I väntan på regnet - film

Lånad bild

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg filmades först 1945. I huvudrollerna ser vi Viveca Lindfors som Lydia Stille. Arvid Stjärnblom, journalist,  spelas av Olof Widgren. Byggmästare Randel som har problem med ekonomin har en  dotter, Dagmar, som spelas av Eva Dahlbeck. Hjördis Pettersson spelar Dagmars styvmor. Sven Lindberg och Ulf Palme finns också med i mindre roller. Kaj Lidner, författare och journalist, är Lydias älskare i Arvid Stjärnbloms frånvaro. Han spelas av Birger Malmsten. Modell för Lydia Stille var Maria von Platen, en kvinna som Hjalmar Södergerg (och flera andra författare) hade ett förhållande med i början av 1900 - talet. Kurt Mälarstedt har skrivit en bok om henne: Ett liv på egna villkor: en bok om Maria von Platen. Det en saknar i den här filmen är Stockholm. Lydia Stille handlar hela tiden efter det som blir bäst för henne själv. Och det förefaller som hon lätt flyttar sin kärlek från den ene till den andre. När hon sagt adjö till Arvid Stjärnblomsom ska resa för att bli utrikeskorrespondent, möter henne Ture Törn, sångare och skådespelare i Ulf Palmes tolkning. I filmen låter manusförfattarna henne förklara för Törne att hon just mött en tidigare kärlek och att hon inte alls kunde förstå vad hon sett hos honom. Dagmar Randel framställs som väldigt manipulativ. Kanske gjorde både Dagmar och Lydia det de gjorde av nödvändighet? Fast Lydia hade ju ett fast underhåll och rådde själv över sitt eget liv. Jag tyckte bättre om boken.

En smakebit på søndag

Polaris förlag

"Det här är berättelsen om en svensk nittonhundratalsmänniska. En man utan sprickor men med en stor klyvnad, på så sätt helt lik samhället han befolkade och formade. Ragnar Johansson var svensk och svensken var han. Det var Elsa som en gång sa det till honom och han visste att det inte var beröm. För svenskarna var det löjligt att vara svensk, hade han förstått. Svensken var en bondlurk av jordnära enfald. De som yttrade sig om svensken ansåg sig inte höra dit själv utan befann sig i abstraktionernas tunna luftlager högt ovanför, där de visserligen talade Ragnars modersmål men mest använde det till att förmedla för enklare själar precis hur enkla de var, hur fel de tänkte och gjorde."  Från sidan 19 i Sveas son: en berättelse om folkhemmet av Lena Andersson.

Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att en delar med sig av det en just läser. Enda regeln: No spoilers!
Fler smakebitar HÄR.

Det blåser upp en vind

Hayao Miyazaki vid studio Ghibli har offentligt meddelat att Det blåser upp en vind är den sista film han kommer att regissera.. Det blåser upp en vind är en japansk animerad film om en flygplanskonstruktör vars jaktplan kommer att användas  i andra världskriget. Filmen är en biografi om Jiri Horikoshi (1903 - 1982). Intresset för flygning och flygplan börja tidigt. Horishiko visste att han aldrig kunde bli flygare för han var närsynt. Den berömde italienske flygplanskonstruktören greve Caproni dyker ideligen upp i Horikoshis drömmar och blir någon sorts drömd mentor åt honom. Flygplan är vackra drömmar. Det blåser upp en vind men man måste försöka leva är ett citat av Paul Valery. Vid en tågolycka träffar Horikoshi Miori Takimoto, en ung, vacker flicka som är lungsjuk. De blir kära, men Miori måste vistas på sanatorium. Filmen innehåller också den stora jordbävningen 1923 och en får se hur oxar drar planen ut på flygfältet. Efter jordbävningen tar Horikoshis arbetar fart. Han arbetar åt Mitsubishi och konstruerar jaktflygplan. Filmen har hyllats av kritiker och fått många fina priser. Den nominerades också till en Oscar för bästa animerade film. Filmen är intressant och behagligt långsam. Miyasaki själv och hela hans familj var mycket intresserad av flyg vilket också syns i flera filmer.

Helgfrågan v. 23

Mias bokhörna: 

Vilken bokform gillar du bäst?  
Lätt som en plätt. Svaret är vanliga tryckta böcker, pocket och inbundna.
Storpocket är jag inte så förtjust i, men visst fungerar det i nödfall.

Bonusfråga: Vilken bok står på tur?

