Veckans mening v. 4 2025

MIN

Robert  på bokbloggen Mina skrivna ord  har en lördagsutmaning som går ut på att en väljer en mening ur det en just läser. En mening som av någon anledning fått en att stanna uppMin Veckans mening v. 4 kommer från Dick Svenzons ärliga gröna ögon av Olle Lönnaeus

"En svart rubrik på Ystads Allehandas förstasida trumpetade ut sensationen: Johannes Döparens näsben återfunnet i Tryde kyrka - utpressare kräver lösen."

Fem en fredag v. 4 2025: Budget i balans

elisamatilda: Fem en fredag v. 4: Budget i balans

1. Vad sparar du till? Som alltid: Resor
   
2. Vad har du sparat hemma du lika gärna kan göra dig av med? Det är mycket. Vackra papper, fina snören, saker som kan användas som bokmärken, tidningsklipp, tidskrifter, speciella saker som barnen haft
   
3. Vad slösar du på? Är inte så slösaktig, men möjligen böcker
   
4. Vilket var ditt senaste impulsköp? Snö av Sverker Sörlin
   
5. Budgeterar du? Jag har en luftig kassabok i huvudet

Havets minne

 

Havets minne av Petra Rautiainen handlar om minoriteterna samer och kväner i Finnmarken i Nordnorge. Berättelsen tilldrar sig på två tidsplan. Dels är det Aapa, som tillhör kvänerna, som kommer från USA på 1980 - talet för att göra en reklamfilm om oljeindustrin. Hon råkar hamna i sin hembygd, som hon lämnat för 20 år sedan. Hon återser Ishavet som hon tidigare älskat men som tog ifrån henne hennes mamma. Modern var marinbiolog, som kämpade för valarna mot oljebolagen på 1950 - talet. Valarnas beteende förändrades på grund av den förändrade ljudmiljön som oljeborrningen förorsakade. Aapa uppvisar tydlig släktskap med Karin Smirnoffs Jana Kippo men hon är ännu tvärare och taggigare. Hon är i 40 - årsåldern och saknar helt familj sedan hennes mormor dött. Hon har ingen som helst längtan att flytta "hem". Petra Rautiainen åker nog lite snålskjuts på sin debutroman, Ett land av snö och aska, som genast höjdes till skyarna och nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris. Romanen Havets minne kvävs lite av sitt budskap. Men resonemangen är intressanta att läsa och fundera över. Ämnet gör ändå Havets minne till en  viktig bok.

Titel: Havets minne

Författare: Petra Rautiainen

Översättare: Marjut Hökfelt

Förlag: Norstedts

Tryckår: 2024

Antal sidor: 252

Veckans kulturfråga v. 4 2025

enligt O: Veckans kulturfråga v. 4: Vilka kulturupplevelser har överraskat dig positivt?

Jag hade inte förväntat mig mycket utav En man som heter Ove av Fredrick Backman. Men jag blev väldigt positivt överraskad när jag hörde den läsas som radioföljetong i uppläsning av Torsten Wahlund, som nog får tillskrivas en del av den positiva upplevelsen. Filmen gillade jag också. Tritonus av Kjell Westö lyssnade jag också på och då fick en lyssna på en del av musiken som nämns i boken. Reine Brynolfsson är uppläsare. Kjell Westö tillhör inte mina favoriter (inte Reine Brynolfsson heller) men Tritonus blev en väldigt positiv upplevelse. För säkerhets skull hade jag även den tryckta boken inom räckhåll. Klas Östergren läste själv sin roman Renegater som jag häpet lyssnade mig igenom under stigande förtjusning. Sedan läste jag de två tidigare delarna Gentlemen och Gangsters också av bara farten.

