Kvinnan i den vita kimonon

När Toris far ligger på dödsbädden berättar han för henne att han levt ett tidigare liv. Tori får också läsa ett brev som avslöjar  att hon troligen har en halvsyster i Japan.  Och det kan hon behöva för hon är alldeles ensam i världen. Kvinnan i den vita kimonon av Ana Johns vilar till vissa delar på verklig grund. I kapitlet Författarens anteckningar på slutet redogör Ana Johns för verkliga platser och personer. Romanen utspelas i två tidsplan och två miljöer; i Japan under andra hälften av femtiotalet och i USA i nutid. Sjuttonåriga Naoko Nakamura har förälskat sig i den amerikanske soldaten Hajime och de planerar en framtid tillsammans. Hajime är villig att lämna sitt land för att bo i Japan med Naoko. Han är helt aningslös, men det är inte Naoko. Hon är väl medveten om att hennes far förväntar sig att hon gifter sig med sonen till en av hans inflytelserika affärsbekanta. Det kommer att gynna familjen Nakamuras affärer. Naoko är mycket påverkad av amerikansk kultur och tycker att hon ska få gifta sig av kärlek. När det blir bestämt att Naoko och familjen ska träffa Satoshi, mannen de förväntar sig att Naoko ska gifta sig med, genomdriver Naoko  att de ska träffa Hajime också. Det blir den verkliga kulturkrocken. En lider med Naoko och Hajime. Men - som förälder lider en med Naokos föräldrar också. Det är inte svårt att förstå alla svårigheter som kommer att torna upp sig för det unga paret och deras barn. De kommer inte att var välsedda varken i Japan eller USA. Det blir många turer fram och tillbaka innan allt har fallit på plats. Och det blir inte som någon tror. Naoko berättar framåt i tiden; Tori nystar sig bakåt. Tori säljer sin fars ögonsten Cadillacen för att få ihop pengar till en resa till Japan. Hon måste få veta. Och hon måste försöka lokalisera sin halvsyster. Kvinnan i den vita kimonon är en vacker och vemodig kärlekshistoria som hade förtjänat en finare omslagsbild. Romanen tar upp japansk samhällssyn, generationsmotsättningar, kvinnors ställning och mycket annat. En verklig glädjekälla för läsaren är gamla farmor som dyker upp överallt och strör visdomsord värda att brodera på bonader omkring sig. "Oro ger små saker långa skuggor" är ett av de visare.  

Titel: Kvinnan i den vita kimonon

Författare: Ana Johns

Översättare: Torun Lidfelt Bager

Förlag: Jentas

Tryckår: 2020

Antal sidor: 336

Fem en fredag v. 37: Namn

elisamatilda: Fem en fredag

 

1. Har du eller har haft något smeknamn?

 

Enligt hörsägen kallades jag i unga år "battingen". Annars inget

2. Har du velat heta något annat?

 

Väldigt gärna. Elin Cornelia till exempel. Det hette min mormor.

Det namnet har karaktär

3. Vet du vad ditt namn betyder?

 

På namn.nu står det så här: Kvinnonamnet Evy, Evie eller Evi är en engelsk smeknamnsform av det hebreiska namnet Eva som betyder livgiverska. Det äldsta belägget i Sverige är från 1849.

4. Finns det något namn som går igen i din släkt?

 

Ja. Carl

5. Matchar ett namn med personligheten?

En personlighet kan ju sätta färg på ett namn. Och ibland vet jag precis vilket namn som skulle passa en viss baby. En brorsdotter borde fått namnet Sigrid. Det fick hon inte. Men hon är en Sigrid även i vuxen ålder.

Helgfrågan v. 37

Mias helgfråga v. 37:

Finns det någon bokserie eller bok du känner att du måste ta tag i att läsa, men som du av olika anledningar ej hunnit med?

Det finns en bok som pockar på omedelbar uppmärksamhet och det är För in de döda av Hilary Mantel. Det är en gåta varför jag inte gjort det för länge sedan. Jag läste Wolf Hall 2013 när den kom ut och jag var väldigt förtjust i den. 2014 kom del två med titeln För in de döda. Nu har del tre Spegeln och ljuset kommit och jag står som nummer nitton i bibliotekskön. 

 

Bonusfrågan: Har du testat något nytt och kul?

Hur mycket nytt och kul kan en hitta på med alla dessa restriktioner? 

Men jag kom på att jag kunde testa att baka Enklare bröd med recept av Martin Johansson. Undertitel: recept på knådfria bröd med och utan surdeg.

Det var faktiskt kul att baka matbröd på lite annorlunda sätt. Det en behöver är surdeg och gott om tid. Har hunnit igenom en stor del av recepten, och jag tänker fortsätta. Bröden blir supergoda.

Veckans kulturfråga v. 37

 enligt O:

Vem är din favoritpoet och vilken av hens dikter vill du lyfta fram?

Ingen som någonsin läst denna blogg blir väl direkt överraskad när jag säger att min favoritpoet är blekingesonen Harry Martinson. Det är honom jag återvänder till ständigt och jämt. Kanske för att har skriver om vardagliga företeelser som vi vanligen inte tänker på över huvud taget, såsom daggmaskar ollonborrar, mossa, insjöar, kor, granar, hönshus, hölass och fallfärdiga lador. På samma gång rör han sig i rymden och ute i världen, eller som Svenska Akademien formulerade det: ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos" som motivering till det olycksaliga delade Nobelpriset i litteratur 1974. Marinson fick dela med Eyvind Johnsson. Svårt att välja favoritdikt. Det finns så många, men jag väljer Skogsstjärnorna idag

SKOGSSTJÄRNORNA

Skogsstjärnorna frodas aldrig
De bara reder sig
med karg nätthet i mossan.