The dark Angel av Elly Griffiths

Anna Karenina av Leo Tolstoy 
Gai - jin av James Clavell 

Lånat silver och krossat glas

Historiska Media

Del två i Huskvarna - serien av Ewa Klingberg har titeln Lånat silver och krossat glas; en mycket relevant titel. Liksom i förra romanen Manglade dukar och vikta servetter tilldrar sig handlingen på två tidsplan och med två protagonister. Jeanette och Mathilda möter vi  när de just begravt var sin anhörig. Jeanette har sagt farväl till sin man, Kent, utan några tårar alls. Visserligen hade de just skrivit på skilsmässopapperen men hon är ändå märkligt oberörd. Mathilda, 16, bor i Stockmakarbyn med sin familj. Hon sörjer djupt sin farmor som var hennes stora stöd i livet. Jeanette tar sig ett friår för att ordna upp saker och ting och för att ta upp sitt måleri. Hon blir inte jätteglad när svärmor Gun tänker sig att bo i gårdshuset, men det visar sig ändå inte vara alldeles fel. Mathildas far tänker gifta bort henne för att rädda en släktgård. Det var ju så det gick till på 1800 -talet. Mathilda kommer först som piga till gården och inser snabbt att det giftermålet tänker hon inte medverka i. Båda kvinnornas liv tar oväntade vägar och i slutet kommer deras levnadsöden att i någon mån beröra varandra. Mathilda visar prov på mod och duglighet och hennes öde är verkligt spännande. Miljöerna är Huskvarna och Värnamo i huvudsak. Ewa Klingberg har en speciell förmåga att med lätt hand placera en i en viss situation och ett visst stämningsläge. Hon är mån om detaljerna och får allt att stämma. Trots lättheten känns det att det ligger mycket arbete bakom och att författaren är mån om att lämna ifrån sig en välskriven roman. Och visst är det en lyckad blandning av feel - good och historisk roman. Jag känner igen värmen och charmen ifrån Manglade dukar och vikta servetter. Och jag har lärt mig vad stockmakare och pipvällare sysslade med. Nästa del kommer att heta Vaxade juveler och brända hjärtan och den ska också komma ut under 2018. Historiska Media

Olikhetsutmaningen: Vi och dom

enligt O:  "Inte sällan skapar vi ett vi och dom som ställer grupper mot varandra, oberoende av hur individerna i dessa grupper är. Just svårigheten att se individerna och de individuella skillnaderna är något jag tycker blir vanligare och vanligare och det bekymrar mig. Veckans ordpar är därför vi och dom."

Absolut noll av Anna Fock tilldrar sig i HBTQ - kretsar i St. Petersburg. Anna Fock fick Borås tidnings debutantpris och Katapultpriset för den här romanen.
Här finns klassklyftor, utanförskap men också omtanke och sammanhållning.

Pricken av Margaret Rey. Sagan om den lilla rödprickiga kaninen som kommer in i en helvit kaninfamilj har väl de flesta läst.

Blodsbunden av Augustin Erba handlar om den dysfunktionell familj som inte kommer in i samhället. Sonen Amadeus berättar om mobbningen i skolan och han berättar också hela historien. Romanen är självbiografisk.

Singoalla av Viktor Rydberg. Zigenarflickan Singoalla förälskar sig i en ung riddare och han i henne. Men ingen av familjerna godkänner de ungas val.

Bara ha roligt

Brombergs förlag

Bara ha roligt av Maria Maunsbach handlar om Lydia som är 26 år och har haft en rad kortvariga förbindelser med olika män. Hon arbetar som kommunikatör på kommunen. Johannes är 35 år och studerar till arkitekt. Han är far till 4 - åriga Greta. Johannes har haft en del långvariga förhållanden. Dessa båda träffas genom gemensamma bekanta. Ingen kan påstå att det uppstår någon ljuv musik, men de tycker på något sätt att de passar varandra. Och det gör de väl i vissa avseenden. I mina ögon är Johannes ett stort och omoget barn. Han styr deras förhållande till punkt och pricka. Det är förvisso inte hans fel att Lydia är så eftergiven. Den enda gången hon säger nej så är det när det gäller att träffa Johannes lilla dotter. För Johannes går dottern före allt annat. Det är det mest positiva som kan sägas om honom. Miljön är Malmö. Lydia drar omkring ensam, med sina vänner och med Johannes på gatorna och krogarna. Ibland kan en dra på smilbandet, men ganska ofta är allt trivialt och trist. Författaren har ett direkt och gränslöst sätt att berätta sin historia. Hon förskönar ingenting och jag tror inte att hon kan stava till ordet romantik över huvud taget. Det behöver inte vara fel, tvärtom, men allt behöver ju inte vara så in i minsta detalj naturalistiskt. Tankarna går ibland till Isabelle Ståhls Just nu är jag här och Nuckan av Malin Lindroth. Lydias ensamhet och desperata längtan efter ett vanligt, vardagligt förhållande påminner om det en möter hos Elise i Isabelle Ståhls roman och hos Malin Lindroth. Bara ha roligt gick fort och lätt att läsa. Den är intressant på sitt sätt och känns som rapport från en verklighet; en tid och ett samhälle.