Tisdagstrion v. 4 2025: Snö

 

Mina skrivna ord: Tisdagstrion v. 4: Snö

1. Sverker Sörlin, Snö: En historia. "Den handlar om att bli bländad när allt är tyst, och att inte se eller höra någonting när det stormar. Det är en bok om urfolksjägare och vinterkrigare, om snön vi leker i och snön som är på blodigt allvar om alpina pister, Vasaloppsspår och världens äldsta skida, funnen i Västerbotten." Så står det på Bokus. Snö är precis nyutkommen och jag väntar på mitt beställda ex. Sverker Sörlin tävlade i längdskidåkning från 1965 till 1977

2. Jonas Gren, Tävlingsdräkten. Med efterskrift av historikern och skidåkaren Sverker Sörlin. Jonas Gren lyssnade jag på i Svenska Akademiens Börssal i höstas när Elin Wägnersällskapet firade att det var 80 år sedan EW  valdes in i Svenska Akademien. Jonas Gren läste utantill sin fantastiska sonettkrans om snö, skidvallning och döden. Publiken lyssnade andlöst, kan jag säga. Väldigt högtidligt att besöka Börssalen också. Inte helt lätt att bryta sig in, men till slut gick det. En hastig vända in i Nobelbiblioteket blev det också.

3. Snö av Maxence Fermine kom ut på svenska 2004  i översättning av Kerstin Hallén. En liten oerhört poetisk roman om snö, poesi, skönhet och haiku.17-årige Yuko bor i norra Japan på ön Hokkaido i slutet av 1800-talet. För fadern, som är shintopräst, är det självklart att Yuko antingen ska ägna sig åt religionen eller armén. Men Yuko vill bli poet. Haiku, snö och siffran sju är heligt för honom. Det är så vackert, rent och finstämt på ett skenbart enkelt språk.

Det finns alltid en morgondag

Vårens filmstudio började bra med den italienska filmen Det finns alltid en morgondag i regi av Paola Cortellesi som också spelade huvudrollen. Delia är en vacker och fattig trebarnsmor gift med en man som misshandlar henne för ingenting och skyller på att han varit med i två krig. I kammaren ligger hans far och bankar i golvet med käppen och vill ha passning. Han tillhåller sin son att inte slå hustrun riktigt så ofta utan hellre ge henne en rejäl omgång då och då. Den unga dottern, Marcella, sällskapar med en ung man från en välbeställd familj, men Delia ser tendenser till svartsjuka och äganderätt hos svärsonen in spe och hon vill för allt i världen rädda dottern från ett öde likt hennes eget. Unga Marcella vill för sitt liv inte få det som modern, men hon förstår inte riktigt att tyda tecknen. Filmen kallas dramakomedi och det är precis vad den är. Mitt i allt det hemska med kvinnoförtryck och klasskillnader finns det komiska inslag som får en att fnissa. Slutet ska inte avslöjas, men det får en att gotta sig.Filmen har slagit publikrekord i Italien och vann Dragon Award Best International Film som röstats fram av publiken på Göteborg Filmfestival 2024. Så välförtjänt. Och det är så underbart att hela den stora filmstudiopubliken är knäpp tyst från början till slut; varken prat eller prassel. På Bio 1 mars.

En smakebit på søndag v. 3 2025

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. 

 

"Efter detta lilla samtal gjorde sig Lydgate beredd att gå, men på vägen mot whistbordet fångades hans intresse av mr Farebrothers spel som var mästerligt, och även av hans ansikte som uppvisade en slående blandning av slughet och älskvärdhet. Klockan tio dukades supén fram (sådan var seden i Middlemarch) och man drack punchbål, men mr Farebrother drack bara ett glas vatten. Han vann hela tiden, men eftersom kortspelet gav intryck av att kunna hålla på hur länge som helst tog Lydgate till slut farväl. Då klockan ännu inte var elva bestämde han sig emellertid för att ta en promenad i den friska kvällsluften bort mot Sankt Botulff, mr Farebrothers kyrka, som avtecknade sig mörk, fyrkantig och massiv mot stjärnhimlen."

Fler smakebitar HÄR.