Minnet av vatten

När Emmi Itärantas dystopiska roman, Minnet av vatten, kom ut blev den omedelbart succé. Den översattes raskt till mer än 20 språk och filmrättigheterna såldes. Författaren bor i England och skriver sina böcker först på finska, sedan på engelska på samma gång som hon redigerar och sedan på finska igen. Romanens huvudperson är temästarens dotter Noria som går i lära hos sin far och också invigs som temästare en tid innan fadern dör. Det har varit oljekrig och och den globala uppvärmningen har förändrat världen dramatiskt. Kina har tagit makten över Europa, så även över Skandinaviska unionen. Vatten är en bristvara. Gott te tillagas med fördel av riktigt vatten och inte av avsaltat havsvatten. Temästarens dotter har kunskap om en dold källa i fjällen där det finns riktigt vatten. Vattnet bevakas annars av militären. De som syndar mot vattenlagarna får en blå cirkel målad på sina hus och bestraffas på olika sätt. Noiras bästa väninna, Sanja, har sin familj att ta sörja för och de har det betydligt sämre ställt än Noiras. Sanja är tekniskt begåvad och kan bygga ihop saker av fynd som flickorna gör när de gräver i den väldiga plastgraven. Några CD - skivor som de lyckas få liv i innehåller värdefulla upplysningar. Noira är övertygad om att det finns riktigt vatten i De förlorade områdena och att det är vatten som militären behåller för sig själv. Samhället är sådant att ingen vet säkert vem som går att lita på. Jag blev på ett tidigt stadium lite misstänksam mot Sanja. Noira representerar kontinuitet och kultur; något bestående av äldre datum. Sanja med sina tekniska kunskaper pekar framåt. Itärantas språk är väldigt poestiskt, nästan lite drömskt. Jag har en känsla av saga och legend; något tidlöst och - trots geografiska angivlelser - utanför något rum. Under läsningen tänkte jag att stämningen i romanen påminde mig om något jag nyligen läst, nämligen Begravd jätte av Kazuo Ishiguro. Minnet av vatten är en mycket läsvärd roman som ger upphov till många tankar och en hel mängd kalla kårar.

En smakebit på søndag

Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser Enda regeln: Inga spoilers!

Nilssin förlag

"På eftermiddagen en helg i mars reste sig Dewi Ayu ur graven efter att ha varit död i tjugoett år. En pojke som vallade får blev väckt från sin middagssömn under ett pagodträd, kissade i sina kortbyxor, och hans fyra får for iväg mellan gravstenarna som om en leopard släppts lös bland dem. Alltihop började med ett oväsen vid en gammal grav med en namnlös gravsten och knähögt gräs, som alla kände till som Dewi Ayus grav. Hon hade dött vid femtiotvå års ålder men levde nu igen efter att ha varit död i tjugoett år. Hädanefter visste ingen hur man skulle beräkna hennes ålder." från sid 13 i Skönhet är ett sår av den indonesiska författaren Eka Kurniawan. Fler smakebitar HÄR

Låt den fjärde gå fri

Majken E Johansson, född 1921, var kanslist innan hon slutade sitt arbete för att skriva romanen om Kaja, Låt den fjärde gå fri, 1988. Kaja sitter på ålderdomshemmet och minns och berättar för sin senila väninna Dora som svarar bort - i - tok, men är vänlig och följsam. Kaja hade det inte lätt som barn. Hennes mor, "stackars Anna" var lätt efterbliven och fick Kaja alldeles för ung. Moster Elin fick ta hand om Kaja. När det blev kärvt i hushållet lämnades Kaja över till det barnlösa paret Olivia och Bernt. Kaja avskydde lukten i deras hus och längtade oavbrutet "hem". Kaja träffar Erik som ser bra ut och är ett gott gifte. När hon blir gravid är hon inte orolig. Det är ju hon och Erik. Så blir det inte. Det blir Kaja och den glade spelevinken John, som inte har ett öre på fickan. Kajas dotter Erika har lämnats till moster Elin. Kaja har svårt att fördra sin dotter och saknar henne inte. John har svårt att få arbete och ibland har Kaja inte mat för dagen till sina barn utan måste gå på tiggarstråt. De numera vuxna barnens minnen blandas med Kajas. Äldsta dottern Harriet hackar hela tiden i moderns lever. Hon minns bara oförrätter och brist på kärlek och ställer modern till svars. Johns familj och förhållandet till dem berättas det också om. Om Kaja har svårt att älska någon så är hon också en människa som det är svårt att älska. Hon är bittert besviken på livet och vad det inte gav henne. Hon är skoningslös mot sig själv men också mot andra. Det oäkta barnet, Erika, håller sig undan men skickar bilder på sig själv som sexton år och på sin dotter och dotterdotter. Kaja funderar mycket på den ordlösa hälsningen. Jag funderar mycket på titeln. Kan det vara en önskan om att den fjärde generationen  inte ska föda oäkta barn i unga år? Hur som helst blev jag gripen av romanen. Den känns äkta; Kajas verklighet sådan den framstod i Kajas upplevelse; en partsinlaga.

