lördag 24 oktober 2020

Dottern

När jag läser Lena Andersson som är så klok, eftertänksam och förnuftig känner jag mig som raka motsatsen. Det kan visserligen inte Lena Andersson hjälpa. I den senaste romanen, Dottern, tycker jag att hon känns mera humoristisk och där finns en värme som jag inte mött tidigare. Hon förstår verkligen Ragnars dotter Elsa. Båda har  åkt skidor på elitnivå, till exempel, med allt vad det innebär av träning, tävlingar, valla och kännedom om snö. I Sveas son mötte en Ragnar Johansson, slöjdlärare, med en bestämd uppfattning om hur en riktig människa bör vara; hederlig, inte sticka ut och göra klart det en börjar på. Ragnar tror på fasta värden. Han blir idrottsförälder åt Elsa och skjutsar henne till träningar och tävlingar under tio år. Trots många långa mil i bilen talar de inte så mycket med varandra. Inte heller förstår familjen vad som händer när Elsa börjar minska sina matportioner och ökar på träningen. Typisk idrottsanorexi. Pappa är besviken. Elsa längtar efter frihet. Hon vill läsa lingvistik; om språkets ursprung. Hon åker som au pair till USA och studerar vid Berkley. Här visar det sig hur mycket hon tagit med sig hemifrån. Hon försöker införa medbestämmanderätt i sin första värdfamilj varpå de säger upp henne. Även den andra värdfamiljen säger tack och adjö. Elsa är märkligt oberörd, men hon vill inte arbeta. Hon vill utvecklas som person. Elsa vandrar omkring i Los Angeles och njuter av friheten. Hon äter på små syltor och är helt anonym. Hon diskuterar mycket med sina kurskamrater; kulturerna krockar. Elsa hon visar sig vara sin fars dotter i stort som i smått. Dottern har undertiteln En berättelse om folkhemmets upplösning. Sveas son har undertiteln En berättelse om folkhemmet. Lena Anderssons karaktärer är bärare av idéer framför allt. Men LA har helikopterseende och överblick och kan sammanfatta. Det är mycket intressant att läsa henne. Jag kan inte annat än tycka att Elsas kamp med hungern, ätandet och träningen verkar självupplevd. Ångest är inget för familjen Johansson men ångest är vad jag känner när jag läser om denna ensamma strid. Många tidstypiska företeelser väcker åtskilliga minnen hos läsaren. Javisst, ja! Precis så var det!

fredag 23 oktober 2020

Fem en fredag v. 43: Hopkok

 elisamatilda: Fem en fredag v. 43: Hopkok

1. Vad är det närmsta du kommer ren magi?
Bäbisar
 
2. Vilket är det största misstaget du gjort i köket?
Det började redan i skolköket när jag gjorde soppa av något som skulle varit en pudding av något slag. Listan kunde bli lång.
 
3. Om du skulle få ett ärligt svar på en valfri fråga, vilken fråga skulle du ställa?
När är pandemin över?
 
4. Om du skulle begrava en skatt, var skulle du gömma den?
Under någon taggig rosenbuske i trädgården
  
5. Vad skulle dina nära och kära tro att du gjort om du skulle bli anhållen av polisen? Att jag varit i slagsmål? Förargelseväckande beteende?

 

torsdag 22 oktober 2020

Helgfrågan v. 43

Just nu läser jag Dracula. Myt och verklighet av Katarina Harrison Lindbergh. Det är Dracula, eller Vlad III som syns på omslaget. Mia undrar i sin helgfråga v. 43 vad vi läser just nu.

I bonusfrågan undrar Mia om längtar till vintern. Mitt svar är nej. Jag är nöjd som det är nu minus regnet. Frisk luft men inte kallt; lite vind och fina höstfärger.

onsdag 21 oktober 2020

Veckans kulturfråga v. 43: Vilka böcker planerar du att läsa under läslovet?

  

 enligt O: Vilka böcker planerar du att läsa under läslovet nästa vecka? 
 
Potatislov kallades höstlovet förr i tiden. Då cyklade en runt på gårdarna och plockade potatis. Inte jätteroligt, men det medförde lite egna pengar. Ganska nyttigt, egentligen.
Nästa vecka ska jag läsa en gammal roman som nu kommit ut på nytt, nämligen I som här inträden av Astrid Väring. Den handlar om mentalsjukvården på 40 - talet och har nu fått ett efterord av Kristina Sandberg. Astrid Väring är ett namn jag känner till genom föräldrarnas bokhylla. Atrium förlag

Den stora fröstölden
av Jens Nordqvist handlar om svält, plundring och mord i växtförädlingens århundrade. Det är ett reportage om framtidens mat. Författaren följer växtförädlingens dramatiska och ganska okända historia under 1900 - talet. Historiska Media.


