerhästar och ätit jätteglassar.
Ett antal födelsedagar firas med tårtor av lika slag.
Tips på semesterläsning: Vi av Kim Thúy. I övrigt det som råkar komma i min väg.
En perfekt sommarsemester ser ut ungefär som årets. Semester vid annan årstid: Resor, andra miljöer, nya upplevelser, lära nytt.
Det är torsdag och dags för MONIKAS Hett i hyllan. Så här säger hon: Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del
böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att
de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det
tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här
varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?
Jag brukar läsa allt vad Kerstin Ekman skriver. För det mesta gillar jag det också. Det finns några undantag. Men - jag har inte läst någon av hennes tidiga deckare. I min hylla står Den brinnande ugnen från 1962 och ser sårad ut. Tror att jag börjat någon gång, men inte kommit så långt. Året innan hade hon fått Expressens Sherlock för De små mästarna som räknade som bästa svenska detektivroman 1961.
Elin Olofssons tredje roman, Gånglåt, W&W 2016, handlar om olika slag av relationer. Ibland blir det rentav en relation för mycket, kan jag tycka. Någonstans i Jämtland ligger släktgården Gärningsberg. Gun - Britt och Sture förvaltar den. Gun - Britt har tagit ut förtidspension för att kunna sköta gården. Just den här midsommaren finns deras dotter Jenny där för att hjälpa sin moster, artisten Salida, att skriva sin biografi. Sonja som blev Sonia som blev Salida är den syster som tog sig ut i stora världen för att leva kändisliv. Nu är hennes stjärna i dalande och hon återvänder till Gärningsberg, som hon har stora planer för; planer som ingen annan intressent känner till. Gun - Britt hyr ut stugor och har kaffeservering, men affärerna går inte särskilt bra. Till gården kommer också kusinen Nancybeth, som gift sig rikt, men nu blivit lämnad av sin man. Det är kvinnorna som är de framträdande karaktärerna i den här romanen. Många starka känslor får utlopp; det rotas i lådor på vinden och det rörs om i det förflutna. Det är inga vackra scener, som spelas upp, men det behöver vädras. Inte för att det hjälper upp förhållandet mellan till exempel Sonia och hennes son, precis, men de befäster sina ställningar. Jag gillar skildringen av den jämtländska landsbygden och det finns många träffsäkra iakttagelser och smarta formuleringar i Gånglåt. Men jag lider av misshandeln av personliga pronomina. Släkthistorien hade varit fullkomligt tillräcklig; det hade inte behövts ytterligare relationsproblem. Jag tänker också läsa debutromanen Då tänker jag på Sigrid från 2013. Det förefaller som om vissa av personerna i Gånglåt finns i den också.
The Broke and the Bookish: August 2: Ten Books You'd Buy Right This Second If Someone Handed You A Fully Loaded Gift Card
Ferrante, Elsa, Her new name
Morrison, Toni, God help the child
Bertino, Marie - Helene, 2 a. m. at the Cat´s pyjamas
Strout, Elizabeth, My name is Lucy Barton
Hauge, Olav H., Dagbok 1 - 5. 1924 - 1994
Banno, Eri, Genki 2
Sutherland, John, Lives of the Novelists
Kincaid, Jamaica, The autobiography of my mother
Winterson, Jeanette, Gap of time
Joyce, Rachel, Love song of miss Queenie Hennessy
|
Bild SvD |
"Sun Axelsson kommer att läsas av generationer" skrev Mats Gellerfelt i en fin understreckare i SvD den 17 februari 2011, samma dag som Sun Axelsson begravdes. Nu är kritikern och författaren Mats Gellerfelt också död, alldeles för tidigt endast 64 år gammal. Igår, 31 juli, avled han i cancer, just när han börjat skriva igen efter en tids tystnad. "Saknaden efter Mats Gellerfelt blir stor, men det är en tröst att
botanisera bland hans texter, som lever vidare – hundratals från de
senaste tio åren finns samlade på hans skribentsida på SvD.se. Tack för allt, Mats Gellerfelt, och vila i frid", skriver Lisa Irenius, kulturchef på SvD. Jag kommer också att sakna Gellerfelts skarpa och välformulerade recensioner, som jag satte stort värde på och litade till.