Helgfrågan v. 41

Mias helgfråga gäller bokrecensioner på Instagram.

"Jag känner att jag måste bli bättre på att ge min bokblogg reklam genom Instagram och även lägga recensioner där."

Hur tänker du?

Bonusfråga: Har du något mysigt hösttips?

Jag tänker inte så mycket i saken. Jag lägger ut en eller annan bild på Instagram på någon bok som jag vill tipsa mina följare om. Jag är nöjd med att skriva om böckerna på min blogg. Än så länge i alla fall.

Bild:Svampguiden

Bonusfrågan läser jag just som jag tänt fyra ljus. Annars är det brasa som har hög mysfaktor. Och promenad i doftande trattkantarellskog i mjuk mossa. 

Det som göms i snö

Så har även jag läst Carin Gerhardsen. Det gäller inte någon av de åtta romaner som utgör Hammarbyserien och som för övrigt ges ut i pocket nu. Sista delen i serien kom ut 2015 och nu efter tre år kommer en fristående psykologisk thriller med titeln Det som göms i snö på Bookmark förlag där Carin Gerhardsen för övrigt är delägare sedan 2009. Carin Gerhardsen ägnade sig som ung åt bollsport och musik; utbildade sig till matematiker; arbetade som IT - konsult för att nu skriva på heltid. I Det som göms i snö är det inte någon polis i händelsernas centrum. Nej, det ät de närmast inblandade som kommer till tals. Berättarperspektivet växlar. Romanen tilldrar sig på Gotland och kretsar kring en snöig ravin, en kurvig väg med blixthalka och två mötande bilar. Och så en mystisk bil som skymtar på en avfart. I första delen ägnar sig författaren åt att röra ihop det för läsaren. Jag bläddrar tillbaka flera gånger. I senare delen börjar en få rätsida på saker och ting och så småningom är jag ganska övertygad om vem som är skyldig. Jag har i alla fall tänkt tanken. Det som göms i snö är en välskriven spänningsroman med ett trovärdigt persongalleri. Jag gillar de små, vanliga människorna med sina vardagsproblem och ibland lite mer än triviala problem. Här finns också trofast vänskap bland samhällets utstötta. Eventuellt kommer jag också att läsa Carin Gerhardsens nästa bok.

Veckans topplista v. 40- Brittiska klassiker

Johannas deckarhörna: "Temat för veckans topplista är idag våra favoriter bland de brittiska klassikerna. Det finns många namn att välja på och valet är idag fritt mellan att lista författare eller enskilda verk. Jag väljer att lista författare."

1. Moll Flanders av Daniel Defoe
MF föddes i det beryktade fängelset Newgate, som för övrigt författaren hade egen erfarenhet av. Hennes mor deporterades till Virginia och dottern hamnade i främmande händer. Moll Flanders  växer upp till en vacker flicka som dessutom är ganska naiv. Hon blir förförd av en herrskapspojke och gifter sig med hans bror för att ganska snart bli änka. Hon gifter sig flera gånger  och lyckas träffa på män som liksom hon själv är ganska äventyrliga och helt saknar de medel de ger sken av att äga. Pengar betyder allt. En ful flicka med pengar har alla de möjligheter en vacker flicka utan pengar saknar.

2. The Return of the Native av Thomas Hardy
Heden av Thomas Hardy; även utgiven med titeln Hemkomsten. Denna klassiker från 1878 inleds så här: “A Saturday afternoon in November was approaching the time of twilight, and the vast tract of unenclosed wild known as Egdon Heath embrowned itself moment by moment”. Egdon Heath är romanens verkliga huvudkaraktär. Thomas Hardy frambesvärjer ett magiskt, uråldrigt landskap fullt av liv. 

3. The Atonement av Ian McEwan
Filmen var otroligt bra liksom boken. Briony Tallis begår ett misstag som barn vilket får allvarliga konsekvenser för andra människor. Som vuxen försöker hon få en försoning till stånd. 

4. Wives and Daughters av Mrs Gaskell
Elizabeth Cleghorn Gaskell, eller Mrs Gaskell som hon allmänt kallades, föddes 1810 och dog 1865. Hon tog i sin första roman Mary Barton parti för arbetarna och i en senare roman, Ruth, drog hon fram prostitutionen. Jag ser henne som en föregångare till det moderna genombrottet i Norden. Wives and Daughters  är en mycket roande sedeskildring skriven av en vass penna.

5. Portrait of a Lady av Henry James
Portrait of a Lady (1881)  blev Henry James´ (1843 - 1916) genombrott som skönlitterär författare.  Det blev också hans mest lästa och älskade roman. Henry James gifte sig aldrig men lär i ungdomen ha varit förtjust i en kusin vid namn Minny Temple. Hon har lånat drag åt Isabel Archer.

Tematrio - GUL

Lyran: "Dags för en ny vecka och ett nytt tema, denna vecka på den varma färgen GUL. Var fantasifulla eller välj helt enkelt gula böcker, helt upp till er."

1. Gul ondska av Peter Gissy har i flera romaner haft sin gamle deckarhjälte Mortland som protagonist. Mortlandböckerna har sin egen fanclub. I Gul ondska
bryter han tema och låter handlingen  sammanfalla med jakten  på sin biologiska far. Den tangerar också sudettyskarnas historia efter andra världskriget. Det är i den meningen en historisk deckare, även om det förstås handlar om fiktion.

