skip to main |
skip to sidebar
Margaretha von Trottas film Hannah Arendt (2012) lovar mer än den håller, tycker jag. Den behandlar egentligen Hanna Arendt, rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem 1961 och hennes bok Den banala ondskan och stormen omkring den. Vi får veta mycket litet om Hanna Arendts liv före och efter. Intressant i sammanhanget är att hon var filosofen Martin Heideggers favoritlärjunge och älskarinna och att hon efter landsflykten till USA var nära väninna till författaren Mary McCarthy, hon som skrev romanen Gruppen. Heidegger anslöt sig sig till NSDAP strax efter det att Hitler blivit dess ledare. Detta kom naturligtvis också att ligga Hannah Arendt i fatet när hon försökte förklara att Eichmann ingenting annat var än en byråkrat som var oförmögen till eget tänkande. Han gjorde de uppgifter som ålagts honom utan att tänka på konsekvenserna. Eichmann var en nobody som uttryckte sig med kanslispråk, tyckte Hanna Arendt. Många av hennes judiska vänner tog avstånd ifrån henne efter boken. De ansåg att hon försvarade nazismen. En som förstod vad hon menade var däremot hennes andre man, den marxistiske filosofen och poeten Heinrich Blücher, som var Hanna Arendts stora kärlek enligt henne själv i filmen. Hannah Arendt spelas av Barbara Sukowa som jag minns väldigt väl från Berlin Alexanderplatz där hon spelade Mieze. Mary McCarthy spelas av den tjusiga Janet McTeer som också spelar med i filmatiseringen av The Woman in black av Susan Hill.
Marie NDiyae tycker att hon kan vänta lite till med Nobelpriset, men jag har en känsla av att hon kommer att bli en stark kandidat. Hon föddes i Frankrike 1967 av en fransk mor och en senegalesisk far. Redan 2001 fick hon Prix Fémina för Rosie Carpe som ännu inte finns översatt till svenska. 2009 fick Marie NDiaye Goncourtpriset för TRE STARKA KVINNOR. Marie NDiaye är också medförfattare till manuset till filmen, WHITE MATERIAL, vilket inte förvånar mig. Det är samma andas barn på något sätt. Nu har hennes senaste roman, Ladivine, kommit ut på svenska. Man känner igen flera teman. Barn/föräldrar (i det här fallet mor/dotter, män/kvinnor, Afrika/Europa. Men Ladivines huvudteman är skuld, skam och ursprung. Flera generationer kvinnor är inblandade i historien . Äldst är städerskan Ladivine Salle, som bor i utkanten av Paris med dottern Malinka. Man uppfattar att Ladivine kommer ifrån någon nordafrikansk stat (Senegal?). Hon är svart och hon tyglar sitt hår med olja. Malinka hyser en sorts förtvivlans hatkärlek till sin mor men lämnar hemmet så fort hon får en möjlighet. Dessutom byter hon namn till Clarisse och inte ens man och barn får veta något om att det finns en mormor. Men Clarisses dotter får heta Ladivine och Clarisse smyger sig till att besöka Ladivine varje månad. Marie Ndiaye skruvar fram berättelsen omkring ett nav. Romanen får ett dramatiskt förlopp, som inte ska avslöjas här. Ladivine är starkt berörande och man känner sig nästan fysiskt utmattad så stark är berättelsen. Alldeles särskilt den första delen. Jag tänker föreslå den här romanen till diskussion i bokcirkeln när den kommer i pocket. Ladivine är översatt av Ragna Essén. Natur&Kultur
MED KARTAN SOM GUIDE TILL VIRGINIA WOOLF
är titeln på dagens understreckare av Arne Melberg. Han skriver om Lisbeth Larssons nya bok Promenader i Virginia Woolfs London ( Bokförlaget Atlantis). Virginia Woolf älskade London och att ströva omkring i staden. 1800-talsflanören var ju annars en man. Kvinnorna kunde inte röra sig ensamma ute p gatorna utan att få intressanta förslag från hugade män, som antog att de var gatflickor. (
Något som t. ex. Cora Sandels Alberte fick erfara när hon strövade omkring i Paris.) Att V Woolf var medveten om att det kunde vara skrämmande att vandra om kring på gatorna antyds i titeln Street haunting. På svenska heter essän Att strosa omkring på gatorna. Den finns också att läsa i V Woolf, London, utgiven av ellerströms förlag 2009. Det är där hon skriver att Londons gator är som bäst under vintern på kvällarna med champagnefärgat ljus och umgängesliv. "Med kvällstimmen kommer också den oansvarighet som mörker och lyktsken skänker". V Woolfs dröm var att kvinna och man skulle kunna gå jämsides, men därtill var trottoarerna för smala. Kartan har blivit ett redskap i litteraturvetenskapen. Virginia Woolfs strövtåg och adresserna i de olika romanerna beläggs med kartor och nätdresser i Lisbeth Larssons bok. "Jag älskar att promenera i London", säger Mrs Dalloway. "Det är faktiskt bättre än på landet."
Promenaderna satte igång tankeverksamheten och gynnade därmed skrivandet. Det har ju också många andra författare vittnat om. Säkert är det flera än jag som sätter den här läckra boken på önskelistan?
LYRAN
påminner oss om Halloween och undrar vad vi kommer att läsa för några hemskheter om spöken, vampyrer och annat skrämmande i helgen. Det är inte min starkaste gren, men en ny och två klassiker
dyker upp ganska omgående.
1. Själlös (2012) av Gail Carriger, (pseud. för Tofa Borregaard) tilldrar sig i 1800-talets London. Det är den första av fem böcker med den själlösa Alexia Tarabotti som huvudkaraktär. I den här serien förekommer en del övernaturliga varelser som vampyrer, varulvar, nyckelpigor och luftskepp. Tre av de fem titlarna är översatta till svenska.
2. Baskervilles hund (1902) av Sir Arthur Conan Doyle. Släkten Baskerville jagas enligt legenden av en stor spökhund. Sherlock Holmes avfärdar naturligtvis detta som nonsens, men när en man i släkten Baskerville dör ser man ett stort fotavtryck liket. Sherlock Holmes skickar Dr Watson till Baskerville Hall och Dartmoorheden i sydvästra England för att undersöka saken.
3. När skruven dras åt (1898) av Henry James. En ung guvernant kommer till en ensligt belägen herrgård i England för att ta sig an två föräldralösa barn, som visar sig stå i kontakt med vålnader. Den otäcka stämningen smyger sig på och författaren själv säger att han när han hade slutfört romanen ”was so frightened that I was afraid to go
upstairs to bed”.
"Aldrig trodde jag väl att jag skulle skriva en bok om monster, aldrig hade jag varit det minsta intresserad av monster, än mindre aktivt försökt lära mig något om dem - inte förrän jag jag en vacker dag drabbades av Frankensteins. Eller rättare sagt, jag drabbades av den engelska författarinnan Mary Shelley, som för tvåhundra år sen, 1816, bara nitton år gammal började skriva romanen Frankenstein. Jag drabbades av hennes personlighet och av hennes livsöde som på en och samma gång tedde sig så absolut främmande och så fullständigt igenkännligt. Och av hennes tid och hennes sammanhang, och inte minst av den fråga hon i ett förord berättar att hon ofta fick, nämligen hur det var möjligt att hon, en purung kvinna, inte bara kom på utan också tog sig för att utveckla en så avskyvärd idé..."
Läs mer om En smakebit på søndag HÄR
En roman med den här poetiska titeln och med Sveriges vemodiga nationalfågel på omslaget väcker naturligtvis förhoppningar. I det här fallet infrias de inte riktigt. Linda Olsson skriver gärna om udda, lite tilltufsade existenser, ensamhet, sorg och oväntad vänskap och så är det även i
I skymningen sjunger koltrasten. Otto, 72, är en pensionerad antikvarie med stort intresse för musik och litteratur. Han är änkeman och funderar mycket över sitt äktenskap med vackra Eva, som han inte verkar ha känt riktigt. Elias är en begåvad ung tecknare som varit mobbad i hela sitt liv. Han är dyslektiker. Elisabeth är i femtioårsåldern och har tappat livslusten efter ett stort svek. Hon sitter instängd i sitt rum och tänder inte ens ljuset. En oförutsedd händelse gör att hon kommer i kontakt med de båda andra hyresgästerna i samma trappuppgång i ett hus på Söder. Det börjar hända saker med dem alla tre. Otto blir navet i den lilla gruppen. I skymningen sjunger koltrasten är en feelgood-roman utan att riktigt vara det. Språket är det inget fel på, men människorna lever inte. Den som känns mest verklig är Elisabeth, som ändå är den som dragit sig undan livet på allvar.
Inlägg