Om jag hinner ska jag också läsa Samtycket av Vanessa Springora, en uppmärksammad debutbok om den 13 - åriga flickan som möter den berömde  mycket äldre författaren och det förhållande som utvecklas dem emellan. Detta hände på 80 - talet men det är först nu Vanessa Springora kommit sig för att skriva boken.

tisdag 20 oktober 2020

Tisdagstrion v. 43: Vecka 43: Gudar, väsen, tomtar & troll (mytologi och folktro)

Ugglan & Boken

Vecka 43: Gudar, väsen, tomtar & troll (mytologi och folktro)

Per Faxneld, Offerträdet. Fyrtiofyra folkgotiska berättelser. Här är jag utanför min comfort zone, men det fungerar ganska bra. Berättelserna är väldigt korta och rör sig i ödsliga trakter i mörka skogar. Författaren är docent i religionshistoria och specialist på ockultism och satanism. Mimmi Strinnholm har gjort fina illustrationer. Det är en liten läcker bok i knubbigt format

Jan Fridegård, Trägudars land. Romanen tilldrar sig under vikingatiden. Ausi och Holme är ett ungt trälpar som får en flicka som deras ägare sätter ut i skogen. Holme hämtar hem henne igen och de flyr. De träffar på missionärer som vill omvända dem till från deras asatro till kristendomen. Detta är första delen i en trilogi. Del två och tre: Gryningsfolket och Offerrök
Madeline Miller, Kirke. Redan på första sidan möts en av najader, nymfer, titaner och de gnälliga gudarna på Olympen. Madeline Miller tar avstamp i när Kirkes mor möter hennes far, Helios, när han hälsar på Okeanos i dennes praktfulla palats.

måndag 19 oktober 2020

Meningarna

Johanna Ekström är dotter till akademiledamoten Per Wästberg och hans exhustru, författaren Margareta Ekström, född 1930. 2012 kom hennes självbiografiska bok, Om man håller sig i solen. Den handlar om uppväxten i Stora skuggan med de superintellektuella föräldrarna som var sådana esteter att de inte tålde åsynen av en Wettex som låg framme. Nu har hon skrivit en sorgsen och finstämd roman, Meningarna,  om sin mor, som hon ändå inte kunde känna samma varma närhet till som hennes bror gjorde. Johanna har tillgång till moderns dagböcker och hon förstår att relationen mellan mor och mormor kanske inte heller var friktionsfri. När modern är sextiofyra år får hon en stroke och mister  orden, vilket ju är helt hjärtskärande. Bror och syster vårdar modern i hemmet under mer än tjugo år men till slut måste de fatta beslutet över moderns huvud om att placera henne på ett äldreboende. Johanna känner av en blandning skuld, vrede, sorg, medkänsla och plikt. Hon kan inte som brodern få modern att skratta eller umgås med henne på ett lätt och naturligt sätt. Johanna Ekström har fått kärleken till orden av sina båda föräldrar och hon kan verkligen förvalta sitt arv. Jag får känslan av en bortvänd, sval mor, som också kan använda orden till att dölja och släta över. Johanna har inte fått  den kärlek hon har behövt och längtat efter. Johanna blir mamma till sin mamma. Sedan går hon hem och är mamma åt sina barn. En läser vartenda ord i Meningarna. Den ger upphov till många tankar och skulle antagligen passa bra i en läsecirkel.

Titel: Meningarna

Författare: Johanna Ekström

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2020

Antal sidor: 191

söndag 18 oktober 2020

En smakebit på söndag

 
Läsutmaningen En smakebit på söndag går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utv det vi just läser. Utan spoilers förstås. Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten håller i trådarna den här veckan.

"Första gången jag mötte Otto," sa Madame Vidal till mig där vi satt mitt emot varandrai det morgondunkla, av böcker belamrade vardagsrummet i hennes lilla tegelhus på Portland Street i Whitefield, åtta stationer från Manchesters centrum, "var i april 1935 - en dag då där från tidiga morgonen till sena kvällen föll det ljuvligaste regn över Königsberg; ett milt uppfriskande regn som tvättade gatorna rena, fick marken i Sternengatten att ånga och lindarna att inom loppet av några få timmar veckla ut sina små ljusgröna blad. Ja, så oförglömlig var i själva verket den där dagen", sa hon, " att jag alltsedan dess, närhelst jag känner lukten av fuktigt gräs slå emot mig, ser vår länge sedan utplånade barndomsstad framträda med en nästan övernaturlig skärpa för min inre syn: det magnifika slottet, katedralen på Kneiphof  och det underbara Altstadt med sina gedigna stenhus, korsvirkesfasader, skramlande spårvagnar, flanörer, kullerstensgator och gatlyktor i smidesjärn."

Från sidan 5 i Minnestrådar av Carola Hansson. Fler smakebitar HÄR