2. Det gula pensionatet av Per Wästberg.
"En svart humoresk, ett absurt mysteriespel, en samhällssatir, en självbekännelse, en nordisk svampbok? Poetisk, uppsluppen, bitsk, argsint, melankolisk, hemlighetsfull – denna utmanande ”händelselösa” roman med alla sina slingertrådar är utan motsvarighet i Per Wästbergs författarskap." Så beskrivs romanen på Wahlström&Widstrands hemsida

3. Den gula hästen av Agatha Christie.
I Uppenbarelseboken i Nya Testamentet kommer döden ridande på en gul häst.
Huvudperson i boken är författaren Mark Easterbrook, som bland annat får anledning att fråga sig huruvida det är möjligt att mörda med telepati. Varken Hercule Poirot eller miss Marple medverkar i denna roman. Mark möter dels deckarförfattaren Ariadne Oliver, som medverkar i Korten på bordet och många andra romaner med Poirot, och ett par av de övriga misstänkta från just Korten på bordet, och dels kyrkoherdeparet Dane Calthorpe, som miss Marple träffar i romanen Mord per korrespondens. Så på sätt och vis knyter denna bok ihop Poirots och miss Marples "universa"

En smakebit på søndag

Mie var i full gång vid köksön, när jag kom in. Jag var tvungen att kindpussa henne medan hon stod med utsträckta armar och durumdeg mellan fingrarna. Det såg ut som simhud. Pizzorna måste självklart vara hemlagade. Så kom hon på att det trots allt bara var tredje gången som Georg inte var med. och skyndade sig att tvätta händerna. Jag tvekade lite för länge innan jag gav efter för hennes kram. Hon är bara skinn och ben, för ett par år sedan var hon stor som Obelix, men så bestämde hon sig för att bli smal. För Mie är allt ett beslut, en plan. Hon löper kommunen runt varje morgon, och om Stefan frågar om hon inte vill ha ett glas vin, svarar hon att hon hellre vill spara de kalorinerna till något annat. Som vanligt var det Stefan som hade släppt in mig. När Mies föräldrar kommer flyger hon iväg för att möta dem ända ute på trädgårdsgången. Är jag småaktig? Ja, det är jag, men det är familjen, Anna. Den gör oss små om det bara är den vi har som måttstock. Man måste hemifrån. Kommer du ihåg hur bråttom vi hade att ge oss iväg?
Från sidan 17 - 18 i Ofta är jag lycklig av Jens Christian Grøndahl, översatt av Peter Stenson. Atlantis förlag

Den här vecka är det Astrid Terese på  den norska bokbloggen Betrktninger   som har hand om En smakebit på søndag, en läsutmaning där vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. 
Fler smakebitar HÄR

Från doktorsstolens tid

Historiska media

I En ny tid av Ida Jessen fick en lära känna lärarinnan Lilly Høy och sedermera doktorinnan Vigand Bagge. Själva doktorn fick en inget riktigt grepp om. Han var tyst och tvär men otroligt hängiven sina patienter. I Ida Jessens nya roman Doktor Bagges anagram är det Vigand Bagge som har ordet. Han är tjugo år äldre än hustrun och hans hälsa vacklar. Men det är det ingen som vet. Jo, möjligen doktor Eriksen som vikarierar när Vigand Bagges smärtor blir för svåra. När han blir uppmanad att skriva en artikel om hur det är att vara läkare och säger han naturligtvis nej. Men hur det nu är så börjar han skriva ner minnen allt eftersom de dyker upp. Och då kommer det där med barndomen som en väntat på. Fadern var en hård uppfostrare men Vigand Bagge beundrade fadern gränslöst. De hade en ordlös förståelse och behövde inte prata. Modern hatar han oresonligt och vill inte ha henne i sitt liv. Han upplever henne som kletig och i grunden ointresserad och falsk. Doktor Bagge älskar ensamhet och tystnad. Lilly älskar att prata. Hon är socialt kompetent och har många bekanta i byn. Ibland tar doktorns patienter en runda inom Lilly först. Doktorn känner också många men från ett annat håll. De båda makarna är verkligen varandras motsatser. Vigand Bagge har en  stoisk livshållning medan Lilly är böjligare och mera ödmjukt vardaglig. De har mycket de borde tala om, till exempel barnlösheten. Båda sörjer över den, men doktorn vill inte tala om den. Lilly har förslag på lösning, men Vigand Bagge vill inte prata. Jag märker att jag funderar mycket på dem båda. Var för sig. Inte tillsammans. Jag läste också Doktor Bagges anagram två gånger. Och jag tog fram En ny tid igen. De båda tunna böckerna innehåller så mycket. Språket är underbart och Lilly Høy och Vigand Bagge lever och växer vidare långt sedan jag slagit igen de båda romanerna. Vackert omslag och en mycket kompetent översättare, Ninni Holmqvist, gör sitt till att även denna roman blir en otroligt njutbar läsning. Jag beundrar doktor Bagge, något mer förstår jag honom, men jag skulle inte säga att jag känner honom. Men det gör ju å andra sidan inte hans hustru heller. Historiska media 2018

Helgfrågan v. 40

Mias helgfråga: Har du fått hem någon bra bok på sistone?
Det har jag faktiskt. Härom dagen kom Härligt är att leva av Marie Darrieussecq och idag kom Det som göms i snö av Carin Gerhardsen.                                                 

Bonusfråga: Vad ser du fram emot?
Det vet jag precis. Barn - och barnbarnsresan imorgon. Och lite senare i oktober resan till södra Japan.