Jag hade inte läst så länge förrän jag tänkte att Daniel Bergman är sin fars son. Och sin mors. En viss kyla, som inte var så värst sympatisk, gjorde sig påmind. Men alltefter som jag läser vidare i biografin, Hjärtat, ändrar jag ståndpunkt. Det är helt förståeligt om Daniel Bergman har svårt med kärleken till sina föräldrar, Käbi Laretei och Ingmar Bergman. Dessa båda genier låter hela tiden sina karriärer gå före sonen. Käbei Laretei har en barnflicka vars främsta uppgift är att se till att sonen inte stör när hon spelar. Föräldrarna kallas inte mor och far eller mamma och pappa. De heter din farmor och din farfar i den bok han skriver som ett långt brev till sin dotter. Det markerar ett avståndstagande. En gång säger han helt sakligt till sin mor att han hatar henne. Hon tar det med fattning, men han kan se att det smärtar henne. Daniel Bergman har ALS och lider dessutom av ett hoppande hjärta. Han vet att han inte kommer att få uppleva dottern som vuxen. Därför väljer han att berätta för henne medan han orkar. Han förstår att dottern ibland är rädd för att vara ensam med honom ifall han skulle dö. Boken tilldrar sig på två plan och en får bakgrunden till hans situation och en del släkthistoria, det bergmanska arvet, som han tycker att dottern lyckligtvis har sluppit. Daniel Bergman känner sig ensam. "Precis så ensam som man blir när man aldrig har kunnat känna tillit. Aldrig litat på någon enda människa". Jag tycker mycket om Daniel Bergmans hantering av språket. Han har påtagligt lätt att uttrycka sig och man har en stark känsla av att han försöker vara rättvis. Boken är starkt berörande på olika sätt och av olika skäl. Daniel Bergmans halvsyster, Anna Bergman, kommer i vår ut med en biografi med titeln Jag och min skugga.
Titel: Hjärtat
Författare: Daniel Bergman
Förlag: Polaris
Tryckår: 2022
Antal sidor: 430
Inlägg