Helgfrågan v. 11

Vad ogillar du i böcker? undrar Mia i sin helgfråga. Bonusfrågan: Förvandlas du någon gång till Mr Hyde?
Jag ogillar när varje kapitel i en bok inleds med en jättelång kapitelrubrik som är en resumé av det som kommer att hända i själva kapitlet. Och så hundöron och särskrivning, förstås
Människor som ställer sig på mina tår när jag står på perrongen med resväskor, rygggsäck och annat pick och pack och väntar på det försenade tåget får mig att omvandlas till en furie. Jag varken finns eller syns!  De känner inte ens av mina skor och mina tår för de har så jättestora, hårda skor. Grrrrrrr!

Olikhetsutmaningen: kropp och själ

enligt O har magsjuka och önskar sig inget hellre än en sund själ i en sund kropp. Därför blir veckans utmaning kropp och själ i kulturen.
Det jag först kommer att tänka på är Själarnas ö av Johanna Holmström. Den har jag nyligen läst och tyckte mycket om. Själarnas ö har verklighetsbakgrund. 
Själamakerskan av  Michela Murgia tilldrar sig på Sardinien där dödshjälp var tillåtet fram till 1960. Det berättas också om s. k. själabarn. 

sekwa

Dagbok om min kropp av Daniel Pennac. Redan som 13 - åring började författaren föra dagbok om sin kropp och alla dess förändringar. Det höll han på med fram till sin död vid 86 års ålder.   

Norstedts

Kroppens sällsamma liv efter döden. Likets kulturhistoria av Mary Roach. Hur vet man att man är död? och Ur askan i komposten är ett par av kapitelrubrikerna. Författaren skriver så här i förordet: "Som jag ser det är det inte alltför stor skillnad mellan att vara död och att befinna sig ombord på ett kryssningsfartyg. Det mesta av tiden går åt till att ligga på rygg. Hjärnan är avknäppt. Man börjar bli lös i hullet. Det händer inte särskilt mycket nytt och inget förväntas av en."

Kulturkollos veckoutmaning

Våren och Paris står i centrum för Kulturkollos veckoutmaning v. 12. 
Vilken kultur förknippar du med Paris?
Bilden ovan föreställer en utställningskatalog från en succéartad utställning på Liljevalchs konsthall 1988, De drogo till Paris.
29 nordiska kvinnor bröt på 1880 - talet med konventionerna och for till Paris för att utmana sina manliga konstnärskolleger och utveckla sitt eget konstnärskap. En del gick det bra för medan andra fick sätta sitt konstnärskap på sparlåga av olika anledningar. Till exempel äktenskap. 
Katalogen kom att fungera som ett standardverk över de nordiska kvinnorna i sekelskiftets Paris, där i bland Karin Bergöö-Larsson, Anna Ancher, Helene Schjerfbeck och Hanna Pauli. 

Tematrio - Valfritt landskap

Lyran: Berätta om tre författare eller böcker från ett valfritt landskap!

Jag väljer tre författare ifrån Skåne

1. Victoria Benedictsson. Fru Marianne skrevs av Ernst Ahlgren/Victoria Benedictsson skrevs 1887. Victoria Benedictsson (1850 - 1888) var gift med apotekaren i Hörby och styvmor åt alla hans barn. Fru Marianne tilldrar sig på skånska landsbygden och handlar om den bortskämda stadsjäntan Marianne som gifter sig med bonden Börje. Carin Mannheimer gjorde TV -serie utav romanen. Marianne spelades av Cecilia Frode och Börje av Per Morberg. 

2. Lina Wolff. De polyglotta älskarna
Ett svar på mannens blick på kvinnan, säger författaren själv om sin bok som hon bl. a. fick Augustpriset för. Lina Wolff har Houellbecq i tankarna när hon skriver den här boken som jag var mycket förtjust i.

3. Anne Swärd. Huvudperson i romanen Vera är krigsflyktingen Sandrine som gifter in sig i en rik och ansedd familj och får dottern Vera. Sandrines stora kärlek är den judiske Levi. Hon vet inte vart kriget fört honom och ger sig iväg för att söka efter honom. Skandal att inte Anne Swärd fanns med bland de nominerade till Augustpriset!