|
Norstedts |
"Jag hade lovat att sitta helt tyst vid bordet när Gómez bjöd min mamma på lunch- Han hade förbjudit mig att prata och bett mig att lita på hans omdöme. Han hade också sagt att någon i personalen skulle komma och hämta Rose från strandlägenheten varje dag och att jag kunde göra vad jag ville. På tisdagarna ville han att jag skulle följa med till kliniken, eftersom jag ju var min mammas närmast anhöriga. Förutom det fick jag välja själv. Han ville lära känna Rose och var verkligt fascinerad av hennes fall. Det var inte det att hon inte kunde gå som intresserade honom. Han ville veta varför hon kunde gå ibland. Det verkade vara en åkomma som mycket väl kunde vara fysisk, men man fick inte stirra sig blind på den medicinska teorin. Vad trodde jag? Jag såg Gómez som min forskningsassistent, Jag har hållit på med det här fallet i hela mitt liv och han har precis börjat. Det finns inga tydliga gränser mellan seger och nederlag när det gäller min mammas symtom. Så fort han ställer en diagnos kommer hon att generera ett nytt bara för att förvirra honom. Han verkar vara medveten om det."
Från sidan 59 i Varm mjölk av Deborah Levy.
En smakebit på søndag är en läsutmaning som går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Idag är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR.