Älskarinnorna

Älskarinnorna fick mig till en början att fnissa, vilja stryka under och läsa högt. Men allt eftersom läsningen fortskrider blir tonläget mycket annorlunda. Författarinnan Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i litteratur 2004, är fylld av vitglödgat raseri. Hon är feminist och som sådan tar hon sina kvinnliga huvudpersoner, Paula och Brigitte, på allvar. Båda flickorna går som på räls. Hitta någon att gifta sig med, skaffa barn, hus och hem. Endast så uppnår en status och lycka. Paula är så målmedveten att hon är gravid redan vid femton. Brigitte ligger lite efter. Erich är vacker, korkad och bryr sig bara om motorer och sitt arbete i skogen. Paula är han relativt kallsinnig till. Heinz har ett bättre arbete än Erich och är måttligare med spriten. Båda paren gifter sig samtidigt. Föräldrarna motas ut och tvingas i en lägenhet i stan. Ja, när de nu inte hade förstånd på att krepera direkt för att ge plats åt de unga. Bymentaliteten gisslas. En förväntas göra på ett visst sätt och inte skilja sig ifrån mängden. Männen sliter ut sig i skogen, dricker och slår sina fruar. Och barn. Men - visst, landskapet är vackert. Paulas och Brigittes liv kommer att te sig helt olika. Paula är tanklös och har ingen vidare självbevarelsedrift. Elfriede Jelinek skriver korta meningar utan stora bokstäver efter punkt. Hon är elak, ironisk, bitsk och sardonisk i sin skildring av ett patriarkat där inte heller männen är särskilt lyckliga. I nobel prismotiveringen talas det om "språklig lidelse" och det är mycket väl uttryckt. Älskarinnorna är den sjunde romanen i serien Nobelklassiker. Huvudredaktör för serien är Horace Engdahl. Han har också skrivit förordet. Aimée Delblanc har översatt. Brombergs förlag 2008. 

Walesisk jul

Jul bland bergen

De kom över snön till brödets
renare snö, fumlade med det i sina grova
händer, fattade det med läpparna
likt djur, stirrade ned i den mörka kalken
där vinet glänste, kände det skarpt
mot tungan, skälvde som vid minnet
av en synd och hörde för ett ögonblick
kärleken skrika i hjärtats krubba.

De reste sig och återvände till sina magra
arrenden, som låg nakna i det ödsliga
decemberljuset. Deras horisont krympte
till den egna, steniga åkerlappen
med dess träd, där blåsten naglade fast
den förfärade kropp som inte hade bett
om att bli född.

R. S. Thomas, Ur Laboratories of the Spirit. 1975

R. S. Thomas var präst i en karg trakt av Wales. Medkänslan med de fattiga församlingsborna går som en röd tråd genom hans författarskap. 

Gösta Berlings saga

Nu har jag både sett och läst om Gösta Berlings saga. Selma Lagerlöf blir aldrig utsliten. En häpnar vid varje läsning över en sådan fantastisk berättare hon är. Och alltid finns det något en glömt bort. Jag kom inte ihåg Klevenhüller, den tokige uppfinnaren, som flög en runda med sina egentillverkade vingar, men likt Ikaros kom för nära solen och störtade. (Nästa uppfinning satte eld på Ekeby för andra gången.) I somras köpte jag den vackra nyutgåvan av Gösta Berling med förord av ingen mindre än Ebba Witt - Brattström. Hon berättar om sitt tonårsmöte med Gösta Berling och om den fascination som följt henne genom åren. Gösta Berling är ständig sommarläsning för EWB. Tommy Berggren är en mycket trovärdig Gösta Berling och Margareta Krook är magnifik som majorskan på Ekeby i TV - serien från 1986. Elakheten lyser om Ingvar Kjellson som den lede brukspatron Sintram.  Harriet Andersson spelar den rika, hjärtlösa Märta Dohna. Majorskans man spelas av Ulf Johansson och en känner igen igen flera andra gamla fina skådespelare. Alla de unga damerna som i tur och ordning förälskar sig i den försupne prästen Gösta Berling som knappt hann upp i predikstolen förrän han raglade ner igen, blir alla mer eller mindre olyckliga för hans skull. De är beredda att offra sina liv för honom. Kavaljererna på Ekeby dricker och leker i början av romanen som en skock bångstyriga barn. Men innan berättelsen är över har åtminstone några av dem - med Gösta Berling i spetsen - vuxit i sina år och blivit ansvarstagande människor som sätter Ekeby på fötter och förbarmar sig över de svältande människorna. TV - serien följer boken väldigt väl men flyttar ibland om händelserna. Inspelningen är väldigt vacker med slädfärder i snöiga landskap, soliga sommarängar och fina interiörer från de vackra gårdarna. Allt som allt kändes det väldigt bra att förnya bekantskapen med Gösta Berling. Intressant att läsa och se parallellt.

Helgfrågan v. 51

Mias helgfråga v. 51:

Vilken bok/böcker tänker du läsa i jul?

Bonusfråga: Hur firar ni jul?