De är spensliga
men vet ingenting om den söta vekhet
du vill tillskylla sommaren.
Det spensligas bestämdhet
är inte mindre än ekens. 

Tisdagstrion: Böcker jag ser fram emot att läsa under hösten

Ugglans & Bokens tisdagstrio vecka 37: Böcker jag ser fram emot att läsa under hösten

1. Hilary Mantel, Spegeln och ljuset

Del tre i Mantels serie om Oliver Cromwell. Med mod, list och brutalitet har Thomas Cromwell klättrat från samhällets bottenskikt till en plats som Henrik VIII:s högra hand. Nu, 1536, har han administrerat avrättningen av kungens andra hustru, Anne Boleyn, något som väckte ont blod bland många av Englands mäktiga

2. Suad Ali, Dina händer var fulla av liv

Vi får följa Nora från barndomen i Baidoa, via gymnasietiden i Somalias huvudstad Mogadishu, genom de begynnande orosåren i landet, när klankonflikterna och politisk instabilitet växer sig allt större. Till sist finns ingen annan utväg än att försöka lämna landet.

3. Sara Danius, Sidenkatedralen

Efter succéerna Den blå tvålen och Husmoderns död arbetade Sara Danius med två projekt som aldrig hann färdigställas; en samlingsvolym med publicerade artiklar och essäer i skilda ämnen, samt en bok om hennes favoriter inom fotokonsten. Sidenkatedralen samlar dessa projekt i en volym.

Min alltför vackra syster

Min alltför vackra syster av Rosa Ventrella var promenadsällskap för några veckor sedan. Jag tyckte mycket om den och nu har jag skumläst och jag tycker fortfarande mycket om den. Det finns en värme i den och ett poetiskt drag som tilltalar. Terese och Angelina är systrar. Angelina är vacker som en dag; hon är sin mors avbild. Terese, den äldsta, är mera oansenlig; blond och tillbakadragen. Hon är en betraktare och också den som berättar sin familjs historia. Sorgliga historia skulle en kunna säga. Pappa, Nardino Sozzu, och mamma Caterina är fattiga bönder i Puglia i Italien. Jorden ägs i princip av två rika män som hanterar allt och alla helt efter eget behag. Kampen mellan fattiga och rika präglar människorna mycket mer än det pågående andra världskriget. Nardino kommer hem ifrån kriget som en bruten och utmärglad man, men han hämtar sig. Under hans frånvaro har Caterina tvingats vidta åtgärder som kommer de svartklädda gummorna att tissla och tassla bakom ryggen på henne. Skam och förtal drabbar familjen Sozzu. Farmor Assunta är inte heller den som skräder orden. Caterinas skönhet är familjens olycka, säger hon. Hon står för visheten i familjen och farfar Armando har berättandets gåva. Angelina känner att hon är ämnad för något annat någon annanstans. Hon tvärvägrar att gifta sig med den man hennes far valt ut åt henne. Ingen märker att Terese älskar den mannen som heter Giacomo. Terese står helt i skuggan av sin olycksaliga syster. Min alltför vackra syster innehåller många berättelser; en hel del vidskepelse och många träffande metaforer. Jag associerar till storfilmen 1900 och de svartklädda gummorna som samlar sig som korpar kring farfars dödsbädd för tankarna till de små svarta gummorna i Zorba. Naturligtvis ligger en jämförelse med Elena Ferrante också nära till hands. I så fall tycker jag bäst om Ventrella.

Titel: Min alltför vackra syster

Författare: Rosa Ventrella

Översättare: Malin Emitslöf

Förlag: Piratförlaget

Tryckår: 2020

Antal sidor: 293
 

En smakebit på söndag

"Farmor säger ofta:"Oro ger små saker långa skuggor." Men tänk om det var en stor sak. Skuggan som faller över mig är mörk och ohygglig, nästan levande. Jag är uppe före soluppgången för att hjälpa Okaasan, mor, med frukosten som består av vitt ris, grillad fisk och misosoppa, men jag är inte hungrig. Min mage är för full av oro. Jag är nästan arton år och imorgon börjar min omiai, mötet för mitt arrangerade äktenskap. Fast numera, när amerikanska ideal förklarat krig mot den här urgamla traditionen, är det bara själva presentationen som är arrangerad. Att ha möjlighet att få välja och få tillåtelse att göra det är givetvis två helt skilda saker. Det är det som är min utmaning. En av alla jag står inför. "Snart, Naoko, ska du få träffa Satoshi och säkra våra framtida intäkter", säger Taro (Oniisan, äldste bror) belåtet.  - "Ett ödesbestämt parti", tillägger farmor när hon kommer inhasande bakom dem. Hennes tunna läppar dras till ett leende med stängd mun, så att de slappa kinderna blir runda. Räknas inte kärlek? Jag ställer en kopp te framför farmor och häller omsorgsfullt upp te åt henne. "Men alla har gått med på att först träffa min utvalde. Jag besvarar hennes leende med slutna läppar. Ett äktenskap med Satoshi är min familjs bestämda förslag . Ett äktenskap med Hajime är min djupaste förhoppning."

Från sidorna 17 och 18 i Kvinnan i den vita kimonon av Ana Johns

Läsutmaningen En smakebit på söndag går ut på att vi delar med oss av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Idag är det  Vidar, Astrid Tereses man, som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR