En smakebit på søndag

"Det är söcken men arbetspulsen har stannat i Vestergårds stuga. Mickel och hans drängar har  lämnat göromålen utomhus, vävstolen har stannat i sitt dunkande, spinnrockarna surrar inte och barnbråk och ungflicksfnitter håller på att sina ut. Novemberskymningen ska firas, och sedan ska brasan tändas på härden. Då kan gårdsfolket på nytt ta itu med det avbrutna arbetet. Doften av nygräddad blodkorv fyller stugan, och Sara Lisa matmor bjuder omkring en bit korv till var och en som aftonvard.  - Låt maten tysta mun, säger hon när de unga döttrarna fnissar och bråkar om platser på vävstolens sittbräde. En god stund är det rofyllt och stilla, men alla väntar ändå på någon. Stugdörren går upp och Gammel Olle stiger in."

Från sidan 9 i Vägen till Stormskäret av Anni Blomqvist.

Det är astridterese på den norska bokbloggen Betraktningerna som håller i smakebitarna idag. Fler smakebitar HÄR

Fem en fredag v. 6 2021

 

elisamatilda: Fem en fredag: Sinnen

 

1. Vad ser du till höger om dig?

Kakelugnen

2. Vad känner du med din vänstra fot?

Min slitna innesko

3. Vad hör du utanför?

Enstaka bilar

4. Vad doftade senast gott från köket?

Det tidiga morgonkaffet

 

 

 

5. Vad smakade du senast? 

Den nya osten

Helgfrågan v. 6 2021

 Mias helgfråga v. 6: Brukar du besöka många bloggar? Lämnar du kommentarer?

Jag besöker många bloggar per dag. Och jag kommenterar ofta. (Även hos sådana som aldrig skrivit en rad på min blogg! Så fick jag det sagt.)

Om jag brukar fira Alla hjärtans dag? Svar: Nej! Jag firar hellre namnsdagar och Mors dag.

Sten för sten

Den åländska författaren och läkaren Liselott Willén har skrivit en rad romaner av vilka Sten för sten kom ut 2001. Omslaget är inte så charmigt men ändå lite intressant. Jag började läsa i tron att jag läste en kriminalroman. Det stämmer ganska länge. Det byggs upp en spänning i romanen som verkar leda till någon sorts urladdning eller katastrof. Kjerstin berättar. Hon kommer från Sverige och har flyttat till Åland med sin man, läkaren Jörgen, som är ålänning. Kjerstin trivs inte på Åland och hon trivs inte med att vara lärare. Hon befinner sig i ständig fejd med en pojke i klassen vars far ingår i den osympatiske rektorns umgängeskrets. Som grädde på moset misstänker hon att maken är otrogen. Ja, det är en mörk berättelse. Jag söker länge efter en människa att sympatisera med, men det finns ingen. Det ska möjligen vara kollegan Johansson då, men jag litar inte på honom heller. På torsdagar går Kjerstin en kurs i själslig utveckling tillsammans med sju andra kvinnor. Hennes självkänsla behöver verkligen en boost. Ledaren, Ola Karlsson, får en att omedelbart resa ragg. Hur kan dessa kvinnor som förvisso är osympatiska men ändå inte några dumskallar underkasta sig det despotiska ledarskapet. Stämningen i romanen är dov; språket är ganska korthugget och kärvt och passar väl med innehållet. Som läsare presenteras en också för en del av de övriga kvinnornas liv. Landskapet skymtar också fram med jämna mellanrum. Det framgår att man i skolan anser att det är viktigt att eleverna talar ordentlig svenska. Jag började läsa Sten för sten lite tveksamt men det hela utmynnar i sträckläsning. Sten för sten liknar inget annat jag läst. Avslutningen är överraskande. Men det är inget konstigt med det.

Titel: Sten för sten

Författare: Liselott Willén

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2001

Antal sidor: 401 sidor

Veckans kulturfråga v. 6 2021

 

enligt O: Veckans kulturfråga: Vilken bok skriven för unga tycker du är riktigt bra?

Alldeles nyligen började jag läsa Janne min vän av Peter Pohl som är Stockholm läser - boken i år. Jag har inte kommit så långt, men jag tycker väldigt mycket om det jag läst. Jag kan verkligen förstå att den boken älskas av många. Egentligen tycker jag att det verkar vara en vuxenbok också. 

När hundarna kommer av Jessica Schiefauer är också en bra och gripande ungdomsbok. Ungdomsböcker är inte min starkaste gren men en och annan läser jag och förvånar mig över alla problem  och hemskheter som möter de stackars unga under vuxenblivandet. Många gånger tänker jag men det där är ju vuxenproblem! Jag frågar mig om en nödvändigtvis måste tynga de unga med allt som skulle kunna hända men kanske inte gör det? Antagligen har jag fel. Jag tålde mycket mer som yngre om jag tänker efter. En blir blödigare med åren.

Tisdagstrion v. 6 2021: Mat och dryck

 Ugglan & Boken: Tisdagstrion v. 6: Mat och dryck

1. Vår herre odlar inte potatis: berättelsen om Mathilda av Kerstin Segesten

Mathilda drabbades av en stroke vid 57 års ålder och blir sängbunden. Hon ligger i sin säng i en liten stuga i norra Halland och funderar över sitt liv; som till exempel de tio döttrar hon fött. Sju av dem finns fortfarande i livet. Året är 1935. Vår Herre odlar inte potatis finns att ladda ner gratis.

2. Potatisballader. Diktsamling av Elsie Johansson

Elsie Johansson rör sig i barndomens landskap i sina dikter. De skildrar till exempel faderns stolthet över den egenhändigt satta potatisen. Flickan bantar sig med miljöer i närheten av  familjens boende. så till exempel i Torgliv

3. Bröd av Eva Ström

En kvinna på resa hittar en judisk kalender och börjar tänka på sin barndom. Hon skriver till en rabbin som hon hittat namnet på i kalendern. Hon söker något; hungrar andligen. I boken finns också några brödrecept.

Przewalskis häst

Maja Lundes tredje climate fiction i klimatkvartetten har titeln Przewalkis häst. Den är upplagd i tre delar i olika tidsplan liksom Bina historia. I slutet av 1800 -talet kom överste Przewalski från Mongoliet med kraniet av  vad han trodde var den mongoliska urhästen, taki, som antogs vara utrotad, men som kunde ses på grottmålningar i Frankrike. En rysk zoolog blev eld och lågor och ville hämta hem två takier till St Petersburg. På 1990 - talet planerar en dedicerad veterinär, Karin, att åka till Mongoliet och återinföra urhästen som hon avlat fram på hemmaplan. Karin är en naturkraft som går in för sitt arbete med hull och hår. Hennes tid räcker inte till för Mathias , den son som behöver henne så väl. I tredje delen möter vi Eva och hennes dotter Isa. Tiden är 2064 och platsen är Heiane i Norge. De lever i en våt och grå verklighet; det regnar mer eller mindre hela tiden. Folk har givit sig på vandring på jakt efter mat. Men Eva och Isa lever kvar i ruinerna efter familjens zoologiska trädgård. Där finns inte många djur kvar förutom ett par urhästar. Eva låter hästarna få foder som egentligen var avsett för husdjuren, som människorna är så beroende av. Höet är fuktigt och på gränsen till möglat. Alla insekter som kunde pollinerat växter är borta liksom många andra djurarter. Redan i Binas historia träffade vi ju på fruktträd som pollinerades för hand. Eva arbetar hårt och dottern får stå tillbaka för moderns besatthet. Ensamma mödrar och barn som far illa eller rent av försvinner  är också något som känns igen från Lundes tidigare romaner, Binas historia och Blå. Utrotning av arter - även människan? - är ett viktigt tema i Przewalskis häst, som griper tag i en från första sidan. En försvinner in i boken och läser den som en läser en kuslig äventyrshistoria och en inser snabbt att detta är en dystopi. De haltande relationerna mellan män och kvinnor är också något att fundera över. Jag tyckte mycket om Przewalskis häst, översatt av Lotta Eklund, som även översatt de två tidigare romanerna. Inspirationskällor anges noggrant i slutet av romanen. Nu väntar jag med spänning på den avslutande delen i kvartetten.

Titel: Przewalskis häst

Författare: Maja Lunde

Översättare: Lotta Eklund

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2021

Antal sidor: 496 sidor