Jag tänker läsa Thoreaus dagbok, noveller av Nadine Gordimer och en roman av Toni Morrison. Eller också blir det att jag läser någon helt oväntad julklappsbok? Kanske blir en eller annan barnbok också, vad vet jag.

Hur vi firar jul? Ja, det vet en aldrig riktigt säkert. Granen kommer in på morgonen dagen före julafton och kläs av sonen. Skinkan griljeras och det blir en smakbit på kvällen. På julafton brukar vi äta julbord ca kl 14. Evt finns det

någon som vill se Kalle Anka, men det brukar bli att vi äter länge och dricker

kaffe på det. Därefter blir det äntligen någon form av julklappsutdelning. Tomten är lynnig på de här breddgraderna. Inte sällan har han utlyst strejk. Tomtefacket kräver reglerad arbetstid och betalda arbetskläder. Sedan läser alla i sina julklappsböcker långt utåt natten. Juldagen går någon i julottan, men de allra flesta tar det mycket, mycket lugnt. 

Vad ska jag läsa nu då?

etta förlag. (Sekwa)

Separationen av Katie Kitamura tog mig helt oväntat med storm. Jag visste inget om författaren och tyckte inte att romanens omslag är särskilt lockande. Men - så började jag läsa och fastnade direkt. Romanens namnlösa berättarjag är en kvinna i trettioårsåldern. Hon och hennes man sedan fem år, Christopher, har separerat. Av någon anledning vill han inte att de ska berätta det för någon. Därför blir det lite besvärligt för hustrun när svärmor ringer och undrar varför inte hennes son svarar när hon ringer. Christopher har åkt till Grekland för att göra research för en ny bok.  Du får åka ner och söka upp upp honom, säger svärmor. Och svärdottern åker. Hon känner en viss egen oro också. Visserligen har han varit notoriskt otrogen och det visar sig att svärmor är fullt på det klara med vad hennes son går för därvidlag. Väl i den lilla avlägset belägna grekiska byn finner berättarjaget att ingen sett till Christopher på flera dagar. Och när hon börjar göra försiktiga undersökningar förstår hon genast att att Christopher haft flera kvinnoaffärer på stället. Svärföräldrarna anländer. De har aldrig haft någon god relation till sin svärdotter, men nu drar de åt samma håll. Där tror jag att det är lämpligt att dra ett streck för att inte förstöra något för någon. Det som jag blev särskilt förtjust i är författarens språk och det kyligt återhållsamma sättet att skildra allt som händer. Kitamuras protagonist är en god iakttagare och har förmågan att skapa kontakter. Hon är översättare till yrket och van att hålla sig i bakgrunden. Anonymiteten förstärks av att en aldrig får något grepp om hur hon ser ut och att hon är så sval i sina reaktioner. Spänningen håller sig in i det sista. Separationen får en att fundera över hur väl äkta makar egentligen känner varandra. Känner en någonsin en annan människa? Hur handskas Mark och Isabella, svärföräldrarna, med sitt åldrande? Och , ja, hur gick det sedan? Läs!
Översättare: Marianne Tufvesson. etta förlag 2017

Veckans topplista v. 51 - Önskelista

Johannas deckarhörna: Veckans topplista: Böcker på min önskelista till tomten

1. Sigrid Combüchen, Sidonie & Nathalie: från Limhamn till Lofoten

2. Johan Svedjedal, Den nya dagen gryr: Karin Boyes författarliv

Norstedts

3. Celia B. Dackenberg, Kulturkoftor: Livet, konsten och saker att sticka

Natur&Kultur

4. Peter Handberg, Jag ville leva på djupet (Henry David Thoreau)
    Henry David Thoreau, Dagboksanteckningar 1837 - 1861.

5. Jul i litteraturen: en klassisk julantologi och Juldagar: 12 berättelser och 12   festmåltider för 12 dagar av Jeanette Winterson

Min systers lov

Min systers lov

Min syster skriver inte dikter
och kommer väl aldrig att börja skriva dikter.
Det har hon efter mamma som inte skrev dikter
och efter pappa som inte heller skrev dikter.
Under min systers tak känner jag mig trygg:
min systers man skulle aldrig i livet skriva dikter.
Och även om det låter maniskt och tjatigt
sysslar ingen i släkten med att skriva dikter.

I min systers lådor fanns inga gamla dikter,
i handväskan inga nyskrivna alster.
Och när min syster bjuder på middag, då vet jag
att det inte är i avsikt att deklamera för mig.
Hennes soppor är superba utan någon baktanke,
och kaffet spills inte ut över någons manus.

I många familjer skriver ingen dikter,
men gör de det är det sällan bara en som gör det.
Stundom forsar poesin genom släktledskaskader,
och det bildar virvlar som hotar sammanhållningen.

Min syster ägnar sig åt hyggligt talad prosa.
Hennes hela författarskap är semestervykorten
med texter som lovar samma sak varje år:
att när hon kommer hem
ska hon berätta
allting,
alltsammans

Ur Dikter 1945 - 2002 av Wislawa Szymborska